Olle Bolang; Kina
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OLLE BOLANG:
Kina
Kina har sedan århundraden tillbaka två parallella maktstrukturer – en civil och en militär, som
bl a kontrollerade de livsviktiga
kommunikationerna. Efter det
kommunistiska maktövertagandet 1949 tillkom en tredje – det
kommunistiska partiet.
De våldsamma omvälvningar
Kina upplevt efter maktövertagandet har i stora drag gällt hur
det kommunistiska partiet skall
passas in i de övriga två maktstrukturerna.
Artikeln beskriver utvecklingen efter 1949 men också vad
som hänt inom det kinesiska
jordbruket sedan det nya ansvarssystemet infördes bland
Kinas bönder.
Olle Bolang är journalist och
medverkar bl a i Affärsvärlden.
V
ad händer i Kina? Vad döljer sig
bakom den till synes eviga kampen mellan olika toppfigurer?
Hur förklarar man plötsligt uppflammande studentdemonstrationer som lika
snabbt tystas ned? Kommer Kinas bönder även i framtiden att lyckas försörja en
femtedel av jordens befolkning? Fortsätter experimentet med personligt ansvar
för den enskilde bonden?
Frågetecknen hopar sig.
Det har varit förvånansvärt tyst i nordiska medier de senaste månaderna efter
den gångna vinterns uppmärksammade
demonstrationer vid kinesiska universitet
och högskolor – en demonstrationsvåg
som slutade med att generalsekreteraren i
kommunistpartiet Hu Yaobang vid ett
politbyråmöte den 16 januari tvingades
lämna sin post. Tillförordnad partisekreterare är regeringschefen Zhao Ziyang.
Men nya ommöbleringar i ledargarnityret väntas, om inte förr så till senhöstens partikongress. Vid den senaste partikongressen hösten 1985 gjorde Kinas
starke man, den nu 83-årige Deng Xiaoping, storstädning. Ett 70-tal äldre partibossar fick gå. Medelåldern bland 81 ministrar, vice-ministrar och generaldirektörer sänktes med dryga fem år från över
62 till knappa 57 år. Och bland de ”ungdomar” som släpptes fram hade drygt två
tredjedelar teoretisk utbildning på universitetsnivå.
Maos matbestick
Det räcker inte längre med att ha diskat
Maos matskål och matbestick under den
långa marschen för att sitta som en välbärgad toppfigur i dagens Kina.
Samtidigt har nästan alla de gamla generalerna som satt i politbyrån pensionerats och inga nya generaler har släppts in.
Armen är åter en arme som skalllyda order och inte lägga sig i politiken. Dess
högste chef är ordföranden i militärkommissionen, Deng Xiaoping.
Redan tidigare hade Deng skakat om
ordentligt i hela den civila, centrala administrationen: 98 ministerier, ämbetsverk,
direktarat och kommissioner hade reducerats till 52. Personalstyrkan ströks ned
från totalt 49 000 namn på lönelistorna
till 32 000. Och man kan tryggt utgå från
att det inte försiggick något mer omfattande samrådsförfarande.
Alla de som slåss om makten i dagens Kina är kommunister.
Nu spekuleras om att Deng förlorat
något av sin egen maktställning, att kampen är igång om vem som skall efterträda
honom.
Alltför ofta beskrivs händelseutvecklingen i Kina i termer som importerats
från den västerländska världen. Det sägs
att Kinas 1,8 miljoner studeranden vid
universitet och högskolor kräver ”demokrati”. Att rektorer och lärare avskedas
därför att de visar tendenser till ”borgerlig liberalism”. Att Dengs ”reformister”
möter motstånd från ”ortodoxa kommunister” och ”konservativa”.
Valhänta tolkningsförsök
Då och då görs valhänta försök att placera ut de agerande på en politisk högervänsterskala ursprungligen hämtad från
det brittiska underhuset. Detta är med
förlov befängt.
259
Alla de som slåss om makten i dagens
Kina är kommunister. I den maktkampen
använder de ett urval av verbala tillhyggen som anses passande för stunden. Och
vad de slåss om är att skaffa sig kontrollen över de tre topparna i Kinas tre maktpyramider: den civila administrationen,
folkarmen och det kommunistiska partiet.
Ett exempel: den ärrade partiveteranen Peng Zhen har i västerländska medier beskrivits som ”konservativ” och
”ortodox kommunist”, samt motståndare
till Dengs ”reformister”. Denne Peng
Zhen var 1966 borgmästare i Peking och
den förste som rödgardisterna störtade,
misshandlade och skymfade då den s k
kulturrevolutionen brakade loss. När han
protesterar mot att studenterna tillåts demonstrera på stadens gator är det säkert,
mänskligt att döma, snarare så att han inte vill bli spottad på en gång till i sitt gamla liv.
Kina har sedan århundraden tillbaka
två parallella beslutspyramider, två maktstrukturer, som sträcker sig över hela det
väldiga riket – en civil och en militär.
Bägge dessa maktstrukturer bygger på
varsin mycket strikta regionala indelning
– i provinser eller militärdistrikt, län eller
kommandozoner.
Den tredje pyramiden
Till dessa två ursprungliga pyramider fogade kommunisterna efter maktövertagandet 1949 en tredje – partiet.
Det har i modern tid aldrig dragits nå-
gon skarp gräns mellan den civila administrationens domän och militärens.
Tvärtom. Militären både byggde och
kontrollerade de första järnvägarna, drog
260
de första telegraflinjerna och övervakade
flodtrafiken. För att resa mellan provinserna måste den resande skaffa tillstånd
både av den civila och den militära myndigheten. Vid sidan om vice-kungar och
landshövdingar fanns redan under kejsartiden de allsmäktiga militärguvernörerna.
Efter det att kejsardömet störtats 1911
lyckades den civila centralregeringen aldrig skaffa sig full kontroll över hela Kina.
Järnvägarna i Manchuriet, som ägdes
av ett japanskt bolag, bevakades av japanska armesoldater. Genom ett arrangerat angrepp mot de egna bevakningsstyrkorna tog Japans arme makten i egna
händer och ockuperade Manchuriet
1931. Det skedde mot den civila Tokyoregeringens önskan. Det var inte bara den
kinesiska centralregeringen, som då satt i
Nanking, som hade dåligt grepp över sina
generaler.
Så sent som under 1960-talets sista år
tvingades Mao, troligen på inrådan av regeringschefen Zhou Enlai, att kommendera ut folkarmens reguljära förband för
att återställa ordningen. Det var efter det
att kulturrevolutionens rödgardister skapat fullkomlig anarki.
En oansenlig notis
Härförleden inflöt i en Peking-tidning en
oansenlig notis som förmälde att Kina nu
åter är indelat i 29 militärdistrikt och att
de särskilda järnvägstrupperna, ingenjörstrupperna och signalregementena lyder direkt under militärkommissionen
och ordföranden Deng. Vice ordföranden heter, när detta skrives, Yang Shangkun.
Deng sitter alltså säkert i toppen på
den genom tiderna starkaste beslutspyramiden. Under hans ordförandeskap har
de reguljära förbanden fått nya färggranna uniformer med gradbeteckningar,
bättre levnadsbetingelser, samt en hel del
nya vapen – om än i ytterst begränsat antal.
De pensionerade generalerna har fått
behålla sina bilar med privatchaufförer,
sina villor och sitt tjänstefolk.
Den stora aviserade nedskärningen av
folkarmen med en fjärdedel från tidigare
4,2 miljoner man till dryga 3 miljoner har
emellertid inte ägt rum i full utsträckning.
Kinas försvarsmakt räknar nu 2 950 000
man reguljära trupper och mellan
600 000 och en miljon värnpliktiga.
Den civila administrationen delar in
landet i:
3 storstadsregioner – Peking, Shanghai och Tianjin.
5 autonoma regioner, däribland Tibet,
Inre Mongoliet och Xinjiang (Siankiang).
22 provinser, där den 22:a utgörs av
Taiwan.
Summa: Fastlandskina = 29 regioner
och provinser.
Under dessa regioner och provinser
finns en indelning motsvarande ungefär
”län” och med 178 enheter och därunder
2080 ”häraden”. Alla individer i Kina
och all ekonomisk verksamhet hänförs i
sluttampen till den provins, det län och
det härad där personen eller verksamheten ”hör hemma”. Och så är också fallet i
Japan och i flera andra asiatiska länder.
Administrationen Mao ärvde
När nationalistarmen besegrades 1949
och resterna av den evakuerades till Taiwan och med den topparna i den militära
beslutsbyråkratin så flydde samtidigt stora delar av den centrala civila förvaltningen. Totalt tog Taiwan emot över en miljon flyende.
Men kommunisterna fick ”ärva”
merparten av den regionala civila administrationen, med alla dess brister och
eventuella förtjänster.
Kina hade 1949 omkring 540 miljoner
invånare och den kvarvarande civila förvaltningen på fastlandet har uppskattats
till mellan 3 och 4 miljoner personer. I
dag har Kina l 060 miljoner invånare och
en civil administration som uppskattas till
i runt tal 8 miljoner individer. Och detta
är faktiskt inte särskilt mycket. Räknat
Det har i modern tid aldrig dragits
någon skarp gräns mellan den civila administrationens domän och
militärens.
som andel av den totala arbetskraften är
den regionala och centrala administrationen i Japan dubbelt så stor och i Indien
och Indonesien fem till sex gånger större.
Men vid sidan om den traditionella civila administrationen, där man gjorde en
långsam karriär efter avlagd ämbetsexamen, skapade kommunisterna den
snabbt växande partiapparaten. Där kunde en ung framåtsträvande person nå en
maktposition mycket snabbare än annorstädes i samhällslivet, ty i Kina – liksom i
hela Ostasien – gäller senioritetsprincipen.
44 miljoner kommunister
Det kinesiska kommunistpartiet lär som
mest ha räknat 44 miljoner anslutna medlemmar. Alla partimedlemmar har självfallet inte haft möjlighet att göra karriär,
261
men de våldsamma omvälvningar som
Kina upplevt efter det kommunistiska
maktövertagandet har i stora drag gällt
hur denna nya maktpyramid skall passas
in i de övriga två.
Svagheten med 1920- och 30-talens
kinesiska civila administration – förutom
att den inte kontrollerade de livsviktiga
kommunikationerna i landet, vilka behärskades av militären – var att den var
starkt koncentrerad till provinshuvudstä-
derna och till större marknadsorter. Aven
de stora jordägarna bodde i städerna.
Bönderna och arrendatorerna ”märkte
av” administrationen bara vid skatteuppbörd och indrivning av arrenden. Och militären plundrade bondebefolkningen
tämligen urskillningslöst – japanska
ockupationstrupper, lokala krigsherrar
och regelrätta- rövarband.
Många har vittnat om den entusiasm
som mötte kommunisterna efter maktövertagandet 1949. Mao och hans trupper lovade ett slut på de ständiga krigen
och plundringstågen. Men eländet fortsatte i form av en sanslös ryckighet som
brukar kallas planekonomi.
Först genomförde kommunisterna en
jordreform varvid de delade ut mark till
de jordlösa, för att i nästa stund slå samman de små nyvunna lotterna till allt större kollektivt odlade arealer. 1956 försökte så Mao att få med sig den traditionella civila administrationen i dessa orodaningsförsök genom talet om att låta
hundratals blommor blomma. Bland de
gamla ämbetsmännen fanns få kommunister.
Stora Språnget Bakåt
Men redan året därpå utropade han Det
Stora Språnget. Genom en lång rad cen- 262
tralt deklarerade påbud skulle Kina på
några få år ta ett jättekliv in bland de moderna industriländerna. Alla problem
skulle lösas genom en massiv insats av arbetskraft och med utnyttjandet av alla tillgängliga naturresurser.
Mao hade en lång rad fixa ideer den
ena galnare än den andra. Kina skulle bli
en av världens stora stålproducenter genom anläggarrdet av 10 000-tals små vedeldade masugnar enligt samma princip
som användes under tidig jämålder. Floderna skulle dämmas upp och ledas ut
över högslättema där man skulle så vete
– fast varje bonde som bodde i bergen
visste att bara härdigt kom kunde klara
sig på de höjderna. O s v.
Det Stora Språnget ledde till, som numera torde vara välbekant och tydligt dokumenterat bl a i den officiella befolkningsstatistiken, ett ohyggligt bakslag.
Man antar att långt över 10 miljoner
människor svalt ihjäl under de tre bittra
åren som följde: 1959-1961.
Deng Xiaoping var då generalsekreterare i kommunistpartiet och tillsammans
med statschefen Liu Shaoqi, lär han ha
försökt att stoppa Mao i dennes fortsatta
kompletta galenskap – allt enligt dagens
kinesiska historieskrivare. Deng var i varje fall en av de första som utrensades och
förlorade alla sina maktpositioner när
Mao i stället proklamerade den s k kulturrevolutionen. Presidenten Liu kastades i fängelse där han dog 1969.
Det finns många tecken som tyder på
att Mao ansåg att det var restema av den
gamla civila administrationen som ”hindrat” och ”saboterat” hans många grandiosa ideer. De röda gardena vände sig ju
också med särskild frenesi mot äldre
byråkrater, ingenjörer, tekniker och professorer – alla som gjort karriär med nå-
gon annan kompetens än politisk glöd
och förmågan att skrika slagord.
Zedong, tecknet för tron
Under tre desperata år, 1966 till och med
1969, kämpade regeringschefen Zhou
Enlai för att rädda vad som räddas kunde
av den civila administrationen, boklig lärdom, faktiskt kunnande och utbildningsväsendet – medan skränande rödgardister med Maos välsignelse plundrade och
brände böcker och bibliotek, tempel och
museer, högskolor och laboratorier.
10 miljoner svalt ihjäl1959-1961.
När sedan folkarmens reguljära förband slutligen satte stopp för de röda gardenas fortsatta härjningar lär detta ha varit Zhou Enlais förtjänst, den gamle f d
läraren i strategi vid den kinesiska krigsakademien där rektor då hette Chiang
Kaishek – sedermera generalissimus och
Nationalistkinas ledare.
Mao, en bortskämd storbondeson som
tillbringade merparten av sin ungdom på
sofflocket i storstadens studentlya, var vid
sidan om Zhou en obildad tölp. Men
Mao var inte bara ordförande i partiet
(Zedong skrivs med tecknet för ordförandepost i högsätet), han var också obestridlig överbefälhavare för folkarmen
och styrde därmed enväldigt två av de tre
maktpyramidema. Han använde sin makt
efter 1966 till att försöka smula sönder
den tredje.
Och ser man saker och ting på detta vis
blir Kinas mysterier mindre mystiska.
Partisekreterare med skamluva
Den nuvarande regeringschefens och partisekreterarens egen karriär kan tas som
typexempel på denna kamp mellan de
olika maktstrukturerna i Kina och försö-
ken att passa in den nya maktpyramiden
– partiet – i den gamla byråkratin.
Zhao Ziyang, som nu är 67 år, anslöt
sig till kommunistpartiet redan som tonåring och blev aktiv medlem bland de
motståndsmän som i hans hemprovins,
Henan, kämpade mot den japanska
ockupationsmakten Efter kommunisternas seger 1949 skickades han till Guangdong, provinsen vid Pärlflodens delta
med gräns mot Hongkong. Där gavs han
en befattning motsvarande ungefär ”länsråd” och med uppgift att organisera den
första kommunistiska jordreformen. Efter de svåra missgreppen under Det Stora
Språnget och den missväxt som följde
uppges han numera ha varit en av initiativtagarna till att bönderna återfick sina
privata jordlotter och att det skapades lokala marknader – detta redan i början på
1960-talet.
Så sägs det nu.
Men under kulturrevolutionen råkade
även Zhao illa ut. Han hade då nått en
position som lokal partisekreterare och
tillika, ungefär ”direktör i lantbruksnämnden”. 1967 paraderade den höga
byråkraten Zhao genom Kantons gator
med skammössa på huvudet och ett plakat som berättade om alla hans fel och
missgrepp. Därefter försvann han i fyra år
för att sedan dyka upp som partifunktionär i Inre Mongoliet. 1972 kunde han
återvända till Guangdong och nu med en
högre rent partipolitisk funktion för att så
småningom bli provinsens partisekreterare.
263
Zhao förflyttades därefter till den folkrika provinsen Sichuan, med över 100
miljoner invånare, och det var här som
han redan våren 1977 började experimentera med det ansvarssystem för enskilda lanthushåll som sedan väckte Deng
Xiaopings intresse och fick hans välsignelse. Skall man tro dagens kinesiska
historieskrivning är det alltså den nuvarande regeringschefen och tillförordnade
partisekreteraren som är pappa till det
mångomskrivna ansvarssystemet bland
Kinas bönder.
Och försöker man så till slut sammanfatta detta system i några få punkter så får
man den här bilden:
• Kina har i dag, som nämnts, l 060 miljoner invånare, Taiwan ej medräknat. Av
dessa bor 720 miljoner på landsbygden
och 340 miljoner i städerna. Om man
därför fortfarande ägnar mest intresse åt
utvecklingen på den kinesiska landsbygden är detta både naturligt och korrekt.
• Ansvarssystemet går i korthet ut på att
det träffas ett avtal melan det enskilda
lanthushållet å ena sidan och den lokala
jordbruksbyrån å den andra. Lanthushållet åtar sig att leverera vissa basgrödor i
given mängd till fastställt pris. Resten av
produktionen får hushållets medlemmar
själva förfoga över med rätt att sälja sina
produkter på en fri marknad till marknadspris.
En av systemets viktigaste nyordningar
är att det upprättats sådana fria marknader i städer och samhällen.
• Från det att ansvarssystemet började
praktiseras i liten skala i Sichuan 1977, i
andra delar av Kina 1978 och fram till
264
1984 var erfarenheterna enbart positiva.
Ar 1984 var 25 miljoner hushåll av totalt
180 miljoner anslutna till systemet vad
beträffar jordbruksprodukter.
Men, och detta är ett viktigt men, det
har även lett till alldeles nya problem.
Kinas bönder visste redan att de kunde få
betydligt bättre skördar om de använde
mer handelsgödsel. 1975 var förbrukningen i genomsnitt 36 kg per hektar.
1980 var den uppe i närmare 79 kg.
I dag använder den kinesiske bonden
mer konstgödning per hektar åkerjord än
hans svenske eller amerikanske kollega.
Enligt världsbankens omfattande rapport
om det internationella jordbruket är den
årliga tillsatsen av konstgödning i Kina
180 kg per hektar, i Sverige 160 kg och i
USA 105.
Och inte alldeles oväntat har det uppstått en smått otrolig svart marknad vid
inköp av de statligt subventionerade kvä-
vegödningsleveransema. Det hör till bilden att vad som bjuds är mestadels enkla
kvävegödningar, men betydligt mindre av
avancerade konstgödselblandningar.
Riskerna för nitratförgiftningar är
också alldeles uppenbara. Vattnet i Gula
floden t ex användes för bevattning 8-10
gånger på sin väg från bergen till havet
innan det ofta blir dricksvatten åt invå-
narna i byar och städer vid kusten.
Risk för bakslag
Samtidigt med att jordarna avkrävs allt
större skördar med hjälp av kvävegivorna
skapas ett underskott av andra näringsämnen. Bakslagen kan bli förödande. Nå-
got av dessa rekyler kan också anas i de
senaste årens skördestatistik.
Detta är de officiella kinesiska skördesiffrorna för de senaste fem åren i miljoner ton av alla typer spannmål:
1982 355
1983 397
1984 405
1985 381
1986 390
För 1987 är den öppet tillkännagivna
målsättningen att åter nå upp till 1984 års
rekordnivå på 405 miljoner ton. Av hela
de årliga spannmålsskördarna svarar det
livsviktiga riset för mellan 40 och 45 %,
vetet för mellan 20 och 25 % och majs
för 8 till 9 %, samt kom, hirs, durra m fl
I Kina används mer konstgödning
per hektar än i Sverige eller USA.
sädesslag för resten. Näst efter spannmål
är sojabönor den viktigaste åkerväxten.
Sojaskördarna ligger på drygt 10 miljoner
ton per år eller ca 10 kg per kines.
Genomsnittskinesen får nämligen hela
90 % av sitt årliga proteinbehov tillfredsställt genom växtprotein och bara 10%
genom kött eller fisk.
Av kaloribehovet tillfredsställes 92 %
med ris och mjölmat, och det är mer än i
något annat land.
Ständig kamp mot erosion
Kinas bönder för en ojämn kamp mot
den jordförstöring som pågått i århundraden men som fick en extra skjuts under
Det Stora Språnget. Folkrepubliken Kina
hade i början av 1950-talet en odlad areal
på 109 miljoner hektar åkerjord – men
bara hälften så många invånare som i dag.
Fram till 1960-talets slut ökade visserligen åkerarealerna med totalt ca 11 miljoner hektar – eller dryga tre gånger all
svensk åkerjord vid samma tid. Men till
priset av en våldsamt ökad erosion.
Sedan 1975 har Kinas odlade arealer
minskat år från år och det råder viss
oenighet om hur stora de är i dag. Den
officiella kinesiska statistiken säger att det
finns 114 miljoner hektar åkermark,
inräknat 3,3 miljoner hektar trädgårdar,
teplantager och fruktodlingar. Av dessa
arealer besås årligen knappa 100 hektar
med de ovannämnda vanligaste åkergrö-
doma.
Det här innebär att varje kines skall
livnära sig från en ”trädgårdstomt” på ca
l 000 kvadratmeter- 0,1 hektar.
Utan ris – en katastrof
Men enligt beräkningar som gjorts av det
amerikanska jordbruksdepartementet,
bl a med hjälp av satellitfoton, fanns det
bara 88,5 miljoner hektar åker med
spannmålsgrödor under 1986. Resten av
åkerjorden skulle ha ägnats mer lukrativa
grönsaksodlingar, där vattenmelon utgör
sommarfavoriten, fiskdammar och – inte
minst viktigt – en sprudlande nybyggndsverksarnhet. Men även stora arealer skulle ha legat obrukade på grund av permanent torka och vattenbrist.
Och enligt dessa beräkningar skulle de
totala spannmålsskördarna ha sjunkit till
ungefär 1982 års nivå eller ca 355 miljoner ton.
De officiella skördesiffrorna motsäger
denna tolkning. Men i samma riktning
pekar de skarpa utfallen från den nuvarande ledningens främste kritiker, medlemmen av politbyråns ständiga utskott
och Dengs jämnårige och jämlike, Chen
Yun, som gång på gång varnat för att
”utan ris drabbas vi av katastrof’.
Och om nu detta är ett uttalande som
klassificerar Chen som en ”ortodox planekonom” eller bara ”en gammal bekymrad kines” – det får läsaren avgöra.
Kina
Kina har sedan århundraden tillbaka två parallella maktstrukturer – en civil och en militär, som
bl a kontrollerade de livsviktiga
kommunikationerna. Efter det
kommunistiska maktövertagandet 1949 tillkom en tredje – det
kommunistiska partiet.
De våldsamma omvälvningar
Kina upplevt efter maktövertagandet har i stora drag gällt hur
det kommunistiska partiet skall
passas in i de övriga två maktstrukturerna.
Artikeln beskriver utvecklingen efter 1949 men också vad
som hänt inom det kinesiska
jordbruket sedan det nya ansvarssystemet infördes bland
Kinas bönder.
Olle Bolang är journalist och
medverkar bl a i Affärsvärlden.
V
ad händer i Kina? Vad döljer sig
bakom den till synes eviga kampen mellan olika toppfigurer?
Hur förklarar man plötsligt uppflammande studentdemonstrationer som lika
snabbt tystas ned? Kommer Kinas bönder även i framtiden att lyckas försörja en
femtedel av jordens befolkning? Fortsätter experimentet med personligt ansvar
för den enskilde bonden?
Frågetecknen hopar sig.
Det har varit förvånansvärt tyst i nordiska medier de senaste månaderna efter
den gångna vinterns uppmärksammade
demonstrationer vid kinesiska universitet
och högskolor – en demonstrationsvåg
som slutade med att generalsekreteraren i
kommunistpartiet Hu Yaobang vid ett
politbyråmöte den 16 januari tvingades
lämna sin post. Tillförordnad partisekreterare är regeringschefen Zhao Ziyang.
Men nya ommöbleringar i ledargarnityret väntas, om inte förr så till senhöstens partikongress. Vid den senaste partikongressen hösten 1985 gjorde Kinas
starke man, den nu 83-årige Deng Xiaoping, storstädning. Ett 70-tal äldre partibossar fick gå. Medelåldern bland 81 ministrar, vice-ministrar och generaldirektörer sänktes med dryga fem år från över
62 till knappa 57 år. Och bland de ”ungdomar” som släpptes fram hade drygt två
tredjedelar teoretisk utbildning på universitetsnivå.
Maos matbestick
Det räcker inte längre med att ha diskat
Maos matskål och matbestick under den
långa marschen för att sitta som en välbärgad toppfigur i dagens Kina.
Samtidigt har nästan alla de gamla generalerna som satt i politbyrån pensionerats och inga nya generaler har släppts in.
Armen är åter en arme som skalllyda order och inte lägga sig i politiken. Dess
högste chef är ordföranden i militärkommissionen, Deng Xiaoping.
Redan tidigare hade Deng skakat om
ordentligt i hela den civila, centrala administrationen: 98 ministerier, ämbetsverk,
direktarat och kommissioner hade reducerats till 52. Personalstyrkan ströks ned
från totalt 49 000 namn på lönelistorna
till 32 000. Och man kan tryggt utgå från
att det inte försiggick något mer omfattande samrådsförfarande.
Alla de som slåss om makten i dagens Kina är kommunister.
Nu spekuleras om att Deng förlorat
något av sin egen maktställning, att kampen är igång om vem som skall efterträda
honom.
Alltför ofta beskrivs händelseutvecklingen i Kina i termer som importerats
från den västerländska världen. Det sägs
att Kinas 1,8 miljoner studeranden vid
universitet och högskolor kräver ”demokrati”. Att rektorer och lärare avskedas
därför att de visar tendenser till ”borgerlig liberalism”. Att Dengs ”reformister”
möter motstånd från ”ortodoxa kommunister” och ”konservativa”.
Valhänta tolkningsförsök
Då och då görs valhänta försök att placera ut de agerande på en politisk högervänsterskala ursprungligen hämtad från
det brittiska underhuset. Detta är med
förlov befängt.
259
Alla de som slåss om makten i dagens
Kina är kommunister. I den maktkampen
använder de ett urval av verbala tillhyggen som anses passande för stunden. Och
vad de slåss om är att skaffa sig kontrollen över de tre topparna i Kinas tre maktpyramider: den civila administrationen,
folkarmen och det kommunistiska partiet.
Ett exempel: den ärrade partiveteranen Peng Zhen har i västerländska medier beskrivits som ”konservativ” och
”ortodox kommunist”, samt motståndare
till Dengs ”reformister”. Denne Peng
Zhen var 1966 borgmästare i Peking och
den förste som rödgardisterna störtade,
misshandlade och skymfade då den s k
kulturrevolutionen brakade loss. När han
protesterar mot att studenterna tillåts demonstrera på stadens gator är det säkert,
mänskligt att döma, snarare så att han inte vill bli spottad på en gång till i sitt gamla liv.
Kina har sedan århundraden tillbaka
två parallella beslutspyramider, två maktstrukturer, som sträcker sig över hela det
väldiga riket – en civil och en militär.
Bägge dessa maktstrukturer bygger på
varsin mycket strikta regionala indelning
– i provinser eller militärdistrikt, län eller
kommandozoner.
Den tredje pyramiden
Till dessa två ursprungliga pyramider fogade kommunisterna efter maktövertagandet 1949 en tredje – partiet.
Det har i modern tid aldrig dragits nå-
gon skarp gräns mellan den civila administrationens domän och militärens.
Tvärtom. Militären både byggde och
kontrollerade de första järnvägarna, drog
260
de första telegraflinjerna och övervakade
flodtrafiken. För att resa mellan provinserna måste den resande skaffa tillstånd
både av den civila och den militära myndigheten. Vid sidan om vice-kungar och
landshövdingar fanns redan under kejsartiden de allsmäktiga militärguvernörerna.
Efter det att kejsardömet störtats 1911
lyckades den civila centralregeringen aldrig skaffa sig full kontroll över hela Kina.
Järnvägarna i Manchuriet, som ägdes
av ett japanskt bolag, bevakades av japanska armesoldater. Genom ett arrangerat angrepp mot de egna bevakningsstyrkorna tog Japans arme makten i egna
händer och ockuperade Manchuriet
1931. Det skedde mot den civila Tokyoregeringens önskan. Det var inte bara den
kinesiska centralregeringen, som då satt i
Nanking, som hade dåligt grepp över sina
generaler.
Så sent som under 1960-talets sista år
tvingades Mao, troligen på inrådan av regeringschefen Zhou Enlai, att kommendera ut folkarmens reguljära förband för
att återställa ordningen. Det var efter det
att kulturrevolutionens rödgardister skapat fullkomlig anarki.
En oansenlig notis
Härförleden inflöt i en Peking-tidning en
oansenlig notis som förmälde att Kina nu
åter är indelat i 29 militärdistrikt och att
de särskilda järnvägstrupperna, ingenjörstrupperna och signalregementena lyder direkt under militärkommissionen
och ordföranden Deng. Vice ordföranden heter, när detta skrives, Yang Shangkun.
Deng sitter alltså säkert i toppen på
den genom tiderna starkaste beslutspyramiden. Under hans ordförandeskap har
de reguljära förbanden fått nya färggranna uniformer med gradbeteckningar,
bättre levnadsbetingelser, samt en hel del
nya vapen – om än i ytterst begränsat antal.
De pensionerade generalerna har fått
behålla sina bilar med privatchaufförer,
sina villor och sitt tjänstefolk.
Den stora aviserade nedskärningen av
folkarmen med en fjärdedel från tidigare
4,2 miljoner man till dryga 3 miljoner har
emellertid inte ägt rum i full utsträckning.
Kinas försvarsmakt räknar nu 2 950 000
man reguljära trupper och mellan
600 000 och en miljon värnpliktiga.
Den civila administrationen delar in
landet i:
3 storstadsregioner – Peking, Shanghai och Tianjin.
5 autonoma regioner, däribland Tibet,
Inre Mongoliet och Xinjiang (Siankiang).
22 provinser, där den 22:a utgörs av
Taiwan.
Summa: Fastlandskina = 29 regioner
och provinser.
Under dessa regioner och provinser
finns en indelning motsvarande ungefär
”län” och med 178 enheter och därunder
2080 ”häraden”. Alla individer i Kina
och all ekonomisk verksamhet hänförs i
sluttampen till den provins, det län och
det härad där personen eller verksamheten ”hör hemma”. Och så är också fallet i
Japan och i flera andra asiatiska länder.
Administrationen Mao ärvde
När nationalistarmen besegrades 1949
och resterna av den evakuerades till Taiwan och med den topparna i den militära
beslutsbyråkratin så flydde samtidigt stora delar av den centrala civila förvaltningen. Totalt tog Taiwan emot över en miljon flyende.
Men kommunisterna fick ”ärva”
merparten av den regionala civila administrationen, med alla dess brister och
eventuella förtjänster.
Kina hade 1949 omkring 540 miljoner
invånare och den kvarvarande civila förvaltningen på fastlandet har uppskattats
till mellan 3 och 4 miljoner personer. I
dag har Kina l 060 miljoner invånare och
en civil administration som uppskattas till
i runt tal 8 miljoner individer. Och detta
är faktiskt inte särskilt mycket. Räknat
Det har i modern tid aldrig dragits
någon skarp gräns mellan den civila administrationens domän och
militärens.
som andel av den totala arbetskraften är
den regionala och centrala administrationen i Japan dubbelt så stor och i Indien
och Indonesien fem till sex gånger större.
Men vid sidan om den traditionella civila administrationen, där man gjorde en
långsam karriär efter avlagd ämbetsexamen, skapade kommunisterna den
snabbt växande partiapparaten. Där kunde en ung framåtsträvande person nå en
maktposition mycket snabbare än annorstädes i samhällslivet, ty i Kina – liksom i
hela Ostasien – gäller senioritetsprincipen.
44 miljoner kommunister
Det kinesiska kommunistpartiet lär som
mest ha räknat 44 miljoner anslutna medlemmar. Alla partimedlemmar har självfallet inte haft möjlighet att göra karriär,
261
men de våldsamma omvälvningar som
Kina upplevt efter det kommunistiska
maktövertagandet har i stora drag gällt
hur denna nya maktpyramid skall passas
in i de övriga två.
Svagheten med 1920- och 30-talens
kinesiska civila administration – förutom
att den inte kontrollerade de livsviktiga
kommunikationerna i landet, vilka behärskades av militären – var att den var
starkt koncentrerad till provinshuvudstä-
derna och till större marknadsorter. Aven
de stora jordägarna bodde i städerna.
Bönderna och arrendatorerna ”märkte
av” administrationen bara vid skatteuppbörd och indrivning av arrenden. Och militären plundrade bondebefolkningen
tämligen urskillningslöst – japanska
ockupationstrupper, lokala krigsherrar
och regelrätta- rövarband.
Många har vittnat om den entusiasm
som mötte kommunisterna efter maktövertagandet 1949. Mao och hans trupper lovade ett slut på de ständiga krigen
och plundringstågen. Men eländet fortsatte i form av en sanslös ryckighet som
brukar kallas planekonomi.
Först genomförde kommunisterna en
jordreform varvid de delade ut mark till
de jordlösa, för att i nästa stund slå samman de små nyvunna lotterna till allt större kollektivt odlade arealer. 1956 försökte så Mao att få med sig den traditionella civila administrationen i dessa orodaningsförsök genom talet om att låta
hundratals blommor blomma. Bland de
gamla ämbetsmännen fanns få kommunister.
Stora Språnget Bakåt
Men redan året därpå utropade han Det
Stora Språnget. Genom en lång rad cen- 262
tralt deklarerade påbud skulle Kina på
några få år ta ett jättekliv in bland de moderna industriländerna. Alla problem
skulle lösas genom en massiv insats av arbetskraft och med utnyttjandet av alla tillgängliga naturresurser.
Mao hade en lång rad fixa ideer den
ena galnare än den andra. Kina skulle bli
en av världens stora stålproducenter genom anläggarrdet av 10 000-tals små vedeldade masugnar enligt samma princip
som användes under tidig jämålder. Floderna skulle dämmas upp och ledas ut
över högslättema där man skulle så vete
– fast varje bonde som bodde i bergen
visste att bara härdigt kom kunde klara
sig på de höjderna. O s v.
Det Stora Språnget ledde till, som numera torde vara välbekant och tydligt dokumenterat bl a i den officiella befolkningsstatistiken, ett ohyggligt bakslag.
Man antar att långt över 10 miljoner
människor svalt ihjäl under de tre bittra
åren som följde: 1959-1961.
Deng Xiaoping var då generalsekreterare i kommunistpartiet och tillsammans
med statschefen Liu Shaoqi, lär han ha
försökt att stoppa Mao i dennes fortsatta
kompletta galenskap – allt enligt dagens
kinesiska historieskrivare. Deng var i varje fall en av de första som utrensades och
förlorade alla sina maktpositioner när
Mao i stället proklamerade den s k kulturrevolutionen. Presidenten Liu kastades i fängelse där han dog 1969.
Det finns många tecken som tyder på
att Mao ansåg att det var restema av den
gamla civila administrationen som ”hindrat” och ”saboterat” hans många grandiosa ideer. De röda gardena vände sig ju
också med särskild frenesi mot äldre
byråkrater, ingenjörer, tekniker och professorer – alla som gjort karriär med nå-
gon annan kompetens än politisk glöd
och förmågan att skrika slagord.
Zedong, tecknet för tron
Under tre desperata år, 1966 till och med
1969, kämpade regeringschefen Zhou
Enlai för att rädda vad som räddas kunde
av den civila administrationen, boklig lärdom, faktiskt kunnande och utbildningsväsendet – medan skränande rödgardister med Maos välsignelse plundrade och
brände böcker och bibliotek, tempel och
museer, högskolor och laboratorier.
10 miljoner svalt ihjäl1959-1961.
När sedan folkarmens reguljära förband slutligen satte stopp för de röda gardenas fortsatta härjningar lär detta ha varit Zhou Enlais förtjänst, den gamle f d
läraren i strategi vid den kinesiska krigsakademien där rektor då hette Chiang
Kaishek – sedermera generalissimus och
Nationalistkinas ledare.
Mao, en bortskämd storbondeson som
tillbringade merparten av sin ungdom på
sofflocket i storstadens studentlya, var vid
sidan om Zhou en obildad tölp. Men
Mao var inte bara ordförande i partiet
(Zedong skrivs med tecknet för ordförandepost i högsätet), han var också obestridlig överbefälhavare för folkarmen
och styrde därmed enväldigt två av de tre
maktpyramidema. Han använde sin makt
efter 1966 till att försöka smula sönder
den tredje.
Och ser man saker och ting på detta vis
blir Kinas mysterier mindre mystiska.
Partisekreterare med skamluva
Den nuvarande regeringschefens och partisekreterarens egen karriär kan tas som
typexempel på denna kamp mellan de
olika maktstrukturerna i Kina och försö-
ken att passa in den nya maktpyramiden
– partiet – i den gamla byråkratin.
Zhao Ziyang, som nu är 67 år, anslöt
sig till kommunistpartiet redan som tonåring och blev aktiv medlem bland de
motståndsmän som i hans hemprovins,
Henan, kämpade mot den japanska
ockupationsmakten Efter kommunisternas seger 1949 skickades han till Guangdong, provinsen vid Pärlflodens delta
med gräns mot Hongkong. Där gavs han
en befattning motsvarande ungefär ”länsråd” och med uppgift att organisera den
första kommunistiska jordreformen. Efter de svåra missgreppen under Det Stora
Språnget och den missväxt som följde
uppges han numera ha varit en av initiativtagarna till att bönderna återfick sina
privata jordlotter och att det skapades lokala marknader – detta redan i början på
1960-talet.
Så sägs det nu.
Men under kulturrevolutionen råkade
även Zhao illa ut. Han hade då nått en
position som lokal partisekreterare och
tillika, ungefär ”direktör i lantbruksnämnden”. 1967 paraderade den höga
byråkraten Zhao genom Kantons gator
med skammössa på huvudet och ett plakat som berättade om alla hans fel och
missgrepp. Därefter försvann han i fyra år
för att sedan dyka upp som partifunktionär i Inre Mongoliet. 1972 kunde han
återvända till Guangdong och nu med en
högre rent partipolitisk funktion för att så
småningom bli provinsens partisekreterare.
263
Zhao förflyttades därefter till den folkrika provinsen Sichuan, med över 100
miljoner invånare, och det var här som
han redan våren 1977 började experimentera med det ansvarssystem för enskilda lanthushåll som sedan väckte Deng
Xiaopings intresse och fick hans välsignelse. Skall man tro dagens kinesiska
historieskrivning är det alltså den nuvarande regeringschefen och tillförordnade
partisekreteraren som är pappa till det
mångomskrivna ansvarssystemet bland
Kinas bönder.
Och försöker man så till slut sammanfatta detta system i några få punkter så får
man den här bilden:
• Kina har i dag, som nämnts, l 060 miljoner invånare, Taiwan ej medräknat. Av
dessa bor 720 miljoner på landsbygden
och 340 miljoner i städerna. Om man
därför fortfarande ägnar mest intresse åt
utvecklingen på den kinesiska landsbygden är detta både naturligt och korrekt.
• Ansvarssystemet går i korthet ut på att
det träffas ett avtal melan det enskilda
lanthushållet å ena sidan och den lokala
jordbruksbyrån å den andra. Lanthushållet åtar sig att leverera vissa basgrödor i
given mängd till fastställt pris. Resten av
produktionen får hushållets medlemmar
själva förfoga över med rätt att sälja sina
produkter på en fri marknad till marknadspris.
En av systemets viktigaste nyordningar
är att det upprättats sådana fria marknader i städer och samhällen.
• Från det att ansvarssystemet började
praktiseras i liten skala i Sichuan 1977, i
andra delar av Kina 1978 och fram till
264
1984 var erfarenheterna enbart positiva.
Ar 1984 var 25 miljoner hushåll av totalt
180 miljoner anslutna till systemet vad
beträffar jordbruksprodukter.
Men, och detta är ett viktigt men, det
har även lett till alldeles nya problem.
Kinas bönder visste redan att de kunde få
betydligt bättre skördar om de använde
mer handelsgödsel. 1975 var förbrukningen i genomsnitt 36 kg per hektar.
1980 var den uppe i närmare 79 kg.
I dag använder den kinesiske bonden
mer konstgödning per hektar åkerjord än
hans svenske eller amerikanske kollega.
Enligt världsbankens omfattande rapport
om det internationella jordbruket är den
årliga tillsatsen av konstgödning i Kina
180 kg per hektar, i Sverige 160 kg och i
USA 105.
Och inte alldeles oväntat har det uppstått en smått otrolig svart marknad vid
inköp av de statligt subventionerade kvä-
vegödningsleveransema. Det hör till bilden att vad som bjuds är mestadels enkla
kvävegödningar, men betydligt mindre av
avancerade konstgödselblandningar.
Riskerna för nitratförgiftningar är
också alldeles uppenbara. Vattnet i Gula
floden t ex användes för bevattning 8-10
gånger på sin väg från bergen till havet
innan det ofta blir dricksvatten åt invå-
narna i byar och städer vid kusten.
Risk för bakslag
Samtidigt med att jordarna avkrävs allt
större skördar med hjälp av kvävegivorna
skapas ett underskott av andra näringsämnen. Bakslagen kan bli förödande. Nå-
got av dessa rekyler kan också anas i de
senaste årens skördestatistik.
Detta är de officiella kinesiska skördesiffrorna för de senaste fem åren i miljoner ton av alla typer spannmål:
1982 355
1983 397
1984 405
1985 381
1986 390
För 1987 är den öppet tillkännagivna
målsättningen att åter nå upp till 1984 års
rekordnivå på 405 miljoner ton. Av hela
de årliga spannmålsskördarna svarar det
livsviktiga riset för mellan 40 och 45 %,
vetet för mellan 20 och 25 % och majs
för 8 till 9 %, samt kom, hirs, durra m fl
I Kina används mer konstgödning
per hektar än i Sverige eller USA.
sädesslag för resten. Näst efter spannmål
är sojabönor den viktigaste åkerväxten.
Sojaskördarna ligger på drygt 10 miljoner
ton per år eller ca 10 kg per kines.
Genomsnittskinesen får nämligen hela
90 % av sitt årliga proteinbehov tillfredsställt genom växtprotein och bara 10%
genom kött eller fisk.
Av kaloribehovet tillfredsställes 92 %
med ris och mjölmat, och det är mer än i
något annat land.
Ständig kamp mot erosion
Kinas bönder för en ojämn kamp mot
den jordförstöring som pågått i århundraden men som fick en extra skjuts under
Det Stora Språnget. Folkrepubliken Kina
hade i början av 1950-talet en odlad areal
på 109 miljoner hektar åkerjord – men
bara hälften så många invånare som i dag.
Fram till 1960-talets slut ökade visserligen åkerarealerna med totalt ca 11 miljoner hektar – eller dryga tre gånger all
svensk åkerjord vid samma tid. Men till
priset av en våldsamt ökad erosion.
Sedan 1975 har Kinas odlade arealer
minskat år från år och det råder viss
oenighet om hur stora de är i dag. Den
officiella kinesiska statistiken säger att det
finns 114 miljoner hektar åkermark,
inräknat 3,3 miljoner hektar trädgårdar,
teplantager och fruktodlingar. Av dessa
arealer besås årligen knappa 100 hektar
med de ovannämnda vanligaste åkergrö-
doma.
Det här innebär att varje kines skall
livnära sig från en ”trädgårdstomt” på ca
l 000 kvadratmeter- 0,1 hektar.
Utan ris – en katastrof
Men enligt beräkningar som gjorts av det
amerikanska jordbruksdepartementet,
bl a med hjälp av satellitfoton, fanns det
bara 88,5 miljoner hektar åker med
spannmålsgrödor under 1986. Resten av
åkerjorden skulle ha ägnats mer lukrativa
grönsaksodlingar, där vattenmelon utgör
sommarfavoriten, fiskdammar och – inte
minst viktigt – en sprudlande nybyggndsverksarnhet. Men även stora arealer skulle ha legat obrukade på grund av permanent torka och vattenbrist.
Och enligt dessa beräkningar skulle de
totala spannmålsskördarna ha sjunkit till
ungefär 1982 års nivå eller ca 355 miljoner ton.
De officiella skördesiffrorna motsäger
denna tolkning. Men i samma riktning
pekar de skarpa utfallen från den nuvarande ledningens främste kritiker, medlemmen av politbyråns ständiga utskott
och Dengs jämnårige och jämlike, Chen
Yun, som gång på gång varnat för att
”utan ris drabbas vi av katastrof’.
Och om nu detta är ett uttalande som
klassificerar Chen som en ”ortodox planekonom” eller bara ”en gammal bekymrad kines” – det får läsaren avgöra.