Paul Johnson; Thatchers kur för engelska sjukan
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PAUL JOHNSON:
Thatchers kur för
”engelska sjukan”
Under Margaret Thatcher har
Storbritannien upplevt den
längsta industriella fredsperioden sedan andra världskriget.
En bidragande orsak härtill är
de nya lagarna som gör det svå-
rare att strejka då det krävs ett
klart medfemsmandat inom
fackförbundet just i den aktuella
konflikten.
Välorganiserade medlemmar
av en extrem vänstergrupp agerar emellertid nu på engelska
företag. Inom Englands största
fackförbund, Transport and General Workers, har makten förskjutits åt den militanta ”hårda
vänstern”. Detta kan innebära
svårigheter för labourpartiets
ledare Neil Kinnock.
Granskar man den brittiska
arbetsmarknaden förbundsvis
framträder emellertid en betydligt ljusare bild.
Svensk Tidskrifts medarbetare
Paul Johnson var tidigare redaktör för New statesman. Han
har bl a skildrat vår tids historia i
”Moderna Tider”.
ffi
den ”engelska sjukans” spöke
örjat jaga Margaret Thatcher?
ör nästan nio år sedan kom premiärministern till makten efter att den s k
”rnissnöjesvintern” med dess våg av strejker knäckt den föregående labourregeringen.
Tre antifackliga lagar, hög arbetslöshet,
privatiseringar och krassandet av den
våldsamma kolstrejken har därefter bidragit till att ge Storbritannien dess längsta industriella fredsperiod sedan kriget.
Nu yppas dock mörka tecken på att oron
återvänt till verkstadsgolven.
Regeringen förnekar givetvis bestämt,
att strejksjukan skulle ha angripit landet
på nytt. Vid ett tillfälle i februari befann
sig likväl över en miljon brittiska arbetare
i strejk. Mark Dixon, redaktör för the British-American Deal Review, vilken särskilt intresserar sig för verkningarna av
det industriella klimatet på de amerikanska investeringsplanerna, betonar att mellan 1976 och 1985 det genomsnittliga antalet förlorade arbetsdagar per l 000 arbetare var 385 inom OECD-ländema. I
Storbritannien däremot var antalet 500,
dvs 30 % högre.
Mr Dixon hävdar också att den veckolånga strejken i februari i år vid Fords
Englandsfilial lätt kan komma att avskräcka multinationella företag från att
investera i England. En konflikt just vid
Ford utlöste missnöjesvintern 1978-79.
Strejken i år upphörde efter en vecka, sedan ledningen kompromissat, huvudsakligen genom att dra tillbaka vissa krav på
en effektivisering av produktionen. Då
Ford anger normen för mycket .av den
brittiska tillverkningsindustrin kan följdverkningarna av vad som anses vara en inflationsdrivande uppgörelse visa sig avsevärda.
Vad som mellan skål och vägg stör regeringen mest är att fackets ledning vid
Ford först godtog ledningens förslag men
fick bakläxa vid en hemlig medlemsomröstning. Detta motsäger Thatchers åsikt
att strejker framkallas av militanta fackliga bossar snarare än av medlemmarna.
Hela Mrs Thatchers näringslivstänkande
går ju ut på att ”ge facket åter till medlemmarna”. Men om medlemmar röstar
för att strejka, via den omständliga röstningsprocedur som Thatchers lag nu gör
obligatorisk, kan en regering som lovat att
hålla sig utanför alla arbetsmarknadskonflikter knappast göra något åt saken.
Militanta vänstergrupper
Det finns tyvärr goda skäl att anta, att
Ford-fallet inte är unikt. Uppenbart är att
välorganiserade medlemmar av en
extremvänstergrupp kallad Militant Tendency nyligen varit i aktion ute på företagen och haft vissa framgångar. Talande är
att Steve Riley, en militant klubbordfö-
rande vid Fords största anläggning i Dagenham, just valts in i styrelsen för Englands största förbund, det s k Transport
and General Workers (TGWU) med 1,4
milj medlemmar. Riley slog därmed ut
Brian Nicholson, ansedd som förbundets
starkaste supporter för labourpartiets ledare Neil Kinnock. Dessa val av ledare
betyder att makten inom förbundet nu
förskjuts från Kinnocks ”mjuka vänster”
till hans fiender, den militanta ”hårda
vänstern”.
Följdverkningarna torde emellertid bli
större på det politiska än på det industriella planet. Om TGWU lämnar Kinnock blir det svårare för honom att modernisera sitt parti och göra det politiskt
143
attraktivt. Därmed kan hans ledarskap
komma att hotas. Nu visar erfarenheten
att om ledningen i detta stora, heterogena
förbund förskjuts till vänster behöver det
inte betyda fler strejker. När extremister
kommer i ledande ställning brukar de
som bekant ha svårt att arbeta för medlemmarnas bästa. Lastbilsförarna, som
tillhör TGWU, vägrade bestämt att följa
förbundets maning att sluta köra kol under den stora gruvstrejken, och detta gjorde även att tidningskungen Rupert Murdoch kunde bryta tryckerifackens makt
under den dramatiska kraftmätningen vid
Wapping-anläggningen.
Svårare att strejka
Granskar vi den brittiska arbetsmarknaden förbundsvis framträder en betydligt
ljusare bild. Regeringens nya lagar gör det
onekligen svårare för förbunden att ta ut
sitt folk i strejk, om det inte finns ett klart
medlemsmandat just i den aktuella konflikten. En strejk nyligen bland landets
f<irjebesättningar kvävdes t ex i sin linda
när den s k National Union of Seamen
gav efter för domstolsförelägganden som
hotade dess fonder.
Rupert Murdochs framgång i Wappingkonflikten, något som blivit möjligt enbart tack vare den nya lagstiftningen,
kommer också i fortsättningen att ha en
förödande inverkan på tryckeriförbunden, vilka en gång var landets starkaste
fackorganisationer. Visserligen har den
nya lagstiftningen inte kunnat upphäva
själva organisationsmonopolet (som i
England kallas ”closed shops”), men den
har gjort denna inrättning mycket svårare
att upprätthålla och missbruka. Systemet
har i dag brutit samman i stora delar av
144
Englands tidningsindustri, vilket stärkt
ledningens inflytande och minskat antalet
konflikter. Industrin moderniseras för
närvarande snabbt och i en harmoni som
skulle varit otänkbar för bara några år sedan.
Televisionen
Margaret Thatcher antydde förra året, att
hon gärna skulle se en motsvarande omvälvning inom televisionsindustrin. Denna domineras nu av ACCT, en monopolorganisation som till och med mera än tidningsfacket är präglad av facklig arrogans,
överbud och övertidskrav liksom av den
hämmande praxis som här går under beteckningen ”Old Spanish Customs”. Mrs
Thatcher har mycket riktigt blivit bönhörd. Strax före jul inledde den kommersiella morgonkanalen 1V-AM under sin
tuffe och hårde australiensiske chefBruce
Gyngell en frontalattack mot ACCT.
Fastän stationens 229 studiotekniker
strejkat, har Gyngell och hans ledning
med sekreterare lyckats sköta utrustningen och producera programmen. Med hänsyn till utgången i Wappingfallet tyckte sig
reportrarna inte ha något annat alternativ
än att fortsätta arbetet.
Gyngell avskedade slutligen teknikerna och började anställa icke-fackligt anslutna medarbetare i stället. Han har sagt
att han i värsta fall skall ta emot australiensiska tekniker. Men eftersom den oberoende 1V-verksamheten i England för
närvarande ökar torde det inte bli svårt
att få tag i folk. Vad som skrämt ACCT,
som uppenbart förlorat striden. är Gyngels åsikt att han kan driva stationen mer
effektivt med 100 tekniker som delar på
uppgifterna och därmed också slipper
gräl om vem som får göra vad. Sanningen
är att modem studioutrustning är lätt att
sköta, något som ACCT sökt dölja.Hemligheten är dock avslöjad, och effekterna
kommer att märkas i hela 1V-industrin
när de stora regionala bolagen följer
Gyngels exempel.
Blandat intryck
Den brittiska arbetsmarknaden gör alltså
ett blandat intryck, med mycket som uppmuntrar regeringen samtidigt som vissa
inslag alltjämt stör intrycket. Viktigt är
dock att Mrs Thatcher alltjämt leder landet,har en stor majoritet och fyra år på sig
att regera. Ett fjärde lagförslag med syftet
att ytterligare urholka organisationsmonopolet behandlas nu i parlamentet. Som
hon ofta betonat kan flera lagar antas, om
det skulle visa sig nödvändigt. Om den
engelska sjukans spöke skulle visa sig på
nytt, kan ett Thatcherdominerat parlament utgöra en skräckinjagande häxdoktor.
(c) The Wall Street Journal/Europe
Thatchers kur för
”engelska sjukan”
Under Margaret Thatcher har
Storbritannien upplevt den
längsta industriella fredsperioden sedan andra världskriget.
En bidragande orsak härtill är
de nya lagarna som gör det svå-
rare att strejka då det krävs ett
klart medfemsmandat inom
fackförbundet just i den aktuella
konflikten.
Välorganiserade medlemmar
av en extrem vänstergrupp agerar emellertid nu på engelska
företag. Inom Englands största
fackförbund, Transport and General Workers, har makten förskjutits åt den militanta ”hårda
vänstern”. Detta kan innebära
svårigheter för labourpartiets
ledare Neil Kinnock.
Granskar man den brittiska
arbetsmarknaden förbundsvis
framträder emellertid en betydligt ljusare bild.
Svensk Tidskrifts medarbetare
Paul Johnson var tidigare redaktör för New statesman. Han
har bl a skildrat vår tids historia i
”Moderna Tider”.
ffi
den ”engelska sjukans” spöke
örjat jaga Margaret Thatcher?
ör nästan nio år sedan kom premiärministern till makten efter att den s k
”rnissnöjesvintern” med dess våg av strejker knäckt den föregående labourregeringen.
Tre antifackliga lagar, hög arbetslöshet,
privatiseringar och krassandet av den
våldsamma kolstrejken har därefter bidragit till att ge Storbritannien dess längsta industriella fredsperiod sedan kriget.
Nu yppas dock mörka tecken på att oron
återvänt till verkstadsgolven.
Regeringen förnekar givetvis bestämt,
att strejksjukan skulle ha angripit landet
på nytt. Vid ett tillfälle i februari befann
sig likväl över en miljon brittiska arbetare
i strejk. Mark Dixon, redaktör för the British-American Deal Review, vilken särskilt intresserar sig för verkningarna av
det industriella klimatet på de amerikanska investeringsplanerna, betonar att mellan 1976 och 1985 det genomsnittliga antalet förlorade arbetsdagar per l 000 arbetare var 385 inom OECD-ländema. I
Storbritannien däremot var antalet 500,
dvs 30 % högre.
Mr Dixon hävdar också att den veckolånga strejken i februari i år vid Fords
Englandsfilial lätt kan komma att avskräcka multinationella företag från att
investera i England. En konflikt just vid
Ford utlöste missnöjesvintern 1978-79.
Strejken i år upphörde efter en vecka, sedan ledningen kompromissat, huvudsakligen genom att dra tillbaka vissa krav på
en effektivisering av produktionen. Då
Ford anger normen för mycket .av den
brittiska tillverkningsindustrin kan följdverkningarna av vad som anses vara en inflationsdrivande uppgörelse visa sig avsevärda.
Vad som mellan skål och vägg stör regeringen mest är att fackets ledning vid
Ford först godtog ledningens förslag men
fick bakläxa vid en hemlig medlemsomröstning. Detta motsäger Thatchers åsikt
att strejker framkallas av militanta fackliga bossar snarare än av medlemmarna.
Hela Mrs Thatchers näringslivstänkande
går ju ut på att ”ge facket åter till medlemmarna”. Men om medlemmar röstar
för att strejka, via den omständliga röstningsprocedur som Thatchers lag nu gör
obligatorisk, kan en regering som lovat att
hålla sig utanför alla arbetsmarknadskonflikter knappast göra något åt saken.
Militanta vänstergrupper
Det finns tyvärr goda skäl att anta, att
Ford-fallet inte är unikt. Uppenbart är att
välorganiserade medlemmar av en
extremvänstergrupp kallad Militant Tendency nyligen varit i aktion ute på företagen och haft vissa framgångar. Talande är
att Steve Riley, en militant klubbordfö-
rande vid Fords största anläggning i Dagenham, just valts in i styrelsen för Englands största förbund, det s k Transport
and General Workers (TGWU) med 1,4
milj medlemmar. Riley slog därmed ut
Brian Nicholson, ansedd som förbundets
starkaste supporter för labourpartiets ledare Neil Kinnock. Dessa val av ledare
betyder att makten inom förbundet nu
förskjuts från Kinnocks ”mjuka vänster”
till hans fiender, den militanta ”hårda
vänstern”.
Följdverkningarna torde emellertid bli
större på det politiska än på det industriella planet. Om TGWU lämnar Kinnock blir det svårare för honom att modernisera sitt parti och göra det politiskt
143
attraktivt. Därmed kan hans ledarskap
komma att hotas. Nu visar erfarenheten
att om ledningen i detta stora, heterogena
förbund förskjuts till vänster behöver det
inte betyda fler strejker. När extremister
kommer i ledande ställning brukar de
som bekant ha svårt att arbeta för medlemmarnas bästa. Lastbilsförarna, som
tillhör TGWU, vägrade bestämt att följa
förbundets maning att sluta köra kol under den stora gruvstrejken, och detta gjorde även att tidningskungen Rupert Murdoch kunde bryta tryckerifackens makt
under den dramatiska kraftmätningen vid
Wapping-anläggningen.
Svårare att strejka
Granskar vi den brittiska arbetsmarknaden förbundsvis framträder en betydligt
ljusare bild. Regeringens nya lagar gör det
onekligen svårare för förbunden att ta ut
sitt folk i strejk, om det inte finns ett klart
medlemsmandat just i den aktuella konflikten. En strejk nyligen bland landets
f<irjebesättningar kvävdes t ex i sin linda
när den s k National Union of Seamen
gav efter för domstolsförelägganden som
hotade dess fonder.
Rupert Murdochs framgång i Wappingkonflikten, något som blivit möjligt enbart tack vare den nya lagstiftningen,
kommer också i fortsättningen att ha en
förödande inverkan på tryckeriförbunden, vilka en gång var landets starkaste
fackorganisationer. Visserligen har den
nya lagstiftningen inte kunnat upphäva
själva organisationsmonopolet (som i
England kallas ”closed shops”), men den
har gjort denna inrättning mycket svårare
att upprätthålla och missbruka. Systemet
har i dag brutit samman i stora delar av
144
Englands tidningsindustri, vilket stärkt
ledningens inflytande och minskat antalet
konflikter. Industrin moderniseras för
närvarande snabbt och i en harmoni som
skulle varit otänkbar för bara några år sedan.
Televisionen
Margaret Thatcher antydde förra året, att
hon gärna skulle se en motsvarande omvälvning inom televisionsindustrin. Denna domineras nu av ACCT, en monopolorganisation som till och med mera än tidningsfacket är präglad av facklig arrogans,
överbud och övertidskrav liksom av den
hämmande praxis som här går under beteckningen ”Old Spanish Customs”. Mrs
Thatcher har mycket riktigt blivit bönhörd. Strax före jul inledde den kommersiella morgonkanalen 1V-AM under sin
tuffe och hårde australiensiske chefBruce
Gyngell en frontalattack mot ACCT.
Fastän stationens 229 studiotekniker
strejkat, har Gyngell och hans ledning
med sekreterare lyckats sköta utrustningen och producera programmen. Med hänsyn till utgången i Wappingfallet tyckte sig
reportrarna inte ha något annat alternativ
än att fortsätta arbetet.
Gyngell avskedade slutligen teknikerna och började anställa icke-fackligt anslutna medarbetare i stället. Han har sagt
att han i värsta fall skall ta emot australiensiska tekniker. Men eftersom den oberoende 1V-verksamheten i England för
närvarande ökar torde det inte bli svårt
att få tag i folk. Vad som skrämt ACCT,
som uppenbart förlorat striden. är Gyngels åsikt att han kan driva stationen mer
effektivt med 100 tekniker som delar på
uppgifterna och därmed också slipper
gräl om vem som får göra vad. Sanningen
är att modem studioutrustning är lätt att
sköta, något som ACCT sökt dölja.Hemligheten är dock avslöjad, och effekterna
kommer att märkas i hela 1V-industrin
när de stora regionala bolagen följer
Gyngels exempel.
Blandat intryck
Den brittiska arbetsmarknaden gör alltså
ett blandat intryck, med mycket som uppmuntrar regeringen samtidigt som vissa
inslag alltjämt stör intrycket. Viktigt är
dock att Mrs Thatcher alltjämt leder landet,har en stor majoritet och fyra år på sig
att regera. Ett fjärde lagförslag med syftet
att ytterligare urholka organisationsmonopolet behandlas nu i parlamentet. Som
hon ofta betonat kan flera lagar antas, om
det skulle visa sig nödvändigt. Om den
engelska sjukans spöke skulle visa sig på
nytt, kan ett Thatcherdominerat parlament utgöra en skräckinjagande häxdoktor.
(c) The Wall Street Journal/Europe