Gösta Bohman; Klagovisa denna torra och kalla vår

GÖSTA BOHMAN:
Klagovisa denna torra
och kalla vår
De många åren med socialdemokratisk regering har lett till att
svensken förlorat sin individuella
frihet, skriver Gösta Bohman i
denna artikel vars rubrik formulerats fritt efter Lars Wivallius.
Många har resignerat. Men
systemet med höga skatter,
stort bidragsberoende och
enorm skattefinansierad sektor
knakar i fogarna. De socialdemokratiska myterna avslöjas en
efter en. Politiken överensstämmer inte med majoritetens åsikter i fråga om t ex familjen och
vården.
Regeringspolitiken avgörs av
valresultatet. Varenda röstberättigad har ett demokratiskt ansvar för Sveriges framtid.
Riksdagsman Gösta Bohman
har varit ekonomiminister och
ordförande i Moderata Samlingspartiet.
”Nu nalkas ljuve sommar, då gräs
och örter gror.” – Allt folk går
nu i väntans tider fyllda av förhoppningar och förväntningar på solvarma dagar och ljumma nätter. Allt annat
skjuts i bakgrunden för denna vinterfolkets gemensamma längtan.
Att Sverige står inför ett viktigt riksdagsval och att alla röstberättigade medborgare då har den enda möjlighet som i
demokratin Sverige erbjuds dem att avgö-
ra vad som skall hända under de därefter
följande tre åren, detta tycks alltjämt vara
underordnat semesterplaner och väderleksförväntningar. Förstrött kastas några
blickar på valaffischer och torgmötestalare. ”Javisst, det är val i år. Menjust nu angår det inte mig” – så tycks de flesta resonera. Trots att valet angår oss alla, strängt
taget mer än någonting annat. Det är ju i
allmänna val vi äntligen får tillfålle att inte
bara tala om hur vi vill ha det. Utan också
genom våra röster bestämma hur det skall
bli. Hur vårt lands ekonomi skall utvecklas. Hur dess trygghet mot omvärlden
skall garanteras. Hur våra sociala förpliktelser skall uppfyllas. Hur vi som enskilda
medborgare skall få forma vår tillvaro och
vårt liv på det sätt som motsvarar våra behov och våra innersta önskningar. På valdagen är det vi – inte politikerna – som
är herrar i huset.
Likgiltigheten brer ut sig
Allt detta och mycket annat tycks de allra
flesta skjuta undan med påfallande och
ökande likgiltighet. Vad beror det på?
Vad kommer det sig att det folk från vilket
”all offentlig makt” enligt den svenska
grundlagen utgår, framstår som så passivt
inför den allra viktigaste uppgift en en- ~
l
202
skild väljare i en fri demokrati fått sig anförtrodd?
Hur kan du påstå något sådant? frågar
många läsare. Vi har ju högt valdeltagande i Sverige. Bland de högsta i världen!
Ja, visst har vi det. Men numera tydligen mer av slentrian och tradition än av
genuint politiskt intresse och kunskaper
om politikens innehåll. Alla objektiva
analytiker är överens. Alla forskningsresultat stämmer med det intryck som politikerna själva- om de vill se och lyssna på
vad som händer – inte kan undfly. Fil dr
Lorentz Lyttkens, som mer än de flesta
ägnat sig åt att studera svenskens syn på
politiken, är övertygande bestämd i sina
slutsatser. Han varnar i sin senaste bok
”Politikens klicheer och människans ansikte” för en utveckling som leder de enskilda människorna bort från politiken.
Han pekar på skillnaden mellan dagens
Sverige och 1960-talets samhällsbild
byggd på samsyn, harmoni och framtidsoptimism. Dagens samhällsklimat präglas
däremot ”av vilsenhet, oro och egendomlig ljumhet. Rätt få människor tycks finna
något värt att kämpa för, värt att göra
motstånd mot. Kanske beror det på att de
flesta har det så pass bra att det inte finns
något som väcker motståndsviljan, kanske har det sin grund i en förvirring beträffande vad som är värt att kämpa för –
en sorts välfärdens värdetomhet Troligen
är det både och.”
Lyttkens talar om förvaltningsteknokratins ökande inflytande och menar att
”politikens utvidgning innebär politikernas försvagning”. Politik är kanhända att
vilja – skriver han – ”men vad bestämmer den politiska viljan”? Människor behöver visserligen politiken för sina
drömmars skull men idag, då ”det uppifrån mobiliserade etablissemanget har
allt mindre med drömmarna att göra”, då
drömmer människorna ”sina egna drömmar utanför det politiska systemet …”
”Politiken lösgör sig långsamt men successivt från flertalets vardag. Det är inte
främst så att människor drar sig undan
politiken utan politiken som drar sig undan människorna.”
Under 1970-talet ökade antalet
kommunala tjänster med 100 varje
dag.
Den offentliga strukturförändringen
Det fasta täta grenverk som den svenska
samhällseken en gång skyddande utsträckte över folket i den s k svenska modellens välfärdsland har börjat förtvina.
Detta är inte resultatet av en enstaka Bartolomeistorm, inte av en plötsligt drabbande sjukdom eller av förtärande insektsangrepp. Utan av en klimatförändring som hämmat de växtbetingelser som
en gång gav trädet dess näring och styrka.
Förvånande är emellertid att flertalet
sommarbadande svenskar varken observerat eller tänkt på att nedbrytningsperioden varit relativt kort. Att torkans år inföll i stort sett mellan 1960-talets sista år
och 1970-talets första.
Under dessa år tog den offentliga
strukturförändringen sin början. Det var
då som antalet verksamma i den privata
sektorn – i industri och näringsliv –
snabbt, ja nära nog brutalt, minskade och
den skattefinansierade allmänna sektorn
svindlande fort ökade i omfång med nära
800 000 personer. Under 1970-talet ökade antalet kommunala ~änster med 100
varje dag. Produktions- och produktivitetsökningen i vårt land avtog. Sverige –
som tidigare i många hänseenden varit
världsledande – föll alltmera på den internationella värdeskalan. Från att ha varit världsbäst blev vi nära nog världssämst. Allt enligt tillgänglig statistik.
Men synbarligen inte i folkopinionens
ögon! Vårt folk tycks alltjämt leva i den
föreställning som den tidens starka politiska parti lyckats inympa, att Sverige är
folkhemmets, välfärdssamhällets och den
starka samhällsekonomins förlovade nation.
Subventionssystemet kostade redan
i början av 1980 drygt 100 miljarder
och svararför i runt tal 75 %av den
privata konsumtionen.
Kalla siffror borde kyla ned välfärdsoptimisterna. Under hundra år – från
1870 till1970- hade vårt land den snabbaste ekonomiska utvecklingen i hela
världen, näst Japan. Mellan 1970 och
1980 blev tillväxten den lägsta per invå-
nare i hela OECD-området. Någonting
måste alltså ha skett eller tagit sin början
kring skiftet mellan 1960- och 1970-tal.
Utöver förändringar i världskonjunkturen bl a följande: Väldiga resurser fördes
över från skapande företag och enskilda
till den.offentliga sektorn. Produktionstakten gick snabbt ned. Det enskilda spararrdet sjönk, liksom också prestationsoch arbetslust till följd av en alltmer förödande högskattepolitik. En fortgående
politisering och kollektivisering av det
svenska samhället lade ansvaret för nyskapande och utveckling i allt högre grad
på politiker och politiserade förvaltningar.
Beroende av subventioner
och bidrag
203
Under denna utvecklingsfas började
människorna bli alltmera resignerade. De
vände sig bort från det politiska livet, som
blev komplicerat, svårförståeligt och obegripligt. Utanförståendekänslan ökade.
En allmän låt-gå-mentalitet utbredde sig
präglad av uppfattningen att det nog går
bra ändå, samt att vi – enligtJantelagen –
inte skalllägga oss i.
storebror tar nog hand om oss. Vi kan
ju inte längre leva på våra löner och har
blivit alltmer beroende av offentliga subventioner och bidrag. Subventionssystemet kostade redan i början av 1980 drygt
100 miljarder kronor och svarar för i runt
tal 75 procent av den privata konsumtionen.
Och ändå – eller kanske därför – kan
svensken sjunga: ”Hå-hå-ja-ja, jag har det
så bra. Jag ligger på soffan för så ska det
va!” Och dessutom säga till Good Morning America’s 1V-team att det inte gör så
mycket att vi har höga skatter. Vi får ju så
mycket tillbaka av våra skattepengar.
Jag undrar vad det är för slags människor som informerat – eller instruerat –
det amerikanska 1V-folket om det svenska skattesystemet. Och som kunnat avhålla sig från att tala om allt elände som detta
skapat. För den enskildes moral. För dennes möjligheter att utan bidrag leva på sin
lön. För vår samhällsekonomi. För att stimulera begåvat folk för högre studier. För
forskning och vetenskapliga insatser inom
landet. Och för mycket, mycket annat.
Hur har ”instruktörerna” kunnat låta bli
att tala om hur mycket pengar som rinner
bort på vägen från skattebetalaren till bidragstagaren? I fråga om skatteadministration. I fråga om kontrollanter. Och i
204
fråga om merkostnader för företagens
och de enskilda skattebetalarnas egen
”skatteadministration”.
Politiker contra enskilda
Jan Troelis särpräglade – poetiska och
provokativa – film ”Sagolandet” var inte
avsedd att vara partipolitisk. Just därför
gjorde den desto större intryck -just politiskt. Den tecknade en skrämmande
kontrast mellan å ena sidan självbelåtna
svenska politiker och medborgare, som
talade om hur bra de hade det och hur bra
Sverige var, samt å den andra likgiltighet,
passivitet, främlingskap och otrygghet.
Den markerade nästan övertydligt skillnaden mellan trosvissa politiker – Ingvar
Carlsson och Tage Erlander – samt den
amerikanske författaren och filosofen
Rollo May. Det var denne – inte de två
politikerna – som i filmen kom att föra
den enskilda svenskens talan. Medan de
två politikerna talade om kollektiv välfard, kollektiv trygghet och kollektiv solidaritet. Utan tanke uppenbarligen på Tage Danielssons ord, medan han ännu befann sig hos oss, att ”solidariteten håller
på att utrotas i avsikt att ersättas av lojalitet mot högre makt”. Samt att ett kollektiv
ingenting annat är än summan av sina individer. ”Värnar man inte om individens
frihet, kan man ännu mindre värna om
kollektivets.”
Rollo May sade sig vara skrämd av vad
han sett i Sverige. Han pekade på de negativa följder som måste följa när staten tog
på sig allt fler uppgifter och medborgarna
blev vana att inte tänka och handla själva.
Han ställde ”organisationsmänniskor”
mot enskilda skapande individer. Han
varnade för slagord som ”frihet, jämlikhet
och broderskap” och menade att försök
att förverkliga utopier i regellett inte bara
till besvikelser utan också till död och lidande.
Allt medan Ingvar Carlsson medgav att
vi visst borde debattera frihet – ”åtminstone en gång vart tionde år”.
Förlusten av individuell frihet
En lång rad andra utländska kritiker- sä-
kert objektiva och drivna av strävan att
finna sanningen bakom begreppet ”den
svenska modellen” – har beskrivit svenskens förlust av individuell frihet och av
Socialdemokraterna har skaffat sig
monopolpå det Goda.
möjligheterna att ta ansvar för sitt eget liv.
En bland de många är den ansedde radikale västtyske journalisten Hans-Magnus
Enzensberger. Han talar om det monopol
på ”det Goda” som socialdemokraterna
förskaffat sig. Som det enda parti som
”står för solidaritet ooh jämlikhet, för
hjälp och beskydd, för rättvisa och anständighet”. Samtidigt som partiet invaggat människorna i föreställningen att så-
dana ting kan bara ”samhället” garantera
dem. Det vill säga bara det samhällsbygge
som socialdemokraterna stått för. Partiet
har sökt och lyckats förskaffa sig – säger
han – ”en moralisk immunitet som inte
existerar i andra samhällen”.
Visst har han rätt. Men vad beror detta
verklighetsförfalskningens evangelium
på? Jo, menar författaren Lars Gustafsson – och många med honom – på att socialdemokraterna regerat landet så länge
och förskaffat sig sådan makt och sådant
inflytande i hela Organisationssverige, att
de kunnat inmuta privilegiet att formulera
och bestämma vilka problem som skall
diskuteras. De styr debatten på sina villkor och i den riktning som passar deras
partipolitiska strävanden. Och massmedia följer snällt med. Ibland omedvetet
och spontant som Pavlovs hundar lyssnar
de till maktens signaler. Men ofta medvetet, därför att de lärt sig tänka och se problemen på det sätt socialdemokraterna
anvisat. De vet var den politiska makten
har sitt säte.
Detta har möjliggjorts – eller underlättats – av den politiska passiviseringen
av vårt folk under de senaste årtiondena.
Försåvitt inte den politiska likgiltigheten i
stället skall ses som en konsekvens av den
debatthierarki som socialdemokraterna
lyckats förskaffa sig. Om det bara är det
partiet som står för ”det Goda”, vad har
då väljarna i gemen att sätta upp däremot.
Den goda staten i socialdemokratisk
tappning tar ju hand om oss alla. Från
vaggan till graven!
Särskilt allvarliga blir följderna när det
regeringsparti som bär det yttersta ansvaret för landets trygghet i eget intresse vädjar till eller söker skapa en opinion som
kan växa sig så stark att regeringen till sist
förlorar den handlingsfrihet och den
verklighetsförankring som utgör underlag
för allt offentligt ansvarstagande. Därmed
skapas en grogrund för hyckleri och dubbelmoral som inte bara minskar förtroendet för de styrande utan också kan befaras
leda landet in på vägar som utsätter den
nationella säkerheten och den offentliga
moralen för allt större påfrestningar. Härom ger dagens svenska säkerhets- och
försvarspolitik klara vittnesbörd.
På 60-talet kunde man ännu säga –
—- ·- – – —-
205
skrev författaren Anders Ehnmark för
bara några dagar sedan- ”att staten det
är vi”. I dag – tillade han – är det ”en
självklarhet att staten det är dom”.
Den offentliga moralupplösningen har
smittat av sig på de stora organisationerna
och på människorna i gemen. Det är inte
besynnerligt om medborgarna reagerar
efter måttet av förmåga. De försöker försvara sig mot ingrepp som de anser strida
mot sin rättsuppfattning. De försöker planera sitt liv för att undgå följderna av de
allt flera nya påhitt som ser dagens ljus.
Politisk mytbildning
Det ”problernformuleringsprivilegium”
som Lars Gustafsson talade om har möjliggjort den politiska mytbildning som socialdemokraterna visat sig vara mästare i.
Hur skall man eljest kunna förklara den
historieskrivning som de etablerat och
som slagit rot i vida kretsar. Jag syftar bl a
på myten om det svenska välfärdssamhället samt att detta byggts upp av socialdemokraterna. Myten att bara socialdemokrater kan garantera välfärd. Myten att
den svenska välfärden är långt mer välsignelsebringande än motsvarande system i
andra länder. Samt på myten att det bara
är socialdemokraterna som före ett val
kan ge väljarna klart besked om vilken
politik som kommer att föras i landet efter
en valseger. Hela mytpaketet är och förblir en förfalskning av verkligheten.
Vårdpolitiken har misslyckats
Inom vårdsektorn lägger Sverige ned mer
pengar än alla andra nationer, näst Förenta staterna. Men då det gäller kvaliteten
på vården ligger vårt land långt ned i na- 206
tionstabellen. Idag är det inte bara utanför
systembolagets butiker som köerna ringlar sig. Utan också utanför de stora sjukvårdsinrättningarna, vilka har monopol
på en service som visat sig vara alltmer
bristfållig.
Själva systemet knakar i fogarna. Alternativ, konkurrens och kostnadsmedvetande saknas i stor utsträckning. skattebelastningen försvårar eller omöjliggör en
rationell personalpolitik. Av skatteskäl
arbetar allt fler på halvtid. De anställda
tar av samma skäl i regel inte ut övertidsersättning i pengar utan i fritid. Ju mer
ambitiöst de arbetar, desto mer förlorar
vårdinrättningarna i arbetstimmar. Den
solidariska lönepolitiken – som minst av
allt är solidarisk i ordets verkliga mening
– har alltför länge förhindrat de löner efter kvalitet och prestation som inte minst
vårdsektorn behöver.
Vårdpolitiken har byråkratiserats och
överadministrerats på ett sätt som drabbar sjuka och vårdsökande människor.
Det s k KRON-projektet – den statliga
utredning som hade till uppgift att kartlägga kostnaderna för offentliga tjänster i
Norden- bekräftar att de svenska kostnaderna över lag är betydligt högre – i
vissa fall dubbelt så höga – som kostnaderna i de övriga nordiska länderna. Utan
att den svenska kvaliteten är högre.
En av A-pressens kunnigaste och mest
stridbara chefredaktörer Berndt
Ahlquist vid den socialdemokratiska tidningen Östra Småland – tog i slutet av
april bladet från munnen i en krönika i
tidskriften Metallarbetaren:
– Det är inte pengar som saknas. Det
är hela det svenska vårdsystemet det är fel
på. Framför allt landstingen – ”vår tids
dinosaurer”. Organisationer ”som ingen
längre har någon kontroll över”. De resurser som de folkvalda ställer till förfogande
”fördelas på tjänstemannabyråkratins –
inte de sjukas – villkor”. Ju mera friska
pengar som kastas in i gapet på dinosaurerna, desto mer oformliga blir de, ännu
mer orörliga och ännu mer otjänliga för
sitt ändamål.
Svensk vårdpolitik kommer aldrig att
lyckas – detta är Ahlquists slutsats – ”så
länge vi överlåter åt dinosaurer att sköta
välfårdssystemets viktigaste komponent
-vården av sjuka och gamla”.
Den grundläggande socialdemokratiska världsbäst-myten på vårdpolitikens
område får därmed anses avsågad.
Myterna avslöjas
På samma sätt förhåller det sig i fråga om
vårt omfattande bidrags- och subventionssystem. Inom den under finansdepartementet arbetande s k ESO-gruppen
angriper fil dr Kurt Wickman i en forskningsrapport hela det stödsystem som socialdemokraterna anser vara det mest
trygghetsskapande i hela världen. Wickman gör efter sina analyser gällande att en
genomgripande reform är nödvändig.
Subventioner är ineffektiva. De stör
marknaden. De hamnar hos de rika i högre grad än hos behövande. De är lätta att
införa men svåra att avskaffa.
Kurt Wickman järnför med droger:
”Subventioner är gentemot samhällsekonomin som droger gentemot en människa. Den första effekten är en lyckokänsla.
Men så småningom kommer eftertankarna, och till sist kan man inte slutapå grund
av abstinensbesvär. sluteffekten blir att
samhällsekonomin liksom människokroppen bryts ner.”
Och det borgerliga vanstyret under
åren 1976-1982! Ja, även detta kan hänföras till myternas värld. Alla fakta, alla
objektiva forskare – ja, i ljusa stunder
även Kjell-Olof Feldts egna bekännelser
– vittnar om att de borgerliga regeringarna – om hänsyn tas till utgångsläget och
de väldiga skillnaderna i de internationella konjunkturerna – bedrev en långt bättre ekonomisk politik än den som socialdemokraterna haft ansvaret för efter
1982.
Den s k överbryggningspolitik som den
socialdemokratiska regeringen bedrev
Vad vet vi om den socialdemokratiska politiken efter valet?
åren närmast före 1976 blev katastrofal
för vårt land. Den ledde till en ekonomisk
kris allvarligare än någon efter andra
världskrigets slut. Ändå drog sig Olof Palme inte för att hösten 1976 förklara att
”samhällsekonomin var stark och statsfinanserna sunda” – ett i okunnighet eller i
partipolitisk hänsynslöshet helt häpnadsväckande påstående. Det korresponderade väl med löftet att ”ställa till med ett litet
helvete för den borgerliga regeringen”.
studerar man närmare de förslag som
socialdemokraterna sedan i opposition
föreslog som alternativ till de dåvarande
borgerliga regeringarnas politik, finner
man samma uppseendeväckande hänsynslöshet eller ekonomiska okunnighet.
Om socialdemokraterna fått genomföra
vad de själva då förklarade sig önska,
skulle följderna ha blivit rent förödande
för vårt land.
207
(s) svek sina vallöften
Så till sist myten om den borgerliga splittringen och de borgerliga partiernas oförmåga att bilda regering! Samt ovissheten
om den politik som en sådan regering
skulle föra.
Ja, vad vet vi om den socialdemokratiska politiken efter valet? Precis lika litet
som vi i 1985 års valrörelse visste om socialdemokratisk eftervalspolitik. Vi vet nu
vad de genomförde. Vi vet nu hur många
löften de brutit. Vi vet att de ”frånstulit”
pensionärerna 15-20 miljarder av deras
hopsparade pengar. Vi vet att de berövade skärgårdarnas fiskande befolkning en
del av deras äganderätt till fiskevatten.
Utan principiell rätt till ersättning. Vi vet
att de höjt skatterna med större belopp än
någon annan svensk regering under en
treårsperiod, trots att de utlovat oförändrat skattetryck. Vi vet att löften om inga
nya ”löntagarfonder” redan börjat brytas.
Vi vet att det ena radikala förslaget efter
det andra genomförts med kommunistiskt stöd och drabbat företag och enskilda. Vi vet att det svenska försvarets styrka
inte återställts trots att hotet mot vår nationella trygghet under dessa år ökat. Vi
vet att polisens resurser allvarligt urholkats, trots stigande brottslighet. Vi vet att
vi verkligen inte visste mycket om sådant
och mycket, mycket annat som blev ·
följden av den socialdemokratiska valsegern 1985. En seger som i verkligheten
var en förlust som gjorde partiet mer beroende av andra partier än det varit före
valet.
Väljarna avgör regeringspolitiken
Att socialdemokraterna i årets val skulle
kunna vinna absolut majoritet i riksdagen,
208
detta lär inte ens socialdemokraterna själva räkna med. Även med socialistisk majoritet i riksdagen lär socialdemokraterna
bli beroende av andra mer eller mindre
samarbetsvilliga medlöpare.
Enligt Sveriges grundlag utgår ”all offentlig makt från folket”. Makten förvaltas av riksdagen. Det är riksdagen – dess
ledamöter och partier – som avgör vilken
regering som skall styra landet. Valet gäller majoriteten i riksdagen. Valet gäller inte i första hand hur den regering skall se ut
som skall styra landet efter den 18 september. Det är riksdagen som avgör detta
och därmed om socialdemokraterna skall
tvingas lämna kanslihuset.
När Ingvar Carlsson i debatt efter debatt, i uttalande efter uttalande kräver, att
de borgerliga partierna före valet skall redovisa vilken borgerlig regering som skall
regera efter valet och vilket program en
sådan regering skall förverkliga, då står
hans krav i strid med de grunder på vilka
den svenska författningen vilar.
Detta vet han naturligtvis. Dummare är
han inte. Men han utnyt~ar sitt ”problemformuleringsprivilegium” för att skapa ett
intryck av ett slags demokratisk skyldighetför konkurrentpartier att offentliggöra
alternativ till den socialdemokratiska eftervalspolitik om vilken vi idag inte kan
veta något säkert. Annat än att den inflationistiska högskattepolitiken kommer att
fullföljas. Den monopolinriktade kollektivistiska byråkratiseringen av vårt samhälle likaså. Samt att vi inte kan räkna med
avreglering och ökad medborgerlig frihet
och en mer medmänsklig välfårdspolitik
byggd på hänsyn till den enskilda människans behov och önskemål.
På alla punkter i fråga om vilka vi vet
någonting om socialdemokratisk politik
vet vi också lika mycket om borgerlig.
Därför att just i dessa och andra därmed
jämförliga frågor går en ideologisk skiljelinje mellan socialister och ickesocialister.
Det är främst efter den skiljelinjen som
väljarna har att gå till val av den riksdagsmajoritet som har att avgöra hur den regering skall formas som därefter skall tillträ-
da samt vad dess regeringsförklaring skall
innehålla. Detta är väljarnas sak. Det är
väljarna som skall prioritera mellan partierna. Det är väljarnas önskelista som avgör regeringspolitikens innehåll.
Vart har den vanliga enskilda människan och hennesfrihet tagit vägen
i detta avhumaniserade Sverige?
Naturligtvis skulle en borgerlig trepartiregeringsnabbast och mest effektivt kunna förverkliga den borgerliga politik som
väljarna må ha röstat fram. Men skulle
svårigheter att skapa en trepartiregering
föreligga, återstår andra alternativ – två-
eller enpartiregering stödd på riksdagsmajoriteten. Det avgörande – jag återkommer därtill – är och förblir själva
riksdagsmajoriteten. Det är detta valetgäller. Det är den som har att avsätta en socialdemokratisk regering som visat sig inte
vara vuxen det ansvar en regering har för
hela folkets frihet och oberoende. Och inte minst – för samhällsmoral, realism och
sanning.
Riksdagsmajoriteten avspeglar väljarnas önskemål i viktiga samhällsfrågor och
i angelägenheter som rör människors frihet, trygghet och oberoende. Idag företrä-
der den socialdemokratiska regeringen
inte folkets majoritet i en mångfald för
jen enskilde vitala frågor. Med all reservation för tillförlitligheten hos skilda opinionsundersökningar vågar jag hävda att
våra medborgare i sådana frågor inte har
samma grundsyn som regeringen.
Majoritet för valfrihet i
barnomsorgen
Låt mig påminna om den allmänna synen
på familjepolitik och barnomsorg. Och
om de alternativ som idag står emot varandra. Det socialdemokratiska monopolsystemet med kommunal barnomsorg.
Och det borgerliga byggt på valfrihet mellan kommunal och enskild omsorg möjliggjord genom vårdnadsbidrag. Tillförlitliga opinionsundersökningar visar otvetydigt att en majoritet – även bland socialdemokratiska väljare- anser att valfrihet
med vårdnadsbidrag är att föredra framför det kommunala daghemsmonopolet
Tillfrågad härom i 1V:s Rapport förklarade den socialdemokratiske riksdagsmannen Bo Södersten nyligen att socialdemokraternas officiella syn präglades av
”daghemsstalinister” – av folk ”som
egentligen inte vill se verkligheten sådan
som den är och som bara kör på i gamla
upptrampade hjulspår …
Men partietablissemanget slåss för sitt
revir. Till de hårdaste motståndarna mot
frihet för föräldrarna att själva avgöra vad
som är bäst för dem och barnen hör biträ-
dande socialminister Bengt Lindqvist.
Han får stöd av kommunförbundets och
facklärarnas utredningsmän, som opponerar sig med samma slags argument som
en gång LO-experten Anna Hedborg mot
människors frihet att själva forma sin tillvaro. Nämligen att ”samhällsekonomiska
skäl” talade däremot. Om någon av föräldrarna valde att själv ta hand om sina
209
barn när de var små, skulle ”samhället” ju
gå miste om deras arbetsinsatser – och
om de skatteinkomster som arbete utanför hemmet skulle tillföra stat och kommun. Människorna- barnens föräldrarbetraktades som en ”samhällsekonomisk
resurs”. Med sådana fick man inte ostraffat slösa genom vårdnadsbidrag som gav
endera av föräldrarna möjlighet att stanna
hemma. Föräldrarnas eget ansvar och egna synpunkter på barnens vård och bästa,
sådant måste vika för ”det samhällsekonomiska intresset”.
”Egoistiskt” bullbak
Detta påstås utgöra exempel på den
”krassa egoism” som de socialdemokratiska valaffischerna går till storms mot. Lika egoistiskt som att mor eller far bakar
bullar hemma och minskar skatteintäkterna från yrkesmässigt bullbak. Så kan
ord som ”egoism” och ”solidaritet” styra
debatten. Trots att den enskildes egoism
är mindre allvarlig än kollektiv egoism.
Den enskilde måste räkna med att ställas
till ansvar för sina gärningar. Den kollektiva sällan eller aldrig. Därför att kollektiv
egoism är abstrakt, anonym och oåtkomlig. Den kan vara både aningslös och samvetslös.
Men vart har den vanliga enskilda
människan och hennes frihet tagit vägen i
detta avhumaniserade Sverige? Hur kan
man tala om folkstyre och demokrati med
det slags medborgarsyn? Frågan riktas än
en gång till Ingvar Carlsson. Vilken säkert
som vanligt ber partisekreterare Bo Toresson om hjälp med svaret.
Som det är med familjepolitik och
barnomsorg, förhåller det sig också på utbildningsområdet, då det gäller rätts- 210
trygghet, lag och ordning, kollektiva fondsystem, kärnenergi och mycket, mycket
annat i fråga om vilket s k marginalväljare
tillåts spela en större roll än den majoritet
av socialdemokrater som tydligen antas i
alla väder traditionsmässigt rösta på sitt
gamla parti oavsett vilken politik partiet
torgför.
Men socialdemokraterna drar alltför
stora växlar på förtroende och traditioner.
En ändring är på väg. Därom vittnar åtskilligt som inte kan undgå en gammal politiker. Det får också stöd av de vetenskapliga analyser som målmedvetet bedrives
rörande valvindens växlingar – främst
vid den statsvetenskapliga institutionen i
Göteborg, nu senast av forskarna Sören
Holmberg och Mikael Gilljam avseende
1985 års val.
Förtroendet för (s) avtar
Deras analyser bekräftar det ökade främlingskap som väljarna i gemen börjat hysa
gentemot partier och politiker. Det kommer främst till uttryck i bristande förtroende och känsla för det parti väljarna betraktat som sitt eget. Förr har rörligheten
inom ”blocket” varit betecknande för
borgerliga partier. 1985 präglades även
socialdemokraterna av motsvarande tendenser. Medan andelen s-väljare som betraktade sig som anhängare av det socialdemokratiska partiet tidigare låg mellan
77 och 78 procent, hade andelen 1985
sjunkit till 69 procent. Åsiktsröstningen
ökade på bekostnad av klassröstningen.
En högervind har – säger forskarna –
slagit igenom bland alla partiers väljare.
En allmän förskjutning högerot har skett
på den traditionella höger-vänsterskalan.
Forskarna pekar också på den stigande
andelen röstsplittrare i riksdags- och
kommunalval, som också den tyder på
minskat förtroende för det egna partiet.
1970 uppgick dessa till 6 procent. 1985
till 11 procent. Det nya 1985 var att socialdemokratiska väljare i ännu högre grad
började splittra sina röster och stödja
andra partier än det egna i kommunalvalen. Andelen socialdemokratiska ”splittrare” mer än fördubblades enbart mellan
1982 och 1985. Hur siffrorna kommer att
utfalla den 18 september, därom vet vi
idag föga. Vi vet att andelen osäkra är exceptionellt stor. Det skulle förvåna om inte dubbelmoralen och det offentliga hyckleriet inom regeringspartiet slog igenom i
valresultatet. Det finns gränser även för
partilojaliteten.
***
Under den sommar vi alla ser fram emot
kommer högtrycksdagar att väcka sommarförväntningar till liv och lågtrycksveckor att åter släcka dem. Likt SMHI:s
prognoser och väderlekens skiftningar
kommer också optimism och pessimism
att brytas mot varandra under de månader som återstår till den 18 september.
Med den skillnaden bara att vad den ene
ser fram emot med ljusa förväntningar,
kan den andre bedöma med djup oro.
Den ene och den andre är i det fallet engagerade politiker och politiska partier. Medan en stor del av det folk som med sina
röster har att avgöra utfallet av valdagens
prognoser i stort sett ägnar sig åt vardagens triviala bekymmer. ”Visst skall vi
rösta. Men vad betyder vår röst? Det går
ändå som det går.”
Sådana uppgivenhetens resonemang är
ingalunda triviala. De är uttryck för den
oroande tendens jag har tecknat om den
svenske väljarens tilltagande resignation.
Människor bryr sig inte längre. Politiken
utövas i stor utsträckning över deras huvuden. Våra medborgare har blivit vad en
tysk hovrättsdomare kallat ”Zuschauergenossen” – åskådarmedborgare – i en
demokrati där lagstiftning och politisk
reglering ”automatiserats”. Tusentals nya
eller förändrade lagar -av vilka flertalet
rör den enskilde medborgarens vardag –
passerar årligen riksdagens löpande
band. Medborgaren har ingen som helst
möjlighet att följa vad som sker.
Enligt Holmberg och Gilljam tyckte inte mindre än 66 procent av väljarna att
1985 års valrörelse ”innehöll för mycket
211
partikäbbel och endast 3 procent ansåg
att den var saklig och informativ”. Detta
är definitivt inte bra för demokratin. Då-
ligt informerade, okunniga och likgiltiga
medborgare blir inte längre folkstyrets yttersta garanter utan i stället dess fiender.
Det är inte så bra ställt i Sverige som
den socialdemokratiska mytbilden vill
göra gällande. Det finns anledning att gö-
ra detta klart för oss alla och samtidigt inse att inte bara politikerna utan också varenda röstberättigad medborgare har ett
demokratiskt ansvar för framtiden. Samt
att det är på valdagen som detta deras ansvar utkrävs. Sedan är det för sent för den
här gången. Sedan dröjer det ytterligare
tre år innan nästa möjlighet öppnar sig.