Mats Fält; Den politiska människan
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—— . – -· —
MATSFÄLT:
Den politiska människan
••
A
n sitter de kvar, sida vid sida,
Jacques Chirac och Fran~ois
Mitterand. Republikens premiärminister respektive president. Båda är
de medvetna om att den som först avbryter det som vanligen kallas ”cohabitation” tar stora risker. Det franska folket
tycks ha vant sig vid och lärt sig uppskatta
den tämligen bisarra blandningen av blått
och rött i statsledningen.
Carhrine Naye: Le Noir et le Rouge.
Livre de Poche, Grasset et Fasquelle,
1984
Vore det nu så farligt för Chirac att bryta
med Mitterand? Han är ju inte mer än
människa och socialistpartiet samlar inte
mer än ungefär 30% av väljarna? Den
som lättare vill kunna förstå bakgrunden
till gaullistledarens tveksamhet rekommenderas varmt att ägna några timmar åt
Catherine Nays ”Le Noir et le Rouge”.
Undertiteln, ”l’histoire d’une ambition”,
speglar mycket väl vad det är frågan om;
en mans målmedvetna väg från den katolska intematskolan till Elyseepalatset,
från katolsk konservatism till radikal och
starkt marxistiskt färgad socialism.
Mitterand har en ungefär 40 år lång
politisk karriär bakom sig. Han har funnits med i franska regeringar ända sedan
de första åren efter andra världskriget.
Presidenten har lyckats bygga upp ett
nytt, starkt socialistparti och bli vänsterns
förste statschef efter kriget. Kanske är
han inget politiskt geni men väl en person
mycket väl anpassad till de krav det politiska livet ställer. Jaques Chiracs motståndare är en mycket speciell figur. Inte bara
för att han är avlägsen släkting till det
engelska kungahuset och har en utpräglad känsla för symbolik samt djupa kunskaper om var stora män är begravda.
Ideologiskt är Catherine Nays skildring
fascinerande. Mitterand var troligen aldrig övertygad anhängare av de mer tveksamma ”höger”-ideer blandade med inslag av fascism som florerade under
1930-talet, inte bara i Frankrike. Däremot stod han till höger och, liksom både
Petain och de Gaulle, tycks han ha reagerat mot samhällets förfall och den bristande respekt som visades traditionella
värden och religion. En bekant från 30-
talet beskriver Fran~ois Mitterand som en
alltför påstridig anhängare av monarkin.
Sina valkampanjer bedrev Mitterand under l940-talet under paroller som utan
svårighet skulle ha kunnat accepteras av
både Goldwater och Thatcher; lägre skatter, privatisering, ett starkare försvar och
kamp mot kommunismen.
Fran~ois Mitterand ingick i den grupp
politiker som efter kriget fanns med i nästan alla regeringar. Hans ansvarsområden
var bland annat koloniala frågor och
justitiedepartementet. Det senare styrde
han med fast hand samtidigt som han
läste in sin egen jur kand. En blandning
av ambition och ideologisk utveckling,
samt en rejäl dos animositet gentemot
Charles de Gaulle, fick Mitterand att börja sin vandring åt vänster. Hela tiden mån
om sin värdighet och skicklig på att
klättra till toppen först i det ena, sedan i
det andra partiet.
I början och mitten av 1970-talet har
Mitterand blivit ledare för socialistpartiet,
kritiserar partikamraterna i Portugal för
att de alltför hårt motsätter sig Moskvakommunisternas strävanden, och ser Sovjet som en positiv kraft i världspolitiken.
Klasskampen är högst reell och kommu- 202
nistpartiet en allierad. Resten är nutidsorientering; valsegern 1981, nationaliseringarna och den efterföljande helt-ompolitiken, ”la politique de rigeur”.
Presidenten kan sägas ha gjort både
det borgerliga och det socialistiska Frankrike stora tjänster. Hans, inte bara men
dock, insatser bidrog till att krossa kommunistpartiet som potentiell maktfaktor i
fransk politik. De senaste valen har reducerat det Moskva-trogna partiet till en
större sekt, knappast mer. Vänstern kan
tacka bland andra Mitterand för genombrottet 1981, nu har även de fått pröva på
makten och härligheten. Resultatet blev
inte det bästa, vissa av spåren förskräcker, men det gick och landet klarade
maktskiftet.
Fran~ois Mitterand framstår som en
ytterst kapabel politiker utrustad med en
gudabenådad flexibilitet, bevisad inte
minst just genom förmågan att överleva
den franska politikens många skiftningar
under så lång tid. Det är förståeligt om
Chirac och andra pretendenter hyser
respekt för motståndaren.
”Le Noir et le Rouge” följer Mitterand
från barndomen fram till de första åren
som president. Han är dock på intet sätt
den enda personlighet som passerar revy.
Generalerna, de Gaulle liksom Petain,
och 1950- och 1960-talens politiker som
Pierre Mendes-Franceoch presidentema
Coty och Georges Pompidou är några av
dem. Michel Rocard ägnas också ett visst
intresse. Han betraktas av många som en
möjlig framtida vänsterkandidat till presidentposten. Ofta nämns hans moderata
profil som en av de egenskaper som talar
till hans fördel. I maj 1968 var Mitterand
och de flesta politiker förbisprungna av
studentrevoltens utveckling. Rocard, som
ville undvika att bli lämnad vid vägkanten, föreslog att kvarterskommitteer skulle inrättas, efter känd kinesisk förebild.
Fran~ois Mitterands förmåga att klara
tvära kast tycks inte vara unik ens inom
det egna partiet.
Catherine Nays bok speglar inte minst
hur personcentrerad fransk politik är.
Mindre än USA men betydligt mer än till
exempel i Skandinavien. Partiapparaterna är, hittills med undantag för kommunisternas, relativt svaga och, speciellt under 1950-talet, partibyten inget ovanligt
och därför inte heller lika misstänkt som
hos oss.
Den franska författarinnan använder
bör inte avskräcka någon trots att de vanliga skolkunskaperna inte sällan kommer
till korta. Språkets utveckling har som tur
är inte hållit jämna steg med det franska
partimönstrets.
MATSFÄLT:
Den politiska människan
••
A
n sitter de kvar, sida vid sida,
Jacques Chirac och Fran~ois
Mitterand. Republikens premiärminister respektive president. Båda är
de medvetna om att den som först avbryter det som vanligen kallas ”cohabitation” tar stora risker. Det franska folket
tycks ha vant sig vid och lärt sig uppskatta
den tämligen bisarra blandningen av blått
och rött i statsledningen.
Carhrine Naye: Le Noir et le Rouge.
Livre de Poche, Grasset et Fasquelle,
1984
Vore det nu så farligt för Chirac att bryta
med Mitterand? Han är ju inte mer än
människa och socialistpartiet samlar inte
mer än ungefär 30% av väljarna? Den
som lättare vill kunna förstå bakgrunden
till gaullistledarens tveksamhet rekommenderas varmt att ägna några timmar åt
Catherine Nays ”Le Noir et le Rouge”.
Undertiteln, ”l’histoire d’une ambition”,
speglar mycket väl vad det är frågan om;
en mans målmedvetna väg från den katolska intematskolan till Elyseepalatset,
från katolsk konservatism till radikal och
starkt marxistiskt färgad socialism.
Mitterand har en ungefär 40 år lång
politisk karriär bakom sig. Han har funnits med i franska regeringar ända sedan
de första åren efter andra världskriget.
Presidenten har lyckats bygga upp ett
nytt, starkt socialistparti och bli vänsterns
förste statschef efter kriget. Kanske är
han inget politiskt geni men väl en person
mycket väl anpassad till de krav det politiska livet ställer. Jaques Chiracs motståndare är en mycket speciell figur. Inte bara
för att han är avlägsen släkting till det
engelska kungahuset och har en utpräglad känsla för symbolik samt djupa kunskaper om var stora män är begravda.
Ideologiskt är Catherine Nays skildring
fascinerande. Mitterand var troligen aldrig övertygad anhängare av de mer tveksamma ”höger”-ideer blandade med inslag av fascism som florerade under
1930-talet, inte bara i Frankrike. Däremot stod han till höger och, liksom både
Petain och de Gaulle, tycks han ha reagerat mot samhällets förfall och den bristande respekt som visades traditionella
värden och religion. En bekant från 30-
talet beskriver Fran~ois Mitterand som en
alltför påstridig anhängare av monarkin.
Sina valkampanjer bedrev Mitterand under l940-talet under paroller som utan
svårighet skulle ha kunnat accepteras av
både Goldwater och Thatcher; lägre skatter, privatisering, ett starkare försvar och
kamp mot kommunismen.
Fran~ois Mitterand ingick i den grupp
politiker som efter kriget fanns med i nästan alla regeringar. Hans ansvarsområden
var bland annat koloniala frågor och
justitiedepartementet. Det senare styrde
han med fast hand samtidigt som han
läste in sin egen jur kand. En blandning
av ambition och ideologisk utveckling,
samt en rejäl dos animositet gentemot
Charles de Gaulle, fick Mitterand att börja sin vandring åt vänster. Hela tiden mån
om sin värdighet och skicklig på att
klättra till toppen först i det ena, sedan i
det andra partiet.
I början och mitten av 1970-talet har
Mitterand blivit ledare för socialistpartiet,
kritiserar partikamraterna i Portugal för
att de alltför hårt motsätter sig Moskvakommunisternas strävanden, och ser Sovjet som en positiv kraft i världspolitiken.
Klasskampen är högst reell och kommu- 202
nistpartiet en allierad. Resten är nutidsorientering; valsegern 1981, nationaliseringarna och den efterföljande helt-ompolitiken, ”la politique de rigeur”.
Presidenten kan sägas ha gjort både
det borgerliga och det socialistiska Frankrike stora tjänster. Hans, inte bara men
dock, insatser bidrog till att krossa kommunistpartiet som potentiell maktfaktor i
fransk politik. De senaste valen har reducerat det Moskva-trogna partiet till en
större sekt, knappast mer. Vänstern kan
tacka bland andra Mitterand för genombrottet 1981, nu har även de fått pröva på
makten och härligheten. Resultatet blev
inte det bästa, vissa av spåren förskräcker, men det gick och landet klarade
maktskiftet.
Fran~ois Mitterand framstår som en
ytterst kapabel politiker utrustad med en
gudabenådad flexibilitet, bevisad inte
minst just genom förmågan att överleva
den franska politikens många skiftningar
under så lång tid. Det är förståeligt om
Chirac och andra pretendenter hyser
respekt för motståndaren.
”Le Noir et le Rouge” följer Mitterand
från barndomen fram till de första åren
som president. Han är dock på intet sätt
den enda personlighet som passerar revy.
Generalerna, de Gaulle liksom Petain,
och 1950- och 1960-talens politiker som
Pierre Mendes-Franceoch presidentema
Coty och Georges Pompidou är några av
dem. Michel Rocard ägnas också ett visst
intresse. Han betraktas av många som en
möjlig framtida vänsterkandidat till presidentposten. Ofta nämns hans moderata
profil som en av de egenskaper som talar
till hans fördel. I maj 1968 var Mitterand
och de flesta politiker förbisprungna av
studentrevoltens utveckling. Rocard, som
ville undvika att bli lämnad vid vägkanten, föreslog att kvarterskommitteer skulle inrättas, efter känd kinesisk förebild.
Fran~ois Mitterands förmåga att klara
tvära kast tycks inte vara unik ens inom
det egna partiet.
Catherine Nays bok speglar inte minst
hur personcentrerad fransk politik är.
Mindre än USA men betydligt mer än till
exempel i Skandinavien. Partiapparaterna är, hittills med undantag för kommunisternas, relativt svaga och, speciellt under 1950-talet, partibyten inget ovanligt
och därför inte heller lika misstänkt som
hos oss.
Den franska författarinnan använder
bör inte avskräcka någon trots att de vanliga skolkunskaperna inte sällan kommer
till korta. Språkets utveckling har som tur
är inte hållit jämna steg med det franska
partimönstrets.