Göran Hågg; Individ och gemenskap i svensk litteratur
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GÖRAN HÄGG:
Individ och gemenskap
i svensk litteratur
Litteraturen och friheten är temat för en ny SvT-serie. Hur inverkar författarrollens frihet på
det litterära konstverket? Och
hur har friheten skildrats i litteraturen?
Kan det sensibla författarjaget fånga sidor hos det fria
handlandet som går det sunda
förnuftet och t o m den vetenskapliga analysen förbi? Dessa
och andra frågor kommer att beröras.
Göran Hägg – välkänd författare, litteraturvetare och kritiker
– inleder serien med några
reflexioner om individ contra gemenskap i svensk litteratur.
Göran Hägg är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms
Universitet och medarbetare i
Månads Journalen.
D
et är en händelse som ser ut som
en tanke att den äldsta litterära
text av en namngiven författare
på svenska som vi känner är biskop Tomas’ Engelbrektsvisa från 1439 med den
bekanta strofen:
Friiheet aer thet betzta thing,
ther s0kias kan all waerldin vmkring,
then friiheet kan wel baera.
Wilt thy wara tik sielffuer hull,
tw aelska friiheet meer aen gull,
thy friiheet f0lghir aera.
Likaså att den förste rent profane skald
vår litterära kanon erkänner är lyckoriddaren Lars Wivallius, som från sitt fängelse på Kajaneborg under tidig stormaktstid uppstämmer sången:
Ach, libertas, tu ädla tingh,
sääll är then, tigh kan niutha!
Fast tu wore fattigh och ringh,
ingen må tigh förskiuta.
Bättre ästu, medh een tom buuk
i ödemareken fundhen,
ähn een klädningh af gyllenduuck,
medh stoor omsorgh bebunden.
Mer ”svenskt” kan det knappast bli. Men
det betydelsefulla i sammanhanget är
främst det faktum att dessa texter kommit
att bevaras och med förtjusning återupptäckas och spridas i senare tid.
Svensk litteratur är förmodligen unik
internationellt sett när det gäller förhållandet mellan individ och samhälle, frihet
och gemenskap. Friheten är visserligen
överallt populär, men knappast någonstans som i vårt land. Inte heller har vi nå-
gon egentlig motsvarighet till de litterära
förespråkare av totalitära ideal, kunglig
maktutövning eller social gemenskap som
trots allt existerar i de flesta litteraturer.
Platons ”Staten”, Vergilius’ statsbyggarepos eller Martialis’ kejsarsmicker har
knappast efterbildats hos oss. Inte heller
Shakespeares maktteoretiska sida. När
Walter Scott imiteras av t ex Zacharias
Topelius, byts de tory-romantiska, feodala lojalitetsidealen ut mot bondeindividualism och frihetspredikan. Den åldrade
Dickens’ konservativa gemenskapsideal
är lika otänkbara hos en pupulär svensk
författare som Bernard Shaws socialistiska. Den franska klassicismens auktoritära, ”kungliga” sida lyser med sin frånvaro, likaså i mer spridd form romantikens organismtänkande överfört på samhället eller kyrkan, likaså den reaktionära
statsandan hos sekelskiftets aktivister
eller den radikala kollektivismen hos
Zola. Sturm und Drang-hjälten i Goethes
Ur-Faust har efterföljare, men knappast
uppbyggaren i Faust II. Någon Dostojevskij som på en gång predikar den totala
självuppoffringen i privatlivet och den
”verkliga friheten” i form av totalitärt envälde lär vi aldrig få se i svensk litterär
version.
Gemenskapen, samhället och överheten är hos oss, med ett fåtal mycket begränsade undantag som jag återkommer
till, alltid föremål för hat, kritik eller löje,
där de alls förekommer. Svensken i litterär gestalt är sen urminnes tid fri, ”en
man för sig.”
Den litteratur från 1600-talet som i nå-
gon mening ”lever” bör i detta avseende
ses i förhållande till samtida europeisk
diktning. Vi har redan nämnt Wivallius.
Det är också vagantpoeten Lucidor. Det
är främst Georg Stiernhielms Hercu/es,
denna lärodikt av en borgerlig uppkom- 277
ling och statsbyråkrat, som predikar ett
adligt dygdeideal med försiktiga inslag av
humanistisk lärdom. Det bör i just detta
sammanhang särskilt noteras att dygden
här är en högst individuell nyttighet som
egentligen inte tjänar någon annan nytta
än individens trevnad och privatära efter
döden. Himmel och samhälle är på ett för
tiden närmast chockerande sätt lämnade
utanför sammanhanget.
Himlen, och i någon mån samhället, är
däremot oundvikliga i vårt 1600-tals
märkligaste diktverk, vår litteraturs genom tiderna mest spridda, älskade och
för alla samhällslagers medvetande betydelsefulla bok – 1695 års psalmbok,
”den karolinska”. Långt före och i långt
högre grad än Bibeln fanns den som enda
bok i den tidigt läskunniga allmogens stugor. Men vad som, ur det här anlagda
perspektivet, slår en vid läsning och avsjungande av dessa tidlösa ”svensktoppslåtar” är det, i jämförelse med äldre, dåtida och senare europeisk religiös hymn,
mycket ringa inslaget av mystik, dvs individens utplåning och uppgående i den gudomliga gemenskapen.
. Så här utmålas t ex salighetens fröjder i
den tidiga 1600-talspsalmen Mig gör stor
lust och glädje av Johannes Petri Jonae
(GPs 412, melodi Den blomstertid):
Hos Gud skal man der äta,
Uti hans frögdesal;
Ej skall han oss förgäta
Ibland det stora tal.
Af liftsens trä det rika
Skal man då mätta sig:
Af liftsens brunn tillika
Der dricka evinnerlig.
Det är som synes en mycket svensk,
handfast och individuell salighet som vid- 278
tar efter en detaljerat skildrad kroppslig
restaurering. Inte heller är i de svenska
originalpsalmerna maningar till lydnad
mot överheten så vanliga som man föreställer sig. Kungspsalmen manar kungen
till lydnad mot Gud, domarpsalmen domaren osv. Överhetens perukbruk och
överdåd kritiseras. Däremot letar man i
stort förgäves efter maningar till omvårdnad av församlingens fattiga och den allmänna gemenskapen. Det är individens
förhållande till Gud det gäller samt hans
därav avhängiga individuella världsliga
välgång i kamp med ogina naturkrafter,
missväxt, dryckenskap m m. Det är ord
och inga visor, lag men föga evangelium,
individuellt ansvar men knappast någon
kollektiv nåd. I jämförelse med äldre katolsk religiös lyrik, samtida anglikansk
eller puritansk kristen dikt eller senare
rysk-ortodox romanlitteratur är det en
nästan kättersk stolthet eller ruelse över
de egna handlingarna.
Ett slags antydan till undantag från huvudregeln uppträder däremot under
1700-talet. Dalin, Creutz, Gyllenborg,
fru Nordenflycht och t o m Bellman predikar mer eller mindre ivrigt dygder vars
värde består i att de kommer hela samhället till nytta. Folkets välstånd, gemenskap och kollektiva förkovran betonas,
och under de första åren av Gustav Ill:s
regering tillkommer ett antal verk som
frenetiskt hyllar överheten, ”bästa kung
som jorden äger”. Under Gustav III:s
diktatur blir emellertid, särskilt efter franska revolutionen, åter friheten på modet,
även om Kellgrens, Leopolds m fl ställning i ämnet är problematisk. Alltför
våldsamma utbrott av frihetslidelse hejdas effektivt, först av kungens maktmedel
som kulturlivets dominerande sponsor,
senare av Reuterholms censur. Den frihet
som dyrkas söker sig mer opolitiska vägar
i de trevande försöken till en svensk
Sturm- und Drangdiktning. Detta även
om det ju finns klart omstörtande dikter
hos t ex Lidner och Thorild.
Med romantiken och 1809 års revolution inträder åter andra förhållanden.
Trots klart reaktionära övertoner hos
några av ”den nya skolans män” är det
självklart att den internationella högromantikens inslag av frihet och individualism får en stark blomning i den svenska
litteraturen. Det är nu ”den svenska friheten” får det utseende den framgent i
allt väsentligt behållit. Lyssna t ex till den
vid tillfället ännu officiellt överhetsvänlige Erik Gustaf Geijers beskrivning av
svenskt liv i Odalbonden. Det är den ene
av den svenska individualismens eviga fö-
reträdare som gör entre:
A bergig ås, där står mitt hus,
högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
och där vill jag och dö.
Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.
Fraserna återklingar ju ännu i ATP-stridens valaffischer. Bilden av den svenska
bondgården är den som följt oss till Selma
Lagerlöfs Jerusalem, Anna Maria Roos’
Sörgården och Vilhelm Mobergs ”Korpamoen”, förra decenniets romanserier av
Sven Delblanc och Sara Lidman eller,
varför inte, Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga. Det är således, i ljuset av senare
litterär utveckling, inte alldeles rätt när
det senare i dikten sägs att:
därför talar man ej om mig,
som vore jag ej till.
Det är få saker det talats så mycket om i
svensk litteratur. Långt in på 1980-talet
är Sverige i litterär form oftast en republik av ensligt liggande, oberoende gårdar, vars självständigt tänkande ensittare
då och då drar till tings för att säga ifrån
till den fjärran överhet som annars inte
gör mycket väsen av sig. Tillståndet anses
ha varat från urminnes tid, som i Geijers
Manhem:
Det var en tid det bodde itu Norden
en storsint ätt, beredd för fred som krig.
Då, ingens slav och ingens herre
vorden,
var odalbonde var en man för sig.
En godsvenskrövareägnarsinfritid
åt att uttänka lagar och förordningar.
Men andan besjälar naturligtvis också
den sentida ättlingen, då han, som i Geijers eget fall, ”Ensam i bräcklig farkost”
vågar sig ut på den samtida liberalismens
vida hav. I just den bilden är vi samtidigt
nära den andra av den svenska individualismens eviga följeslagare, som gör entre
vid samma tid, också han i Geijers regi,
Vikingen, ban som i Geijers fall bl a upplevde att: ”Vid femton års ålder blev stugan mig trång”. Denne idealiserade ungdomsbrottsling sitter således i tjugoårsåldern på sin klippa ”uti hafvet” och väntar
på att spolas bort, efter ett rikt liv av
plundring, frihet och naturupplevelser.
Hans direkta arvtagare är Tegners ”Frithiof’ och Frans G Bengtssons ”Röde
279
Orm”; bland avkomlingar på sidolinjen
märks såväl Rydbergs Fribytaren på
Ostersfön som Siwertz Mälarpirater eller
Mobergs utvandrare.
Just Tegners Frithiofs saga, till helt nyligen vår dominerande skolklassiker,
uppvisar ju odalbonde och viking i skön
om än mindre sannolik förening. Som avtryck av den svenska folksjälen har den
många intressanta inslag. En lustig detalj
att fundera över är t ex vad denne fribytare och rövarhövding sysslar med när tiden blir lång mellan blodsdåden på det
vida havet:
Nu han sväfvade kring på det ödsliga
haf,
han for vida som jagande falk;
men för kämpar om bord skref han
lagar och rätt.
Vill du höra hans Vikingabalk?
En god svensk rövare ägnar sin fritid åt
att uttänka ytterligare lagar och förordningar. Paradoxalt nog tjänar vanligen
själva hans rövande också lagen, som
brutits av den myndighet (här kung Helge) som rövaren bekämpar. Detta är
mycket karaktäristiskt för den svenske
rövaren och frihetslängtaren. I än mycket
högre grad än utländska ädla rövare från
Robin Hood till Karl Moor är den svenske frihetshjälten från Frithiof till Ragnar
Svedje intresserad av att ”det går rätt till”
i rent juridisk mening. Det är i samtliga
fall långt mindre fråga om att ta från de
rika och ge åt de fattiga än att upprätthålla ett slags abstrakt ”lag” eller världsordning.
Här tangerar vi en mycket viktig biaspekt på den svenska frihetskulten. Den
har skymtat redan i den karolinska
280
psalmbokens ”lagiskhet”. ”Lagen” är helig i vårt land som på få andra ställen.
Samtidigt är den oftast en rätt abstrakt
storhet, en sorts symbol för en outsagd
eller svårformulerad ”världsordning” som
bildar den tysta förutsättningen för personernas handlingar och drömmar. Dess
konkreta bokstav, dess stiftare och dess
verkställare framställs däremot nästan
undantagslöst i löjlig dager från länsman i
Asa-Nisse till de trätande Jan Ersa och
Per Persa hos Fröding. Men ändå är Lagen den okränkbara princip våra frihetslängtare och fribytare anser sig tjäna och
mäter sig mot. I Sverige ropar man på polis när friheten är hotad – också i litteraturen. Men bara ytterst sällan, och då i en
del av den svenska kulturen som för tillfället hamnat under helt främmande förhållanden, får den mentaliteten rent konkreta, kroppsliga uttryck i något hos oss
sensationellt som en hyllning till en lagtjä-
nande byråkrat, Runebergs Landshövdingen i del två av Fänrik Stå/s sägner.
Den lede ryssen har just hotat landshövding Wibelius och krävt despotiska åtgärder mot befolkningen:
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
och där låg Sveriges lag.
Han sänkte tungt sin hand uppå dess
pärm,
hans blick, på boken fästad, lyste klar:
”Herr general, här ser ni ett beskärm
för dem, ni hotat har.”
Detta är som sagt en biaspekt. Men den
är av viss betydelse för förståelsen av
komplexet individ mot samhälle i svensk
litteratur.
Huvudströmningen är hursomhelst
den rikssvenska, individualistiska, frihetsdyrkande. I få länder skulle väl en person
som Carl Jonas Love Almqvist så lätt ha
kunnat inta en plats som aktad och studerad klassiker även i det mest konservativa
litterära etablissemanget: denne rabulist,
samhälls- och familjeupplösare och till
sist giftmördare. (Hans skuld eller oskuld
i sammanhanget är mindre intressant än
den litterära samtidens och eftervärldens
vilja att frikänna eller förlåta honom.)
Almqvist är en sant svensk kulturperson:
mannen som till sin olycka försöker omsätta Geijers odalbondedröm i idealiserad
form i verkligheten (utländska kolleger
som Coleridge m fl stannade vanligen vid
planerna och hade dessutom oftast en
kommunistisk form för sina projekt), förkunnar kvinnans ekonomiska och sexuella frihet i Det går an, framställer konstens och konstnärens frihet från moraliskt
ansvar i form av Tintomaragestalten i
Drottningens juvelsmycke och slutligenåtminstone som saken uppfattades – omsatte detta ”oskulds- och arsenik”-program i praktisk handling och till sist måste
fly till Amerika.
Vi är här framme vid det som inte helt
orättvist brukar framställas som svensk
litteraturs ”jämålder”, mellan Almqvist
och Strindberg. Det betyder naturligtvis
inte att litteratur saknas under perioden.
Betecknande är namnet på den dominerande, i dag olästa poetskolan, ”Frihetens
sångarätt”. Av prosaisterna är Fredrika
Bremer ju internationellt känd som apostel för kvinnans frihet och August Blanche lokalt ryktbar som liberal frihetsivrare. Men en viktig delförklaring till
periodens vanrykte är att vi här har ett
andra och klarare avsteg från den ”frihetliga” huvudlinjen i svensk litteratur. Detta
är den period då det intellektuella livet
och en del av poesin domineras av tankar
från det oscariska Sveriges statsfilosof
Chr J Boström, ”Nordens Plato”, vars
auktoritära lära ser världen och individualiteten som ett sken, medan den verkliga verkligheten och Gud uppenbarar sig
i den svenska överhets- och ämbetsmannastaten, i kungamakten och de fyra stånden, i hierarkier och kollektiva identiteter. Filosofiskt och estetiskt är läran
fullt respektabel, men i vårt speciella kulturklimat räckte den aldrig längre än till
poesi om småfåglar och kungliga bröllop.
Men i gestalt av Svenska Akademiens
ständige sekreterare Carl David af Wirsen kom dess totalitära ideal att under
segt motstånd från resten av Sverige långt
in på 1900-talet dominera Akademiens
arbete och i sinom tid t o m de första
nobelprisutdelningarna.
Periodens båda diktare av betydelse är
mycket riktigt istället besjälade av den
vanliga svenska individualismen. Det är
Snoilsky, som sår ”frihets purpursådd” i
sin Inledningssång och avböjer alla
gemenskapsformer i No/i me tangere. Det
är Viktor Rydberg som slår igenom med
Fribytaren på Östersjön och Den siste
athenarens idealistiska liberalism. Möjligen har bådaderas senare rykte skadats
något av den ”sociala” ton de mot slutet
av sina banor också anslår.
Denna ton och dröm om ny social gemenskap är hursomhelst fullständigt
bortblåst ur vår litteratur i och med det
som länge kallats ”det moderna genombrottet”. Där finns politisk radikalism,
men det är i så fall en ”frihetens” radikalism. Fullständigt asocial – oavsett vilken
politisk riktning han för tillfället hyllar –
är framförallt August Strindberg, vårt lit- 281
terära nationalmonument, vars världsberömmelse i Sverige ibland förvånar utlänningar. Man måste nog egentligen vara
svenskfostrad för att riktigt förstå honom.
Strindbergs karriär är ett slags kompendium i svensk samhällsanda. Eller vad
man nu ska kalla den attityd vi favoriserar
i litteraturen.
Det är ingen tillfällighet att ett av standardverken om Strindbergs tidiga produktion bär titeln ”Samhällets fiende”.
Under första delen av sin karriär- med
verk som Mäster Olof, Röda rummet,
Nya riket, Giftas I och Utopier- framträ-
der Strindberg som samhällskritiker och
omstörtare och med tiden t o m som ”socialist”. Men som forskningen klarlagt
och varje tänkande läsare redan från början kunnat se är Strindbergs samhällskritik renodlat anarkistisk. Det är individualism av den i Sverige ovanligt inflytelserike Jean Jacques Rousseaus märke.
”Tillbaka till naturen” eller till den söndagsfirande stadsbons intryck av det naturliga bondelivet längtar ju all framgångsrik litterär samhällskritik i vårt land
ända in i våra dagar. Omedvetet torde
Strindberg också hämta en del av substansen i sitt luddiga budskap från den
romantisk-akademiska tradition med utgångspunkt hos Geijer som han så djupt
föraktade. ”Men ute på åkern går bonden
och plöjer .. .”
När Strindberg är som mest rabulistisk
kan han låta på ett sätt som ställer moderna terrorgrupper helt i skuggan, som i
den sällan omtryckta dikten till dynamiten, där Nobel lovordas med Almqvistinspirerade fraser: ”Så vit som snö är dynamiten, ’som oskuld och som arsenik’!”
Dynamiten är nämligen lättare för folket
att begagna i kampen mot överheten än
l
\
r
\
282
det av Barthold Swartz uppfunna krutet:
Du Swartz, en liten edition lät taga
för de förnäma och för furstehusen!
Nobel! Du gav en väldig folkupplaga,
som ständigt lägges upp i hundratusen!
Dynamit är bra att kasta på samhällets
stöttepelare. Men något nybygge är inte
på gång. ”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”
Huvudpersonerna i verken från denna
tid är frihetstörstande individer som av
ett djävulskt samhälle drivs till avfall och
anpassning. De positiva hjältarna, Gert
Bokpräntare i Mäster Olof eller Olle
Montanus i Röda rummet, är däremot fanatiska individualister som hellre låter sig
dödas än inlemmas i samhällsgemenskapen.
Då Strindberg efter Giftas-processen
flackar runt i Europa med enstaka besök i
hemlandet, försvinner det ”radikala”
samhällshatet till förmån för kvinnofrå-
gan och med tiden en närmast reaktionär
individualism och kraftdyrkan i Nietzsches anda. Idealgestalten blir nu en
kraftfull, konstnärlig övermänniska som
krossas av den låga omgivningens hjordmentalitet. Draget finns redan hos Johan i
Tjänstekvinnans son och Carlsson i
Hemsöborna (där emellertid bondekollektivet i sin plötsliga bovroll är rätt originellt) samt hos titelgestalten i Fadren. Sin
kulmen når övermänDiskoindividualismen i I hafsbandet, där hjälten i en i senare svensk prosa ofta imiterad scen styr
till havs för att som i Geijers viking dö i
vågorna.
Från att således ha varit främst familjens och småfolkets fiende blir Strindberg
under Inferno-tidens kvasireligiösa svärmeri den extreme individualisten. Vi mö-
ter en profet som på grundval av sina
iakttagelser av väderlek, kaminaska, lappar på gatan, bröstsmärtor, ingivelser och
neurotiska tvångsföreställningar av ett
slag som torde finnas hos de flesta stressade individer försöker skapa en ny
världsbild, förneka hela den samtida vetenskapen, omskapa kemin och fysiken
och tolka Guds vilja med världen. Vi får
veta att jorden är platt om inte rent av
”omvänd” så att vi vandrar på insidan av
klotet, att månen är en platt skiva, att
samtida fysiker och upptäcktsresande bara bluffar osv, osv, med Strindbergs eget
August Strindbergs världsberömmelse i Sverige förvånar ibland utlänningar.
omdöme som enda ”bevis”. Bara i en
mycket individ- och frihetsdyrkande miljö lär någon med bevarat anseende i längden klara av ett sådant projekt. Kanske
krävdes det ändå en Strindberg för att gå i
land med det. Men exemplet har varit
smittande. Sedan ”titanen” och ”trotsaren” väl röjt vägen har hans prestige gjort
en viss typ av flugighet mer tolererad i
vårt kulturliv än i de flesta andra.
När Strindberg strax före sin död återkommer som samhällsomstörtare och lierar sig med den framväxande arbetarrö-
relsen, vilket nog en del bidragit till att
rädda hans ställning och storhet åt eftervärlden, är det snarast i förlängningen av
just den bisarra extremindividualismen
som angreppet på det bestående sker.
Här finns också, i ”folktribun”-rollen, en
rättvisetanke som snarast anknyter till
den gammalsvenska fromhetens ”lagiskhet”, som Strindberg på sina Infernovandringar hittat åter till. För socialismens kollektiva sida, för samhällsbyggande, utveckling och gemenskap har den
gamle Strindberg däremot ingen känsla,
om han ens har en tanke på den. Det är
friheten från varje auktoritet som han tror
sig återfinna i massornas uppror mot
”ordningen”.
Det så kallade 90-talet, samtida med
den sene Strindberg, erbjuder ett rikt material i frihetens litteraturhistoria. Våra
historiska minnen blir än mer obändigt
”fria” än förr. Karlfeldt och Per Hallström är typfall. Fröding är lite mer speciell. Men låt oss av utrymmesskäl bara
stanna vid två författarskap, intressanta
· också genom sina små avvikelser från
normalmönstret.
Hos Selma Lagerlöf finns faktiskt en
antydan till idealiserad gemenskap, om
än med nog så smal social bas, i kavaljerernas muntra dropout-kollektiv på
Ekeby. Men detta är förstås bara en bakgrund till den obändige fribytaren Gösta
Bertings frihetliga upptåg kring Lövens
långa sjö. Likväl finns här till sist ett slags
antydan till avståndstagande från den
extrema asocialiteten i kavaljerslivet
Kanske är denna genomgående ”främmande” tanke hos henne, förutom den
rent litterära genialiteten, en delförklaring till att Selma Lagerlöf i långt högre
grad än Strindberg faktiskt är en internationell klassiker som kan tala till andra
kulture:: än vår egen. Såna moraliska slut
finns i alla hennes verk och balanserar
den i övrigt typiskt svenska frihetsupplevelsen. I Nils Holgersson blir pysslingen
stor i den stund han tar sitt sociala ansvar,
återlämnar gåskarlen och låter inlemma
sig i gårdslivets gemenskap.
283
Ändå är det Selma Lagerlöf som givit
den ”definitiva” utformningen åt ett sen
romantiken grasserande komplex i vår
frihetstradition: bilden av den frie och
samtidigt ”lagiske” svenske odalbonden,
hängiven blodets och jordens traditioner,
oböjlig mot yttervärld och överhet, vandrande Guds och Ingernaremas vägar. Det
är i Jerusalem, del I, som bilden av Ingmarsgården och dess uråldriga släkt tecknas. Den har givetvis rötter hos Geijer
och romantiken och samtida paralleller i
form av Skansen i Stockholm och liknande institutioner.
Hotet mot Ingmarsgårdens individualistiska Utopia är den nya tidens ideer och
väckelserörelsen, vars kollektiva Utopia,
trots en ovanligt förstående skildring i
romanens andra del, visar sig underlägset
och svåruthärdligt. Ingmarsgården triumferar: tradition, individualism, att på egen
hand vandra Guds väg. Möjligen har ingen annan heller lyckats göra detta specifikt svenska projekt på samma sätt begripligt för en internationell publik. Selma Lagerlöts relativa förståelse för en
kollektiv moralisk upplevelse hjälper
henne förmodligen därvidlag på samma
sätt som hennes likaså internationella förankring i folksagans och familjeromanens
berättargrepp. I det avseendet är hon en
av våra minst provinsiella berättare!
Verner von Heidenstam börjar sin
bana i kraftfull individualism, tidstypiskt
europeisk i de nietzscheanska övermänniskolatema, påfallande svensk i det
måttliga formatet på de ”utsvävningar”
som fyller den väldiga, oläsbara romanen
Hans Alienus. Inslagen av omedveten
komik här och i några av dikterna i Vallfart och vandringsår är påfallande och
ibland pinsamma: vår hjälte tycks utan att
— – , ___
\
284
ana det ha rätt tråkigt i sin storvulna ensamhet. Redan i Karolinerna står vi i stället inför en lovsång till olika kollektiv,
armens och nationens, något som både i
art och grad avviker från t ex Tegners
individualistiska hyllningar till Karl XII
eller Napoleon. Dikterna i Ett folk är än
tydligare uttryck för denna hållning. Ett
mer ”osvenskt” diktverk än dessa försök
till nationalsånger får man leta efter. Ännu anser sig Heidenstam stå på liberal
grund, ännu är han politiskt radikal. Men
det är redan här tydligt att vi står inför ett
utslag av det tredje, svagt markerade undantaget från huvudlinjen i svensk tradition. Fortsättningen blir i Heidenstams
fall på en gång föjdriktig och tragisk. I
den så kallade Strindbergsfejden
1910-12 hamnar han genom sin motsättning till Strindberg i alla avseenden på
”fel” sida. Han hyllar folkgemenskap,
kollektiv och samhällsanda, och det sker
med konservativa, samhällsbevarande,
antidemokratiska förtecken. Han slutar
sin bana i misstänkt samröre med nazismen och har i efterhand kommit att bli ett
slags symbol för det mesta som inte ”går”
i svensk kultur. (Naturligtvis spelar Heidenstams rent litterära och språkliga
svagheter en roll för eftervärldens nedvärdering, men exemplet är ändå tänkvärt.)
Samtida med den sene Heidenstam
och uttryck för samma strömning är möjligen också- utanför den rent ”skönlitterära” sektorn – de aktivistiska, delvis
kyrkliga högerrörelser som också hyllade
auktoritet och folkgemenskap på ickedemokratisk grund. Ett verk av betydande litterär kvalitet med sådana ideer är ju
således biskopen J A Eklunds bekanta
psalm Fädernas kyrka.
Det egentliga 90-talet följs först av flanörlitteraturen, vars klassiker Hjalmar
Söderberg tror på ”köttets lust och själens
djupa ensamhet”. Förföljd som ingen
annan svensk författare för asocialitet och
omoral av både tidens konservativt samhällsbevarande etablissemang och den
framväxande arbetarrörelsens moralister
hävdar sig i dag mycket riktigt Söderberg
bättre än alla andra äldre svenska berättare hos nya läsare (Strindberg möjligen
undantagen).
Nästa diktarskola, tiotalisterna, är mer
aktiva individer. Nu har vi åter en ”vitalism” med obändiga svenskar i kamp mot
det mesta: mot småstadens tryckande
konventioner likaväl som storstadens
osunda samhällsliv, där snart den framträngande arbetarrörelsen börjar bli ett
nytt hot mot individualiteten. Tröst men
också än större utmaningar finner man i
den svenska naturen. Typiska är Sigfrid
Siwertz’ Mälarpirater, Selambs, Jonas
och draken m fl. Men även Hjalmar Bergman låter sig, trots sin avvikande pessimism, inordnas i tidens nyborgerliga individualism.
Med tanke på 1900-talsmaterialets rikedom, tvingas vi begränsa oss till några
speciella egenheter i fortsättningen.
Den svenska litteraturens internationellt sett mest originella litteratursociologiska inslag är den samlade gruppen av
”proletärförfattare”. De var födda i arbetarklassen eller det lägsta samhällsskiktet.
Till skillnad från enstaka ”uppkomlingar”
i äldre dagars och otaliga i senare tid var
de rena autodidakter. De var stolta över
sitt ursprung och valde att skildra det,
samtidigt som de hade ambitionen att
vända sig till de grupper som framfött
dem. Redan denna kombination är internationellt sett ovanlig. Härtill kommer att
de var många, mycket framgångsrika hos
både avancerad kritik och bred publik
och tidvis dominerande i vår litteratur.
Utan tvekan bör proletärförfattarnas
framträngande ses i samband med socialdemokratins politiska genombrott –
ett uttryck för samma sociala process.
Men ur den synvinkel vi här anlagt är det
samtidigt intressant att se var de står
ideologiskt och vilken ideologi som
uttrycks genom personerna i deras verk. I
själva verket är proletärförfattarna,
särskilt med tanke på sitt ursprung och
sin officiella profil, i förvånande liten
grad socialdemokrater eller ens socialister. I än mindre grad hyllar de kollektiv, gemenskap eller sociala projekt.
Tendensen blir slående även vid jämförelse med internationella förebilder.
Oftast är det fråga om skildringar av en
ung mans kamp mot inskränktheten hos
just det proletära kollektiv som frambragt
honom, den konstnärligt-intellektuella
individens kamp mot grupptrycket och
hans personliga seger över sin proletära
bakgrund. Så gott som aldrig hyllas kollektivets seger över en enskild förtryckare. I de av dessa författarskap som nå-
gon längre tid ens bryr sig om samhällsfrågor av det slaget blir i stället med åren
individualismen utgångspunkt för häftig
kritik av de av socialdemokratin uppbyggda samhällsinstitutionerna. Hållningen till det nya ”goda samhället” blir minst
lika negativ som den eventuellt varit till
det gamla onda. De svenska proletärförfattarna börjar som romantiska anarkister
och slutar som politiska vildar eller tveksamma liberaler.
Tendensen kan iakttas redan hos Dan
Andersson. Den är tydligast hos experi- 285
mentena modernister som Harry Martinson eller Eyvind Johnson men fullt avläsbar även inom ”statarskolan” – i den
mogne Ivar Lo-Johanssons kritik mot ålderdomshemmen eller Jan Fridegårds
flykt till forntiden och spiritismen eller
t o m den uttalat ”kommunistiska” Moa
Martinsons kvinnliga variant av den individuella kampen för uppskattning och
bättre liv. Hos den mest älskade i hela
gruppen, Vilhelm Moberg, befinner vi oss
rentav mitt i den bonderomantiska Geijer-Lagerlöf-traditionen, där sturiga
lantmän i bok efter bok i olika historiska
kostymer bekämpar fogdar, kitsliga präster och andra representanter för den i
grunden onödiga samhällsgemenskapen.
Här nalkas vi den kanske mest förbluffande yttringen av frihetskomplexet i
svensk litteratur. Det är nämligen fullkomligt omöjligtatt hitta något enda litterärt verk av någon betydelse eller spridning som överhuvudtaget haft något gott
att säga om den mest centrala sociala processen i svensk 1900-talshistoria, uppbyggnaden av ”Folkhemmet”, den svenska välfärdsstaten!
”Vänster-” och ”högervågor” har avlöst varandra i litteraturen som i det övriga kultur- och mediasystemet. Men ingen
diktare har någonsin haft ett positivt ord
till övers för välfärdspolitiken. Fördö-
mandena har däremot varit legio. De två
”möjliga” attityderna till vår moderna
samhällsutveckling tycks vara demonstrativt ointresse eller aggressivt motstånd.
De förenas ganska väl i Gunnar Ekelöfs
bekanta dikt Till de folkhemske (i samlingen med den typiskt svenska titeln Non
serviam, 1945), där den svenska förorten
i surrealistisk molngestalt regeras av
”Svea, hormonernas drottning” och be- 286
folkas av ”könlösa vitaminarbetare” som
”kommer i årsklasser avtalsvis svärmande
hem” eller ”strängt avlönade kommunalbarnjungfrur”. Diktens slut anknyter till
den äldre svenska individualismens bildvärld och inför samtidigt en ny, viktig
gestalt:
Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist
och poet
livdömd att bortskaffa allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik
svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase
av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare luffar.
Den utstötte anarkistpoeten är förstås allmängods. Ny för decenniet är däremot
den idealiserade luffaren, som nu intar sin
plats bredvid odalbonden och vikingen
som svensk frihetssymboL Antydningar
finns visserligen redan hos Karlfeldt och
Dan Andersson, men det är under 40-
och 50-tal, socialdemokratins ”skördetid”, då den verklige och i folktron
skrämmande vagabonden utrotats, som
luffaren får sin nya hjälteroll. Tidens mest
älskade ”folkbok” är inte för inte Harry
Martinsons Vägen till Klackrike från
1950, ännu en av dessa böcker där proletärförfattare idealiserar friheten i fattigdomen och tar avstånd från det moderna
samhället i allmänhet och det sociala gemenskapstvånget i synnerhet. Jean Jacques Rousseau skymtar givetvis bland
luffaren Bolles indirekta lärofäder. Mindre programmatisk men än mer idealiserad
är gestalten i form av ”Paradis-Oskar” i
Astrid Lindgrens Rasmus på luffen från
1956, för att inte tala om litterärt mindre
högtstående produkter.
”Folkförfattare” i lika hög grad som
Harry Martinson och Astrid Lindgren
blir vid samma tid Vilhelm Moberg med
sitt stora emigrantepos. Redan i tidiga
böcker som Rid i natt 1941 är den tidigare nämnda ”geijerska” tendensen tydlig. Och grunddragen finns, på högre litterär nivå, även i berättelsen om Karl
Oskar och Kristina och deras exodus till
det förlovade frihetslandet i väster. Korpamoen i Ljuders socken, Konga härad,
må ha framletats ur författarens minnen
och emigrantbygdens arkiv, men i lika
hög grad har fastigheten gått i arv från
I själva verket är proletärförfattarna i förvånande liten grad socialdemokrater eller ens socialister.
Geijers Odalbonde och Lagerlöfs Ingemarer. Det är myten om en viking, om
den ensamme, långnäste, uppstudsige
kämpen, som med sitt husfolk bryter sig
loss ur gemenskap och förtryck och drar
mot friheten. Och det är den myten som
mer än någon annan lockar folkhemmets
breda litteraturpublik.
Härmed är vi nästan framme vid våra
egna dagar. Utan att fördjupa sig i enskilda författarskap kan man lugnt säga att
de sedan romantiken eller Strindberg utstakade reglerna för förhållandet mellan
individ och gemenskap, frihet och lydnad, enskild och samhälle står sig genom
50-60-talets ”trolöshet”, 60-70-talets
vänstervåg, det sena 70-talets gröna miljövåg och det tidiga 80-talets energiskt
opolitiska eller försiktigt nyliberala
strömningar. Det lilla avsteg från individualismens väg som ändå markeras av
”sextiotalets” (ca 1966-76) vänster blev i
vårt land egentligen ovanligt svagt markerat i litterär form och stannade i praktiken mest vid den gamla vanliga anarkismen, det individuella upproret, ”luft och
ljus”. (Vilket ju också gjort det ovanligt
lätt för många av de inblandade att byta
kostym och bortförklara det radikala
äventyret när tidsandan så krävt.) Av periodens få ännu läsbara verk är väl egentligen bara Sjöwall-Wahlöös mästerliga
deckarserie ett äkta undantag i sin verkligt kollektiva skildring av lagens väktare,
sin starka sympati för de goda samhällsinsatser man ser i förlängningen av sin
kärnsvenska ”lagiskhet”. Men det bör betonas att beträffande rent sociala förhållanden är även Sjöwall-Wahlöö ytterst
kritiska mot välfärdsstaten.
Av i dag ännu aktiva 60-talsförfattare
av betydelse är väl P C Jersild den mot
folkhemmet minst negative. Ändå är huvudtemat det ”klassiska”. Där finns Reine i Barnens ö, pojken som hatar alla kollektiv och i modern miljö upprepar historien från Siwertz Mälarpirater. Där finns
jätteinstitutionernas fasor i Babe/s hus.
Sven Delblanc har hela tiden, trots viss
yttre hörsamhet för ideologiska moden, i
det inre av sina berättelser förblivit djup
pessimist och individualist. ”Hedeby-sviten” fr o m Aminne 1970 skildrar burleska lantbor i ett svunnet Sverige, och i
Samuels bok 1981 och dess efterföljare
befinner vi oss i samma tid och bondesverige som redan mutats in av Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg med enskilda
kämpagestalter i konflikt med övermäktiga gemenskapers makter. Samhället
287
framstår i strindbergskt djävulsk dager,
samtidigt som vi är mycket långt från ens
ett negativt intresse för dagens kollektiva
svenska verklighet. Något liknande gäller
förstås även Sara Lidman och hennes
epos om järnvägsbygget i Västerbotten,
inlett av romanen Din tjänare hör 1977.
Det är samma bonde- och bibelmode.
Det är 1890-talets problem lösta med
1890-talets litterära och ideologiska
mönster. Det är den eviga svenska individualismen, där ”Olföram” D Mårtenson
krossas av samhälle och överhet. Exakt
samma mönster exponeras av andra företrädare för samma trend, t ex Torgny
Lindgren. Hos Per Gunnar Evander mö-
ter vi företrädesvis män ”ur arbetarklassen” och deras avsaknad av gemenskap
med såväl dagens samhälle som sitt förlorade ursprung. För att ta några yngre
uppburna författare, så skildrar t ex Klas
Östergren även han individualistiska upptåg i historisk kostym, även om för den
yngre berättaren 30- eller 50-talens
stadslandskap räcker till som avlägsen
kuliss. Vår mest populäre yngre berättare
Ulf Lundell har en sympatisk inriktning
på samtida, självupplevda, ”folkhemska”
miljöer. Men någon mer ”asocial” författare går svårligen att finna. Hans ”öppna
landskap” står i definitiv motsats till de
ideologier och värderingar som styr vår
politiska och sociala gemenskap.
”Friheten” står i dag lika högt i kurs
som den alltid har gjort i svensk litteratur.
”Gemenskapen” är oförändrat lågt noterad. Det är fortfarande inte ”folkhemmet” utan i stället den ”svenska friheten”
som kommer på tal när man i litteraturen
finner sig föranledd att tala väl om fosterlandet. Som alltid ligger denna frihet lite
tillbaka i tiden, och dess rester är som
288
vanligt ”hotade”. Men samtidigt är våra
författare som vanligt starkt övertygade
om att om frihet någonsin existerat nå-
gonstans för någon så är det just här, i
Sverige, åtminstone till alldeles nyligen.
För att avslutningsvis citera en annan av
våra yngre författare, Lars Andersson,
och dennes i augusti 1986 utkomna och
mycket lovordade filosofiska roman Löv
till läkedom:
– Så ser väl min grundåskådning ut: frihet kan bara finnas i glesbefolkade, skogiga eller bergiga avkrokar. I fickor och
prång av världsutvecklingen. I Sverige
finns frihet historiskt sett tack vare ogin
topografi. I Norge ännu mera frihet för
att naturen är ännu djävligare.
*
Detta är givetvis den vanliga, mest naturliga slutsats man kan dra av den bild vi
tycker om att se av oss i litteraturen, utmärkt sammanfattad redan i inledningsraden till vår nationalsång. Sverige är frihetens stamort på jorden, befolkad av sen
urminnes tid fria, obändiga, okontrollerbara ensittare.
Tyvärr ger historien under de aktuella
epokerna mycket litet stöd för den tolkningen. I rent juridisk mening har den
svenske bonden visserligen tidvis haft en
mer skyddad ställning än sina ståndsbrö-
der i Frankrike, Danmark eller Ryssland.
I fråga om rättigheter har han däremot
knappast varit före befolkningen i England eller de nordamerikanska kolonierna. Det växande tantproletariatet – tjänstehjon, torpare, statare – står som överallt fullständigt helt utanför alla ”friheter”.
Än mer nedslående blir jämförelsen på
det andliga och privata planet. I själva
verket är den sociala kontrollen, tankeofriheten och myndighetsövervakningen i
Sverige under 1600-, 1700- och det tidiga
1800-talet förmodligen det närmaste man
i den historiska verkligheten kan komma
förhållandena i Orwells 1984. ”BondeSverige”, den gamla svenska gudsstaten,
var ett totalitärt system där det lutherska
prästerskapet på en gång var statsbärande
”parti”, socialstyrelse och SÅPO. Jag har
sett avskrifter av husförhörslängder och
kyrkböcker för mina egna förfäder och
deras grannar i inre Ångermanland i sluDen idealiserade luffaren intar sin
plats bredvid odalbonden och vikingen som svensk frihetssymbol.
tet av 1700-talet och början av 1800-talet. Befolkningens vandel och indoktrinering är noga kontrollerad av prästerna i
ett slags chifferskrift. Under ”Seder”
markeras vilka bud som syndats mot, t ex
det populära sjätte, gissningsvis på grundval av angiveri från omgivningen. Däri
finns också tecken för ”Naturgåfvor” och
”Läser och förstår”. Med glädje noterar
jag att min morfarsmormorsfarfar, nybyggaren Måns Nilsson i Nordsjö, kört moraliskt prickfritt under hela sin aktiva tid,
visat gott förstånd och minne, kunnat
katekesen och Svebilii förklaringar utantill, samt att han i sin ödsliga skog med ”l
salmbok” som enda trycksak inom flera
mils omkrets ”läser med färdighet” och
att husfolket ”läser försvarligt”. Kyrkans
och överhetens tillgång till historiens mest
heltäckande och effektiva massmedium,
det lutherska kyrktvångets predikstolar,
har burit god frukt. Och det finns en stor
trygghet i all denna omvårdnad. Men lite
skrämmande är också denna värld, där
varje steg inte bara övervakas av omgivningen utan också registreras av den närmaste överheten. Redan i nästa by hittar
vi ett fall av ”trätgirig hustru” och lite
längre bort har flera fall av sexuella överträdelser, främst bland ”inhyses pigor”,
väckt myndighetemas intresse. (Förhållandena och kontrollens väsen kan utifrån
ett liknande material studeras t ex i Egil
Johansson, Kyrkböckerna berättar, Sthlm
1983, som bygger på den forskning som
bedrivs vid Demografiska databasen vid
Ume!_universitet.)
Nybyggaren Måns Nilsson kan möjligen se ut att till det yttre motsvara Geijers
ensittande odalbonde, ”en man för sig”
boende ”å bergig ås”. (Aven om de aldrig
hört talas om varandra är de exakt samtida.) Detta är emellertid en felsyn. Hans
nybygge var givetvis nytt. Redan i nästa
generation delades det i en bygemenskap
mellan arvingarna, som efter ytterligare
några generationer och delningar f ö
glömt både grundaren och släktskapet.
Nybygget var dessutom ett resultat av
statlig näringspolitik, hattregimens uppodlingsprogram på 1700-talet, den s k
”ödemarkernas vår”. Tanken på ”fäderna” och gården, sådan den framställs t ex
i Lagerlöfs Jerusa/em, är i verkligheten
okänd bland svensk allmoge.
Sanningen är att svenska bönder i äldre tid inte bodde som obändiga ensittare
”å bergig ås”, utan i slutna byar, med
ständiga arvskiften och extrem tegklyvning, med samägande av hag- och utmarker och med starka inslag av kollektiva
brukningsformer. Existensen av kronooch frälsebönder i äldre tid och det väx- 289
ande proletariatet i senare tid bör också
vägas in i bilden.
Landsbygden som vi i dag känner den
är i allt väsentligt en produkt av förordningen om laga skifte 1827 och dess långsamma genomförande under följande decennier. Geijers odalbonde och Lagerlöfs
lngemarer, i den mån de alls är bönder
och inte herrgårdsfolk eller värmländska
brukspatroner, ljuger rimligen om sina
gårdars ålder: snarast är de pionjärer för
en först senare genomförd jordreform.
(Skiftet var som bekant extra svårgenomförbart i lagmarsgårdens Dalarna.)
Sådant är alltså det verkliga Sverige i
gammal tid: ett, särskilt i andligt avseende, slutet och extremt kontrollerat samhälle som emellertid också rymmer fördelaktiga inslag av gemenskap och omvårdnad. Det är en miljö där människorna är utsatta för starkt likriktande idepå-
verkan men därigenom också delaktiga
av en gemensam högre kultur. Det borde
inte vara så svårt som det tydligen ändå är
att se röttema till och förutsättningen för
det moderna Socialsveriges exceptionella
framgångar i traditionen från vår gamla
lutherska ”gudsstat”.
Sedd i det här perspektivet blir den
svenska litteraturens extrema individualism och frihetslidelse paradoxal. Men
ingalunda oförklarlig.
Det är givetvis så att man i litterär form
knappast kan propagera för eller drömma
om något som redan finns i övermått. Det
saknas kameler i Koranen likaväl som gemenskap i den svenska litteraturen. Litteraturen ger naturligtvis en intressantare
inblick i det förflutnas liv än beräkningar
av inkomster och kalorikonsumtion, men
den är betydligt vanskligare att tolka. Frihetens höga värde i svenskt kulturliv
290
tycks således snarast i stället vara en avspegling av att den saknas i vardagslivet.
Detta styrks också av de små avvikelser från ”frihetsvägen” vi ändå kunnat se.
När det tunna litteraturbärande skiktet
inom adel och högborgerskap en tid tolererar poesi som betonar allmännyttig
dygd, är det just under den tid som den
politiska historien kallar ”Frihetstiden”,
dvs en period av relativ och problematisk
frihet för dessa grupper. Gemensamma
värden måste påpekas eller skapas i det
vakuum som envåldsmakten lämnat. Det
är för en tid möjligt att välja det gemensamma eller avstå. Alltså kan det predikas.
1800-talets boströmianism sammanfaller med det gamla ståndssamhällets
upplösning, representationsreformen,
kungamaktens försvagning och näringsfrihetens införande. Minervas uggla flyger
i skymningen. Det blir för en tid möjligt
att hylla de tidigare självklara gemenskapsformer som nu i rask takt hotas och
försvinner. På liknande sätt sammanfaller
Heidenstams sorgliga öde och den konservativt aktivistiska strömningen kring
1910 med den politiska frihetsprocess
som inrymmer rösträttsreformen 1907,
storstrejken 1909, arbetarrörelsens frammarsch och parlamentarismens genombrott. Ater finns det ett starkt intresse hos
det läsande och politiskt dominerande
skiktet att se, beundra och nostalgiskt
drömma om den ojämlika folkgemenskap
man tidigare tagit för självklar. Aven den
i och för sig ytterst svaga trängtan efter
totalitär gemenskap av kinesisk eller kubansk modell som fanns på 1960-talet
sammanfaller med en inhemsk ”frihetsprocess” – ett rekordartat ekonomiskt
uppsving med moraliska och lagliga liberaliseringar i släptåg.
Det kan således i stället se ut som om
vårt land egentligen vore ”ofrihetens
stamort på jorden” och att vi just därför
mer än andra folk älskar friheten och
suckar efter den. Bekantskap (direkt eller
genom hörsägen) med de senaste årens
litteratur och intellektuella debatt tycks
dessutom ha styrkt vissa politiker i antagandet att det förhåller sig så och att det
således skulle finnas en stor och ny frihetsvåg att rida på. Men det litterära fenomenet är som sagt inte nytt. Inte heller
det politiska misstaget.
Litteratur är som sagt ett vanskligt faktarnateriat Och slutsatsen att svenskarna
”suckar efter friheten” är lika felaktig
som slutsatsen att de redan äger den och
alltid har ägt den.
För att inte fördjupa oss i vanskliga antaganden om den forna bondebefolkningens undermedvetna själsliv kan vi här
nöja oss med att betrakta de senaste femtio årens valresultat. Visserligen sammanfaller välfärdsstatens och ”Folkhemmets”
uppbyggnad med det mest rabiata frihetspatos i litteraturen. Visserligen har ingen
författare kunnat förmås att skriva, än
mindre någon läsare att läsa, ett gott ord
om den nya gemenskapen och välfärden.
Men icke desto mindre har ju befolkningen i val efter val – rimligen därvid också
en stor del av författama och deras i Sverige ovanligt breda läsekrets – givit sitt
bifall åt just gemenskap och välfärd. När
de borgerliga partierna för en kort tid
erövrar regeringsmakten är det vid kulmen på just den litterära ”vänstervågen”
och dessutom på ett program som var
mer ”socialt” än nånsin förr eller senare
under perioden.
Sanningen är i stället att ”ofriheten”
visserligen är och alltid har varit stor i vårt
land men att den samtidigt har varit av
myckt speciell, ”human” art och upplevts
som fördelaktig av individen. Den har varit accepterad, ”internaliserad” för att använda en psykologklyscha, och i sin moderna form dessutom aktivt självvald.
Därigenom har den varit både uthärdlig
och omedveten på ett sätt som den verkliga diktaturen på en gång alltid eftersträ-
var och aldrig kan uppnå. De psykiska
obehag som ”ofriheten” ändå (liksom
va~e annat system inklusive den totala
”friheten”) skapar får sitt utlopp i litterära drömmar, som vi emellertid på inga
villkor skulle vilja omsätta i verklighet.
Just för att förhållandet mellan individ
och gemenskap i vår kultur är så extremt
oproblematiskt kan vår litteratur bli så
extrem i sina kompensatoriska drömmar.
Det är möjligen denna omedvetna,
”frånvarande”, goda ordning som symboliseras av den allestädes närvarande ”la- 291
gen” mot vilken våra hjältars frihetseskapader avtecknar sig. Den sociala trygghet
som varken kan eller behöver omnämnas
i den karolinska psalmboken, i Tegners
vikingavärld eller Vilhelm Mobergs upproriska Småland finns ändå antydd i tilltron till en högre ”rätt” som garanterar
att det goda segrar utan det moraliska
krångel som är vanligt på andra håll.
Sammanfattningsvis skulle man kunna
säga att i dag sittande regering kan känna
tillförsikt så länge svenska folkets favorithjältar förblir obändiga odalmän i kamp
mot länsman, skattemyndighet och
nykterhetsnämnd eller frifräsande poetiska drömmare på flykt undan organisationssverige. Men den dag då en modig
och sexig socialkurator förälskar sig i en
atletisk och skarpsinnig skattedetektiv i
en ny svensk roman som går som huvudbok i Månadens Bok, den dagen har socialdemokratin verkligen anledning att
oroa sig!
Individ och gemenskap
i svensk litteratur
Litteraturen och friheten är temat för en ny SvT-serie. Hur inverkar författarrollens frihet på
det litterära konstverket? Och
hur har friheten skildrats i litteraturen?
Kan det sensibla författarjaget fånga sidor hos det fria
handlandet som går det sunda
förnuftet och t o m den vetenskapliga analysen förbi? Dessa
och andra frågor kommer att beröras.
Göran Hägg – välkänd författare, litteraturvetare och kritiker
– inleder serien med några
reflexioner om individ contra gemenskap i svensk litteratur.
Göran Hägg är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms
Universitet och medarbetare i
Månads Journalen.
D
et är en händelse som ser ut som
en tanke att den äldsta litterära
text av en namngiven författare
på svenska som vi känner är biskop Tomas’ Engelbrektsvisa från 1439 med den
bekanta strofen:
Friiheet aer thet betzta thing,
ther s0kias kan all waerldin vmkring,
then friiheet kan wel baera.
Wilt thy wara tik sielffuer hull,
tw aelska friiheet meer aen gull,
thy friiheet f0lghir aera.
Likaså att den förste rent profane skald
vår litterära kanon erkänner är lyckoriddaren Lars Wivallius, som från sitt fängelse på Kajaneborg under tidig stormaktstid uppstämmer sången:
Ach, libertas, tu ädla tingh,
sääll är then, tigh kan niutha!
Fast tu wore fattigh och ringh,
ingen må tigh förskiuta.
Bättre ästu, medh een tom buuk
i ödemareken fundhen,
ähn een klädningh af gyllenduuck,
medh stoor omsorgh bebunden.
Mer ”svenskt” kan det knappast bli. Men
det betydelsefulla i sammanhanget är
främst det faktum att dessa texter kommit
att bevaras och med förtjusning återupptäckas och spridas i senare tid.
Svensk litteratur är förmodligen unik
internationellt sett när det gäller förhållandet mellan individ och samhälle, frihet
och gemenskap. Friheten är visserligen
överallt populär, men knappast någonstans som i vårt land. Inte heller har vi nå-
gon egentlig motsvarighet till de litterära
förespråkare av totalitära ideal, kunglig
maktutövning eller social gemenskap som
trots allt existerar i de flesta litteraturer.
Platons ”Staten”, Vergilius’ statsbyggarepos eller Martialis’ kejsarsmicker har
knappast efterbildats hos oss. Inte heller
Shakespeares maktteoretiska sida. När
Walter Scott imiteras av t ex Zacharias
Topelius, byts de tory-romantiska, feodala lojalitetsidealen ut mot bondeindividualism och frihetspredikan. Den åldrade
Dickens’ konservativa gemenskapsideal
är lika otänkbara hos en pupulär svensk
författare som Bernard Shaws socialistiska. Den franska klassicismens auktoritära, ”kungliga” sida lyser med sin frånvaro, likaså i mer spridd form romantikens organismtänkande överfört på samhället eller kyrkan, likaså den reaktionära
statsandan hos sekelskiftets aktivister
eller den radikala kollektivismen hos
Zola. Sturm und Drang-hjälten i Goethes
Ur-Faust har efterföljare, men knappast
uppbyggaren i Faust II. Någon Dostojevskij som på en gång predikar den totala
självuppoffringen i privatlivet och den
”verkliga friheten” i form av totalitärt envälde lär vi aldrig få se i svensk litterär
version.
Gemenskapen, samhället och överheten är hos oss, med ett fåtal mycket begränsade undantag som jag återkommer
till, alltid föremål för hat, kritik eller löje,
där de alls förekommer. Svensken i litterär gestalt är sen urminnes tid fri, ”en
man för sig.”
Den litteratur från 1600-talet som i nå-
gon mening ”lever” bör i detta avseende
ses i förhållande till samtida europeisk
diktning. Vi har redan nämnt Wivallius.
Det är också vagantpoeten Lucidor. Det
är främst Georg Stiernhielms Hercu/es,
denna lärodikt av en borgerlig uppkom- 277
ling och statsbyråkrat, som predikar ett
adligt dygdeideal med försiktiga inslag av
humanistisk lärdom. Det bör i just detta
sammanhang särskilt noteras att dygden
här är en högst individuell nyttighet som
egentligen inte tjänar någon annan nytta
än individens trevnad och privatära efter
döden. Himmel och samhälle är på ett för
tiden närmast chockerande sätt lämnade
utanför sammanhanget.
Himlen, och i någon mån samhället, är
däremot oundvikliga i vårt 1600-tals
märkligaste diktverk, vår litteraturs genom tiderna mest spridda, älskade och
för alla samhällslagers medvetande betydelsefulla bok – 1695 års psalmbok,
”den karolinska”. Långt före och i långt
högre grad än Bibeln fanns den som enda
bok i den tidigt läskunniga allmogens stugor. Men vad som, ur det här anlagda
perspektivet, slår en vid läsning och avsjungande av dessa tidlösa ”svensktoppslåtar” är det, i jämförelse med äldre, dåtida och senare europeisk religiös hymn,
mycket ringa inslaget av mystik, dvs individens utplåning och uppgående i den gudomliga gemenskapen.
. Så här utmålas t ex salighetens fröjder i
den tidiga 1600-talspsalmen Mig gör stor
lust och glädje av Johannes Petri Jonae
(GPs 412, melodi Den blomstertid):
Hos Gud skal man der äta,
Uti hans frögdesal;
Ej skall han oss förgäta
Ibland det stora tal.
Af liftsens trä det rika
Skal man då mätta sig:
Af liftsens brunn tillika
Der dricka evinnerlig.
Det är som synes en mycket svensk,
handfast och individuell salighet som vid- 278
tar efter en detaljerat skildrad kroppslig
restaurering. Inte heller är i de svenska
originalpsalmerna maningar till lydnad
mot överheten så vanliga som man föreställer sig. Kungspsalmen manar kungen
till lydnad mot Gud, domarpsalmen domaren osv. Överhetens perukbruk och
överdåd kritiseras. Däremot letar man i
stort förgäves efter maningar till omvårdnad av församlingens fattiga och den allmänna gemenskapen. Det är individens
förhållande till Gud det gäller samt hans
därav avhängiga individuella världsliga
välgång i kamp med ogina naturkrafter,
missväxt, dryckenskap m m. Det är ord
och inga visor, lag men föga evangelium,
individuellt ansvar men knappast någon
kollektiv nåd. I jämförelse med äldre katolsk religiös lyrik, samtida anglikansk
eller puritansk kristen dikt eller senare
rysk-ortodox romanlitteratur är det en
nästan kättersk stolthet eller ruelse över
de egna handlingarna.
Ett slags antydan till undantag från huvudregeln uppträder däremot under
1700-talet. Dalin, Creutz, Gyllenborg,
fru Nordenflycht och t o m Bellman predikar mer eller mindre ivrigt dygder vars
värde består i att de kommer hela samhället till nytta. Folkets välstånd, gemenskap och kollektiva förkovran betonas,
och under de första åren av Gustav Ill:s
regering tillkommer ett antal verk som
frenetiskt hyllar överheten, ”bästa kung
som jorden äger”. Under Gustav III:s
diktatur blir emellertid, särskilt efter franska revolutionen, åter friheten på modet,
även om Kellgrens, Leopolds m fl ställning i ämnet är problematisk. Alltför
våldsamma utbrott av frihetslidelse hejdas effektivt, först av kungens maktmedel
som kulturlivets dominerande sponsor,
senare av Reuterholms censur. Den frihet
som dyrkas söker sig mer opolitiska vägar
i de trevande försöken till en svensk
Sturm- und Drangdiktning. Detta även
om det ju finns klart omstörtande dikter
hos t ex Lidner och Thorild.
Med romantiken och 1809 års revolution inträder åter andra förhållanden.
Trots klart reaktionära övertoner hos
några av ”den nya skolans män” är det
självklart att den internationella högromantikens inslag av frihet och individualism får en stark blomning i den svenska
litteraturen. Det är nu ”den svenska friheten” får det utseende den framgent i
allt väsentligt behållit. Lyssna t ex till den
vid tillfället ännu officiellt överhetsvänlige Erik Gustaf Geijers beskrivning av
svenskt liv i Odalbonden. Det är den ene
av den svenska individualismens eviga fö-
reträdare som gör entre:
A bergig ås, där står mitt hus,
högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
och där vill jag och dö.
Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.
Fraserna återklingar ju ännu i ATP-stridens valaffischer. Bilden av den svenska
bondgården är den som följt oss till Selma
Lagerlöfs Jerusalem, Anna Maria Roos’
Sörgården och Vilhelm Mobergs ”Korpamoen”, förra decenniets romanserier av
Sven Delblanc och Sara Lidman eller,
varför inte, Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga. Det är således, i ljuset av senare
litterär utveckling, inte alldeles rätt när
det senare i dikten sägs att:
därför talar man ej om mig,
som vore jag ej till.
Det är få saker det talats så mycket om i
svensk litteratur. Långt in på 1980-talet
är Sverige i litterär form oftast en republik av ensligt liggande, oberoende gårdar, vars självständigt tänkande ensittare
då och då drar till tings för att säga ifrån
till den fjärran överhet som annars inte
gör mycket väsen av sig. Tillståndet anses
ha varat från urminnes tid, som i Geijers
Manhem:
Det var en tid det bodde itu Norden
en storsint ätt, beredd för fred som krig.
Då, ingens slav och ingens herre
vorden,
var odalbonde var en man för sig.
En godsvenskrövareägnarsinfritid
åt att uttänka lagar och förordningar.
Men andan besjälar naturligtvis också
den sentida ättlingen, då han, som i Geijers eget fall, ”Ensam i bräcklig farkost”
vågar sig ut på den samtida liberalismens
vida hav. I just den bilden är vi samtidigt
nära den andra av den svenska individualismens eviga följeslagare, som gör entre
vid samma tid, också han i Geijers regi,
Vikingen, ban som i Geijers fall bl a upplevde att: ”Vid femton års ålder blev stugan mig trång”. Denne idealiserade ungdomsbrottsling sitter således i tjugoårsåldern på sin klippa ”uti hafvet” och väntar
på att spolas bort, efter ett rikt liv av
plundring, frihet och naturupplevelser.
Hans direkta arvtagare är Tegners ”Frithiof’ och Frans G Bengtssons ”Röde
279
Orm”; bland avkomlingar på sidolinjen
märks såväl Rydbergs Fribytaren på
Ostersfön som Siwertz Mälarpirater eller
Mobergs utvandrare.
Just Tegners Frithiofs saga, till helt nyligen vår dominerande skolklassiker,
uppvisar ju odalbonde och viking i skön
om än mindre sannolik förening. Som avtryck av den svenska folksjälen har den
många intressanta inslag. En lustig detalj
att fundera över är t ex vad denne fribytare och rövarhövding sysslar med när tiden blir lång mellan blodsdåden på det
vida havet:
Nu han sväfvade kring på det ödsliga
haf,
han for vida som jagande falk;
men för kämpar om bord skref han
lagar och rätt.
Vill du höra hans Vikingabalk?
En god svensk rövare ägnar sin fritid åt
att uttänka ytterligare lagar och förordningar. Paradoxalt nog tjänar vanligen
själva hans rövande också lagen, som
brutits av den myndighet (här kung Helge) som rövaren bekämpar. Detta är
mycket karaktäristiskt för den svenske
rövaren och frihetslängtaren. I än mycket
högre grad än utländska ädla rövare från
Robin Hood till Karl Moor är den svenske frihetshjälten från Frithiof till Ragnar
Svedje intresserad av att ”det går rätt till”
i rent juridisk mening. Det är i samtliga
fall långt mindre fråga om att ta från de
rika och ge åt de fattiga än att upprätthålla ett slags abstrakt ”lag” eller världsordning.
Här tangerar vi en mycket viktig biaspekt på den svenska frihetskulten. Den
har skymtat redan i den karolinska
280
psalmbokens ”lagiskhet”. ”Lagen” är helig i vårt land som på få andra ställen.
Samtidigt är den oftast en rätt abstrakt
storhet, en sorts symbol för en outsagd
eller svårformulerad ”världsordning” som
bildar den tysta förutsättningen för personernas handlingar och drömmar. Dess
konkreta bokstav, dess stiftare och dess
verkställare framställs däremot nästan
undantagslöst i löjlig dager från länsman i
Asa-Nisse till de trätande Jan Ersa och
Per Persa hos Fröding. Men ändå är Lagen den okränkbara princip våra frihetslängtare och fribytare anser sig tjäna och
mäter sig mot. I Sverige ropar man på polis när friheten är hotad – också i litteraturen. Men bara ytterst sällan, och då i en
del av den svenska kulturen som för tillfället hamnat under helt främmande förhållanden, får den mentaliteten rent konkreta, kroppsliga uttryck i något hos oss
sensationellt som en hyllning till en lagtjä-
nande byråkrat, Runebergs Landshövdingen i del två av Fänrik Stå/s sägner.
Den lede ryssen har just hotat landshövding Wibelius och krävt despotiska åtgärder mot befolkningen:
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
och där låg Sveriges lag.
Han sänkte tungt sin hand uppå dess
pärm,
hans blick, på boken fästad, lyste klar:
”Herr general, här ser ni ett beskärm
för dem, ni hotat har.”
Detta är som sagt en biaspekt. Men den
är av viss betydelse för förståelsen av
komplexet individ mot samhälle i svensk
litteratur.
Huvudströmningen är hursomhelst
den rikssvenska, individualistiska, frihetsdyrkande. I få länder skulle väl en person
som Carl Jonas Love Almqvist så lätt ha
kunnat inta en plats som aktad och studerad klassiker även i det mest konservativa
litterära etablissemanget: denne rabulist,
samhälls- och familjeupplösare och till
sist giftmördare. (Hans skuld eller oskuld
i sammanhanget är mindre intressant än
den litterära samtidens och eftervärldens
vilja att frikänna eller förlåta honom.)
Almqvist är en sant svensk kulturperson:
mannen som till sin olycka försöker omsätta Geijers odalbondedröm i idealiserad
form i verkligheten (utländska kolleger
som Coleridge m fl stannade vanligen vid
planerna och hade dessutom oftast en
kommunistisk form för sina projekt), förkunnar kvinnans ekonomiska och sexuella frihet i Det går an, framställer konstens och konstnärens frihet från moraliskt
ansvar i form av Tintomaragestalten i
Drottningens juvelsmycke och slutligenåtminstone som saken uppfattades – omsatte detta ”oskulds- och arsenik”-program i praktisk handling och till sist måste
fly till Amerika.
Vi är här framme vid det som inte helt
orättvist brukar framställas som svensk
litteraturs ”jämålder”, mellan Almqvist
och Strindberg. Det betyder naturligtvis
inte att litteratur saknas under perioden.
Betecknande är namnet på den dominerande, i dag olästa poetskolan, ”Frihetens
sångarätt”. Av prosaisterna är Fredrika
Bremer ju internationellt känd som apostel för kvinnans frihet och August Blanche lokalt ryktbar som liberal frihetsivrare. Men en viktig delförklaring till
periodens vanrykte är att vi här har ett
andra och klarare avsteg från den ”frihetliga” huvudlinjen i svensk litteratur. Detta
är den period då det intellektuella livet
och en del av poesin domineras av tankar
från det oscariska Sveriges statsfilosof
Chr J Boström, ”Nordens Plato”, vars
auktoritära lära ser världen och individualiteten som ett sken, medan den verkliga verkligheten och Gud uppenbarar sig
i den svenska överhets- och ämbetsmannastaten, i kungamakten och de fyra stånden, i hierarkier och kollektiva identiteter. Filosofiskt och estetiskt är läran
fullt respektabel, men i vårt speciella kulturklimat räckte den aldrig längre än till
poesi om småfåglar och kungliga bröllop.
Men i gestalt av Svenska Akademiens
ständige sekreterare Carl David af Wirsen kom dess totalitära ideal att under
segt motstånd från resten av Sverige långt
in på 1900-talet dominera Akademiens
arbete och i sinom tid t o m de första
nobelprisutdelningarna.
Periodens båda diktare av betydelse är
mycket riktigt istället besjälade av den
vanliga svenska individualismen. Det är
Snoilsky, som sår ”frihets purpursådd” i
sin Inledningssång och avböjer alla
gemenskapsformer i No/i me tangere. Det
är Viktor Rydberg som slår igenom med
Fribytaren på Östersjön och Den siste
athenarens idealistiska liberalism. Möjligen har bådaderas senare rykte skadats
något av den ”sociala” ton de mot slutet
av sina banor också anslår.
Denna ton och dröm om ny social gemenskap är hursomhelst fullständigt
bortblåst ur vår litteratur i och med det
som länge kallats ”det moderna genombrottet”. Där finns politisk radikalism,
men det är i så fall en ”frihetens” radikalism. Fullständigt asocial – oavsett vilken
politisk riktning han för tillfället hyllar –
är framförallt August Strindberg, vårt lit- 281
terära nationalmonument, vars världsberömmelse i Sverige ibland förvånar utlänningar. Man måste nog egentligen vara
svenskfostrad för att riktigt förstå honom.
Strindbergs karriär är ett slags kompendium i svensk samhällsanda. Eller vad
man nu ska kalla den attityd vi favoriserar
i litteraturen.
Det är ingen tillfällighet att ett av standardverken om Strindbergs tidiga produktion bär titeln ”Samhällets fiende”.
Under första delen av sin karriär- med
verk som Mäster Olof, Röda rummet,
Nya riket, Giftas I och Utopier- framträ-
der Strindberg som samhällskritiker och
omstörtare och med tiden t o m som ”socialist”. Men som forskningen klarlagt
och varje tänkande läsare redan från början kunnat se är Strindbergs samhällskritik renodlat anarkistisk. Det är individualism av den i Sverige ovanligt inflytelserike Jean Jacques Rousseaus märke.
”Tillbaka till naturen” eller till den söndagsfirande stadsbons intryck av det naturliga bondelivet längtar ju all framgångsrik litterär samhällskritik i vårt land
ända in i våra dagar. Omedvetet torde
Strindberg också hämta en del av substansen i sitt luddiga budskap från den
romantisk-akademiska tradition med utgångspunkt hos Geijer som han så djupt
föraktade. ”Men ute på åkern går bonden
och plöjer .. .”
När Strindberg är som mest rabulistisk
kan han låta på ett sätt som ställer moderna terrorgrupper helt i skuggan, som i
den sällan omtryckta dikten till dynamiten, där Nobel lovordas med Almqvistinspirerade fraser: ”Så vit som snö är dynamiten, ’som oskuld och som arsenik’!”
Dynamiten är nämligen lättare för folket
att begagna i kampen mot överheten än
l
\
r
\
282
det av Barthold Swartz uppfunna krutet:
Du Swartz, en liten edition lät taga
för de förnäma och för furstehusen!
Nobel! Du gav en väldig folkupplaga,
som ständigt lägges upp i hundratusen!
Dynamit är bra att kasta på samhällets
stöttepelare. Men något nybygge är inte
på gång. ”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”
Huvudpersonerna i verken från denna
tid är frihetstörstande individer som av
ett djävulskt samhälle drivs till avfall och
anpassning. De positiva hjältarna, Gert
Bokpräntare i Mäster Olof eller Olle
Montanus i Röda rummet, är däremot fanatiska individualister som hellre låter sig
dödas än inlemmas i samhällsgemenskapen.
Då Strindberg efter Giftas-processen
flackar runt i Europa med enstaka besök i
hemlandet, försvinner det ”radikala”
samhällshatet till förmån för kvinnofrå-
gan och med tiden en närmast reaktionär
individualism och kraftdyrkan i Nietzsches anda. Idealgestalten blir nu en
kraftfull, konstnärlig övermänniska som
krossas av den låga omgivningens hjordmentalitet. Draget finns redan hos Johan i
Tjänstekvinnans son och Carlsson i
Hemsöborna (där emellertid bondekollektivet i sin plötsliga bovroll är rätt originellt) samt hos titelgestalten i Fadren. Sin
kulmen når övermänDiskoindividualismen i I hafsbandet, där hjälten i en i senare svensk prosa ofta imiterad scen styr
till havs för att som i Geijers viking dö i
vågorna.
Från att således ha varit främst familjens och småfolkets fiende blir Strindberg
under Inferno-tidens kvasireligiösa svärmeri den extreme individualisten. Vi mö-
ter en profet som på grundval av sina
iakttagelser av väderlek, kaminaska, lappar på gatan, bröstsmärtor, ingivelser och
neurotiska tvångsföreställningar av ett
slag som torde finnas hos de flesta stressade individer försöker skapa en ny
världsbild, förneka hela den samtida vetenskapen, omskapa kemin och fysiken
och tolka Guds vilja med världen. Vi får
veta att jorden är platt om inte rent av
”omvänd” så att vi vandrar på insidan av
klotet, att månen är en platt skiva, att
samtida fysiker och upptäcktsresande bara bluffar osv, osv, med Strindbergs eget
August Strindbergs världsberömmelse i Sverige förvånar ibland utlänningar.
omdöme som enda ”bevis”. Bara i en
mycket individ- och frihetsdyrkande miljö lär någon med bevarat anseende i längden klara av ett sådant projekt. Kanske
krävdes det ändå en Strindberg för att gå i
land med det. Men exemplet har varit
smittande. Sedan ”titanen” och ”trotsaren” väl röjt vägen har hans prestige gjort
en viss typ av flugighet mer tolererad i
vårt kulturliv än i de flesta andra.
När Strindberg strax före sin död återkommer som samhällsomstörtare och lierar sig med den framväxande arbetarrö-
relsen, vilket nog en del bidragit till att
rädda hans ställning och storhet åt eftervärlden, är det snarast i förlängningen av
just den bisarra extremindividualismen
som angreppet på det bestående sker.
Här finns också, i ”folktribun”-rollen, en
rättvisetanke som snarast anknyter till
den gammalsvenska fromhetens ”lagiskhet”, som Strindberg på sina Infernovandringar hittat åter till. För socialismens kollektiva sida, för samhällsbyggande, utveckling och gemenskap har den
gamle Strindberg däremot ingen känsla,
om han ens har en tanke på den. Det är
friheten från varje auktoritet som han tror
sig återfinna i massornas uppror mot
”ordningen”.
Det så kallade 90-talet, samtida med
den sene Strindberg, erbjuder ett rikt material i frihetens litteraturhistoria. Våra
historiska minnen blir än mer obändigt
”fria” än förr. Karlfeldt och Per Hallström är typfall. Fröding är lite mer speciell. Men låt oss av utrymmesskäl bara
stanna vid två författarskap, intressanta
· också genom sina små avvikelser från
normalmönstret.
Hos Selma Lagerlöf finns faktiskt en
antydan till idealiserad gemenskap, om
än med nog så smal social bas, i kavaljerernas muntra dropout-kollektiv på
Ekeby. Men detta är förstås bara en bakgrund till den obändige fribytaren Gösta
Bertings frihetliga upptåg kring Lövens
långa sjö. Likväl finns här till sist ett slags
antydan till avståndstagande från den
extrema asocialiteten i kavaljerslivet
Kanske är denna genomgående ”främmande” tanke hos henne, förutom den
rent litterära genialiteten, en delförklaring till att Selma Lagerlöf i långt högre
grad än Strindberg faktiskt är en internationell klassiker som kan tala till andra
kulture:: än vår egen. Såna moraliska slut
finns i alla hennes verk och balanserar
den i övrigt typiskt svenska frihetsupplevelsen. I Nils Holgersson blir pysslingen
stor i den stund han tar sitt sociala ansvar,
återlämnar gåskarlen och låter inlemma
sig i gårdslivets gemenskap.
283
Ändå är det Selma Lagerlöf som givit
den ”definitiva” utformningen åt ett sen
romantiken grasserande komplex i vår
frihetstradition: bilden av den frie och
samtidigt ”lagiske” svenske odalbonden,
hängiven blodets och jordens traditioner,
oböjlig mot yttervärld och överhet, vandrande Guds och Ingernaremas vägar. Det
är i Jerusalem, del I, som bilden av Ingmarsgården och dess uråldriga släkt tecknas. Den har givetvis rötter hos Geijer
och romantiken och samtida paralleller i
form av Skansen i Stockholm och liknande institutioner.
Hotet mot Ingmarsgårdens individualistiska Utopia är den nya tidens ideer och
väckelserörelsen, vars kollektiva Utopia,
trots en ovanligt förstående skildring i
romanens andra del, visar sig underlägset
och svåruthärdligt. Ingmarsgården triumferar: tradition, individualism, att på egen
hand vandra Guds väg. Möjligen har ingen annan heller lyckats göra detta specifikt svenska projekt på samma sätt begripligt för en internationell publik. Selma Lagerlöts relativa förståelse för en
kollektiv moralisk upplevelse hjälper
henne förmodligen därvidlag på samma
sätt som hennes likaså internationella förankring i folksagans och familjeromanens
berättargrepp. I det avseendet är hon en
av våra minst provinsiella berättare!
Verner von Heidenstam börjar sin
bana i kraftfull individualism, tidstypiskt
europeisk i de nietzscheanska övermänniskolatema, påfallande svensk i det
måttliga formatet på de ”utsvävningar”
som fyller den väldiga, oläsbara romanen
Hans Alienus. Inslagen av omedveten
komik här och i några av dikterna i Vallfart och vandringsår är påfallande och
ibland pinsamma: vår hjälte tycks utan att
— – , ___
\
284
ana det ha rätt tråkigt i sin storvulna ensamhet. Redan i Karolinerna står vi i stället inför en lovsång till olika kollektiv,
armens och nationens, något som både i
art och grad avviker från t ex Tegners
individualistiska hyllningar till Karl XII
eller Napoleon. Dikterna i Ett folk är än
tydligare uttryck för denna hållning. Ett
mer ”osvenskt” diktverk än dessa försök
till nationalsånger får man leta efter. Ännu anser sig Heidenstam stå på liberal
grund, ännu är han politiskt radikal. Men
det är redan här tydligt att vi står inför ett
utslag av det tredje, svagt markerade undantaget från huvudlinjen i svensk tradition. Fortsättningen blir i Heidenstams
fall på en gång föjdriktig och tragisk. I
den så kallade Strindbergsfejden
1910-12 hamnar han genom sin motsättning till Strindberg i alla avseenden på
”fel” sida. Han hyllar folkgemenskap,
kollektiv och samhällsanda, och det sker
med konservativa, samhällsbevarande,
antidemokratiska förtecken. Han slutar
sin bana i misstänkt samröre med nazismen och har i efterhand kommit att bli ett
slags symbol för det mesta som inte ”går”
i svensk kultur. (Naturligtvis spelar Heidenstams rent litterära och språkliga
svagheter en roll för eftervärldens nedvärdering, men exemplet är ändå tänkvärt.)
Samtida med den sene Heidenstam
och uttryck för samma strömning är möjligen också- utanför den rent ”skönlitterära” sektorn – de aktivistiska, delvis
kyrkliga högerrörelser som också hyllade
auktoritet och folkgemenskap på ickedemokratisk grund. Ett verk av betydande litterär kvalitet med sådana ideer är ju
således biskopen J A Eklunds bekanta
psalm Fädernas kyrka.
Det egentliga 90-talet följs först av flanörlitteraturen, vars klassiker Hjalmar
Söderberg tror på ”köttets lust och själens
djupa ensamhet”. Förföljd som ingen
annan svensk författare för asocialitet och
omoral av både tidens konservativt samhällsbevarande etablissemang och den
framväxande arbetarrörelsens moralister
hävdar sig i dag mycket riktigt Söderberg
bättre än alla andra äldre svenska berättare hos nya läsare (Strindberg möjligen
undantagen).
Nästa diktarskola, tiotalisterna, är mer
aktiva individer. Nu har vi åter en ”vitalism” med obändiga svenskar i kamp mot
det mesta: mot småstadens tryckande
konventioner likaväl som storstadens
osunda samhällsliv, där snart den framträngande arbetarrörelsen börjar bli ett
nytt hot mot individualiteten. Tröst men
också än större utmaningar finner man i
den svenska naturen. Typiska är Sigfrid
Siwertz’ Mälarpirater, Selambs, Jonas
och draken m fl. Men även Hjalmar Bergman låter sig, trots sin avvikande pessimism, inordnas i tidens nyborgerliga individualism.
Med tanke på 1900-talsmaterialets rikedom, tvingas vi begränsa oss till några
speciella egenheter i fortsättningen.
Den svenska litteraturens internationellt sett mest originella litteratursociologiska inslag är den samlade gruppen av
”proletärförfattare”. De var födda i arbetarklassen eller det lägsta samhällsskiktet.
Till skillnad från enstaka ”uppkomlingar”
i äldre dagars och otaliga i senare tid var
de rena autodidakter. De var stolta över
sitt ursprung och valde att skildra det,
samtidigt som de hade ambitionen att
vända sig till de grupper som framfött
dem. Redan denna kombination är internationellt sett ovanlig. Härtill kommer att
de var många, mycket framgångsrika hos
både avancerad kritik och bred publik
och tidvis dominerande i vår litteratur.
Utan tvekan bör proletärförfattarnas
framträngande ses i samband med socialdemokratins politiska genombrott –
ett uttryck för samma sociala process.
Men ur den synvinkel vi här anlagt är det
samtidigt intressant att se var de står
ideologiskt och vilken ideologi som
uttrycks genom personerna i deras verk. I
själva verket är proletärförfattarna,
särskilt med tanke på sitt ursprung och
sin officiella profil, i förvånande liten
grad socialdemokrater eller ens socialister. I än mindre grad hyllar de kollektiv, gemenskap eller sociala projekt.
Tendensen blir slående även vid jämförelse med internationella förebilder.
Oftast är det fråga om skildringar av en
ung mans kamp mot inskränktheten hos
just det proletära kollektiv som frambragt
honom, den konstnärligt-intellektuella
individens kamp mot grupptrycket och
hans personliga seger över sin proletära
bakgrund. Så gott som aldrig hyllas kollektivets seger över en enskild förtryckare. I de av dessa författarskap som nå-
gon längre tid ens bryr sig om samhällsfrågor av det slaget blir i stället med åren
individualismen utgångspunkt för häftig
kritik av de av socialdemokratin uppbyggda samhällsinstitutionerna. Hållningen till det nya ”goda samhället” blir minst
lika negativ som den eventuellt varit till
det gamla onda. De svenska proletärförfattarna börjar som romantiska anarkister
och slutar som politiska vildar eller tveksamma liberaler.
Tendensen kan iakttas redan hos Dan
Andersson. Den är tydligast hos experi- 285
mentena modernister som Harry Martinson eller Eyvind Johnson men fullt avläsbar även inom ”statarskolan” – i den
mogne Ivar Lo-Johanssons kritik mot ålderdomshemmen eller Jan Fridegårds
flykt till forntiden och spiritismen eller
t o m den uttalat ”kommunistiska” Moa
Martinsons kvinnliga variant av den individuella kampen för uppskattning och
bättre liv. Hos den mest älskade i hela
gruppen, Vilhelm Moberg, befinner vi oss
rentav mitt i den bonderomantiska Geijer-Lagerlöf-traditionen, där sturiga
lantmän i bok efter bok i olika historiska
kostymer bekämpar fogdar, kitsliga präster och andra representanter för den i
grunden onödiga samhällsgemenskapen.
Här nalkas vi den kanske mest förbluffande yttringen av frihetskomplexet i
svensk litteratur. Det är nämligen fullkomligt omöjligtatt hitta något enda litterärt verk av någon betydelse eller spridning som överhuvudtaget haft något gott
att säga om den mest centrala sociala processen i svensk 1900-talshistoria, uppbyggnaden av ”Folkhemmet”, den svenska välfärdsstaten!
”Vänster-” och ”högervågor” har avlöst varandra i litteraturen som i det övriga kultur- och mediasystemet. Men ingen
diktare har någonsin haft ett positivt ord
till övers för välfärdspolitiken. Fördö-
mandena har däremot varit legio. De två
”möjliga” attityderna till vår moderna
samhällsutveckling tycks vara demonstrativt ointresse eller aggressivt motstånd.
De förenas ganska väl i Gunnar Ekelöfs
bekanta dikt Till de folkhemske (i samlingen med den typiskt svenska titeln Non
serviam, 1945), där den svenska förorten
i surrealistisk molngestalt regeras av
”Svea, hormonernas drottning” och be- 286
folkas av ”könlösa vitaminarbetare” som
”kommer i årsklasser avtalsvis svärmande
hem” eller ”strängt avlönade kommunalbarnjungfrur”. Diktens slut anknyter till
den äldre svenska individualismens bildvärld och inför samtidigt en ny, viktig
gestalt:
Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist
och poet
livdömd att bortskaffa allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik
svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase
av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare luffar.
Den utstötte anarkistpoeten är förstås allmängods. Ny för decenniet är däremot
den idealiserade luffaren, som nu intar sin
plats bredvid odalbonden och vikingen
som svensk frihetssymboL Antydningar
finns visserligen redan hos Karlfeldt och
Dan Andersson, men det är under 40-
och 50-tal, socialdemokratins ”skördetid”, då den verklige och i folktron
skrämmande vagabonden utrotats, som
luffaren får sin nya hjälteroll. Tidens mest
älskade ”folkbok” är inte för inte Harry
Martinsons Vägen till Klackrike från
1950, ännu en av dessa böcker där proletärförfattare idealiserar friheten i fattigdomen och tar avstånd från det moderna
samhället i allmänhet och det sociala gemenskapstvånget i synnerhet. Jean Jacques Rousseau skymtar givetvis bland
luffaren Bolles indirekta lärofäder. Mindre programmatisk men än mer idealiserad
är gestalten i form av ”Paradis-Oskar” i
Astrid Lindgrens Rasmus på luffen från
1956, för att inte tala om litterärt mindre
högtstående produkter.
”Folkförfattare” i lika hög grad som
Harry Martinson och Astrid Lindgren
blir vid samma tid Vilhelm Moberg med
sitt stora emigrantepos. Redan i tidiga
böcker som Rid i natt 1941 är den tidigare nämnda ”geijerska” tendensen tydlig. Och grunddragen finns, på högre litterär nivå, även i berättelsen om Karl
Oskar och Kristina och deras exodus till
det förlovade frihetslandet i väster. Korpamoen i Ljuders socken, Konga härad,
må ha framletats ur författarens minnen
och emigrantbygdens arkiv, men i lika
hög grad har fastigheten gått i arv från
I själva verket är proletärförfattarna i förvånande liten grad socialdemokrater eller ens socialister.
Geijers Odalbonde och Lagerlöfs Ingemarer. Det är myten om en viking, om
den ensamme, långnäste, uppstudsige
kämpen, som med sitt husfolk bryter sig
loss ur gemenskap och förtryck och drar
mot friheten. Och det är den myten som
mer än någon annan lockar folkhemmets
breda litteraturpublik.
Härmed är vi nästan framme vid våra
egna dagar. Utan att fördjupa sig i enskilda författarskap kan man lugnt säga att
de sedan romantiken eller Strindberg utstakade reglerna för förhållandet mellan
individ och gemenskap, frihet och lydnad, enskild och samhälle står sig genom
50-60-talets ”trolöshet”, 60-70-talets
vänstervåg, det sena 70-talets gröna miljövåg och det tidiga 80-talets energiskt
opolitiska eller försiktigt nyliberala
strömningar. Det lilla avsteg från individualismens väg som ändå markeras av
”sextiotalets” (ca 1966-76) vänster blev i
vårt land egentligen ovanligt svagt markerat i litterär form och stannade i praktiken mest vid den gamla vanliga anarkismen, det individuella upproret, ”luft och
ljus”. (Vilket ju också gjort det ovanligt
lätt för många av de inblandade att byta
kostym och bortförklara det radikala
äventyret när tidsandan så krävt.) Av periodens få ännu läsbara verk är väl egentligen bara Sjöwall-Wahlöös mästerliga
deckarserie ett äkta undantag i sin verkligt kollektiva skildring av lagens väktare,
sin starka sympati för de goda samhällsinsatser man ser i förlängningen av sin
kärnsvenska ”lagiskhet”. Men det bör betonas att beträffande rent sociala förhållanden är även Sjöwall-Wahlöö ytterst
kritiska mot välfärdsstaten.
Av i dag ännu aktiva 60-talsförfattare
av betydelse är väl P C Jersild den mot
folkhemmet minst negative. Ändå är huvudtemat det ”klassiska”. Där finns Reine i Barnens ö, pojken som hatar alla kollektiv och i modern miljö upprepar historien från Siwertz Mälarpirater. Där finns
jätteinstitutionernas fasor i Babe/s hus.
Sven Delblanc har hela tiden, trots viss
yttre hörsamhet för ideologiska moden, i
det inre av sina berättelser förblivit djup
pessimist och individualist. ”Hedeby-sviten” fr o m Aminne 1970 skildrar burleska lantbor i ett svunnet Sverige, och i
Samuels bok 1981 och dess efterföljare
befinner vi oss i samma tid och bondesverige som redan mutats in av Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg med enskilda
kämpagestalter i konflikt med övermäktiga gemenskapers makter. Samhället
287
framstår i strindbergskt djävulsk dager,
samtidigt som vi är mycket långt från ens
ett negativt intresse för dagens kollektiva
svenska verklighet. Något liknande gäller
förstås även Sara Lidman och hennes
epos om järnvägsbygget i Västerbotten,
inlett av romanen Din tjänare hör 1977.
Det är samma bonde- och bibelmode.
Det är 1890-talets problem lösta med
1890-talets litterära och ideologiska
mönster. Det är den eviga svenska individualismen, där ”Olföram” D Mårtenson
krossas av samhälle och överhet. Exakt
samma mönster exponeras av andra företrädare för samma trend, t ex Torgny
Lindgren. Hos Per Gunnar Evander mö-
ter vi företrädesvis män ”ur arbetarklassen” och deras avsaknad av gemenskap
med såväl dagens samhälle som sitt förlorade ursprung. För att ta några yngre
uppburna författare, så skildrar t ex Klas
Östergren även han individualistiska upptåg i historisk kostym, även om för den
yngre berättaren 30- eller 50-talens
stadslandskap räcker till som avlägsen
kuliss. Vår mest populäre yngre berättare
Ulf Lundell har en sympatisk inriktning
på samtida, självupplevda, ”folkhemska”
miljöer. Men någon mer ”asocial” författare går svårligen att finna. Hans ”öppna
landskap” står i definitiv motsats till de
ideologier och värderingar som styr vår
politiska och sociala gemenskap.
”Friheten” står i dag lika högt i kurs
som den alltid har gjort i svensk litteratur.
”Gemenskapen” är oförändrat lågt noterad. Det är fortfarande inte ”folkhemmet” utan i stället den ”svenska friheten”
som kommer på tal när man i litteraturen
finner sig föranledd att tala väl om fosterlandet. Som alltid ligger denna frihet lite
tillbaka i tiden, och dess rester är som
288
vanligt ”hotade”. Men samtidigt är våra
författare som vanligt starkt övertygade
om att om frihet någonsin existerat nå-
gonstans för någon så är det just här, i
Sverige, åtminstone till alldeles nyligen.
För att avslutningsvis citera en annan av
våra yngre författare, Lars Andersson,
och dennes i augusti 1986 utkomna och
mycket lovordade filosofiska roman Löv
till läkedom:
– Så ser väl min grundåskådning ut: frihet kan bara finnas i glesbefolkade, skogiga eller bergiga avkrokar. I fickor och
prång av världsutvecklingen. I Sverige
finns frihet historiskt sett tack vare ogin
topografi. I Norge ännu mera frihet för
att naturen är ännu djävligare.
*
Detta är givetvis den vanliga, mest naturliga slutsats man kan dra av den bild vi
tycker om att se av oss i litteraturen, utmärkt sammanfattad redan i inledningsraden till vår nationalsång. Sverige är frihetens stamort på jorden, befolkad av sen
urminnes tid fria, obändiga, okontrollerbara ensittare.
Tyvärr ger historien under de aktuella
epokerna mycket litet stöd för den tolkningen. I rent juridisk mening har den
svenske bonden visserligen tidvis haft en
mer skyddad ställning än sina ståndsbrö-
der i Frankrike, Danmark eller Ryssland.
I fråga om rättigheter har han däremot
knappast varit före befolkningen i England eller de nordamerikanska kolonierna. Det växande tantproletariatet – tjänstehjon, torpare, statare – står som överallt fullständigt helt utanför alla ”friheter”.
Än mer nedslående blir jämförelsen på
det andliga och privata planet. I själva
verket är den sociala kontrollen, tankeofriheten och myndighetsövervakningen i
Sverige under 1600-, 1700- och det tidiga
1800-talet förmodligen det närmaste man
i den historiska verkligheten kan komma
förhållandena i Orwells 1984. ”BondeSverige”, den gamla svenska gudsstaten,
var ett totalitärt system där det lutherska
prästerskapet på en gång var statsbärande
”parti”, socialstyrelse och SÅPO. Jag har
sett avskrifter av husförhörslängder och
kyrkböcker för mina egna förfäder och
deras grannar i inre Ångermanland i sluDen idealiserade luffaren intar sin
plats bredvid odalbonden och vikingen som svensk frihetssymbol.
tet av 1700-talet och början av 1800-talet. Befolkningens vandel och indoktrinering är noga kontrollerad av prästerna i
ett slags chifferskrift. Under ”Seder”
markeras vilka bud som syndats mot, t ex
det populära sjätte, gissningsvis på grundval av angiveri från omgivningen. Däri
finns också tecken för ”Naturgåfvor” och
”Läser och förstår”. Med glädje noterar
jag att min morfarsmormorsfarfar, nybyggaren Måns Nilsson i Nordsjö, kört moraliskt prickfritt under hela sin aktiva tid,
visat gott förstånd och minne, kunnat
katekesen och Svebilii förklaringar utantill, samt att han i sin ödsliga skog med ”l
salmbok” som enda trycksak inom flera
mils omkrets ”läser med färdighet” och
att husfolket ”läser försvarligt”. Kyrkans
och överhetens tillgång till historiens mest
heltäckande och effektiva massmedium,
det lutherska kyrktvångets predikstolar,
har burit god frukt. Och det finns en stor
trygghet i all denna omvårdnad. Men lite
skrämmande är också denna värld, där
varje steg inte bara övervakas av omgivningen utan också registreras av den närmaste överheten. Redan i nästa by hittar
vi ett fall av ”trätgirig hustru” och lite
längre bort har flera fall av sexuella överträdelser, främst bland ”inhyses pigor”,
väckt myndighetemas intresse. (Förhållandena och kontrollens väsen kan utifrån
ett liknande material studeras t ex i Egil
Johansson, Kyrkböckerna berättar, Sthlm
1983, som bygger på den forskning som
bedrivs vid Demografiska databasen vid
Ume!_universitet.)
Nybyggaren Måns Nilsson kan möjligen se ut att till det yttre motsvara Geijers
ensittande odalbonde, ”en man för sig”
boende ”å bergig ås”. (Aven om de aldrig
hört talas om varandra är de exakt samtida.) Detta är emellertid en felsyn. Hans
nybygge var givetvis nytt. Redan i nästa
generation delades det i en bygemenskap
mellan arvingarna, som efter ytterligare
några generationer och delningar f ö
glömt både grundaren och släktskapet.
Nybygget var dessutom ett resultat av
statlig näringspolitik, hattregimens uppodlingsprogram på 1700-talet, den s k
”ödemarkernas vår”. Tanken på ”fäderna” och gården, sådan den framställs t ex
i Lagerlöfs Jerusa/em, är i verkligheten
okänd bland svensk allmoge.
Sanningen är att svenska bönder i äldre tid inte bodde som obändiga ensittare
”å bergig ås”, utan i slutna byar, med
ständiga arvskiften och extrem tegklyvning, med samägande av hag- och utmarker och med starka inslag av kollektiva
brukningsformer. Existensen av kronooch frälsebönder i äldre tid och det väx- 289
ande proletariatet i senare tid bör också
vägas in i bilden.
Landsbygden som vi i dag känner den
är i allt väsentligt en produkt av förordningen om laga skifte 1827 och dess långsamma genomförande under följande decennier. Geijers odalbonde och Lagerlöfs
lngemarer, i den mån de alls är bönder
och inte herrgårdsfolk eller värmländska
brukspatroner, ljuger rimligen om sina
gårdars ålder: snarast är de pionjärer för
en först senare genomförd jordreform.
(Skiftet var som bekant extra svårgenomförbart i lagmarsgårdens Dalarna.)
Sådant är alltså det verkliga Sverige i
gammal tid: ett, särskilt i andligt avseende, slutet och extremt kontrollerat samhälle som emellertid också rymmer fördelaktiga inslag av gemenskap och omvårdnad. Det är en miljö där människorna är utsatta för starkt likriktande idepå-
verkan men därigenom också delaktiga
av en gemensam högre kultur. Det borde
inte vara så svårt som det tydligen ändå är
att se röttema till och förutsättningen för
det moderna Socialsveriges exceptionella
framgångar i traditionen från vår gamla
lutherska ”gudsstat”.
Sedd i det här perspektivet blir den
svenska litteraturens extrema individualism och frihetslidelse paradoxal. Men
ingalunda oförklarlig.
Det är givetvis så att man i litterär form
knappast kan propagera för eller drömma
om något som redan finns i övermått. Det
saknas kameler i Koranen likaväl som gemenskap i den svenska litteraturen. Litteraturen ger naturligtvis en intressantare
inblick i det förflutnas liv än beräkningar
av inkomster och kalorikonsumtion, men
den är betydligt vanskligare att tolka. Frihetens höga värde i svenskt kulturliv
290
tycks således snarast i stället vara en avspegling av att den saknas i vardagslivet.
Detta styrks också av de små avvikelser från ”frihetsvägen” vi ändå kunnat se.
När det tunna litteraturbärande skiktet
inom adel och högborgerskap en tid tolererar poesi som betonar allmännyttig
dygd, är det just under den tid som den
politiska historien kallar ”Frihetstiden”,
dvs en period av relativ och problematisk
frihet för dessa grupper. Gemensamma
värden måste påpekas eller skapas i det
vakuum som envåldsmakten lämnat. Det
är för en tid möjligt att välja det gemensamma eller avstå. Alltså kan det predikas.
1800-talets boströmianism sammanfaller med det gamla ståndssamhällets
upplösning, representationsreformen,
kungamaktens försvagning och näringsfrihetens införande. Minervas uggla flyger
i skymningen. Det blir för en tid möjligt
att hylla de tidigare självklara gemenskapsformer som nu i rask takt hotas och
försvinner. På liknande sätt sammanfaller
Heidenstams sorgliga öde och den konservativt aktivistiska strömningen kring
1910 med den politiska frihetsprocess
som inrymmer rösträttsreformen 1907,
storstrejken 1909, arbetarrörelsens frammarsch och parlamentarismens genombrott. Ater finns det ett starkt intresse hos
det läsande och politiskt dominerande
skiktet att se, beundra och nostalgiskt
drömma om den ojämlika folkgemenskap
man tidigare tagit för självklar. Aven den
i och för sig ytterst svaga trängtan efter
totalitär gemenskap av kinesisk eller kubansk modell som fanns på 1960-talet
sammanfaller med en inhemsk ”frihetsprocess” – ett rekordartat ekonomiskt
uppsving med moraliska och lagliga liberaliseringar i släptåg.
Det kan således i stället se ut som om
vårt land egentligen vore ”ofrihetens
stamort på jorden” och att vi just därför
mer än andra folk älskar friheten och
suckar efter den. Bekantskap (direkt eller
genom hörsägen) med de senaste årens
litteratur och intellektuella debatt tycks
dessutom ha styrkt vissa politiker i antagandet att det förhåller sig så och att det
således skulle finnas en stor och ny frihetsvåg att rida på. Men det litterära fenomenet är som sagt inte nytt. Inte heller
det politiska misstaget.
Litteratur är som sagt ett vanskligt faktarnateriat Och slutsatsen att svenskarna
”suckar efter friheten” är lika felaktig
som slutsatsen att de redan äger den och
alltid har ägt den.
För att inte fördjupa oss i vanskliga antaganden om den forna bondebefolkningens undermedvetna själsliv kan vi här
nöja oss med att betrakta de senaste femtio årens valresultat. Visserligen sammanfaller välfärdsstatens och ”Folkhemmets”
uppbyggnad med det mest rabiata frihetspatos i litteraturen. Visserligen har ingen
författare kunnat förmås att skriva, än
mindre någon läsare att läsa, ett gott ord
om den nya gemenskapen och välfärden.
Men icke desto mindre har ju befolkningen i val efter val – rimligen därvid också
en stor del av författama och deras i Sverige ovanligt breda läsekrets – givit sitt
bifall åt just gemenskap och välfärd. När
de borgerliga partierna för en kort tid
erövrar regeringsmakten är det vid kulmen på just den litterära ”vänstervågen”
och dessutom på ett program som var
mer ”socialt” än nånsin förr eller senare
under perioden.
Sanningen är i stället att ”ofriheten”
visserligen är och alltid har varit stor i vårt
land men att den samtidigt har varit av
myckt speciell, ”human” art och upplevts
som fördelaktig av individen. Den har varit accepterad, ”internaliserad” för att använda en psykologklyscha, och i sin moderna form dessutom aktivt självvald.
Därigenom har den varit både uthärdlig
och omedveten på ett sätt som den verkliga diktaturen på en gång alltid eftersträ-
var och aldrig kan uppnå. De psykiska
obehag som ”ofriheten” ändå (liksom
va~e annat system inklusive den totala
”friheten”) skapar får sitt utlopp i litterära drömmar, som vi emellertid på inga
villkor skulle vilja omsätta i verklighet.
Just för att förhållandet mellan individ
och gemenskap i vår kultur är så extremt
oproblematiskt kan vår litteratur bli så
extrem i sina kompensatoriska drömmar.
Det är möjligen denna omedvetna,
”frånvarande”, goda ordning som symboliseras av den allestädes närvarande ”la- 291
gen” mot vilken våra hjältars frihetseskapader avtecknar sig. Den sociala trygghet
som varken kan eller behöver omnämnas
i den karolinska psalmboken, i Tegners
vikingavärld eller Vilhelm Mobergs upproriska Småland finns ändå antydd i tilltron till en högre ”rätt” som garanterar
att det goda segrar utan det moraliska
krångel som är vanligt på andra håll.
Sammanfattningsvis skulle man kunna
säga att i dag sittande regering kan känna
tillförsikt så länge svenska folkets favorithjältar förblir obändiga odalmän i kamp
mot länsman, skattemyndighet och
nykterhetsnämnd eller frifräsande poetiska drömmare på flykt undan organisationssverige. Men den dag då en modig
och sexig socialkurator förälskar sig i en
atletisk och skarpsinnig skattedetektiv i
en ny svensk roman som går som huvudbok i Månadens Bok, den dagen har socialdemokratin verkligen anledning att
oroa sig!