Ledare; Nybyggarland
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Nybyggarland
V
alet av perspektiv avgör vad man
skall se. För de flesta svenskar är
invandrare ett naturligt begrepp.
Men det är ett begrepp som är fött ur vårt
eget perspektiv. Vilhelm Mobergs stora
utvandrarepos erinrar oss om att invandrare också är utvandrare och nybyggare.
skillnaden mellan dessa perspektiv är inte oväsentlig. Det ena ordet antyder ett
intrång, det andra ett uppbrott från familj
och tradition och det tredje något nytt
som bidrar till vår samhällsutveckling.
När vi ser på vår historia dominerar
det tredje perspektivet. Tyskar, valloner,
skottar och italienare är nationaliteter
som påminner om att Sverige är inget undantag liksom att vi i dag inte möter nå-
gon ny företeelse vare sig i sak eller i omfattning
En betydelsefull skillnad finns dock.
Invandring och flyktingproblem känner i
dag inte några avstånd utan begränsas i
princip enbart av de lagar och regler som
vi själva möter med. Det ger oss betydande problem av moraliskt slag. Gapet mellan den frihet och den välfärd som vi lever
i och den situation som många av dem
som kan ta sig till Sverige lever under är
större än någonsin. Vår förmåga att ta
emot invandrare har däremot begränsats
som en funktion av att den svenska välfärdsmodellen gör varje invånare i vårt
land till föremål för omfattande och dyrbara sociala åtgärder.
Det är av moraliska skäl nödvändigt
att vi kan hantera de problem detta kan
ge. Vår förmåga att möta de problem som
vi kommer att ställas inför förutsätter att
vi kan se skillnaden mellan flyktingens
och invandrarens behov, och att vi kan se
skillnaden mellan de möjligheter som administrativa lösningar och marknadsekonomin erbjuder dem som blir vårt lands
nybyggare.
För flyktingen är målet att återvända
till sitt land så snart som möjligt. Han behöver en fristad, och en fristad är tillfällig,
medan invandraren söker bli en del i sitt
nya hemland.Invandraren tvingas ofta till
en övergång från ett samhälle med en farniljebaserad välfärd till ett samhälle med
en omfattande central kontroll över välfärden, där familjen spelar en underordnad roll. Det skapar betydande problem,
både vad gäller trygghet och anpassning
till det svenska samhället.
De administrativa välfärdslösningarna
bygger i praktiken på tvång och central
kontroll och har därför för invandraren
en betydande svaghet gentemot de möjligheter till integration som marknadsekonomin erbjuder. De administrativa
välfärdssystemen tenderar att slå sönder
den trygghet och gemenskap som invandraren har med sig medan marknaden genom sin mångfald och öppenhet ger en
möjlighet att slå vakt om den egna kulturen och familjegemenskapen. Integrationen av invandrare fungerar t ex bättre om
de inte genom centrala beslut ”trycks på”
olika delar av vårt samhälle utan i stället
”dras in” genom marknadsprocessen.
Mångfald och frivillig organisation är
det bästa medlet för att undvika konfrontation mellan olika grupper i vårt samhälle. Varje kösystem och varje monopol
som människor med skilda behov blir
utelämnade till skapar avund och misstänksamhet medan marknadsekonomiska lösningar välkomnas av de flesta.
För de borgerliga partierna borde dessa två distinktioner, mellan flykting och
invandrare och mellan administrativa välfärdslösningar och marknadsekonomins,
ge en grund för en offensiv invandrarpolitik. I stora drag skulle de kunna innehålla följande moment.
De flyktingar som Sverige enligt internationella konventioner har förbundit sig
att ta emot bör staten ta hela kostnadsansvaret för, i stället för att som i dag skjuta
över en stor del av kostnaderna på kommunerna. Staten bör däremot inte åta sig
det ekonomiska ansvaret för andra flyktingar än de som vi enligt internationella
konventionskrav har förbundit oss att ta
emot
En stramare tillämpning av våra regler
för flyktingmottagande bör följas av en
skärpt rättssäkerhet i behandlingen av
dem som vill komma in i landet. Samtidigt bör vi öka kvoten av FN-flyktingar.
Vid sidan av den flyktinginvandring
som staten på detta vis tar hela ansvaret
för måste människor kunna komma till
vårt land utan att avvisas på grund av att
välfärdsstaten ställer alltför stora krav på
deras standard om de fick komma in. Det
kan ske på två olika vis.
Arbetstillstånd bör beviljas var och en
som är föremål för utredning om man
skall betraktas som flykting eller ej. Kan
man vid utredningstidens utgång uppvisa
anställningsbevis skall man beviljas uppehållstillstånd även om man ej beviljas
asyl.
Olika grupper i vårt samhälle bör kunna få möjlighet att ta det ekonomiska ansvaret för den som söker men ej beviljas
asyl. Genom ett sådant system med
”sponsoring” eller ”under-writing” öppnas en möjlighet för en invandring som
inte har stöd i en strikt tillämpning av lagen men bland opinionen. Olika opinionsgrupper, kommuner, organisationer
och befintliga invandrargrupper som gör
197
en annan tolkning av situationen i det
gamla hemlandet kan på det viset medverka till att minska risken för att någon
blir avvisad som inte skall bli det.
Det ökade flyktingmottagande och den
ökade invandring av flyktingliknande
skäl som detta troligtvis skulle ge kan balanseras på olika sätt. Dels bör de sociala
kostnaderna för flyktingar finansieras
med lån motsvarande studiemedel. För
den riktige flyktingen innebär detta inget
argument mot att söka asyl medan det
blir mindre attraktivt för den som trots
vad han uppger flyr av ekonomiska skäl.
Flyktingpolitiken bör ta sikte på återvändo så snart som möjligt. Fristadsfunktionen måste vara det viktigaste elementet i vår flyktingpolitik. Ett medel för att
stimulera till och underlätta återvändo
vore att frigöra intjänade ATP-medel till
en klumpsumma för en återstart i hemlandet.
Invandrarpolitiken måste i sin tur syfta
till att öppna dörrar för en integration i
vårt samhälle. Ett större ansvar bör läggas på de olika invandrargrupperna. En
stark gemenskap inom en invandrargrupp underlättar anpassning. Genom
friare radio, skola och barnomsorg kan
man ge olika invandrargrupper ett sådant
ansvar samtidigt som man öppnar möjlig- ~eter till kulturell sammanhållning, social
identitet och bevarad gemenskap.
Det svenska samhället som sådant
måste bli mer öppet för mångfald. Då kan
alla de impulser vi i dag möter från människor med olika nationella och kulturella
identiteter bli till en styrka. Marknadsekonomin kan ge Sverige nödvändiga förutsättningar till att på en gång vara fristad
och nybyggarland.
Nybyggarland
V
alet av perspektiv avgör vad man
skall se. För de flesta svenskar är
invandrare ett naturligt begrepp.
Men det är ett begrepp som är fött ur vårt
eget perspektiv. Vilhelm Mobergs stora
utvandrarepos erinrar oss om att invandrare också är utvandrare och nybyggare.
skillnaden mellan dessa perspektiv är inte oväsentlig. Det ena ordet antyder ett
intrång, det andra ett uppbrott från familj
och tradition och det tredje något nytt
som bidrar till vår samhällsutveckling.
När vi ser på vår historia dominerar
det tredje perspektivet. Tyskar, valloner,
skottar och italienare är nationaliteter
som påminner om att Sverige är inget undantag liksom att vi i dag inte möter nå-
gon ny företeelse vare sig i sak eller i omfattning
En betydelsefull skillnad finns dock.
Invandring och flyktingproblem känner i
dag inte några avstånd utan begränsas i
princip enbart av de lagar och regler som
vi själva möter med. Det ger oss betydande problem av moraliskt slag. Gapet mellan den frihet och den välfärd som vi lever
i och den situation som många av dem
som kan ta sig till Sverige lever under är
större än någonsin. Vår förmåga att ta
emot invandrare har däremot begränsats
som en funktion av att den svenska välfärdsmodellen gör varje invånare i vårt
land till föremål för omfattande och dyrbara sociala åtgärder.
Det är av moraliska skäl nödvändigt
att vi kan hantera de problem detta kan
ge. Vår förmåga att möta de problem som
vi kommer att ställas inför förutsätter att
vi kan se skillnaden mellan flyktingens
och invandrarens behov, och att vi kan se
skillnaden mellan de möjligheter som administrativa lösningar och marknadsekonomin erbjuder dem som blir vårt lands
nybyggare.
För flyktingen är målet att återvända
till sitt land så snart som möjligt. Han behöver en fristad, och en fristad är tillfällig,
medan invandraren söker bli en del i sitt
nya hemland.Invandraren tvingas ofta till
en övergång från ett samhälle med en farniljebaserad välfärd till ett samhälle med
en omfattande central kontroll över välfärden, där familjen spelar en underordnad roll. Det skapar betydande problem,
både vad gäller trygghet och anpassning
till det svenska samhället.
De administrativa välfärdslösningarna
bygger i praktiken på tvång och central
kontroll och har därför för invandraren
en betydande svaghet gentemot de möjligheter till integration som marknadsekonomin erbjuder. De administrativa
välfärdssystemen tenderar att slå sönder
den trygghet och gemenskap som invandraren har med sig medan marknaden genom sin mångfald och öppenhet ger en
möjlighet att slå vakt om den egna kulturen och familjegemenskapen. Integrationen av invandrare fungerar t ex bättre om
de inte genom centrala beslut ”trycks på”
olika delar av vårt samhälle utan i stället
”dras in” genom marknadsprocessen.
Mångfald och frivillig organisation är
det bästa medlet för att undvika konfrontation mellan olika grupper i vårt samhälle. Varje kösystem och varje monopol
som människor med skilda behov blir
utelämnade till skapar avund och misstänksamhet medan marknadsekonomiska lösningar välkomnas av de flesta.
För de borgerliga partierna borde dessa två distinktioner, mellan flykting och
invandrare och mellan administrativa välfärdslösningar och marknadsekonomins,
ge en grund för en offensiv invandrarpolitik. I stora drag skulle de kunna innehålla följande moment.
De flyktingar som Sverige enligt internationella konventioner har förbundit sig
att ta emot bör staten ta hela kostnadsansvaret för, i stället för att som i dag skjuta
över en stor del av kostnaderna på kommunerna. Staten bör däremot inte åta sig
det ekonomiska ansvaret för andra flyktingar än de som vi enligt internationella
konventionskrav har förbundit oss att ta
emot
En stramare tillämpning av våra regler
för flyktingmottagande bör följas av en
skärpt rättssäkerhet i behandlingen av
dem som vill komma in i landet. Samtidigt bör vi öka kvoten av FN-flyktingar.
Vid sidan av den flyktinginvandring
som staten på detta vis tar hela ansvaret
för måste människor kunna komma till
vårt land utan att avvisas på grund av att
välfärdsstaten ställer alltför stora krav på
deras standard om de fick komma in. Det
kan ske på två olika vis.
Arbetstillstånd bör beviljas var och en
som är föremål för utredning om man
skall betraktas som flykting eller ej. Kan
man vid utredningstidens utgång uppvisa
anställningsbevis skall man beviljas uppehållstillstånd även om man ej beviljas
asyl.
Olika grupper i vårt samhälle bör kunna få möjlighet att ta det ekonomiska ansvaret för den som söker men ej beviljas
asyl. Genom ett sådant system med
”sponsoring” eller ”under-writing” öppnas en möjlighet för en invandring som
inte har stöd i en strikt tillämpning av lagen men bland opinionen. Olika opinionsgrupper, kommuner, organisationer
och befintliga invandrargrupper som gör
197
en annan tolkning av situationen i det
gamla hemlandet kan på det viset medverka till att minska risken för att någon
blir avvisad som inte skall bli det.
Det ökade flyktingmottagande och den
ökade invandring av flyktingliknande
skäl som detta troligtvis skulle ge kan balanseras på olika sätt. Dels bör de sociala
kostnaderna för flyktingar finansieras
med lån motsvarande studiemedel. För
den riktige flyktingen innebär detta inget
argument mot att söka asyl medan det
blir mindre attraktivt för den som trots
vad han uppger flyr av ekonomiska skäl.
Flyktingpolitiken bör ta sikte på återvändo så snart som möjligt. Fristadsfunktionen måste vara det viktigaste elementet i vår flyktingpolitik. Ett medel för att
stimulera till och underlätta återvändo
vore att frigöra intjänade ATP-medel till
en klumpsumma för en återstart i hemlandet.
Invandrarpolitiken måste i sin tur syfta
till att öppna dörrar för en integration i
vårt samhälle. Ett större ansvar bör läggas på de olika invandrargrupperna. En
stark gemenskap inom en invandrargrupp underlättar anpassning. Genom
friare radio, skola och barnomsorg kan
man ge olika invandrargrupper ett sådant
ansvar samtidigt som man öppnar möjlig- ~eter till kulturell sammanhållning, social
identitet och bevarad gemenskap.
Det svenska samhället som sådant
måste bli mer öppet för mångfald. Då kan
alla de impulser vi i dag möter från människor med olika nationella och kulturella
identiteter bli till en styrka. Marknadsekonomin kan ge Sverige nödvändiga förutsättningar till att på en gång vara fristad
och nybyggarland.