Anders Björnsson; Fundering om ett bortglömt decennium
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~- – ’—– – ~–
ANDERS BJÖRNSSON:
Fundering om ett
bortglömt decennium
1968 innebar att politiken på
nytt blev dagordningsfähig. Under några intensiva år blev det
möjligt att formulera ett antal
grundläggande politiska problem – om samhällsmakten, om
globala snedbalanser etc.
Om statskritiken blev mycket
sagt men litet uträttat. Ändå lö-
nar det sig att gå tillbaka och syna argumenten.
Anders Björnsson är producent
vid riksradions vetenskapsredaktion samt ordförande i förlaget och föreningen Ordfront.
M
s Svegfors har myntat begrepet ”den obsoleta politiken”.
et är en utmärkt paradox. Ty
den vrider på ett bökigt förhållande, nämligen att staten existerar vidare trots att
konsten att styra staten alltmer kommer
ur bruk.
Inte bara existerar vidare förresten: staten – eller kanske snarare de statligt reglerade verksamheterna – tilldelas alltfler,
alltmer betungande uppgifter. Och inte
bara kommer ur bruk: politiken, statskonsten, tenderar numera att räknas som
en lätt föraktlig sysselsättning.
Aldrig i den moderna statens historia
har glappet mellan idealt och realt varit
större än idag. Jo, nog är det så.
Vad är det då som gör att staten håller
samman, finns där som ett politiskt faktum, när nu politiken förlorat sitt primat?
Om jag förstått Svegfors rätt, i den betydelsemättade men föga beaktade artikel
han skrev för något år sedan på detta tema, så måste man – vid sidan av en politisk retorik som har problem att engagera
oss ordentligt, därför att den inte tilltalar
oss som subjekt, dess aktörer står inte där
vi har placerat dem – räkna med en
”osynlig” politik. Som för länge sedan har
förvisats från tribunerna och blivit en intim, icke offentlig aktivitet som löper tvärs
igenom kanslier, branschkontor, mediala
nischer istället för att ställas ut till allmän
begrundan och begabbelse.
Det som var så illa underbyggt och föga
övertygande i kritiken av Olof Palmes ledarstil var att han skulle ha gjort det politiska samtalet olidligt genom sina många
tillspetsade repliker.
Om det var just bara repliker: ja. Men
om de födde politisk strid, fick dolda motsättningar att komma upp till ytan: är inte
174
detta politikens livsblod, dess chans i en
teknokratisk tidsålder?
Lyckades han sedan, är en annan fråga.
Personligen tror jag att han kom in för
sent. För sent för att kunna infoga sig i en
tradition och bli tagen på allvar riktigt –
utom av sina mest devota anhängare och
sina mest inbilska fiender. Stora resten
vände ryggen till. Löntagarfonder, denna
uddlösa teknikalitet, är ingen lyckad skiljefråga på vägen till eller från socialism.
Konsensusatmosfär
Faktum är ju, om vi ser tillbaka, att hela
det välfärdsstatliga uppbygget, den offentliga expansion, som tar sin början
med den borgerliga sidans politiska bankrutt under de tidiga efterkrigsåren, har
skapat en alldeles speciell konsensusatmosfär i svenskt samhällsliv. Unik bland
västländer, bortsett möjligen från Finland.
Tänk efter. Har inte Alexander Kan,
den blide sovjetemigranten och historieprofessorn, fångat den ganska väl när han
nyligen konstaterade att mellan höger och
vänster i svensk politik råder närmast försumbara skillnader om vi jämför med en
perestrojkakommunist och en gammal
brezjnevit?
När de demokratiska experimenten
släpps loss och marknaderna bryter fram
ur halvsekelslummern, då skakar Sovjetsamhället av politiska rysningar. Experiment: mer är det inte. Mer behövs heller
inte.
Medan hos oss: här håller vi oss med
affärer. En lång räcka har det hunnit bli.
Förrymda spioner. Kanoner på villovägar.
Poliser som gör det de inte ska och får
fortsätta med det. Men affärer är puts och
stuck. Politiken kommer underifrån.
Fonder ärett jävla skit. I grund och botten.
Nej, påstår jag, det finns ingen samhällelig logik i detta. Politik i demokratiska
stater behöver inte vara rekvisita; jag talar
nu om det vi ser. Man kan få syn på de stora frågorna.
Den stora politiken
De allmänt förlöjligade åren kring 1968
innebar att politiken, DEN STORA POLITIKEN, på nytt blev dagordningsfähig.
Inte för någon längre tid visserligen. Men
det blev nu, under några intensiva år, i alla
fall möjligt att formulera ett antal grundläggande politiska problem. Om samLöntagaifonder, denna uddlösa
teknikalitet, är ingen lyckad skiljefråga på vägen till eller från socialism.
hällsmakten, om de sociala och
ekonomiska resursernas ojämlika fördelning, om produktionslivets organisering,
om globala snedbalanser, transnationella
nätverk, krigsrisker nu och i framtiden.
Jag säger inte att de svar som gavs alltid
var så begåvade. De rungade av protest
mot konsensusatmosfären, mot de förlamande överideologierna: tanken t ex att
det kunde finnas centralare politiska
knäckfrågor än om svenska folket bör
representeras i en kammare eller två.
På nytt: för mycket av detta var naturligtvis gammalt tankegods. Från en mindre trevlig stalinistisk tradition alltför ofta.
Därför så lätt att förhåna och döma ut.
Många som rycktes med blev också fartblinda, eftersom det mesta var tillrättalagt
från början, och for förbi intressanta avtagsvägar.
Statskritik
En sådan förde till statskritiken. Vad som
med den tidens språkbruk kunde sorteras
in under teorier om ”statens klasskaraktär”.
(Föralldel: sammanhanget är inte så
mystiskt. En stor del av vänsterkadern utbildades ju från början till att bli vanliga
hyggliga statstjänare.)
Det råder närmast försumbara
skillnader mellan höger och vänster
i svenskpolitik om vijämför med en
perestrojkakommunist och en gammal brezjnevit.
Bland andra Jörn Svensson fäste i en liten skrift från 1968, Korporatismen och
den borgerliga klassdiktaturen, uppmärksamhet på den traditionella politikens
tomhet; på det parlamentariska systemets
förfall.
Parlamentet hade under hela 1900-talet fått sin ställning successivt beskuren,
riksdagen reducerats till exekutör av lagtekniska beställningsverk, medan den
verkställande makten – byråkratin i vid
mening – genom sammansmältning med
utanförstående intressegrupper och
maktcentra i motsvarande mån vidgat sina befogenheter och sitt manöverutrymme. Politiska majoritetsförhållande blev
på det viset rätt ointressanta: vad kunde
folkrepresentationen sätta mot en koalition av byråkrati och kapital, särskilt då
de dominerande bank- och industrigrup- 175
perna? Det var i mötet mellan dessa båda
som maktens kärna låg. Och denna koalition garanterades och beskyddades av en
våldsapparat, polis och militär, också den
i sista ändan undandragen folklig, medborgerlig kontroll. Partiprogrammen hade oändligt mycket mindre specifik vikt
än de organiserade intressena. Den borgerliga demokratin var ersatt av den korporativa staten.
Så, ungefär, erinrar jag mig min egen
läsning av Jörn Svenssons bok, för mig
mycket uppslagsrik under en lång följd av
år.
Nå. Att peka på allt förenklat i ett så-
dant modellbygge låter sig naturligtvis
göra. Men det är samtidigt poänglöst, ty
alla modeller innebär förenklingar. Den
tidstypiska språkdräkten går utan vidare
att forcera, om bara viljan finns. Och varför inte?
Öppning mot samhällskritik
I denna ansats ligger nämligen, anser jag,
en öppning mot en samhällskritik, en diskussion om den moderna maktens natur,
som hade kunnat bli riktigt fruktbärande
– om den inte hade så snart malts ner i
vänsterns egna köttkvarnar för att minska
testuggarmotståndet, och om inte den
borgerliga sidan, till vilken man i vart fall i
detta speciella sammanhang också måste
räkna socialdemokratin, hade reagerat så
instinktivt på överdrifter som förekom.
Men åter: vilken samhällskritik går fri
från renodlingar och överdrifter? Och på
samma sätt: ältar inte också apologeten i
det oändliga typfallet, dunderargumentet?
Det hade, påstår jag, kunnat bli en
spännande debatt, en verklig dialog. Och
176
det är knappast riktigt att beskylla vänstern som helhet för att den uteblev.
Nu dröjde det ett stycke in på 70-talet
innan man från högerhåll, i samband med
diskussioner om rättssäkerhet och ramlagstiftning, den fackliga omnipotensen
osv, kom att ta ordet ”korporatism” i sin
mun. Och i början av 80-talet var det en
socialdemokratisk minister som, under
intryck av kritiken mot regleringsraseriet,
ideer om alternativa vårdformer och allt
vad det var, inledde en översyn av den
offentliga sektorn med vällovligt tal om
servicekultur istället för myndighetskultur och decentraliseringskampanjer avsedda för publikkontakterna. (Att mycket
av detta nu begravs i en andra översyn är
liksom en annan story.)
Vad som saknades i allt detta var emellertid ett principiellt förhållningssätt till
maktfrågorna, ett tydligt medborgare kontra makten-perspektiv.
statskritiken gick längs två linjer. Dels
var staten för omfattande, dels var den för
ineffektiv. Kvantitativa och rationalitetskriterier sattes m a o i förgrunden. Mycket sällan ställdes det politiska grundspörsmålet: hur ska den stat se ut, vilka är
de mekanismer som låter det medborgerliga initiativet kanaliseras till samhällets
styrande centra? Och vidare: vad behövs
av institutionella arrangemang för att politiken (och politikerna gubevars) ska
återta sin rätta plats i det offentliga livet?
Istället fortsatte politikens utarmning.
Den stelnade till yta. Utspel och åtgärdspaket blev de normala formerna för politisk interaktion, en alltmer envägsriktad
1V-skärmspolitik som vädjade om stöd
där genuin legitimitet för hela spektaklet
fattades. Kåsören, mediamatadoren blev
ställföreträdande samtalspartner; ett kvasiintellektuellt alibi. Och i bakgrunden
mullrade intressena och partsföreträdarna sin korporativa införståddhet
Ett samtal föddes
Om man utan ideologiska låsningar ser
tillbaka på 68-decenniet kan man konstatera att protesten dock födde ett samtal.
De sekteristiska hårklyverierna var –
ja, just det: yta. Men under denna yta försiggick en brottning med problem som
egentligen söker sina rötter i det uppåtsträvande borgerskapets anspråk på en
plats i solen; jag tänker naturligtvis på förspelet till de borgerliga revolutionerna nu:
London 1640, Paris 1789, Budapest
1848.
Vad kunde folkrepresentationen
sätta mot en koalition av byråkrati
och kapital?
Det är alltid den underlägsne som känner skuggornas iskyla. LKAB-arbetarna
behövde inte intalas att det rationella fö-
retagsledandet hade fått monstruösa effekter. Deras envetna kamp mot ledningens 32 teser skulle vilken manager som
helst skriva under på 20 år senare. I eget
intresse om inte annat. Där, i det lilla, vällde den stora politiken fram.
Där och på många andra ställen. I studenternas vildsinta vägran att godta avnä-
maranpassade snuttkurser som basen för
deras flit och ävlan, för att nu bara ta ett
annat av flera tänkbara exempel. Hur
mången sorgsen akademiprofessor .vore
inte beredd att göra retroaktiv sak med
detta missförstådda uppror på universiteten?
Idag skärper vi oss för att höra mumlet.
Priset för samhällsfred kanhända. Men är
det inte för högt?
Vem är lurad av vem?
Nu skrivs i andra fora en hel del nostalgiskt om denna tid, om det bortglömda
decenniet. Jag kan inte vara nostalgisk: så
många missade tillfällen på så få år!
Lika främmande är mig gycklet. Påstå-
endet att 68-generationen skulle ha varit
extremt antiintellektuell är bara ohederligt. I textluntorna och tidskriftsläggen fö-
regrips mycket aktuella bekymmer: om
177
politikens allmänna torftighet, om de förödande samförståndslösningarna, iakttagelsen att det som sägs egentligen inte betyder något och att det som betyder något
aldrig blir sagt. Åsiktsfladdret- samtidigt
med avsaknaden av äkta värdepluralism.
Ty är det något som denna vänster var
så är det: pluralistisk! Bångstyrig, enerverande påstridig, aldrig överens inbördes.
Därför aldrig något hot, som den framträdde åtminstone. Hotfull kanske som
ett oprövat löfte gärna är. Och det särskilt
i ett så monolitiskt land som vårt.
ANDERS BJÖRNSSON:
Fundering om ett
bortglömt decennium
1968 innebar att politiken på
nytt blev dagordningsfähig. Under några intensiva år blev det
möjligt att formulera ett antal
grundläggande politiska problem – om samhällsmakten, om
globala snedbalanser etc.
Om statskritiken blev mycket
sagt men litet uträttat. Ändå lö-
nar det sig att gå tillbaka och syna argumenten.
Anders Björnsson är producent
vid riksradions vetenskapsredaktion samt ordförande i förlaget och föreningen Ordfront.
M
s Svegfors har myntat begrepet ”den obsoleta politiken”.
et är en utmärkt paradox. Ty
den vrider på ett bökigt förhållande, nämligen att staten existerar vidare trots att
konsten att styra staten alltmer kommer
ur bruk.
Inte bara existerar vidare förresten: staten – eller kanske snarare de statligt reglerade verksamheterna – tilldelas alltfler,
alltmer betungande uppgifter. Och inte
bara kommer ur bruk: politiken, statskonsten, tenderar numera att räknas som
en lätt föraktlig sysselsättning.
Aldrig i den moderna statens historia
har glappet mellan idealt och realt varit
större än idag. Jo, nog är det så.
Vad är det då som gör att staten håller
samman, finns där som ett politiskt faktum, när nu politiken förlorat sitt primat?
Om jag förstått Svegfors rätt, i den betydelsemättade men föga beaktade artikel
han skrev för något år sedan på detta tema, så måste man – vid sidan av en politisk retorik som har problem att engagera
oss ordentligt, därför att den inte tilltalar
oss som subjekt, dess aktörer står inte där
vi har placerat dem – räkna med en
”osynlig” politik. Som för länge sedan har
förvisats från tribunerna och blivit en intim, icke offentlig aktivitet som löper tvärs
igenom kanslier, branschkontor, mediala
nischer istället för att ställas ut till allmän
begrundan och begabbelse.
Det som var så illa underbyggt och föga
övertygande i kritiken av Olof Palmes ledarstil var att han skulle ha gjort det politiska samtalet olidligt genom sina många
tillspetsade repliker.
Om det var just bara repliker: ja. Men
om de födde politisk strid, fick dolda motsättningar att komma upp till ytan: är inte
174
detta politikens livsblod, dess chans i en
teknokratisk tidsålder?
Lyckades han sedan, är en annan fråga.
Personligen tror jag att han kom in för
sent. För sent för att kunna infoga sig i en
tradition och bli tagen på allvar riktigt –
utom av sina mest devota anhängare och
sina mest inbilska fiender. Stora resten
vände ryggen till. Löntagarfonder, denna
uddlösa teknikalitet, är ingen lyckad skiljefråga på vägen till eller från socialism.
Konsensusatmosfär
Faktum är ju, om vi ser tillbaka, att hela
det välfärdsstatliga uppbygget, den offentliga expansion, som tar sin början
med den borgerliga sidans politiska bankrutt under de tidiga efterkrigsåren, har
skapat en alldeles speciell konsensusatmosfär i svenskt samhällsliv. Unik bland
västländer, bortsett möjligen från Finland.
Tänk efter. Har inte Alexander Kan,
den blide sovjetemigranten och historieprofessorn, fångat den ganska väl när han
nyligen konstaterade att mellan höger och
vänster i svensk politik råder närmast försumbara skillnader om vi jämför med en
perestrojkakommunist och en gammal
brezjnevit?
När de demokratiska experimenten
släpps loss och marknaderna bryter fram
ur halvsekelslummern, då skakar Sovjetsamhället av politiska rysningar. Experiment: mer är det inte. Mer behövs heller
inte.
Medan hos oss: här håller vi oss med
affärer. En lång räcka har det hunnit bli.
Förrymda spioner. Kanoner på villovägar.
Poliser som gör det de inte ska och får
fortsätta med det. Men affärer är puts och
stuck. Politiken kommer underifrån.
Fonder ärett jävla skit. I grund och botten.
Nej, påstår jag, det finns ingen samhällelig logik i detta. Politik i demokratiska
stater behöver inte vara rekvisita; jag talar
nu om det vi ser. Man kan få syn på de stora frågorna.
Den stora politiken
De allmänt förlöjligade åren kring 1968
innebar att politiken, DEN STORA POLITIKEN, på nytt blev dagordningsfähig.
Inte för någon längre tid visserligen. Men
det blev nu, under några intensiva år, i alla
fall möjligt att formulera ett antal grundläggande politiska problem. Om samLöntagaifonder, denna uddlösa
teknikalitet, är ingen lyckad skiljefråga på vägen till eller från socialism.
hällsmakten, om de sociala och
ekonomiska resursernas ojämlika fördelning, om produktionslivets organisering,
om globala snedbalanser, transnationella
nätverk, krigsrisker nu och i framtiden.
Jag säger inte att de svar som gavs alltid
var så begåvade. De rungade av protest
mot konsensusatmosfären, mot de förlamande överideologierna: tanken t ex att
det kunde finnas centralare politiska
knäckfrågor än om svenska folket bör
representeras i en kammare eller två.
På nytt: för mycket av detta var naturligtvis gammalt tankegods. Från en mindre trevlig stalinistisk tradition alltför ofta.
Därför så lätt att förhåna och döma ut.
Många som rycktes med blev också fartblinda, eftersom det mesta var tillrättalagt
från början, och for förbi intressanta avtagsvägar.
Statskritik
En sådan förde till statskritiken. Vad som
med den tidens språkbruk kunde sorteras
in under teorier om ”statens klasskaraktär”.
(Föralldel: sammanhanget är inte så
mystiskt. En stor del av vänsterkadern utbildades ju från början till att bli vanliga
hyggliga statstjänare.)
Det råder närmast försumbara
skillnader mellan höger och vänster
i svenskpolitik om vijämför med en
perestrojkakommunist och en gammal brezjnevit.
Bland andra Jörn Svensson fäste i en liten skrift från 1968, Korporatismen och
den borgerliga klassdiktaturen, uppmärksamhet på den traditionella politikens
tomhet; på det parlamentariska systemets
förfall.
Parlamentet hade under hela 1900-talet fått sin ställning successivt beskuren,
riksdagen reducerats till exekutör av lagtekniska beställningsverk, medan den
verkställande makten – byråkratin i vid
mening – genom sammansmältning med
utanförstående intressegrupper och
maktcentra i motsvarande mån vidgat sina befogenheter och sitt manöverutrymme. Politiska majoritetsförhållande blev
på det viset rätt ointressanta: vad kunde
folkrepresentationen sätta mot en koalition av byråkrati och kapital, särskilt då
de dominerande bank- och industrigrup- 175
perna? Det var i mötet mellan dessa båda
som maktens kärna låg. Och denna koalition garanterades och beskyddades av en
våldsapparat, polis och militär, också den
i sista ändan undandragen folklig, medborgerlig kontroll. Partiprogrammen hade oändligt mycket mindre specifik vikt
än de organiserade intressena. Den borgerliga demokratin var ersatt av den korporativa staten.
Så, ungefär, erinrar jag mig min egen
läsning av Jörn Svenssons bok, för mig
mycket uppslagsrik under en lång följd av
år.
Nå. Att peka på allt förenklat i ett så-
dant modellbygge låter sig naturligtvis
göra. Men det är samtidigt poänglöst, ty
alla modeller innebär förenklingar. Den
tidstypiska språkdräkten går utan vidare
att forcera, om bara viljan finns. Och varför inte?
Öppning mot samhällskritik
I denna ansats ligger nämligen, anser jag,
en öppning mot en samhällskritik, en diskussion om den moderna maktens natur,
som hade kunnat bli riktigt fruktbärande
– om den inte hade så snart malts ner i
vänsterns egna köttkvarnar för att minska
testuggarmotståndet, och om inte den
borgerliga sidan, till vilken man i vart fall i
detta speciella sammanhang också måste
räkna socialdemokratin, hade reagerat så
instinktivt på överdrifter som förekom.
Men åter: vilken samhällskritik går fri
från renodlingar och överdrifter? Och på
samma sätt: ältar inte också apologeten i
det oändliga typfallet, dunderargumentet?
Det hade, påstår jag, kunnat bli en
spännande debatt, en verklig dialog. Och
176
det är knappast riktigt att beskylla vänstern som helhet för att den uteblev.
Nu dröjde det ett stycke in på 70-talet
innan man från högerhåll, i samband med
diskussioner om rättssäkerhet och ramlagstiftning, den fackliga omnipotensen
osv, kom att ta ordet ”korporatism” i sin
mun. Och i början av 80-talet var det en
socialdemokratisk minister som, under
intryck av kritiken mot regleringsraseriet,
ideer om alternativa vårdformer och allt
vad det var, inledde en översyn av den
offentliga sektorn med vällovligt tal om
servicekultur istället för myndighetskultur och decentraliseringskampanjer avsedda för publikkontakterna. (Att mycket
av detta nu begravs i en andra översyn är
liksom en annan story.)
Vad som saknades i allt detta var emellertid ett principiellt förhållningssätt till
maktfrågorna, ett tydligt medborgare kontra makten-perspektiv.
statskritiken gick längs två linjer. Dels
var staten för omfattande, dels var den för
ineffektiv. Kvantitativa och rationalitetskriterier sattes m a o i förgrunden. Mycket sällan ställdes det politiska grundspörsmålet: hur ska den stat se ut, vilka är
de mekanismer som låter det medborgerliga initiativet kanaliseras till samhällets
styrande centra? Och vidare: vad behövs
av institutionella arrangemang för att politiken (och politikerna gubevars) ska
återta sin rätta plats i det offentliga livet?
Istället fortsatte politikens utarmning.
Den stelnade till yta. Utspel och åtgärdspaket blev de normala formerna för politisk interaktion, en alltmer envägsriktad
1V-skärmspolitik som vädjade om stöd
där genuin legitimitet för hela spektaklet
fattades. Kåsören, mediamatadoren blev
ställföreträdande samtalspartner; ett kvasiintellektuellt alibi. Och i bakgrunden
mullrade intressena och partsföreträdarna sin korporativa införståddhet
Ett samtal föddes
Om man utan ideologiska låsningar ser
tillbaka på 68-decenniet kan man konstatera att protesten dock födde ett samtal.
De sekteristiska hårklyverierna var –
ja, just det: yta. Men under denna yta försiggick en brottning med problem som
egentligen söker sina rötter i det uppåtsträvande borgerskapets anspråk på en
plats i solen; jag tänker naturligtvis på förspelet till de borgerliga revolutionerna nu:
London 1640, Paris 1789, Budapest
1848.
Vad kunde folkrepresentationen
sätta mot en koalition av byråkrati
och kapital?
Det är alltid den underlägsne som känner skuggornas iskyla. LKAB-arbetarna
behövde inte intalas att det rationella fö-
retagsledandet hade fått monstruösa effekter. Deras envetna kamp mot ledningens 32 teser skulle vilken manager som
helst skriva under på 20 år senare. I eget
intresse om inte annat. Där, i det lilla, vällde den stora politiken fram.
Där och på många andra ställen. I studenternas vildsinta vägran att godta avnä-
maranpassade snuttkurser som basen för
deras flit och ävlan, för att nu bara ta ett
annat av flera tänkbara exempel. Hur
mången sorgsen akademiprofessor .vore
inte beredd att göra retroaktiv sak med
detta missförstådda uppror på universiteten?
Idag skärper vi oss för att höra mumlet.
Priset för samhällsfred kanhända. Men är
det inte för högt?
Vem är lurad av vem?
Nu skrivs i andra fora en hel del nostalgiskt om denna tid, om det bortglömda
decenniet. Jag kan inte vara nostalgisk: så
många missade tillfällen på så få år!
Lika främmande är mig gycklet. Påstå-
endet att 68-generationen skulle ha varit
extremt antiintellektuell är bara ohederligt. I textluntorna och tidskriftsläggen fö-
regrips mycket aktuella bekymmer: om
177
politikens allmänna torftighet, om de förödande samförståndslösningarna, iakttagelsen att det som sägs egentligen inte betyder något och att det som betyder något
aldrig blir sagt. Åsiktsfladdret- samtidigt
med avsaknaden av äkta värdepluralism.
Ty är det något som denna vänster var
så är det: pluralistisk! Bångstyrig, enerverande påstridig, aldrig överens inbördes.
Därför aldrig något hot, som den framträdde åtminstone. Hotfull kanske som
ett oprövat löfte gärna är. Och det särskilt
i ett så monolitiskt land som vårt.