Ledare; Den tredje vägens misslyckande
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Den tredje vägens
misslyckande
V
i har kommit till en kritisk
– punkt på den tredje vägens
ekonomiska politik. Endast en
dämpad kostnadsutveckling kan bygga
under den hittills framgångsrika politiken
med hög sysselsättning och förbättrad externbalans och förhindra att vi tvingas in i
en inflationistisk utveckling, med försämrad sysselsättning och sjunkande levnadsstandard som oundviklig konsekvens. Det
skrev finansminister Kjell-Olof Feldt i
årets budget.
Den s k Tredje Vägens politik har haft
som mål att varaktigt få ner inflationstakten i Sverige tilllika låga nivåer som våra
konkurrentländer redan har. Den Tredje
Vägen har byggt på antagandet, eller snarare påståendet, att socialdemokraterna i
Sverige, till skillnad från andra länders regeringar, har förmågan att få ner inflationstakten utan att det leder till en kortsiktig ökning i arbetslösheten.
Redan för ett år sedan, när Kjell-Olof
Feldt inför jublande direktörer på Börssällskapet i Göteborg kommenterade förra årets budget uttalade han liknande varningar. Han uteslöt där, som sig bör för
varje finansminister, en ny devalvering.
Men om vi misslyckas blir det, sade han,
att gå samma trista väg som en del andra
industrinationer, det vill säga hård åtstramningspolitik.
Den svenska oljeimporten har blivit
väsentligt billigare genom att såväl oljepriser, räknat i dollar, som dollarkursen,
har sjunkit kraftigt de senaste åren. Nä-
ringslivets Ekonomifakta har uppskattat
att Sverige, om 1985 års oljepriser och
dollarkurs hade gällt, nu hade fått betala
ytterligare 19 miljarder kronor för en
oförändrad mängd olja. Trots detta räknar Feldt med att våra affårer med utlan- – —
det kommer att visa ett underskott på hela
12 miljarder krför 1988. Det är tusen miljoner i månaden. Utan lägre dollar och oljepris hade underskottet varit 31 miljarder kr eller över 2 500 miljoner kronor i
månaden.
Kjell-Olof Feldt har i sina beräkningar
utgått från det osannolika antagandet att
timlönerna under 1988 bara skulle öka
med fyra procent och att inflationen under 1988 skulle kunna sjunka till bara tre
procent, mot mer än fem procent för
1987. Om löneökningarna 1988 och 1989
skulle bli ungefär lika stora som 1987, sju
procent, blir inflationen 5-6 procent per
år både 1988 och 1989. Underskottet i
bytesbalansen växer då till över 20 miljarder under 1989.
Kärnan i den Tredje Vägens politik var
att Sverige skulle kunna få ned inflationstakten till lika låga nivåer som länderna i
vår omvärld, och det utan att behöva uppleva en motsvarande ökning i arbetslösheten under den tid som operationen genomfördes. Men inflationen i Sverige är
fortfarande snabbare än i vår omvärld,
enligt statistiska Centralbyrån. Under
1987 steg priserna i Sverige med 5,2 procent, medan priserna hos våra åtta viktigaste handelspartners steg med bara
drygt 4 procent.
Även i USA har inflationen börjat
skjuta fart igen, delvis på grund av den fallande dollarkursen. Men hittills har ökningen varit måttlig, från 3,9 procent ijuli
tiiJ 4,5 procent i november. Japan och
Västtyskland är de verkliga låginflationsländerna. Där ligger inflationen på mellan
en halv och en procent.
Sverige och USA står inför likartade
problem. Det gäller för båda länderna att
komma till rätta med ett underskott i bytesbalansen som har sin rot i ett för litet
inhemskt hushållssparande. Att sparandet är så högt i t ex Japan behöver inte bero på några österländska mysterier i det
japanska samhället utan kan till stor del
forklaras av frånvaron av en utbyggd folkoch tilläggspensionering (ATP). Att spara
for att inte lida nöd på sin ålderdom är ett
utmärkt sparmotiv. Dylika handfasta
sparmotiv har till stor del bortfallit i länder som USA och Sverige. I Sverige kan
det, om inflationen inte är god, kanske vara lönsamt att spara till inköp av en ny bil,
istället för att köpa den på kredit. Om det
nu inte blir billigare att ha den som leasad
qänstebil på företaget. Men sparande i
syfte att köpa en bil är ju bara en (ehuru
inte oviktig) periodisering av en konsumtionsutgift För de pengarna kan man inte
bygga ut produktionskapacitet eller bygga
nya skolor.
Som den vice moderatledaren Lars Tobisson påpekat går vi, om inte hushållssparandet kraftigt förbättras, obönhörligt
mot en socialiserad ekonomi, där kapitalbildningen hamnar i statens och politikernas hand. Med kännedom om statens och
politikernas förmåga att motstå olika på-
tryckningsgrupper kan man dessutom då
befara att kapitalbildningen, och därmed
den ekonomiska tillväxten, kommer att
bli mycket liten. Det vore trevligt men
dock felaktigt att påstå att vi i dag med sä-
kerhet vet om och i så fall hur en allmän,
stor och bestående ökning av hushållssparandet skall kunna stimuleras fram.
Detta förhållande gör dock inte uppgiften
mindre utan större.
Finansminister Kjell-Olof Feldt gör i
5
sin budget ett oblygt försök att skylla regeringens misslyckande med att komma
tillrätta med inflationen, grundvalen för
regeringens ekonomiska politik, på arbetsmarknadens parter. Det är ett djärvt
försök. Ända sedan socialdemokraterna
återfick regeringsmakten 1982 har KjellOlof Feldt i varje budget sagt att nu skall
inflationen äntligen ner, bara SAF och
LO kommer överens om låga löneökningar. Men varje år har såväl löneökningar som prisökningar blivit större än
vad finansministern räknat med. Tilltron
till den trollformeln håller nu snabbt på
att sjunka mot nollpunkten.
Den svenska devalveringen 1982, början till den Den Tredje Vägen, eller Devalveringsvägen som Nils-Eric Sandberg
har kallat den, togs till ordentligt med 16
procent, ett år efter det att en av de borgerliga regeringarna hade devalverat för
lite och för sent med tio procent. Sedan
dess har den svenska kronan devalverats
med ytterligare l O procent, utan något
annat beslut än beslutet att inte ändra dollarns vikt i den s k valutakorgen. Det är
därför som lönekostnaderna i Sverige efter devalveringen1982 har kunnat öka
med 48 procent utan att den svenska industrin har slagits ut. Den dag den svenska löneökningstakten fortsätter oförminskat samtidigt som dollarn inte längre
sjunker, utan kanske tvärtom stiger, står
Sverige inför nästa kostnadskris. Det kanske blir samtidigt som en ny borgerlig regering skall gripa sig an med sin uppgift.
Det finns därför all anledning att mana till
besinning. Det avdukade bordet kan vara
här igen, förr än vi anar.
Den tredje vägens
misslyckande
V
i har kommit till en kritisk
– punkt på den tredje vägens
ekonomiska politik. Endast en
dämpad kostnadsutveckling kan bygga
under den hittills framgångsrika politiken
med hög sysselsättning och förbättrad externbalans och förhindra att vi tvingas in i
en inflationistisk utveckling, med försämrad sysselsättning och sjunkande levnadsstandard som oundviklig konsekvens. Det
skrev finansminister Kjell-Olof Feldt i
årets budget.
Den s k Tredje Vägens politik har haft
som mål att varaktigt få ner inflationstakten i Sverige tilllika låga nivåer som våra
konkurrentländer redan har. Den Tredje
Vägen har byggt på antagandet, eller snarare påståendet, att socialdemokraterna i
Sverige, till skillnad från andra länders regeringar, har förmågan att få ner inflationstakten utan att det leder till en kortsiktig ökning i arbetslösheten.
Redan för ett år sedan, när Kjell-Olof
Feldt inför jublande direktörer på Börssällskapet i Göteborg kommenterade förra årets budget uttalade han liknande varningar. Han uteslöt där, som sig bör för
varje finansminister, en ny devalvering.
Men om vi misslyckas blir det, sade han,
att gå samma trista väg som en del andra
industrinationer, det vill säga hård åtstramningspolitik.
Den svenska oljeimporten har blivit
väsentligt billigare genom att såväl oljepriser, räknat i dollar, som dollarkursen,
har sjunkit kraftigt de senaste åren. Nä-
ringslivets Ekonomifakta har uppskattat
att Sverige, om 1985 års oljepriser och
dollarkurs hade gällt, nu hade fått betala
ytterligare 19 miljarder kronor för en
oförändrad mängd olja. Trots detta räknar Feldt med att våra affårer med utlan- – —
det kommer att visa ett underskott på hela
12 miljarder krför 1988. Det är tusen miljoner i månaden. Utan lägre dollar och oljepris hade underskottet varit 31 miljarder kr eller över 2 500 miljoner kronor i
månaden.
Kjell-Olof Feldt har i sina beräkningar
utgått från det osannolika antagandet att
timlönerna under 1988 bara skulle öka
med fyra procent och att inflationen under 1988 skulle kunna sjunka till bara tre
procent, mot mer än fem procent för
1987. Om löneökningarna 1988 och 1989
skulle bli ungefär lika stora som 1987, sju
procent, blir inflationen 5-6 procent per
år både 1988 och 1989. Underskottet i
bytesbalansen växer då till över 20 miljarder under 1989.
Kärnan i den Tredje Vägens politik var
att Sverige skulle kunna få ned inflationstakten till lika låga nivåer som länderna i
vår omvärld, och det utan att behöva uppleva en motsvarande ökning i arbetslösheten under den tid som operationen genomfördes. Men inflationen i Sverige är
fortfarande snabbare än i vår omvärld,
enligt statistiska Centralbyrån. Under
1987 steg priserna i Sverige med 5,2 procent, medan priserna hos våra åtta viktigaste handelspartners steg med bara
drygt 4 procent.
Även i USA har inflationen börjat
skjuta fart igen, delvis på grund av den fallande dollarkursen. Men hittills har ökningen varit måttlig, från 3,9 procent ijuli
tiiJ 4,5 procent i november. Japan och
Västtyskland är de verkliga låginflationsländerna. Där ligger inflationen på mellan
en halv och en procent.
Sverige och USA står inför likartade
problem. Det gäller för båda länderna att
komma till rätta med ett underskott i bytesbalansen som har sin rot i ett för litet
inhemskt hushållssparande. Att sparandet är så högt i t ex Japan behöver inte bero på några österländska mysterier i det
japanska samhället utan kan till stor del
forklaras av frånvaron av en utbyggd folkoch tilläggspensionering (ATP). Att spara
for att inte lida nöd på sin ålderdom är ett
utmärkt sparmotiv. Dylika handfasta
sparmotiv har till stor del bortfallit i länder som USA och Sverige. I Sverige kan
det, om inflationen inte är god, kanske vara lönsamt att spara till inköp av en ny bil,
istället för att köpa den på kredit. Om det
nu inte blir billigare att ha den som leasad
qänstebil på företaget. Men sparande i
syfte att köpa en bil är ju bara en (ehuru
inte oviktig) periodisering av en konsumtionsutgift För de pengarna kan man inte
bygga ut produktionskapacitet eller bygga
nya skolor.
Som den vice moderatledaren Lars Tobisson påpekat går vi, om inte hushållssparandet kraftigt förbättras, obönhörligt
mot en socialiserad ekonomi, där kapitalbildningen hamnar i statens och politikernas hand. Med kännedom om statens och
politikernas förmåga att motstå olika på-
tryckningsgrupper kan man dessutom då
befara att kapitalbildningen, och därmed
den ekonomiska tillväxten, kommer att
bli mycket liten. Det vore trevligt men
dock felaktigt att påstå att vi i dag med sä-
kerhet vet om och i så fall hur en allmän,
stor och bestående ökning av hushållssparandet skall kunna stimuleras fram.
Detta förhållande gör dock inte uppgiften
mindre utan större.
Finansminister Kjell-Olof Feldt gör i
5
sin budget ett oblygt försök att skylla regeringens misslyckande med att komma
tillrätta med inflationen, grundvalen för
regeringens ekonomiska politik, på arbetsmarknadens parter. Det är ett djärvt
försök. Ända sedan socialdemokraterna
återfick regeringsmakten 1982 har KjellOlof Feldt i varje budget sagt att nu skall
inflationen äntligen ner, bara SAF och
LO kommer överens om låga löneökningar. Men varje år har såväl löneökningar som prisökningar blivit större än
vad finansministern räknat med. Tilltron
till den trollformeln håller nu snabbt på
att sjunka mot nollpunkten.
Den svenska devalveringen 1982, början till den Den Tredje Vägen, eller Devalveringsvägen som Nils-Eric Sandberg
har kallat den, togs till ordentligt med 16
procent, ett år efter det att en av de borgerliga regeringarna hade devalverat för
lite och för sent med tio procent. Sedan
dess har den svenska kronan devalverats
med ytterligare l O procent, utan något
annat beslut än beslutet att inte ändra dollarns vikt i den s k valutakorgen. Det är
därför som lönekostnaderna i Sverige efter devalveringen1982 har kunnat öka
med 48 procent utan att den svenska industrin har slagits ut. Den dag den svenska löneökningstakten fortsätter oförminskat samtidigt som dollarn inte längre
sjunker, utan kanske tvärtom stiger, står
Sverige inför nästa kostnadskris. Det kanske blir samtidigt som en ny borgerlig regering skall gripa sig an med sin uppgift.
Det finns därför all anledning att mana till
besinning. Det avdukade bordet kan vara
här igen, förr än vi anar.