Lennart Jörberg; På spaning efter Moder Sveas själ
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LENNART JÖRBERG:
På spaning efter Moder Sveas själ
P
atrik Engellaus bok På spaning efter Moder Sveas själ är – trots sin
titel – en intressant och intelligent
skriven bok, som vill framhäva historiens
nytta för att förstå nutiden och för att förutse framtiden. Det enda man kan lära av
historien är att man inte kan lära något av
den är en sentens som författaren citerar
för att sedan använda boken att motbevisa detta påstående. Han befinner sig i fint
sällskap; många tänkande samhällsforskare har försökt göra detsamma såsom
Marx, Spengler, Toynbee, eller på ett nå-
got annorlunda plan, Romklubben med
sina prognoser om tillväxtens gränser, för
att nu inte utsträcka dessa jämförelser till
den kristna millenarismen eller Hegels
världsande.
Patrik Engellau: På spaning efter Moder
Sveas själ. Timbro 1987
Den enda gemensamma nämnaren i alla
dessa tidigare försök har varit att de alla
tagit fel; prognoserna bar inte stämt. Om
Engellaus försök i denna genre kommer
att bli mera framgångsrikt återstår att se,
men spåren förskräcker.
Om man vill analysera eller förklara
detta årtusendets historia på mindre än
200 sidor är det naturligt att man måste
vara selektiv både med källhänvisningar
och faktaredovisning. Engellaus källor är
i allmänhet av handbokskaraktär och han
är föga bevandrad i den moderna debatten, och det är lätt att beslå honom med
felaktigheter eller hårdragna analogier.
Hans bok är emellertid provokativ och
rolig att läsa, men jag har svårt att instämma i hans analys.
Engellaus hypotes eller teori är, att
makten över det ekonomiska överskottet
bestämmer historiens gång. Man skulle
då kanske vänta sig en analys grundad på
ekonomiska teorier och på ekonomiska
realiteter, men i stället är det den politiska nivån som är den avgörande; de stora männen, konungarna och kanske i nutiden företagsledare och politiker är
historiens drivkrafter. Engellau är vidare
en stor svensk patriot eller nationalist.
Vad som tilldragit sig utanför Sverige verkar inte ha haft någon större påverkan på
den svenska utvecklingen. Visserligen
spelade tyskarna en betydande roll under
medeltiden och danskarna har försökt inskränka den svenska friheten, men detta
har inte varit av större betydelse. De
svenska industriarbetarna levde inte under samma misär som i England under
1800-talet, tror Engellau, även om alla
data vi har visar att reallönerna i England
var avsevärt högre än i Sverige etc. Om
’Moder Svea’, för att låna den förment
folkliga termen, har haft svårigheter har
hon också ”gripit in”, påstår Engellau.
Som analys är detta något platt och
intetsägande.
För att göra historien begriplig brukar
vi försöka sätta rubriker på olika skeden;
medeltid och nya tiden; renässans och
barock; karolinsk och gustaviansk; preindustriell och industriell etc. Engellau använder de gamla beteckningar, som åtminstone tidigare lärdes ut i skolorna:
Folkungatiden, Kalmarunionen, Vasatiden etc. Det behöver knappast påpekas
att alla uppdelningar av tiden i perioder
innebr en grad av schematisering och
godtycklighet. En test på meningsfullbeten i dylika periodiseringar är om de
kan bidra till att öka våra möjligheter till
kausala förklaringar av den stora mängd
fakta vi har att röra oss med. Till skillnad
från tidigare författare försöker han sedan finna gemensamma drag eller utvecklingslinjer inom varje period och indelar dessa i fyra ’livskurvor’: grundarperioder, herrevälden, envälden och vad
han kallar sökperioder. Historien är alltså
en vågrörelse, där vågorna avlöser varandra på ett förhoppningsvis inte helt
slumpartat sätt. Sverige befinner sig
tydligen i dag i den tredje epoken, dvs under enväldet. Vad som skall följa efter
denna är huvudsyftet med analysen av
det förgångna.
Engellaus bok är en i raden av analyser
där författama söker finna långa vågor i
historien. Han är alltså ingen anhängare
av den franska annalesskolans påståenden om att de första 700 åren av detta årtusende uppvisar en ’longue duree’, dvs i
stort sett en period av oföränderlighet, en
uppfattning som inte heller jag delar.
Modem historieforskning är i allmänhet tvärtom angelägen att framhålla att
den s k medeltiden var en period med
stora och betydande förändringar på
många områden. Det finns emellertid
ingen samstämmighet i uppfattningen om
att vi kan finna periodiskt återkommande
vågrörelser i historien, och än mindre
finns det några teoretiska motiveringar
för detta synsätt. Detta gäller även de s k
kondratieffvågoma som Seburopeter
gjorde populära, dvs vågrörelser om 50
till60 år. För dessa saknas teoretiska och
empiriska bevis, även om vi kan finna att
t ex prisrörelserna har haft en viss periodicitet under de senaste århundradena i
Europa.
För Engellau är alltså makten den kraft
i historien som åstadkommer vågrörelserna. Makt är inte detsamma som ägande,
även om äganderättens förändringar tor- 297
de vara av betydelse för förståelsen av
politiska och sociala skeenden. Engellau
nämner över huvud taget inte den debatt
som förts det senaste årtiondet t ex av
Douglass North, Mancur Olson eller Nathan Rosenberg, där inte bara äganderätten eller makten över organisationerna i
vid betydelse varit en framträdande förklaringsvariabeL Rosenberg förklarar den
ekonomiska tillväxtens orsaker i västerlandet genom att framhäva att det utvecklades. ett ’tillväxtsystem’, dvs ett
system som ger fritt spelrum för innovationer i detta ords vidaste bemärkelse.
Detta skedde i väst och ingen annanstans.
Sveriges utveckling är en del av västvärldens och förklaringarna till vår utveckling torde inte avvika från de övrigas
i denna del av världen. En diskussion av
denna teori saknas helt hos Engellau.
Skälet härtill kan vara att Engellau inte
vill se Sverige som ett land som kan
karakteriseras som västland. ”Samhällena
i väst sätter friheten högt.” I samhällena i
öst har aldrig funnits någon frihet. ”Den
svenska demokratins hemlighet /?l och
det svenska folkets styrka ligger däri att vi
blandar systemet från väst med systemet
från öst.” (s 167ff). Denna hypotes torde
ha få anhängare bland historiker; det
finns alltför många bevis på att den
svenska utvecklingen till övervägande
grad har sin anknytning till den västeuropeiska traditionen.
Lika liten roll spelar demografiska
variabler eller tekniska förändringar för
analysen av den historiska utvecklingen.
För honom är det de stora männen som
bestämmer historiens gång, även om de
på ett något oförklarat sätt verkar inom
olika samhällssystem eller formationer.
strukturanalys är inte hans starka sida.
298
När Engellau skall analysera de olika
historiska epokerna väljer han ut händelser som han anser vara karakteristiska och
som kan förklara utvecklingen. Implicit
driver han nästan alltid kontrafaktiska resonemang, dvs vad hade hänt om inte …
”Utan odalskiktet /hans benämning på
bönder, arbetare och tjänstemän/ ingen
Sture, utan Sture ingen Vasa, utan Vasa
ingen stormaktstid, utan stormaktstiden
inget karolinskt envälde?’ (s 97). Något
bevis för detta påståendekan han av naturliga skäl inte ge. Men det är utan tvivel en
deterministisk historiesyn, som ger föga
utrymme för analys.
Maktens innehavare stiftar lagar och
lagarna leder till ändrade, och bättre förhållanden, för de grupper som kämpar i
underläge, dvs de framåtsyftande och
kreativa. Lagarna tvingas på en oftast
okunnig allmänhet. storskifte och laga
skiften kommer till stånd tack vare lagstiftarna, makthavarna, näringsfriheten
under årtiondena kring mitten av 1800-
talet lägger grunden till industrialismen
etc. Påbud om prisstopp upphäver inflationen. Eller? Det är dock klart att lagstiftarna inte sällan bara konfirmerar vad
som redan skett i samhället. Det är marknadskrafterna, för att använda en vag
term, som gått före.
Man kan ju fråga sig om Sverige skulle
sett radikalt annorlunda ut om makthavarna inte stiftat dessa epokgörande lagar. Det är kanske symptomatiskt för
analysen, att teknisk förändring inte spelar någon roll. Det är människan som skapar historien, inte maskinerna, framhåller
han. Men det torde inte vara helt främmande för honom att den tekniska utvecklingen också påverkar det sätt på vilket människan agerar. Det är t ex så att
naturresurserna måste ses i förhållande
till den tekniska nivån, vilket är ett skäl
till att alla domedagsprofetior om naturresursernas snara uttömmande alltid slagit fel.
skiftesrörelsen kom bl a till stånd därför att jordbrukstekniken förändrades
och den s k industriella revolutionen ger
goda belägg för att teknik och samhällsförändring inte är åtskilda. storskalighet
och specialisering är ett resultat av tekniken och inte av någon uttalad önskan från
företagama att producera inom en viss
ram. ”Ju mer arbetsdelning och specialisering vi får, desto starkare blir behovet
av centralstyrning, ty någon måste ha
överblicken över och ansvaret för helheten”, (s 181) påstår Engellau. ”Herreskiktets uppgift är att på bred front förverkliga ett tidevarvs fulla potential.”
”Odalskiktets uppgift är att söka nya vä-
gar när centralmakten och herreskiktet
tappat siktet mot framtiden.” (s 163).
Om dessa påståenden har någon mening
eller något förklaringsvärde är tveksamt.
Däremot vågar man nog påstå, att det
svenska välståndet inte har skapats av
makthavarna, även om deras agerande i
vissa lägen kan ha underlättat förändring
och tillväxt. Men det är också lätt att finna att makthavare har varit en retarderande eller ointresserad kraft.
Historiens böljegång har nått nutiden,
politikerväldets tidevarv, och många
tecken är orovarslande. Den pessimistiske läsaren kan konstatera att Sverige torde vara det enda land i världen där vi
med demokratiska medel håller på att avskaffa demokratin. ”Moder Svea” har för
all del varit skicklig att organisera sitt folk
tidigare. Enligt Engellaus patriotiska syn
var Sverige ett föregångsland på 1500-
och 1600-talen i detta avseende. Men hav
tröst. ’Moder Svea’ kommer att ”gripa in”
och ställa allt till rätta. Folklig kontroll
över överheten har alltid tidigare, liksom
folkets inneboende jämlikhetssträvanden,
hindrat herremakten från att göra sig alltför bred. ”När tiden varit mogen har förändringarna kommit, nästan alltid i fredliga former och alltid till det bättre”
(s 195). Som sagt, trösterikt men föga
övertygande. Vi befinner oss alltså i ett
historiskt övergångsskede. Problemet är
att detta har vi alltid gjort, och det intressanta diskussionsämnet blir därför att förklara varför utvecklingen inte blivit en
annan än den vi kan konstatera. Om
historien inte är determinerad har vi valmöjligheter, och frågan blir då varför vi
inte har gjort annorlunda val och vilka
restriktionerna varit.
Svenska folkets historia är deras konungars, eller åtminstone deras herrars,
och historien är linjär och ganska så de- 299
terminerad. Engellau har paradoxalt nog
en gammaldags historiesyn, som vi inte
sett på pränt sedan Grimbergs dagar. Till
paradoxen hör också, att trots denna ansats är det en intressant och läsvärd bok,
och mina kommentarer skall inte avhålla
någon att ta del av hans tankar. De väcker kanske oftare gensagor än instämmanden, men de engagerar, och hur
många gånger kan man säga detta om
professionella historikers opus?
Citerad litteratur:
Douglass C North, Structure and Change in
Economic History. Norton & Co, New York
1981.
Mancur Olson, Nationers uppgång och fallekonomisk tillväxt, stagflation och samhällens
förkalkning. Ratio, Stockholm 1984.
Nathan Rosenberg & L E Birdzell jr, How the
West Grew Rich. The Economic Transformation of the Industrial World. Basic Books,
New York 1986.
På spaning efter Moder Sveas själ
P
atrik Engellaus bok På spaning efter Moder Sveas själ är – trots sin
titel – en intressant och intelligent
skriven bok, som vill framhäva historiens
nytta för att förstå nutiden och för att förutse framtiden. Det enda man kan lära av
historien är att man inte kan lära något av
den är en sentens som författaren citerar
för att sedan använda boken att motbevisa detta påstående. Han befinner sig i fint
sällskap; många tänkande samhällsforskare har försökt göra detsamma såsom
Marx, Spengler, Toynbee, eller på ett nå-
got annorlunda plan, Romklubben med
sina prognoser om tillväxtens gränser, för
att nu inte utsträcka dessa jämförelser till
den kristna millenarismen eller Hegels
världsande.
Patrik Engellau: På spaning efter Moder
Sveas själ. Timbro 1987
Den enda gemensamma nämnaren i alla
dessa tidigare försök har varit att de alla
tagit fel; prognoserna bar inte stämt. Om
Engellaus försök i denna genre kommer
att bli mera framgångsrikt återstår att se,
men spåren förskräcker.
Om man vill analysera eller förklara
detta årtusendets historia på mindre än
200 sidor är det naturligt att man måste
vara selektiv både med källhänvisningar
och faktaredovisning. Engellaus källor är
i allmänhet av handbokskaraktär och han
är föga bevandrad i den moderna debatten, och det är lätt att beslå honom med
felaktigheter eller hårdragna analogier.
Hans bok är emellertid provokativ och
rolig att läsa, men jag har svårt att instämma i hans analys.
Engellaus hypotes eller teori är, att
makten över det ekonomiska överskottet
bestämmer historiens gång. Man skulle
då kanske vänta sig en analys grundad på
ekonomiska teorier och på ekonomiska
realiteter, men i stället är det den politiska nivån som är den avgörande; de stora männen, konungarna och kanske i nutiden företagsledare och politiker är
historiens drivkrafter. Engellau är vidare
en stor svensk patriot eller nationalist.
Vad som tilldragit sig utanför Sverige verkar inte ha haft någon större påverkan på
den svenska utvecklingen. Visserligen
spelade tyskarna en betydande roll under
medeltiden och danskarna har försökt inskränka den svenska friheten, men detta
har inte varit av större betydelse. De
svenska industriarbetarna levde inte under samma misär som i England under
1800-talet, tror Engellau, även om alla
data vi har visar att reallönerna i England
var avsevärt högre än i Sverige etc. Om
’Moder Svea’, för att låna den förment
folkliga termen, har haft svårigheter har
hon också ”gripit in”, påstår Engellau.
Som analys är detta något platt och
intetsägande.
För att göra historien begriplig brukar
vi försöka sätta rubriker på olika skeden;
medeltid och nya tiden; renässans och
barock; karolinsk och gustaviansk; preindustriell och industriell etc. Engellau använder de gamla beteckningar, som åtminstone tidigare lärdes ut i skolorna:
Folkungatiden, Kalmarunionen, Vasatiden etc. Det behöver knappast påpekas
att alla uppdelningar av tiden i perioder
innebr en grad av schematisering och
godtycklighet. En test på meningsfullbeten i dylika periodiseringar är om de
kan bidra till att öka våra möjligheter till
kausala förklaringar av den stora mängd
fakta vi har att röra oss med. Till skillnad
från tidigare författare försöker han sedan finna gemensamma drag eller utvecklingslinjer inom varje period och indelar dessa i fyra ’livskurvor’: grundarperioder, herrevälden, envälden och vad
han kallar sökperioder. Historien är alltså
en vågrörelse, där vågorna avlöser varandra på ett förhoppningsvis inte helt
slumpartat sätt. Sverige befinner sig
tydligen i dag i den tredje epoken, dvs under enväldet. Vad som skall följa efter
denna är huvudsyftet med analysen av
det förgångna.
Engellaus bok är en i raden av analyser
där författama söker finna långa vågor i
historien. Han är alltså ingen anhängare
av den franska annalesskolans påståenden om att de första 700 åren av detta årtusende uppvisar en ’longue duree’, dvs i
stort sett en period av oföränderlighet, en
uppfattning som inte heller jag delar.
Modem historieforskning är i allmänhet tvärtom angelägen att framhålla att
den s k medeltiden var en period med
stora och betydande förändringar på
många områden. Det finns emellertid
ingen samstämmighet i uppfattningen om
att vi kan finna periodiskt återkommande
vågrörelser i historien, och än mindre
finns det några teoretiska motiveringar
för detta synsätt. Detta gäller även de s k
kondratieffvågoma som Seburopeter
gjorde populära, dvs vågrörelser om 50
till60 år. För dessa saknas teoretiska och
empiriska bevis, även om vi kan finna att
t ex prisrörelserna har haft en viss periodicitet under de senaste århundradena i
Europa.
För Engellau är alltså makten den kraft
i historien som åstadkommer vågrörelserna. Makt är inte detsamma som ägande,
även om äganderättens förändringar tor- 297
de vara av betydelse för förståelsen av
politiska och sociala skeenden. Engellau
nämner över huvud taget inte den debatt
som förts det senaste årtiondet t ex av
Douglass North, Mancur Olson eller Nathan Rosenberg, där inte bara äganderätten eller makten över organisationerna i
vid betydelse varit en framträdande förklaringsvariabeL Rosenberg förklarar den
ekonomiska tillväxtens orsaker i västerlandet genom att framhäva att det utvecklades. ett ’tillväxtsystem’, dvs ett
system som ger fritt spelrum för innovationer i detta ords vidaste bemärkelse.
Detta skedde i väst och ingen annanstans.
Sveriges utveckling är en del av västvärldens och förklaringarna till vår utveckling torde inte avvika från de övrigas
i denna del av världen. En diskussion av
denna teori saknas helt hos Engellau.
Skälet härtill kan vara att Engellau inte
vill se Sverige som ett land som kan
karakteriseras som västland. ”Samhällena
i väst sätter friheten högt.” I samhällena i
öst har aldrig funnits någon frihet. ”Den
svenska demokratins hemlighet /?l och
det svenska folkets styrka ligger däri att vi
blandar systemet från väst med systemet
från öst.” (s 167ff). Denna hypotes torde
ha få anhängare bland historiker; det
finns alltför många bevis på att den
svenska utvecklingen till övervägande
grad har sin anknytning till den västeuropeiska traditionen.
Lika liten roll spelar demografiska
variabler eller tekniska förändringar för
analysen av den historiska utvecklingen.
För honom är det de stora männen som
bestämmer historiens gång, även om de
på ett något oförklarat sätt verkar inom
olika samhällssystem eller formationer.
strukturanalys är inte hans starka sida.
298
När Engellau skall analysera de olika
historiska epokerna väljer han ut händelser som han anser vara karakteristiska och
som kan förklara utvecklingen. Implicit
driver han nästan alltid kontrafaktiska resonemang, dvs vad hade hänt om inte …
”Utan odalskiktet /hans benämning på
bönder, arbetare och tjänstemän/ ingen
Sture, utan Sture ingen Vasa, utan Vasa
ingen stormaktstid, utan stormaktstiden
inget karolinskt envälde?’ (s 97). Något
bevis för detta påståendekan han av naturliga skäl inte ge. Men det är utan tvivel en
deterministisk historiesyn, som ger föga
utrymme för analys.
Maktens innehavare stiftar lagar och
lagarna leder till ändrade, och bättre förhållanden, för de grupper som kämpar i
underläge, dvs de framåtsyftande och
kreativa. Lagarna tvingas på en oftast
okunnig allmänhet. storskifte och laga
skiften kommer till stånd tack vare lagstiftarna, makthavarna, näringsfriheten
under årtiondena kring mitten av 1800-
talet lägger grunden till industrialismen
etc. Påbud om prisstopp upphäver inflationen. Eller? Det är dock klart att lagstiftarna inte sällan bara konfirmerar vad
som redan skett i samhället. Det är marknadskrafterna, för att använda en vag
term, som gått före.
Man kan ju fråga sig om Sverige skulle
sett radikalt annorlunda ut om makthavarna inte stiftat dessa epokgörande lagar. Det är kanske symptomatiskt för
analysen, att teknisk förändring inte spelar någon roll. Det är människan som skapar historien, inte maskinerna, framhåller
han. Men det torde inte vara helt främmande för honom att den tekniska utvecklingen också påverkar det sätt på vilket människan agerar. Det är t ex så att
naturresurserna måste ses i förhållande
till den tekniska nivån, vilket är ett skäl
till att alla domedagsprofetior om naturresursernas snara uttömmande alltid slagit fel.
skiftesrörelsen kom bl a till stånd därför att jordbrukstekniken förändrades
och den s k industriella revolutionen ger
goda belägg för att teknik och samhällsförändring inte är åtskilda. storskalighet
och specialisering är ett resultat av tekniken och inte av någon uttalad önskan från
företagama att producera inom en viss
ram. ”Ju mer arbetsdelning och specialisering vi får, desto starkare blir behovet
av centralstyrning, ty någon måste ha
överblicken över och ansvaret för helheten”, (s 181) påstår Engellau. ”Herreskiktets uppgift är att på bred front förverkliga ett tidevarvs fulla potential.”
”Odalskiktets uppgift är att söka nya vä-
gar när centralmakten och herreskiktet
tappat siktet mot framtiden.” (s 163).
Om dessa påståenden har någon mening
eller något förklaringsvärde är tveksamt.
Däremot vågar man nog påstå, att det
svenska välståndet inte har skapats av
makthavarna, även om deras agerande i
vissa lägen kan ha underlättat förändring
och tillväxt. Men det är också lätt att finna att makthavare har varit en retarderande eller ointresserad kraft.
Historiens böljegång har nått nutiden,
politikerväldets tidevarv, och många
tecken är orovarslande. Den pessimistiske läsaren kan konstatera att Sverige torde vara det enda land i världen där vi
med demokratiska medel håller på att avskaffa demokratin. ”Moder Svea” har för
all del varit skicklig att organisera sitt folk
tidigare. Enligt Engellaus patriotiska syn
var Sverige ett föregångsland på 1500-
och 1600-talen i detta avseende. Men hav
tröst. ’Moder Svea’ kommer att ”gripa in”
och ställa allt till rätta. Folklig kontroll
över överheten har alltid tidigare, liksom
folkets inneboende jämlikhetssträvanden,
hindrat herremakten från att göra sig alltför bred. ”När tiden varit mogen har förändringarna kommit, nästan alltid i fredliga former och alltid till det bättre”
(s 195). Som sagt, trösterikt men föga
övertygande. Vi befinner oss alltså i ett
historiskt övergångsskede. Problemet är
att detta har vi alltid gjort, och det intressanta diskussionsämnet blir därför att förklara varför utvecklingen inte blivit en
annan än den vi kan konstatera. Om
historien inte är determinerad har vi valmöjligheter, och frågan blir då varför vi
inte har gjort annorlunda val och vilka
restriktionerna varit.
Svenska folkets historia är deras konungars, eller åtminstone deras herrars,
och historien är linjär och ganska så de- 299
terminerad. Engellau har paradoxalt nog
en gammaldags historiesyn, som vi inte
sett på pränt sedan Grimbergs dagar. Till
paradoxen hör också, att trots denna ansats är det en intressant och läsvärd bok,
och mina kommentarer skall inte avhålla
någon att ta del av hans tankar. De väcker kanske oftare gensagor än instämmanden, men de engagerar, och hur
många gånger kan man säga detta om
professionella historikers opus?
Citerad litteratur:
Douglass C North, Structure and Change in
Economic History. Norton & Co, New York
1981.
Mancur Olson, Nationers uppgång och fallekonomisk tillväxt, stagflation och samhällens
förkalkning. Ratio, Stockholm 1984.
Nathan Rosenberg & L E Birdzell jr, How the
West Grew Rich. The Economic Transformation of the Industrial World. Basic Books,
New York 1986.