Ledare; Maktväxling behövs
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
•EDARE
Maktväxling behövs
I
valrörelsen 1976 hade kravet på
maktväxling en egen bärkraft. Vanliga medborgare kände att de borgerliga hade rätt när de framförde att en levande och vital demokrati förutsätter regimskiften.
Till denna känsla bidrog socialdemokratins högt uppskruvade socialistiska
tonläge, som under många år låg långt till
vänster om t o m den egna valmanskåren.
Till denna känsla bidrog också de många
affårer som präglade åren före valet. Ingmar Bergman och kronofogdarna var en,
Astrid Lindgrens brev till Gunnar Sträng
om den Pomperipossaeffekt hon drabbades av var en annan. Den socialdemokratiska partikassörens försök att smuggla
pengar till Finland var ett exempel på att
man då kunde anse att ändamålen helgade medlen.
Dessa händelser ter sig, åtminstone i
historiens ljus, snarast blygsamma i förhållande till den långa rad affärer som
präglat Sveriges offentliga liv sedan socialdemokratins återkomst 1982. Tre
justitieministrar har kommit och gått, JO
har fått avgå, postverkets chef likaså,
Journalistförbundets ordförande etc. Listan kan göras lång. 1975/76 års händelser
ter sig i all synnerhet blygsamma jämfört
med den rättsskandal som skakat Sverige
sedan Ebbe Carlsson-affären avslöjades
genom tullens ingripande i Helsingborg.
Det behöver vädras i maktens korridorer var ett bra argument i valrörelsen
1976. Det duger gott nu igen. Det krävdes
inte mer än två valperioder i regeringsställning för att socialdemokratin återigen
skulle tro sig oövervinnlig,för att hela den
gamla maktfullkomligheten skulle återuppstå i sin forna glans.
statsministern och Anna-Greta Leijon
har i samband med Ebbe Carlsson-affä-
ren gett chockerande nakna uttryck för
socialdemokratisk egenrättfärdighet och
gäng-mentalitet. Svensk Tidskrift har bl a
i serien ”Tystnadens konformism” sökt
belysa vad som hänt med det svenska
samhället under det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Hur
den svenska debatten brister i deltagande
och vidd och hur många frågor och samhällsproblem diskuterats enbart utifrån
en synvinkel – den socialdemokratiska.
Symptomatisk för denna förträngda debatt har också varit de bannbullor som
drabbat avvikare som vågat ifrågasätta de
officiella sanningarna.
Den socialdemokratiska maktfullkomligheten leder också till de många affärerna. De nog så krångliga och frihetsinskränkande regleringar i fråga om skatter,
bostäder m m som socialdemokratin är
beredd att ställa upp för vanligt folk, de
revolterar rörelsens toppar själva emot i
sitt dagliga leverne.
Socialdemokratin har problem med sin
inställning till rättssamhället. Tre justitieministrars avgång sedan 1982 är ett tecken på detta. I arbetarrörelsens barndom
ogillades polisen, den sågs som ett redskap för överheten. Trots att socialdemokratin själv varit överhet under lång tid
tycks denna avoghet ha dröjt sig kvar och
är säkert en delförklaring till den släpphänta kriminalpolitik som lanserats i Sverige.
Till socialdemokratins komplicerade
förhållande till rättssamhället hör också
dess syn på lagarna. Lagstiftning kan både
användas som instrument för att förändra
samhället på det sätt en riksdagsmajoritet
önskar men lagar kan också verka som ett
skydd för individen, minoriteter och olika. .
fri- och rättigheter. Lagar och i synnerhet
grundlagen kan således också komma att
verka som en broms och ett hinder för
t ex samhällets omdaning i socialistisk
riktning. Carl Lidbom gav under sin tid
som justitieminister på 70-talet ofta uttryck för den socialistiska inställningen att
lagstiftningen framför allt bör vara ett instrument i den politiska majoritetens
ijänst för att genomföra önskade samhällsförändringar. I konsekvens med denna syn omintetgjorde också socialdemokratin strävanden att få in en fri- och rättighetskatalog i 1974 års grundlag. Det
blev en borgerlig uppgift att föra kampen
för att grundlagsfästa fri- och rättigheterna vidare vilket man också delvis lyckades
med år 1979. Äganderätten är dock fortfarande inte grundlagsskyddad. Så långt
kunde inte socialdemokratin sträcka sig.
Ingvar Carlsson har personligen i en
intervju i Tiden mycket klart gett uttryck
för synen att rättigheterna tillkommer
kollektivet – inte individerna. Kanske
finns här en förklaring till statsministerns
— -~ —
195
häpnadsväckande hantering av AnnaGreta Leijon-affären. Han har helt enkelt
inte kunnat förstå hur upprörande och
oroande det är för medborgarna i Sverige
att erfara att en justitieminister sanktionerar en dold, privat polisundersökning
som urartat till försök att dessutom söka
smuggla in hemlig avlyssningsapparatur.
Anna-Greta Leijon tillhör kollektivet,
hon tillhör den socialdemokratiska rörelsen, hon är populär, hon har menat väl.
Ingvar Carlsson tycks inte förstå att alla
dessa argument är ovidkommande i själva
rättsfrågan.
I en demokrati har väljarna möjlighet
att utkräva ansvar i val och de har en möjlighet att rensa i maktens korridorer. Detta senare är faktiskt ett viktigt ändamål i
sig. Långa maktinnehav leder till avarter
och får ohälsosamma effekter på samhällsutvecklingen, i all synnerhet i ett
samhälle som är så starkt politiserat som
det svenska. De många affårerna under
socialdemokratiskt styre är ingen slump.
De understryker behovet av maktväxling.
Maktväxling behövs
I
valrörelsen 1976 hade kravet på
maktväxling en egen bärkraft. Vanliga medborgare kände att de borgerliga hade rätt när de framförde att en levande och vital demokrati förutsätter regimskiften.
Till denna känsla bidrog socialdemokratins högt uppskruvade socialistiska
tonläge, som under många år låg långt till
vänster om t o m den egna valmanskåren.
Till denna känsla bidrog också de många
affårer som präglade åren före valet. Ingmar Bergman och kronofogdarna var en,
Astrid Lindgrens brev till Gunnar Sträng
om den Pomperipossaeffekt hon drabbades av var en annan. Den socialdemokratiska partikassörens försök att smuggla
pengar till Finland var ett exempel på att
man då kunde anse att ändamålen helgade medlen.
Dessa händelser ter sig, åtminstone i
historiens ljus, snarast blygsamma i förhållande till den långa rad affärer som
präglat Sveriges offentliga liv sedan socialdemokratins återkomst 1982. Tre
justitieministrar har kommit och gått, JO
har fått avgå, postverkets chef likaså,
Journalistförbundets ordförande etc. Listan kan göras lång. 1975/76 års händelser
ter sig i all synnerhet blygsamma jämfört
med den rättsskandal som skakat Sverige
sedan Ebbe Carlsson-affären avslöjades
genom tullens ingripande i Helsingborg.
Det behöver vädras i maktens korridorer var ett bra argument i valrörelsen
1976. Det duger gott nu igen. Det krävdes
inte mer än två valperioder i regeringsställning för att socialdemokratin återigen
skulle tro sig oövervinnlig,för att hela den
gamla maktfullkomligheten skulle återuppstå i sin forna glans.
statsministern och Anna-Greta Leijon
har i samband med Ebbe Carlsson-affä-
ren gett chockerande nakna uttryck för
socialdemokratisk egenrättfärdighet och
gäng-mentalitet. Svensk Tidskrift har bl a
i serien ”Tystnadens konformism” sökt
belysa vad som hänt med det svenska
samhället under det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Hur
den svenska debatten brister i deltagande
och vidd och hur många frågor och samhällsproblem diskuterats enbart utifrån
en synvinkel – den socialdemokratiska.
Symptomatisk för denna förträngda debatt har också varit de bannbullor som
drabbat avvikare som vågat ifrågasätta de
officiella sanningarna.
Den socialdemokratiska maktfullkomligheten leder också till de många affärerna. De nog så krångliga och frihetsinskränkande regleringar i fråga om skatter,
bostäder m m som socialdemokratin är
beredd att ställa upp för vanligt folk, de
revolterar rörelsens toppar själva emot i
sitt dagliga leverne.
Socialdemokratin har problem med sin
inställning till rättssamhället. Tre justitieministrars avgång sedan 1982 är ett tecken på detta. I arbetarrörelsens barndom
ogillades polisen, den sågs som ett redskap för överheten. Trots att socialdemokratin själv varit överhet under lång tid
tycks denna avoghet ha dröjt sig kvar och
är säkert en delförklaring till den släpphänta kriminalpolitik som lanserats i Sverige.
Till socialdemokratins komplicerade
förhållande till rättssamhället hör också
dess syn på lagarna. Lagstiftning kan både
användas som instrument för att förändra
samhället på det sätt en riksdagsmajoritet
önskar men lagar kan också verka som ett
skydd för individen, minoriteter och olika. .
fri- och rättigheter. Lagar och i synnerhet
grundlagen kan således också komma att
verka som en broms och ett hinder för
t ex samhällets omdaning i socialistisk
riktning. Carl Lidbom gav under sin tid
som justitieminister på 70-talet ofta uttryck för den socialistiska inställningen att
lagstiftningen framför allt bör vara ett instrument i den politiska majoritetens
ijänst för att genomföra önskade samhällsförändringar. I konsekvens med denna syn omintetgjorde också socialdemokratin strävanden att få in en fri- och rättighetskatalog i 1974 års grundlag. Det
blev en borgerlig uppgift att föra kampen
för att grundlagsfästa fri- och rättigheterna vidare vilket man också delvis lyckades
med år 1979. Äganderätten är dock fortfarande inte grundlagsskyddad. Så långt
kunde inte socialdemokratin sträcka sig.
Ingvar Carlsson har personligen i en
intervju i Tiden mycket klart gett uttryck
för synen att rättigheterna tillkommer
kollektivet – inte individerna. Kanske
finns här en förklaring till statsministerns
— -~ —
195
häpnadsväckande hantering av AnnaGreta Leijon-affären. Han har helt enkelt
inte kunnat förstå hur upprörande och
oroande det är för medborgarna i Sverige
att erfara att en justitieminister sanktionerar en dold, privat polisundersökning
som urartat till försök att dessutom söka
smuggla in hemlig avlyssningsapparatur.
Anna-Greta Leijon tillhör kollektivet,
hon tillhör den socialdemokratiska rörelsen, hon är populär, hon har menat väl.
Ingvar Carlsson tycks inte förstå att alla
dessa argument är ovidkommande i själva
rättsfrågan.
I en demokrati har väljarna möjlighet
att utkräva ansvar i val och de har en möjlighet att rensa i maktens korridorer. Detta senare är faktiskt ett viktigt ändamål i
sig. Långa maktinnehav leder till avarter
och får ohälsosamma effekter på samhällsutvecklingen, i all synnerhet i ett
samhälle som är så starkt politiserat som
det svenska. De många affårerna under
socialdemokratiskt styre är ingen slump.
De understryker behovet av maktväxling.