Åke Sjölin; Händelser i södra Vietnam
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÅKESJÖLIN:
Händelser i södra Vietnam
Forskare vid universitetet i Berkeley har intervjuat vietnamesiska flyktingar bl a för att få
upplysning om i vad mån politiskt våld förekommit i södra
Vietnam efter Saigon-regeringens fall i apri/1975.
Den slutsats man drog av undersökningarna var att minst
65 000 personer avrättades av
politiska skäl under åren
1975-1982,något som föga
stämmer med de officiella försäkringarna av Hanoi-regeringen.
Ambassadör Ake Sjölin var
ackrediterad i Saigon åren
1964-67.
Med akaderrilsk grundlighet har
man vid amerikanska universitet börjat studera de stora grupper invandrare från exotiska länder som
de senaste åren kommit till USA, ofta som
flyktingar. Ett exempel är den i SvT nr l
1988 av Margit Gennser refererade studien av flyktingamas förmåga att anpassa
sig till det amerikanska samhället som utförts av professor Ruben Rumbart vid
universitetet i San Diego.
En ur svensk synpunkt särskilt intressant avhandling publicerades i den ansedda amerikanska tidskriften ”Washington
Quarterly” höstnumret 1985 sid 169 under rubriken ”Vietnam 1975-1982. The
cruel peace”. Avhandlingen var ett resultat av ett forskningsprojekt lett av Jaqueline Desbarats vid universitetets i Berkeley institut för östasiatiska studier och
professor Karl D Jackson vid samilla universitet, ursprungligen vid North Western
University i Chicago. Ursprungligen hade
dessa två forskare planerat egna helt skilda undersökningar. Desbarats, som är sociolog och geograf, avsåg att studera de
vietnamesiska flyktingamas bosättning
och omflyttningar (rrilgrations) i USA.
statsvetaren Jackson ville få upplysning
om i vad mån politiskt våld förekommit i
södra Vietnam efter saigon-regeringens
fall i april1975.
Intervjuer med flyktingar
Båda projekten skulle baseras på utförliga intervjuer med ett representativt urval
av vietnamesiska flyktingar i USA. Desharats och Jackson beslöt därför, delvis av
ekonomiska skäl, att slå ihop sina resurser
och utarbeta ett gemensamt frågeformulär. Detta kom att omfatta över 100 frågor.
184
Själva intervjuerna utfördes av specialutbildclde vietnamesiska studenter och kunde ta flera timmar i anspråk.
När man började bearbeta det insamlade materialet fann man att svaren i huvudsak innehöll vad man hade väntat sig.
Många av de utfrågade hade t ex hållits
fängslade i koncentrationsläger (av regimen i Vietnam eufemistiskt kallade omskolningsläger) där förhållandena hade
varit förskräckliga och överdödligheten
stor.
Överraskande var däremot att så
många sade sig ha bevittnat regelrätta avrättningar, ofta utförda på ett bestialiskt
sätt, offren hade fått buken uppskuren,
begravts levande o s v. Under Vietnamkonfliktens slutskede hade man visserligen allmänt befarat att en kommunistisk
seger i söder skulle följas av ett rent blodbad på meningsmotståndare. Efter Saigons fall hörde man dock inte mycket talas om avrättningar. Den nya regimen blev
därför vanligtvis trodd, när den påstod,
att sådana inte förekommit. Författarna
nämner bland flera exempel hur Hanoiregeringens utrikesminister Nguyen Ca
Thach 1983 kunde förklara att: ”Det blev
aldrig något blodbad. Vi hade 1,5 miljoner människor i omskolningsläger
ochlO 000 av dem finns kvar där. Men inte en enda av dem har dödats genom avrättning.”
En helt annan bild
De av Desbarats/Jackson in5arnlade uppgifterna ger alltså en helt annan bild. Författarna erinrar därför om att det första
åsyna vittnet till den nazistiska judeutrotningen, en polack, kom till USA redan
1940. Han blev emellertid inte trodd av
omdömesgilla personer. De fortsätter:
”De forskningsresultat som framläggs i
denna skrift saknar motsvarighet i litteraturen om Vietnam efter 1975 och kan bli
svåra att acceptera för en del personer.
De representerar över tre års forskning
bland representativa urval (samples) av
flyktingar från Vietnam bosatta i Chicago,
San Francisco, Orange Co. Cal., Paris,
Lyon, Toulouse och Nice. Många seriösa
vetenskapsmän kan, liksom män med lika
goda avsikter 1940, komma att säga att
flyktingar överdriver, blir hysteriska och
Många hade bevittnat regelrätta avrättningar.
ibland ljuger. Som författare kan vi bara
be våra läsare att vänta med sina tvivel till
dess att de noggrant studerat den fasta bevisning som erhållits genom de vittnesmål
som avgivits av mer än 800 flyktingar itvå
länder och sju städer och som omfattar
längden och bredden av Vietnams vuxna
befolkning.”
”Vårt syfte med undersökningen är att
fastställa om politiskt våld i stor skala fö-
rekommit efter 30 april 1975 och att beräkna antalet avrättade personer. De data
som vi insamlade avslöjar fakta som är lika chockerande som de är oväntade.
35 %av de utfrågade uppgav att de visste
eller hade hört talas om att flera personer
avrättats av politiska skäl. 29 %gav detaljerade upplysningar (namn, datum, platsen och motivet för avrättningen o s v) för
ett eller flera av offren. 30 % av avrättningarna rapporterades av ögonvittnen.
Det var dubbelt så sannolikt att de, som
hade tillbringat någon tid i omskolningsläger skulle känna till avrättningar än att
icke omskolade skulle göra det. Flertalet
avrättade var män, mer än 2/3 av avrättningarna ägde rum 1975/76. Hälften av
offren påstods vara skyldiga till motstånd
mot regeringen. 1975 var flertalet avrättade högre ~änstemän från den tidigare regimen. Efter 1975 var offren motståndsmän, 2/ 3 av avrättningarna ägde 1975
rum i Saigon och Mekong-deltat. Det var
sannolikare att etniska vietnameser skulle
rapportera om avrättade än att personer
av kinesisk härstamning skulle göra det”.
Minst 65 000personer avrättades av
politiska skäl 1975-82 i Sydvietnam.
65 000 avrättades
Författarna redogör i detalj för vad som
gjorts för att eliminera felkällor vid själva
utfrågningen. Man har sålunda endast
räknat med fall där den utfrågade kunnat
ange den avrättades namn samt tid och
plats för avrättningen, detta för att undvika dubbelrapportering av samma händelse. Anledning till att intervjuer gjordes
även i Frankrike var att de vietnamesiska
flyktingarna där förmodades ha ett annat
socialt ursprung – mer överklass och mer
vänsterfolk – än de i USA och därför
kunde ha andra erfarenheter. För extrapoleringen från de cirka 800 intervjuerna
använde man ett invecklat och i detalj förklarat system. Detta hade utarbetats i
samråd med skolade experter på områ-
det.
Den slutsats som man drog av undersökningen var att minst 65 000 personer
avrättades av politiska skäl i Sydvietnam
under åren 1975-82.
185
Desbarats och Jackson tycks själva ha
blivit uppskakade av vad de ansåg sig ha
avslöjat. Vad de hade planerat var en
objektiv akademisk studie. De ville stå
helt neutrala i den politiska vietnamdebatten men förstod att de uppgifter som
de fått fram skulle bli ett tungt tillhygge i
denna. De förstod att ”självadiskussionen
kommer att framkalla starka känslor på
båda sidor och kommer att locka fram
vålnader från de ideologiska debatterna
på 1960- och 1970-talen”.
”Att öppna gamla sår kommer inte att
väcka de döda till liv”. Ändå, skriver de:
”tror vi att professionella socialvetenskapare inte får rygga tillbaka inför kontroverser” och att ”var och en som arbetar
för mänskliga rättigheter har ett ansvar
för dem som fallit offer för nyckfulla regeringar vare sig de är höger eller vänster”.
”Ansvaret mot offren kräver uppenbart
att deras död iJlte förblir oberättad”.
lndochina Report
En i ett par avsnitt omskriven och med
nya fakta kompletterad version av avhandlingen publicerades under rubriken
”Political violence in Vietnam. The dark
side of liberation” i den i Singapore utgivna tidskriften – ”Indochina Report”
april-juni 1986. Vad som är intressant är
att denna beträffande Vietnam särskilt
välorienterade tidskrift obetingat tror på
Desbarats/Jacksons uppgifter. I en redaktionell kommentar skriver man bl a ”Under det senaste decenniet har världen bevittnat blodigt våld i de indokinesiska staterna. Den allvarliga kontroversen om hur
många som förlorat livet har emellertid
huvudsakligen inriktats på de Röda
Khmerernas folksjälvmord (autogenici- 186
de). De vietnamesiska kommunisterna
tycks ha undgått denna fördömande debatt” – – – ”Skillnaden mot de arkaiska
”dödsfälten” (killing fields) i Kampuchea
är att de vietnamesiska kommunisterna
– – – har blivit mera fulländade i sin sofistikerade teknik för likvidering av sina
klassmotståndare”.
Ointresse i svenska media
En populär sammanfattning av Desbarats/Jacksons i båda versionerna något
tunglästa avhandling publicerades i den
amerikanska ”Readers Digest” 18 september 1986, sid 116. Rubriken var där
”On the Trail ofa Ridden Massacre”. Den
nya bilden av vad som hänt i Vietnam
spreds på så sätt snabbt inom den
engelsktalande världen. Den kan knappast ha undgått att påverka den allmänna
opinionen där. Jag känner inte till något
genmäle.
Avhandlingen (första versionen) finns
på Utrikesdepartementet men tycks inte
ha påverkat vår officiella inställning till
Vietnam.
Svenska massmedia synes däremot helt
ha ignorerat de nya upplysningarna. Artikeln i ”Readers Digest” har sålunda inte
medtagits i tidskriftens svenska utgåva
Vietnam var den största mottagaren
av svensk u-hjälp under alla de år
då massmördandet skulle ha på-
gått.
”Det Bästa”. Det enda spår av avhandlingen som jag sett i svensk press är en
kort insändare i ”Expressen” 26 juli 1987.
I den framhålles utan kommentarer att
Vietnam var den största mottagaren av
svensk u-hjälp under alla de år då massmördandet skulle ha pågått.
Händelser i södra Vietnam
Forskare vid universitetet i Berkeley har intervjuat vietnamesiska flyktingar bl a för att få
upplysning om i vad mån politiskt våld förekommit i södra
Vietnam efter Saigon-regeringens fall i apri/1975.
Den slutsats man drog av undersökningarna var att minst
65 000 personer avrättades av
politiska skäl under åren
1975-1982,något som föga
stämmer med de officiella försäkringarna av Hanoi-regeringen.
Ambassadör Ake Sjölin var
ackrediterad i Saigon åren
1964-67.
Med akaderrilsk grundlighet har
man vid amerikanska universitet börjat studera de stora grupper invandrare från exotiska länder som
de senaste åren kommit till USA, ofta som
flyktingar. Ett exempel är den i SvT nr l
1988 av Margit Gennser refererade studien av flyktingamas förmåga att anpassa
sig till det amerikanska samhället som utförts av professor Ruben Rumbart vid
universitetet i San Diego.
En ur svensk synpunkt särskilt intressant avhandling publicerades i den ansedda amerikanska tidskriften ”Washington
Quarterly” höstnumret 1985 sid 169 under rubriken ”Vietnam 1975-1982. The
cruel peace”. Avhandlingen var ett resultat av ett forskningsprojekt lett av Jaqueline Desbarats vid universitetets i Berkeley institut för östasiatiska studier och
professor Karl D Jackson vid samilla universitet, ursprungligen vid North Western
University i Chicago. Ursprungligen hade
dessa två forskare planerat egna helt skilda undersökningar. Desbarats, som är sociolog och geograf, avsåg att studera de
vietnamesiska flyktingamas bosättning
och omflyttningar (rrilgrations) i USA.
statsvetaren Jackson ville få upplysning
om i vad mån politiskt våld förekommit i
södra Vietnam efter saigon-regeringens
fall i april1975.
Intervjuer med flyktingar
Båda projekten skulle baseras på utförliga intervjuer med ett representativt urval
av vietnamesiska flyktingar i USA. Desharats och Jackson beslöt därför, delvis av
ekonomiska skäl, att slå ihop sina resurser
och utarbeta ett gemensamt frågeformulär. Detta kom att omfatta över 100 frågor.
184
Själva intervjuerna utfördes av specialutbildclde vietnamesiska studenter och kunde ta flera timmar i anspråk.
När man började bearbeta det insamlade materialet fann man att svaren i huvudsak innehöll vad man hade väntat sig.
Många av de utfrågade hade t ex hållits
fängslade i koncentrationsläger (av regimen i Vietnam eufemistiskt kallade omskolningsläger) där förhållandena hade
varit förskräckliga och överdödligheten
stor.
Överraskande var däremot att så
många sade sig ha bevittnat regelrätta avrättningar, ofta utförda på ett bestialiskt
sätt, offren hade fått buken uppskuren,
begravts levande o s v. Under Vietnamkonfliktens slutskede hade man visserligen allmänt befarat att en kommunistisk
seger i söder skulle följas av ett rent blodbad på meningsmotståndare. Efter Saigons fall hörde man dock inte mycket talas om avrättningar. Den nya regimen blev
därför vanligtvis trodd, när den påstod,
att sådana inte förekommit. Författarna
nämner bland flera exempel hur Hanoiregeringens utrikesminister Nguyen Ca
Thach 1983 kunde förklara att: ”Det blev
aldrig något blodbad. Vi hade 1,5 miljoner människor i omskolningsläger
ochlO 000 av dem finns kvar där. Men inte en enda av dem har dödats genom avrättning.”
En helt annan bild
De av Desbarats/Jackson in5arnlade uppgifterna ger alltså en helt annan bild. Författarna erinrar därför om att det första
åsyna vittnet till den nazistiska judeutrotningen, en polack, kom till USA redan
1940. Han blev emellertid inte trodd av
omdömesgilla personer. De fortsätter:
”De forskningsresultat som framläggs i
denna skrift saknar motsvarighet i litteraturen om Vietnam efter 1975 och kan bli
svåra att acceptera för en del personer.
De representerar över tre års forskning
bland representativa urval (samples) av
flyktingar från Vietnam bosatta i Chicago,
San Francisco, Orange Co. Cal., Paris,
Lyon, Toulouse och Nice. Många seriösa
vetenskapsmän kan, liksom män med lika
goda avsikter 1940, komma att säga att
flyktingar överdriver, blir hysteriska och
Många hade bevittnat regelrätta avrättningar.
ibland ljuger. Som författare kan vi bara
be våra läsare att vänta med sina tvivel till
dess att de noggrant studerat den fasta bevisning som erhållits genom de vittnesmål
som avgivits av mer än 800 flyktingar itvå
länder och sju städer och som omfattar
längden och bredden av Vietnams vuxna
befolkning.”
”Vårt syfte med undersökningen är att
fastställa om politiskt våld i stor skala fö-
rekommit efter 30 april 1975 och att beräkna antalet avrättade personer. De data
som vi insamlade avslöjar fakta som är lika chockerande som de är oväntade.
35 %av de utfrågade uppgav att de visste
eller hade hört talas om att flera personer
avrättats av politiska skäl. 29 %gav detaljerade upplysningar (namn, datum, platsen och motivet för avrättningen o s v) för
ett eller flera av offren. 30 % av avrättningarna rapporterades av ögonvittnen.
Det var dubbelt så sannolikt att de, som
hade tillbringat någon tid i omskolningsläger skulle känna till avrättningar än att
icke omskolade skulle göra det. Flertalet
avrättade var män, mer än 2/3 av avrättningarna ägde rum 1975/76. Hälften av
offren påstods vara skyldiga till motstånd
mot regeringen. 1975 var flertalet avrättade högre ~änstemän från den tidigare regimen. Efter 1975 var offren motståndsmän, 2/ 3 av avrättningarna ägde 1975
rum i Saigon och Mekong-deltat. Det var
sannolikare att etniska vietnameser skulle
rapportera om avrättade än att personer
av kinesisk härstamning skulle göra det”.
Minst 65 000personer avrättades av
politiska skäl 1975-82 i Sydvietnam.
65 000 avrättades
Författarna redogör i detalj för vad som
gjorts för att eliminera felkällor vid själva
utfrågningen. Man har sålunda endast
räknat med fall där den utfrågade kunnat
ange den avrättades namn samt tid och
plats för avrättningen, detta för att undvika dubbelrapportering av samma händelse. Anledning till att intervjuer gjordes
även i Frankrike var att de vietnamesiska
flyktingarna där förmodades ha ett annat
socialt ursprung – mer överklass och mer
vänsterfolk – än de i USA och därför
kunde ha andra erfarenheter. För extrapoleringen från de cirka 800 intervjuerna
använde man ett invecklat och i detalj förklarat system. Detta hade utarbetats i
samråd med skolade experter på områ-
det.
Den slutsats som man drog av undersökningen var att minst 65 000 personer
avrättades av politiska skäl i Sydvietnam
under åren 1975-82.
185
Desbarats och Jackson tycks själva ha
blivit uppskakade av vad de ansåg sig ha
avslöjat. Vad de hade planerat var en
objektiv akademisk studie. De ville stå
helt neutrala i den politiska vietnamdebatten men förstod att de uppgifter som
de fått fram skulle bli ett tungt tillhygge i
denna. De förstod att ”självadiskussionen
kommer att framkalla starka känslor på
båda sidor och kommer att locka fram
vålnader från de ideologiska debatterna
på 1960- och 1970-talen”.
”Att öppna gamla sår kommer inte att
väcka de döda till liv”. Ändå, skriver de:
”tror vi att professionella socialvetenskapare inte får rygga tillbaka inför kontroverser” och att ”var och en som arbetar
för mänskliga rättigheter har ett ansvar
för dem som fallit offer för nyckfulla regeringar vare sig de är höger eller vänster”.
”Ansvaret mot offren kräver uppenbart
att deras död iJlte förblir oberättad”.
lndochina Report
En i ett par avsnitt omskriven och med
nya fakta kompletterad version av avhandlingen publicerades under rubriken
”Political violence in Vietnam. The dark
side of liberation” i den i Singapore utgivna tidskriften – ”Indochina Report”
april-juni 1986. Vad som är intressant är
att denna beträffande Vietnam särskilt
välorienterade tidskrift obetingat tror på
Desbarats/Jacksons uppgifter. I en redaktionell kommentar skriver man bl a ”Under det senaste decenniet har världen bevittnat blodigt våld i de indokinesiska staterna. Den allvarliga kontroversen om hur
många som förlorat livet har emellertid
huvudsakligen inriktats på de Röda
Khmerernas folksjälvmord (autogenici- 186
de). De vietnamesiska kommunisterna
tycks ha undgått denna fördömande debatt” – – – ”Skillnaden mot de arkaiska
”dödsfälten” (killing fields) i Kampuchea
är att de vietnamesiska kommunisterna
– – – har blivit mera fulländade i sin sofistikerade teknik för likvidering av sina
klassmotståndare”.
Ointresse i svenska media
En populär sammanfattning av Desbarats/Jacksons i båda versionerna något
tunglästa avhandling publicerades i den
amerikanska ”Readers Digest” 18 september 1986, sid 116. Rubriken var där
”On the Trail ofa Ridden Massacre”. Den
nya bilden av vad som hänt i Vietnam
spreds på så sätt snabbt inom den
engelsktalande världen. Den kan knappast ha undgått att påverka den allmänna
opinionen där. Jag känner inte till något
genmäle.
Avhandlingen (första versionen) finns
på Utrikesdepartementet men tycks inte
ha påverkat vår officiella inställning till
Vietnam.
Svenska massmedia synes däremot helt
ha ignorerat de nya upplysningarna. Artikeln i ”Readers Digest” har sålunda inte
medtagits i tidskriftens svenska utgåva
Vietnam var den största mottagaren
av svensk u-hjälp under alla de år
då massmördandet skulle ha på-
gått.
”Det Bästa”. Det enda spår av avhandlingen som jag sett i svensk press är en
kort insändare i ”Expressen” 26 juli 1987.
I den framhålles utan kommentarer att
Vietnam var den största mottagaren av
svensk u-hjälp under alla de år då massmördandet skulle ha pågått.