Arne Lindgren; De andligen urarva
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARNE LINDGREN:
De andligen urarva
Författaren utgår från biskop
Stendahls uttalanden om tron
på uppståndelsen och om sjä-
lens odödlighet. De strider mot
den svenska kyrkans trosbekännelse. Det finns gammaJ tradition – författaren går tillbaka till
kyrkomötet i Nicaea år 325- för
att statsmakten stöder en kyrka
och fastställer dess trosläror.
Detta gäller fortfarande i Sverige
och därför borde kyrkoministern
ha tagit ställning i kritiken mot
biskopen. Men statsrådet Bo
Holmberg tycks inte vara villig
att träda upp för traditionen. Den
accepterades dock från början
inom svensk och europeisk
arbetarrörelse, som gick fram
med religiösa förtecken. Nu har
rörelsen urartat, ”innanmätet är
borta” och dess ledare av i dag
är inga andens heroer.
Arne Lindgren är f d tjänsteman
inom arbetsmarknadsverket och
journalist. Han har också tidigare framträtt i Svensk Tidskrift.
S
kulle det kunna tänkas att vi för ett
ögonblick lämnade frågorna om
skattetrycket och tillväxten och i
>tället ägnade oss åt andra ting?
Ett försök i denna riktning har gjorts i
den svenska riksdagen. Det skedde nu i
vår, när folkvalde Filip Fridoltsson ställde
sig upp och till ministern för de kyrkliga
ärendena, Bo Holmberg, riktade frågan,
om det kunde anses vara förenligt med
ordningen inom den svenska kyrkan, att
en biskop ifrågasatte det eviga livet.
Försöket misslyckades. Ministern ansåg att det inte ankom på honom att ge
svar på en sådan fråga. Den rymdes inte
på hans bord.
Det är emellertid sannolikt att ministern misstog sig rörande omfattningen av
det bord han sitter vid. Ännu är nämligen
Kungl Maj:t högsta instans för kyrkan,
även när det gäller dess lära. Under århundraden har det i vårt land förhållit sig
på det sättet. Bo Holmberg befinner sig i
en tradition, som går ända tillbaka till
landskapslagamas kyrkobalkar, vars inledande ord ofta såg ut så här: ”Kristus är
först i vår lag. Därnäst är vår kristna tro.”
Ända sedan riksdagen i Västerås år 1527
har det hos oss varit staten som bestämt
den tro, som svenska kyrkan skall hålla
sig till. Detta betyder bland annat att
biskopen i Stockholm, Krister Stendahl, i
sin ämbetsutövning är underställd statsrå-
det Bo Holmberg. När nu Stendahl har
rört vid en av hörnstenarna i den kristna
tron, är detta förhållande i särskilt hög
grad en angelägenhet för Bo Holmberg.
Det är inte för ro skull som det i regeringsformen står att konungen skall vara
av den rena evangeliska läran. Även Bo
Holmberg är underkastad samma bestämmelse. Innehållet i läran fastställdes
240
på Uppsala möte år 1593 med hertig Karl
i spetsen och bekräftades i kyrkolagen av
år 1686. Hela tiden har det varit staten
som satt sig i rörelse, när kyrkans trosfrå-
gor skulle bestämmas. Riksdag och regering har alltid erkänt att de ansvarade inte
bara för medborgaroas världsliga välfärd.
De skulle även tillhandahålla en tro för
själens mättnad. Den senare uppgiften
har ofta uppfattats som den väsentliga.
Kyrkan blev på så sätt det redskap, som
staten använde för att fylla sin uppgift
som människoroas andliga fostrare.
Riksdagsmannen Filip Fridalfsson var
sålunda inte ute och gick på fel gata, då
han till statsrådet Bo Holmberg ställde
frågan, huruvida denne avsåg att vidta
några åtgärder med anledning av biskopens uttalande ”att frågan om ett evigt liv
avförs från den kristna förkunnelsen”.
Vad biskopen sagt
Nu hade inte biskopen uttryckt sigjust på
det sättet. Men det han hade sagt var ändå tillräckligt alarmerande. Han hade
nämligen i sin bok ”Meningar” ansett att
bibeln inte var särskilt intresserad av
människans odödlighet, att Abraham sä-
kert var främmande för tanken och att
”hela den långa och underbara traditionen att tala om själens odödlighet är bara
en period i den judisk-kristna traditionen
och att den perioden håller på att närma
sig sitt slut”. De som håller fast vid den
traditionen får till yttermera visso en åthutning av biskopen: Deras tro är ”Något
alltför smått, alltför själviskt”.
För de flesta bibelläsare och inte bara
för Fridalfsson låter detta mer än besynnerligt. De erinrar sig att Abraham jämlikt l Mos. 25:8 ”blev samlad till sina fä-
der” och att det om Jakob sägs på samma
sätt i l Mos. 49:33. Fäderna var inte dö-
da utan tog emot de anländande. Själarna
var odödliga – det var den mening som
rådde. I Lukas 16:22 bekräftar Jesus att
det är en levande Abraham, som svarar
den rike mannen: ”Kom ihåg, mitt barn,
att du fick ut ditt goda medan du levde,
liksom Lasaros sitt onda.” Enligt den
kristna tron är det Jesus som är vår Gud.
Skulle han, sedan han vandrat i världen
och berättat att himmelriket var nära,
haft för avsikt att utsläcka livet i den
Förnekelsen av Jesu Kristi gudomlighet är vanlig bland Sveriges
präster.
andliga världen och därmed utplåna både
Abraham, Lasaros och efter dem alla
andra, som vandrat vidare till den världen?
Det förefaller inte troligt. Himmelriket, som var nära på Jesu tid, har antagligen inte flyttat längre bort sedan dess.
Detta hindrar naturligtvis inte att traditionen att hos oss tala om själens odödlighet
ändå närmar sig sitt slut. Men en biskop i
den kristna kyrkan som gör en sådan
iakttagelse, bör rimligen gripas av en sjä-
lens vånda inför anblicken av ett andligt
förfall, som i sina yttersta konsekvenser
leder till hela den kristna trons undergång. Vad vi vet har biskop Stendahl inte
gripits av en sådan vånda. Han har burit
på sin skepsis rörande själens odödlighet
även medan han var professor i Harvard
och vid två tillfällen aspirerat på att byta
katedern där mot en biskopsstol iSverige,
ty det var under sin Harvard-tid han för
femton år sedan skrev den uppsats vi nu
får läsa på svenska. Själva handlingssättet
tyder på en konstant kallsinnighet inför
en fråga, som förefallit flertalet människor som den viktigaste av alla, sedan de
börjat tänka över sin situation i tillvaron.
Denna kallsinnighet må i allmänhet
vara varje människas ensak, men den hör
inte samman med beklädandet av en
biskopsstol i den kristna kyrkan. En
biskop har som varje präst lovat att förkunna Guds ord, ”såsom det är oss givet i
den heliga Skrift och som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittnar”. IngenDe styrande vägrar svara på en i
riksdagen ställd fråga rörande det
eviga livet. De har gjort sig andligen urarva.
städes finns i någon av dessa skrifter nå-
got tvivel uttalat rörande odödligheten,
uppståndelsen och det eviga livet. Rövaren på korset skulle samma dag vara med
Jesus i paradiset. Varje söndag uttalar
kyrkfolket jämlikt Apostolicum sin tro på
”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”.
Niceanum lägger orden ”den tillkommande världens liv” i våra munnar, Athanasianum fastslår att vid Kristi tillkommelse ”hava alla människor att uppstå
med sina kroppar”, och Augustana är lika
uttrycklig: Kristus skall på den yttersta
dagen uppväcka alla som är döda.
Formuleringarna i kyrkans egna bekännelser är ibland otympliga och även
otillräckliga, men de lämnar inte plats för
något tvivel: Vi skall leva för evigt efter
vår uppståndelse, och vår bestämmelseort
är antingen himmelen eller helvetet.
Tydligen har Krister Stendahl hyst en
annan åsikt, då han valde att bli biskop.
241
Som biskop har han ingen laglig rätt att
torgföra denna sin åsikt, om han avser att
kvarstå som biskop. Detta avser biskop
Stendahl, ty han har begärt att få sitt förordnande förlängt, och han har fått sin
begäran beviljad.
stat och kyrka
Biskop Stendahl var inte nöjd med att
Filip Fridalfsson tog upp hans fall i riksdagen. I stället beskrev han i TV Fridolfssons agerande som ytterligare ett belägg
för det korrekta i åtgärden att skilja stat
och kyrka från varandra.
Låt oss föreställa oss en sådan från staten skild kyrka och att i Stockholms storkyrka uppträder en ny biskop, som inte
bara betvivlar det eviga livet utan dessutom Kristi gudomlighet. Då har förkunnelsen ändrats så djupgående, att det
måste sägas att det som vi hittills betraktat som kristen tro har upphört att existera i Olaus Petri storkyrka. Antagligen
skall då de reaktioner, som kommer denne biskop till del, inte bli starkare än de,
vilka beskärdes Stendahl från hans kollegers sida. Om då en ny Fridalfsson uttrycker sin förtrytelse i Sveriges riksdag,
har han inte ens möjligheten att rikta sin
fråga till någon minister för de kyrkliga
ärendena, ty då existerar inte en sådan
längre.
Upptakten till en sådan religiös förändring i vårt land är redan mycket märkbar. En av Stendahls företrädare på biskopsstolen i Stockholm, Ingmar Ström,
har uttryckt tanken att det var Josef som
var far till Jesus. En kyrkoherde har anförtrott mig, att förnekelsen av Jesu Kristi
gudomlighet är vanlig bland Sveriges
präster.
Även förr i historien har det inträffat
242
att kyrkor råkat i förfall. Men då har alltid samhället eller staten räckt fram en
hjälpande hand. Så var fallet med den
första kristna kyrkan på 300-talet. Presbytern Arius i Alexandria hade, under
påverkan av grekiskt tänkande, gjort detsamma som Ström och andra gör i dag:
beskrivit Jesus som en framstående människa utan gudomliga egenskaper. När
kejsaren lagt märke till hur Arius irrläror
spred oro i hela kyrkan, grep han in. I sitt
slott i Nicaea lyckades han nå fram till ett
slags kompromiss: Han gjorde Jesus till
en bland tre gudomliga personer. Den
halvmesyren lider kyrkan av än i dag,
men han förmådde i alla fall åstadkomma
en formulering, som räddade kyrkan från
total bankrutt. Detta inträffade år 325.
På 1500-talet var det Tysklands furstar, som gav Luther det stöd han behövde
för att klara reformationen. De fick sällskap av Gustav Vasa i Sverige.
Alltid har det varit staten, furstarna,
kejsaren, samhället, som gripit in, när
kyrkan inte ensam visade sig vara i stånd
att hejda förfallet. I vårt land är konungen
all~ämt en symbolisk summus episcopus,
den högste biskopen. Tanken att samhällets styresman även är kyrkans främste är
uråldrig. I gamla testamentet möter vi
Melki-Sedek, konungen i Salem, som
”var präst åt Gud den Högste” och lät
bära ut bröd och vin till Abraham.
Vi befinner oss långt borta från den
principen här i vårt land just nu, längre än
någonsin förr. Människornas själar angår
inte längre de styrande. De existerar
knappast. Hela den uråldriga principen
från Melki-Sedek är bruten. De styrande
vägrar svara på en i riksdagen ställd fråga
rörande det eviga livet. De har gjort sig
andligen urarva.
Traditionen inom arbetarrörelsen
Inom arbetarrörelsen har den nuvarande
religiösa attityden inte alltid varit den
gängse. Vi vet att deltagarna i de första
strejkdemonstrationerna sjöng psalmer.
Men vad vi i allmänhet inte känner till är
att hela den begynnande arbetarrörelsen
ute i Europa var djupt religiös. Den kallade sig kommunistisk, men det ordet hade
från början en helt annan innebörd än
vad det senare fick och har i dag. I
Schweiz, främst bland tyska hantverkare,
och i Tyskland var det Wilhelm Weitling,
som stod i ledningen för denna rörelse, i
Frankrike den namnkunnige prästen Lamennais, som ville att påven själv skulle
ställa sig i spetsen för arbetarna. Året var
1830. Men påven gjorde precis tvärtom,
och år 1838 fastslog Lamennais att ett
viktigt tillfälle var försuttet och att arbetarmassorna skulle komma att drivas i
händerna på gudlösa ledare. Karl Marx,
av judisk härkomst, hade kristna föräldrar, och han hänfördes till en början av
Wilhelm Weitlings skrifter och beskrev
dem som geniala. Men när de två fem år
senare, år 1846, möttes i Briissel, hade
Marx ändrat sig. Han vände sig med skärpa mot Weitling och hans kristna fromhet. Tesen om religionen som ett opium
för folken hade börjat formas inom honom, kanhända inför det öde som drabbade Lamennais och Weitling, som båda
kastades i fängelse av det kristna samhället. Vändpunkten i det marxska tänkandet skulle småningom ta formen av en
vändpunkt i världshistorien.
Hjalmar Sunden, som behandlat dessa
förhållanden i sina skrifter, anser att den
utbredda ateismen bland världens arbetare har sin rot i den behandling kyrka och
samhälle gav Weitling och Lamennais.
Den kyrka som kanske var den mest arbetarvänliga, den rysk-ortodoxa, skulle
småningom drabbas hårdast. I Petersburg
hade en präst gått i spetsen för den stora
hungermarschen till tsarens palats, där
den möttes av gevärseld. Jag har kunnat
bevittna att i den staden är människor i
dag fromma som förr.
På andra håll, och särskilt hos oss, blev
arbetarna frireligiösa, medan kanske en
på tusen bevistar gudstjänsterna i svenska
kyrkan. De kommer förmodligen aldrig
att återvända dit, om det inte händer nå-
got med själva bekännelsen i den kyrkan.
Hela den begynnande arbetarrörelsen ute i Europa var djupt religiös.
Ingen arbetare kan förstå att en människa
blir frälst genom tro allena utan gärningar, såsom det står i augsburgska bekännelsen. Däremot är de flesta villiga att instämma i Jesu egna ord, att var och en
skall dömas efter sina gärningar.
I socialdemokraternas partiprogram
hette det från år 1897 och under årtionden framåt: ”Religionen förklaras för privatsak. statskyrkans och kyrkabudgetens
avskaffande.” 1919 hade en skärpning inträtt: Då skulle inte ens kyrkan få behålla
sin egendom. Revolutionen i Ryssland
hade satt sina märken. Men 1960 var tonen en annan. Det talades inte längre om
statskyrkans avskaffande, utan nu sägs
det att förhållandet mellan stat och kyrka
skall ”regleras i enlighet med demokratins och religionsfrihetens principer”. Det
är känt att Gustav Möller hade en from
mor, och det är sagt att Per Albin Hansson trodde på det eviga livet. Kanske har
sådana saker satt sina spår. Det är även
243
omvittnat att Hansson, då tanken om
statskyrkans avskaffande fördes på tal,
har invänt att det ju inte gick an att avskaffa denna kyrka, efter att Arthur Engberg börjat sköta den så bra. Bakom hans
skämt dolde sig allvar.
Politiker och kristendom
Engberg är ett både intressant och betecknande fall. Han var en lärd man och
kunde Marx i grunden, och det har blivit
sagt om honom att han var i det närmaste
ateist, när han 1932 fick hand om kyrkan
som nyblivet statsråd. Han blev nyfiken
på den. Redan 1937 fick han ge ut en ny
psalmbok och 1939 en ny koralbok. Det
påstås att han så småningom blev troende. Samma förlopp har kunnat iakttas hos
många socialdemokrater, när de via sitt
parti valts in i kyrkoråd och kyrkofullmäktige. De blev positiva, i varje fall till
själva den kristna tron, medan de ägnade
sig åt kyrkan. En kristen ådra har levt
kvar i hela den svenska arbetarklassen.
Den har bara inte släppts fram i dagen.
Inte bara kyrkan har utgjort ett hinder.
Den antireligiösa marxismen har varit lika
medverkande.
Vad som är värt att lägga märke till är
att några av de mest vänsterradikala och
marxistiskt präglade gestaltema inom
partiet efter hand framstod som de mest
religiösa och även utpräglat kristna. De
mest kända bland dem är Fabian Månsson, Fredrik Ström och Carl Lindhagen.
Det var den förstnämnde som på kyrkomötet år 1920 yttrade, att ”det är som
människorna hölle på att äta upp de sista
bitarna av det andliga arvet efter fäderna”. Troligen blev både han och i varje
fall Fredrik Ström kristna under påverkan
244
av August Strindberg. Jag vet detta genom Fredrik Ström, vars vän jag blev på
40-talet. Strindberg ansågs av de unga socialisterna vara en av deras egna, och de
stod bakom det stora fackeltåget, som
hedrade författaren på hans 60-årsdag
1909. De hade ett eget förlag, Frams Förlag, och en tidning som även hette Fram.
1910 gav de på förlaget ut boken ”Religiös Renässans eller Religion mot Teologi”. Boken är en av de märkligaste som
skrivits på svenska. Författaren var
August Strindberg. Här säger han att den
religiösa renässansen måste ske i Swedenborgs tecken, eftersom allt det orimliga
som fanns i de gällande bekännelseskriftema var avlägsnat hos Swedenborg. Hos
honom stod gudsordet fram rent och
oförfalskat. Här gällde det att leva som
Gud hade sagt och inte bara att tro. Och
Gud var inte längre tre personer utan
bara en, framträdd i Jesus Kristus. Många
människor gick vid denna tid i ett slags
Swedenborgsrus, efter att pansarkryssaren Fylgia år 1908 fört hem gudsskådarens stoft från England och ärkebiskopen
själv bisatt det i Uppsala domkyrka.
Det finns anledning att fråga sig, varför
svensk arbetarrörelse och enkannerligen
svensk socialdemokrati i dag inte kan
framvisa en enda gestalt, som ifråga om
andlig utrustning ens tillnärmelsevis kan
mäta sig med de själens stormän, vilka utmärkte rörelsen vid seklets begynnelse.
Det är möjligt att Fredrik Ström gav mig
svaret en gång, då vi år 1946 satt och talade med varandra i gamla riksdagens s k
förbindelsegång. Han yttrade exakt så
här: ”Hela socialdemokratin är död. Alla
de unga som nu kommer till oss är rena
karriärister.” Om hans iakttagelse var riktig, skulle dagens andliga fattigdom inom
partiet vara en följd av att den nuvarande
bemanningen ingen djupare frändskap
har till sina föregångare. Detta gällde naturligtvis i all synnerhet om en person
som Olof Palme, som dock med åren lärde sig en del.
”Innanmätet är borta”
Själv blev jag från tidiga år moraliskt
allierad med socialdemokratin. Jag stod
och lyssnade på Hjalmar Branting, när
han talade i Västerås Folkets park, och på
F. V. Thorsson, skomakaren som blev finansminister och som nog blivit Brantings
efterträdare, om han fått leva. Hela torget
framför honom var fyllt av hattprydda
Många av eleverna på Brunnsvik
var stora begåvningar och verkliga
idealister, men det var inte de som
blev något inom partiet.
Asea-arbetare, där han i sin talarstol satt
ner inför dem. Han var redan för svag att
kunna stå upp. Och jag hörde Sandler
tala i Västerås teater år 1925, då han blivit statsminister efter Branting, som också
var sjuk. Under decennium efter decennium har jag kunnat bevittna rörelsens
successiva andliga förtunning och det
främlingskap, som många s k gråsossar
upplevde inom sitt parti. 1932 skrev jag
in mig som elev på Brunnsvik, där jag
bodde vägg i vägg med Arne Geijer.
Många av eleverna var stora begåvningar
och verkliga idealister, men det var inte
de som blev något inom partiet. De första
pionjärernas tid var redan förbi, och karriäristernas epok var inledd. Alf Ahlberg
sände mig till Brunnsviks systerskola i
Danmark, och jag såg att det var likadant
där. De bästa blev inte tillvaratagna. Jag
organiserade mig i SSU av ren solidaritet
med mina kamrater, och jag blev den
förste, som sökte upp den underjordiska
arbetarrörelsen i Berlin. Det inträffade år
1934. Där hade moralen sjunkit så djupt,
att partiet i riksdagen året innan lagt sina
röster på Hitlers förslag att upphäva Versailles-traktaten. Medlemmarnas belö-
ning blev att därefter till ett antal av 3000
transporteras till kz-lägren. Saltet hade
förlorat sin sälta även i Weitlings gamla
hemland.
Nu går allt i utbildningens tecken,
inte i bildningens.
Egentligen står socialdemokratin i dag
på samma nivå i hela Europa. Den har
gjort sig andligen urarva.
Detta är en mycket allvarlig situation,
inte bara för socialdemokratin. Den ursprungliga arbetarrörelsen var en av de
mest storslagna och äkta manifestationer,
som människoanden låtit oss bevittna i
vår historia. Alltjämt fylkar sig massorna
till den. Många tror att de står inför samma rörelse, som deras fäder skapade.
Men innanmätet är borta.
Detta går igen över allt. ABF var en
gång en verklig bildningsrörelse. Den var
grundad av Sandler, son till en folkhögskolerektor. Där belystes de stora ideerna, som varit mänsklighetens leds~ärnor.
Det var en präst, Natanael Beskow, som
1930 gav ut boken ”Arbetarrörelsens
bildningsideal”. Språk och andra matnyttigheter fanns också med, men de var inte
allt. Ännu 1951 var det möjligt att i en
cirkel penetrera ämnet ”Nutidsmänni- 245
skan och religionen”. Jag ledde själv cirkeln.
Nu går allt i utbildningens tecken, inte
i bildningens. Det är betecknande, att då
ecklesiastikdepartementet bytte namn, så
blev det inte ett bildnings- utan ett utbildningsdepartement. All skolning skall
ge avkastning i reda pengar.
Där står vi i dag. Det gör inte saken
bättre, att det ser likadant ut även utanför
arbetarrörelse och socialdemokrati. Utan
vad saken gäller är detta: Hur skall vi
komma loss från en materialism, som inte
bara är primär utan även total?
Många, inte bara gråsossar, går i dag
omkring och sörjer. Jag möter dem ibland
på gatorna och vi växlar några ord. Deras
sorg är värd att ta vara på. Jag nådde
fram till några av dem, då jag på 60-talet
började ta upp den kyrkliga frågan i den
s k A-pressen. I Tiden, Arbetarbladet i
Gävle, i Ny Tid i Göteborg fick jag tillfälle att i stora utredande artiklar understryka, att frågan om kyrkan och hela det
andliga livet var arbetarrörelsen nästa vä-
sentliga uppgift, sedan magen fått sitt. Jag
fick brev där det stod: ”… något av det
mest hoppingivande jag läst på länge.”
Eller: ”Nu vill jag börja arbeta igen.”
Men alla försök strandade på Alva Myrdal, som av Palme fått uppgiften att utreda förhållandet mellan kyrka och stat.
Under mitt samtal med henne var hon totalt kallsinnig inför tanken, att arbetarrö-
relsen skulle börja ägna sig åt den kyrkliga och religiösa frågan. Det enda hon
brydde sig om var att genom sin insats få
kyrkan skild från staten. Kanske såg hon
en sådan prestation som den sista stora
framgången under en lång och lysande
karriär. Offentligt hade hon deklarerat,
att hon var synkretist. Hon var alltså inte
246
kristen, utan såg alla religioner som lika
värdefulla och som i lika hög grad bärare
av den religiösa sanningen. Hon var
mycket kylig, och jag förstår hennes sons
beskrivning av henne.
Till Palme skrev jag att han inte insåg
den kyrkliga frågans betydelse. Han svarade att jag tog miste.
Nu har kyrkan själv tagit upp frågan
om sitt religiösa och teologiska innehåll.
Den har tillsatt en speciell bekännelsekommitte. Den kommer att behöva hjälp
av samhället, av staten, av riksdagen, av
de politiska partierna. Utan den handräckningen kommer den svenska kyrkan
att i det långa loppet kapsejsa.
Men vilket eller vilka partier skall
räcka ut handen?
Pärmarför inbindning av årgång 1986
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedtion, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- påpostgiro 7 27 44-6.
–
De andligen urarva
Författaren utgår från biskop
Stendahls uttalanden om tron
på uppståndelsen och om sjä-
lens odödlighet. De strider mot
den svenska kyrkans trosbekännelse. Det finns gammaJ tradition – författaren går tillbaka till
kyrkomötet i Nicaea år 325- för
att statsmakten stöder en kyrka
och fastställer dess trosläror.
Detta gäller fortfarande i Sverige
och därför borde kyrkoministern
ha tagit ställning i kritiken mot
biskopen. Men statsrådet Bo
Holmberg tycks inte vara villig
att träda upp för traditionen. Den
accepterades dock från början
inom svensk och europeisk
arbetarrörelse, som gick fram
med religiösa förtecken. Nu har
rörelsen urartat, ”innanmätet är
borta” och dess ledare av i dag
är inga andens heroer.
Arne Lindgren är f d tjänsteman
inom arbetsmarknadsverket och
journalist. Han har också tidigare framträtt i Svensk Tidskrift.
S
kulle det kunna tänkas att vi för ett
ögonblick lämnade frågorna om
skattetrycket och tillväxten och i
>tället ägnade oss åt andra ting?
Ett försök i denna riktning har gjorts i
den svenska riksdagen. Det skedde nu i
vår, när folkvalde Filip Fridoltsson ställde
sig upp och till ministern för de kyrkliga
ärendena, Bo Holmberg, riktade frågan,
om det kunde anses vara förenligt med
ordningen inom den svenska kyrkan, att
en biskop ifrågasatte det eviga livet.
Försöket misslyckades. Ministern ansåg att det inte ankom på honom att ge
svar på en sådan fråga. Den rymdes inte
på hans bord.
Det är emellertid sannolikt att ministern misstog sig rörande omfattningen av
det bord han sitter vid. Ännu är nämligen
Kungl Maj:t högsta instans för kyrkan,
även när det gäller dess lära. Under århundraden har det i vårt land förhållit sig
på det sättet. Bo Holmberg befinner sig i
en tradition, som går ända tillbaka till
landskapslagamas kyrkobalkar, vars inledande ord ofta såg ut så här: ”Kristus är
först i vår lag. Därnäst är vår kristna tro.”
Ända sedan riksdagen i Västerås år 1527
har det hos oss varit staten som bestämt
den tro, som svenska kyrkan skall hålla
sig till. Detta betyder bland annat att
biskopen i Stockholm, Krister Stendahl, i
sin ämbetsutövning är underställd statsrå-
det Bo Holmberg. När nu Stendahl har
rört vid en av hörnstenarna i den kristna
tron, är detta förhållande i särskilt hög
grad en angelägenhet för Bo Holmberg.
Det är inte för ro skull som det i regeringsformen står att konungen skall vara
av den rena evangeliska läran. Även Bo
Holmberg är underkastad samma bestämmelse. Innehållet i läran fastställdes
240
på Uppsala möte år 1593 med hertig Karl
i spetsen och bekräftades i kyrkolagen av
år 1686. Hela tiden har det varit staten
som satt sig i rörelse, när kyrkans trosfrå-
gor skulle bestämmas. Riksdag och regering har alltid erkänt att de ansvarade inte
bara för medborgaroas världsliga välfärd.
De skulle även tillhandahålla en tro för
själens mättnad. Den senare uppgiften
har ofta uppfattats som den väsentliga.
Kyrkan blev på så sätt det redskap, som
staten använde för att fylla sin uppgift
som människoroas andliga fostrare.
Riksdagsmannen Filip Fridalfsson var
sålunda inte ute och gick på fel gata, då
han till statsrådet Bo Holmberg ställde
frågan, huruvida denne avsåg att vidta
några åtgärder med anledning av biskopens uttalande ”att frågan om ett evigt liv
avförs från den kristna förkunnelsen”.
Vad biskopen sagt
Nu hade inte biskopen uttryckt sigjust på
det sättet. Men det han hade sagt var ändå tillräckligt alarmerande. Han hade
nämligen i sin bok ”Meningar” ansett att
bibeln inte var särskilt intresserad av
människans odödlighet, att Abraham sä-
kert var främmande för tanken och att
”hela den långa och underbara traditionen att tala om själens odödlighet är bara
en period i den judisk-kristna traditionen
och att den perioden håller på att närma
sig sitt slut”. De som håller fast vid den
traditionen får till yttermera visso en åthutning av biskopen: Deras tro är ”Något
alltför smått, alltför själviskt”.
För de flesta bibelläsare och inte bara
för Fridalfsson låter detta mer än besynnerligt. De erinrar sig att Abraham jämlikt l Mos. 25:8 ”blev samlad till sina fä-
der” och att det om Jakob sägs på samma
sätt i l Mos. 49:33. Fäderna var inte dö-
da utan tog emot de anländande. Själarna
var odödliga – det var den mening som
rådde. I Lukas 16:22 bekräftar Jesus att
det är en levande Abraham, som svarar
den rike mannen: ”Kom ihåg, mitt barn,
att du fick ut ditt goda medan du levde,
liksom Lasaros sitt onda.” Enligt den
kristna tron är det Jesus som är vår Gud.
Skulle han, sedan han vandrat i världen
och berättat att himmelriket var nära,
haft för avsikt att utsläcka livet i den
Förnekelsen av Jesu Kristi gudomlighet är vanlig bland Sveriges
präster.
andliga världen och därmed utplåna både
Abraham, Lasaros och efter dem alla
andra, som vandrat vidare till den världen?
Det förefaller inte troligt. Himmelriket, som var nära på Jesu tid, har antagligen inte flyttat längre bort sedan dess.
Detta hindrar naturligtvis inte att traditionen att hos oss tala om själens odödlighet
ändå närmar sig sitt slut. Men en biskop i
den kristna kyrkan som gör en sådan
iakttagelse, bör rimligen gripas av en sjä-
lens vånda inför anblicken av ett andligt
förfall, som i sina yttersta konsekvenser
leder till hela den kristna trons undergång. Vad vi vet har biskop Stendahl inte
gripits av en sådan vånda. Han har burit
på sin skepsis rörande själens odödlighet
även medan han var professor i Harvard
och vid två tillfällen aspirerat på att byta
katedern där mot en biskopsstol iSverige,
ty det var under sin Harvard-tid han för
femton år sedan skrev den uppsats vi nu
får läsa på svenska. Själva handlingssättet
tyder på en konstant kallsinnighet inför
en fråga, som förefallit flertalet människor som den viktigaste av alla, sedan de
börjat tänka över sin situation i tillvaron.
Denna kallsinnighet må i allmänhet
vara varje människas ensak, men den hör
inte samman med beklädandet av en
biskopsstol i den kristna kyrkan. En
biskop har som varje präst lovat att förkunna Guds ord, ”såsom det är oss givet i
den heliga Skrift och som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittnar”. IngenDe styrande vägrar svara på en i
riksdagen ställd fråga rörande det
eviga livet. De har gjort sig andligen urarva.
städes finns i någon av dessa skrifter nå-
got tvivel uttalat rörande odödligheten,
uppståndelsen och det eviga livet. Rövaren på korset skulle samma dag vara med
Jesus i paradiset. Varje söndag uttalar
kyrkfolket jämlikt Apostolicum sin tro på
”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”.
Niceanum lägger orden ”den tillkommande världens liv” i våra munnar, Athanasianum fastslår att vid Kristi tillkommelse ”hava alla människor att uppstå
med sina kroppar”, och Augustana är lika
uttrycklig: Kristus skall på den yttersta
dagen uppväcka alla som är döda.
Formuleringarna i kyrkans egna bekännelser är ibland otympliga och även
otillräckliga, men de lämnar inte plats för
något tvivel: Vi skall leva för evigt efter
vår uppståndelse, och vår bestämmelseort
är antingen himmelen eller helvetet.
Tydligen har Krister Stendahl hyst en
annan åsikt, då han valde att bli biskop.
241
Som biskop har han ingen laglig rätt att
torgföra denna sin åsikt, om han avser att
kvarstå som biskop. Detta avser biskop
Stendahl, ty han har begärt att få sitt förordnande förlängt, och han har fått sin
begäran beviljad.
stat och kyrka
Biskop Stendahl var inte nöjd med att
Filip Fridalfsson tog upp hans fall i riksdagen. I stället beskrev han i TV Fridolfssons agerande som ytterligare ett belägg
för det korrekta i åtgärden att skilja stat
och kyrka från varandra.
Låt oss föreställa oss en sådan från staten skild kyrka och att i Stockholms storkyrka uppträder en ny biskop, som inte
bara betvivlar det eviga livet utan dessutom Kristi gudomlighet. Då har förkunnelsen ändrats så djupgående, att det
måste sägas att det som vi hittills betraktat som kristen tro har upphört att existera i Olaus Petri storkyrka. Antagligen
skall då de reaktioner, som kommer denne biskop till del, inte bli starkare än de,
vilka beskärdes Stendahl från hans kollegers sida. Om då en ny Fridalfsson uttrycker sin förtrytelse i Sveriges riksdag,
har han inte ens möjligheten att rikta sin
fråga till någon minister för de kyrkliga
ärendena, ty då existerar inte en sådan
längre.
Upptakten till en sådan religiös förändring i vårt land är redan mycket märkbar. En av Stendahls företrädare på biskopsstolen i Stockholm, Ingmar Ström,
har uttryckt tanken att det var Josef som
var far till Jesus. En kyrkoherde har anförtrott mig, att förnekelsen av Jesu Kristi
gudomlighet är vanlig bland Sveriges
präster.
Även förr i historien har det inträffat
242
att kyrkor råkat i förfall. Men då har alltid samhället eller staten räckt fram en
hjälpande hand. Så var fallet med den
första kristna kyrkan på 300-talet. Presbytern Arius i Alexandria hade, under
påverkan av grekiskt tänkande, gjort detsamma som Ström och andra gör i dag:
beskrivit Jesus som en framstående människa utan gudomliga egenskaper. När
kejsaren lagt märke till hur Arius irrläror
spred oro i hela kyrkan, grep han in. I sitt
slott i Nicaea lyckades han nå fram till ett
slags kompromiss: Han gjorde Jesus till
en bland tre gudomliga personer. Den
halvmesyren lider kyrkan av än i dag,
men han förmådde i alla fall åstadkomma
en formulering, som räddade kyrkan från
total bankrutt. Detta inträffade år 325.
På 1500-talet var det Tysklands furstar, som gav Luther det stöd han behövde
för att klara reformationen. De fick sällskap av Gustav Vasa i Sverige.
Alltid har det varit staten, furstarna,
kejsaren, samhället, som gripit in, när
kyrkan inte ensam visade sig vara i stånd
att hejda förfallet. I vårt land är konungen
all~ämt en symbolisk summus episcopus,
den högste biskopen. Tanken att samhällets styresman även är kyrkans främste är
uråldrig. I gamla testamentet möter vi
Melki-Sedek, konungen i Salem, som
”var präst åt Gud den Högste” och lät
bära ut bröd och vin till Abraham.
Vi befinner oss långt borta från den
principen här i vårt land just nu, längre än
någonsin förr. Människornas själar angår
inte längre de styrande. De existerar
knappast. Hela den uråldriga principen
från Melki-Sedek är bruten. De styrande
vägrar svara på en i riksdagen ställd fråga
rörande det eviga livet. De har gjort sig
andligen urarva.
Traditionen inom arbetarrörelsen
Inom arbetarrörelsen har den nuvarande
religiösa attityden inte alltid varit den
gängse. Vi vet att deltagarna i de första
strejkdemonstrationerna sjöng psalmer.
Men vad vi i allmänhet inte känner till är
att hela den begynnande arbetarrörelsen
ute i Europa var djupt religiös. Den kallade sig kommunistisk, men det ordet hade
från början en helt annan innebörd än
vad det senare fick och har i dag. I
Schweiz, främst bland tyska hantverkare,
och i Tyskland var det Wilhelm Weitling,
som stod i ledningen för denna rörelse, i
Frankrike den namnkunnige prästen Lamennais, som ville att påven själv skulle
ställa sig i spetsen för arbetarna. Året var
1830. Men påven gjorde precis tvärtom,
och år 1838 fastslog Lamennais att ett
viktigt tillfälle var försuttet och att arbetarmassorna skulle komma att drivas i
händerna på gudlösa ledare. Karl Marx,
av judisk härkomst, hade kristna föräldrar, och han hänfördes till en början av
Wilhelm Weitlings skrifter och beskrev
dem som geniala. Men när de två fem år
senare, år 1846, möttes i Briissel, hade
Marx ändrat sig. Han vände sig med skärpa mot Weitling och hans kristna fromhet. Tesen om religionen som ett opium
för folken hade börjat formas inom honom, kanhända inför det öde som drabbade Lamennais och Weitling, som båda
kastades i fängelse av det kristna samhället. Vändpunkten i det marxska tänkandet skulle småningom ta formen av en
vändpunkt i världshistorien.
Hjalmar Sunden, som behandlat dessa
förhållanden i sina skrifter, anser att den
utbredda ateismen bland världens arbetare har sin rot i den behandling kyrka och
samhälle gav Weitling och Lamennais.
Den kyrka som kanske var den mest arbetarvänliga, den rysk-ortodoxa, skulle
småningom drabbas hårdast. I Petersburg
hade en präst gått i spetsen för den stora
hungermarschen till tsarens palats, där
den möttes av gevärseld. Jag har kunnat
bevittna att i den staden är människor i
dag fromma som förr.
På andra håll, och särskilt hos oss, blev
arbetarna frireligiösa, medan kanske en
på tusen bevistar gudstjänsterna i svenska
kyrkan. De kommer förmodligen aldrig
att återvända dit, om det inte händer nå-
got med själva bekännelsen i den kyrkan.
Hela den begynnande arbetarrörelsen ute i Europa var djupt religiös.
Ingen arbetare kan förstå att en människa
blir frälst genom tro allena utan gärningar, såsom det står i augsburgska bekännelsen. Däremot är de flesta villiga att instämma i Jesu egna ord, att var och en
skall dömas efter sina gärningar.
I socialdemokraternas partiprogram
hette det från år 1897 och under årtionden framåt: ”Religionen förklaras för privatsak. statskyrkans och kyrkabudgetens
avskaffande.” 1919 hade en skärpning inträtt: Då skulle inte ens kyrkan få behålla
sin egendom. Revolutionen i Ryssland
hade satt sina märken. Men 1960 var tonen en annan. Det talades inte längre om
statskyrkans avskaffande, utan nu sägs
det att förhållandet mellan stat och kyrka
skall ”regleras i enlighet med demokratins och religionsfrihetens principer”. Det
är känt att Gustav Möller hade en from
mor, och det är sagt att Per Albin Hansson trodde på det eviga livet. Kanske har
sådana saker satt sina spår. Det är även
243
omvittnat att Hansson, då tanken om
statskyrkans avskaffande fördes på tal,
har invänt att det ju inte gick an att avskaffa denna kyrka, efter att Arthur Engberg börjat sköta den så bra. Bakom hans
skämt dolde sig allvar.
Politiker och kristendom
Engberg är ett både intressant och betecknande fall. Han var en lärd man och
kunde Marx i grunden, och det har blivit
sagt om honom att han var i det närmaste
ateist, när han 1932 fick hand om kyrkan
som nyblivet statsråd. Han blev nyfiken
på den. Redan 1937 fick han ge ut en ny
psalmbok och 1939 en ny koralbok. Det
påstås att han så småningom blev troende. Samma förlopp har kunnat iakttas hos
många socialdemokrater, när de via sitt
parti valts in i kyrkoråd och kyrkofullmäktige. De blev positiva, i varje fall till
själva den kristna tron, medan de ägnade
sig åt kyrkan. En kristen ådra har levt
kvar i hela den svenska arbetarklassen.
Den har bara inte släppts fram i dagen.
Inte bara kyrkan har utgjort ett hinder.
Den antireligiösa marxismen har varit lika
medverkande.
Vad som är värt att lägga märke till är
att några av de mest vänsterradikala och
marxistiskt präglade gestaltema inom
partiet efter hand framstod som de mest
religiösa och även utpräglat kristna. De
mest kända bland dem är Fabian Månsson, Fredrik Ström och Carl Lindhagen.
Det var den förstnämnde som på kyrkomötet år 1920 yttrade, att ”det är som
människorna hölle på att äta upp de sista
bitarna av det andliga arvet efter fäderna”. Troligen blev både han och i varje
fall Fredrik Ström kristna under påverkan
244
av August Strindberg. Jag vet detta genom Fredrik Ström, vars vän jag blev på
40-talet. Strindberg ansågs av de unga socialisterna vara en av deras egna, och de
stod bakom det stora fackeltåget, som
hedrade författaren på hans 60-årsdag
1909. De hade ett eget förlag, Frams Förlag, och en tidning som även hette Fram.
1910 gav de på förlaget ut boken ”Religiös Renässans eller Religion mot Teologi”. Boken är en av de märkligaste som
skrivits på svenska. Författaren var
August Strindberg. Här säger han att den
religiösa renässansen måste ske i Swedenborgs tecken, eftersom allt det orimliga
som fanns i de gällande bekännelseskriftema var avlägsnat hos Swedenborg. Hos
honom stod gudsordet fram rent och
oförfalskat. Här gällde det att leva som
Gud hade sagt och inte bara att tro. Och
Gud var inte längre tre personer utan
bara en, framträdd i Jesus Kristus. Många
människor gick vid denna tid i ett slags
Swedenborgsrus, efter att pansarkryssaren Fylgia år 1908 fört hem gudsskådarens stoft från England och ärkebiskopen
själv bisatt det i Uppsala domkyrka.
Det finns anledning att fråga sig, varför
svensk arbetarrörelse och enkannerligen
svensk socialdemokrati i dag inte kan
framvisa en enda gestalt, som ifråga om
andlig utrustning ens tillnärmelsevis kan
mäta sig med de själens stormän, vilka utmärkte rörelsen vid seklets begynnelse.
Det är möjligt att Fredrik Ström gav mig
svaret en gång, då vi år 1946 satt och talade med varandra i gamla riksdagens s k
förbindelsegång. Han yttrade exakt så
här: ”Hela socialdemokratin är död. Alla
de unga som nu kommer till oss är rena
karriärister.” Om hans iakttagelse var riktig, skulle dagens andliga fattigdom inom
partiet vara en följd av att den nuvarande
bemanningen ingen djupare frändskap
har till sina föregångare. Detta gällde naturligtvis i all synnerhet om en person
som Olof Palme, som dock med åren lärde sig en del.
”Innanmätet är borta”
Själv blev jag från tidiga år moraliskt
allierad med socialdemokratin. Jag stod
och lyssnade på Hjalmar Branting, när
han talade i Västerås Folkets park, och på
F. V. Thorsson, skomakaren som blev finansminister och som nog blivit Brantings
efterträdare, om han fått leva. Hela torget
framför honom var fyllt av hattprydda
Många av eleverna på Brunnsvik
var stora begåvningar och verkliga
idealister, men det var inte de som
blev något inom partiet.
Asea-arbetare, där han i sin talarstol satt
ner inför dem. Han var redan för svag att
kunna stå upp. Och jag hörde Sandler
tala i Västerås teater år 1925, då han blivit statsminister efter Branting, som också
var sjuk. Under decennium efter decennium har jag kunnat bevittna rörelsens
successiva andliga förtunning och det
främlingskap, som många s k gråsossar
upplevde inom sitt parti. 1932 skrev jag
in mig som elev på Brunnsvik, där jag
bodde vägg i vägg med Arne Geijer.
Många av eleverna var stora begåvningar
och verkliga idealister, men det var inte
de som blev något inom partiet. De första
pionjärernas tid var redan förbi, och karriäristernas epok var inledd. Alf Ahlberg
sände mig till Brunnsviks systerskola i
Danmark, och jag såg att det var likadant
där. De bästa blev inte tillvaratagna. Jag
organiserade mig i SSU av ren solidaritet
med mina kamrater, och jag blev den
förste, som sökte upp den underjordiska
arbetarrörelsen i Berlin. Det inträffade år
1934. Där hade moralen sjunkit så djupt,
att partiet i riksdagen året innan lagt sina
röster på Hitlers förslag att upphäva Versailles-traktaten. Medlemmarnas belö-
ning blev att därefter till ett antal av 3000
transporteras till kz-lägren. Saltet hade
förlorat sin sälta även i Weitlings gamla
hemland.
Nu går allt i utbildningens tecken,
inte i bildningens.
Egentligen står socialdemokratin i dag
på samma nivå i hela Europa. Den har
gjort sig andligen urarva.
Detta är en mycket allvarlig situation,
inte bara för socialdemokratin. Den ursprungliga arbetarrörelsen var en av de
mest storslagna och äkta manifestationer,
som människoanden låtit oss bevittna i
vår historia. Alltjämt fylkar sig massorna
till den. Många tror att de står inför samma rörelse, som deras fäder skapade.
Men innanmätet är borta.
Detta går igen över allt. ABF var en
gång en verklig bildningsrörelse. Den var
grundad av Sandler, son till en folkhögskolerektor. Där belystes de stora ideerna, som varit mänsklighetens leds~ärnor.
Det var en präst, Natanael Beskow, som
1930 gav ut boken ”Arbetarrörelsens
bildningsideal”. Språk och andra matnyttigheter fanns också med, men de var inte
allt. Ännu 1951 var det möjligt att i en
cirkel penetrera ämnet ”Nutidsmänni- 245
skan och religionen”. Jag ledde själv cirkeln.
Nu går allt i utbildningens tecken, inte
i bildningens. Det är betecknande, att då
ecklesiastikdepartementet bytte namn, så
blev det inte ett bildnings- utan ett utbildningsdepartement. All skolning skall
ge avkastning i reda pengar.
Där står vi i dag. Det gör inte saken
bättre, att det ser likadant ut även utanför
arbetarrörelse och socialdemokrati. Utan
vad saken gäller är detta: Hur skall vi
komma loss från en materialism, som inte
bara är primär utan även total?
Många, inte bara gråsossar, går i dag
omkring och sörjer. Jag möter dem ibland
på gatorna och vi växlar några ord. Deras
sorg är värd att ta vara på. Jag nådde
fram till några av dem, då jag på 60-talet
började ta upp den kyrkliga frågan i den
s k A-pressen. I Tiden, Arbetarbladet i
Gävle, i Ny Tid i Göteborg fick jag tillfälle att i stora utredande artiklar understryka, att frågan om kyrkan och hela det
andliga livet var arbetarrörelsen nästa vä-
sentliga uppgift, sedan magen fått sitt. Jag
fick brev där det stod: ”… något av det
mest hoppingivande jag läst på länge.”
Eller: ”Nu vill jag börja arbeta igen.”
Men alla försök strandade på Alva Myrdal, som av Palme fått uppgiften att utreda förhållandet mellan kyrka och stat.
Under mitt samtal med henne var hon totalt kallsinnig inför tanken, att arbetarrö-
relsen skulle börja ägna sig åt den kyrkliga och religiösa frågan. Det enda hon
brydde sig om var att genom sin insats få
kyrkan skild från staten. Kanske såg hon
en sådan prestation som den sista stora
framgången under en lång och lysande
karriär. Offentligt hade hon deklarerat,
att hon var synkretist. Hon var alltså inte
246
kristen, utan såg alla religioner som lika
värdefulla och som i lika hög grad bärare
av den religiösa sanningen. Hon var
mycket kylig, och jag förstår hennes sons
beskrivning av henne.
Till Palme skrev jag att han inte insåg
den kyrkliga frågans betydelse. Han svarade att jag tog miste.
Nu har kyrkan själv tagit upp frågan
om sitt religiösa och teologiska innehåll.
Den har tillsatt en speciell bekännelsekommitte. Den kommer att behöva hjälp
av samhället, av staten, av riksdagen, av
de politiska partierna. Utan den handräckningen kommer den svenska kyrkan
att i det långa loppet kapsejsa.
Men vilket eller vilka partier skall
räcka ut handen?
Pärmarför inbindning av årgång 1986
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedtion, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- påpostgiro 7 27 44-6.
–