Bo Siegbahn; Blockbildning

BO SIEGBAHN:
Blockbildning
l det dagliga politiska livet framstår ofta motsättningarna mellan
blocken som relativt obetydliga.
Många hävdar därför att någon
uppdelning av de politiska församlingarna i två block inte
skulle vara motiverad.
Sverige har dock kommit
långt på de små stegens väg
mot socialism genom införandet
av löntagarfonderna, expropriationen av pensionstagarnas besparingarmm.Därförärdet
viktigt att tvinga fram en diskussion om de långsiktiga konsekvenserna av de nuvarande politiska tendenserna.
Vilket slags samhälle vill vi utveckla?
Ambassadören och f d riksdagmannen Bo Siegbahn bor numera i Frankrike.
1
900-talets europeiska historia präglas i stor utsträckning av en nationell
och internationell blockbildning.
Båda hänger i viss mån samman: på ena
sidan står vad som helt allmänt kan betecknas som socialism och på den andra
sidan vad som, mindre allmängiltigt, kan
sägas vara liberalism/konservatism eller i
svensk tappning borgerlighet.
Dessa två motsatsställningar är inte begränsade till Europa. Det finns ett betydande antal länder i övriga världen som
med större eller mindre rätt förklarar sig
sympatisera med det ena eller det andra
blocket. Därutöver finns flera länder som,
ofta på ganska tvivelaktiga grunder, säger
sig vara alliansfria dvs utan närmare anknytning till någondera sidan och som
med hänvisning härtill deltar i de s k alliansfria ländernas konferenser och resolutioner.
Det har givetvis tidigare funnits allianser av olika slag men de har ofta varit
ganska kortlivade och beroende på en tillfällig intressegemenskap, som efter några
år brutits. Det väsentligt nya i dagens läge
är att blocken, åtminstone formellt, baserar sig på ideologiska motsättningar. Historiskt finns det dock en viss motsvarighet
i tidigare religionskrig.
Uppenbart är också att de, åtminstone
från Västs sida, inte beror på några ekonomiska problem. Vid sidan av ideologiska orsaker kan man egentligen endast tänka sig imperialistiska traditionella motiv.
För egen del tar naturligtvis Öst helt avstånd från sådana motiv, samtidigt som
man enligt gammal rutin påstår att sådana
pr~glat Västs handlande.
Aven i Väst finns det skribenter som
inte är kommunister men som ändå i likhet med redaktör Gunnar Fredriksson
hävdar att det under efterkrigstiden snarare varit Väst som visat aggressivitet och
att Öst endast önskade fred och säkerhet.
Det är inte obegripligt att detta spänningstillstånd som föranlett oerhörda
rustningskostnader blåst nytt liv i olika
pacifistiska rörelser i Väst (i Öst tillåtes
ingen sådan) vilka ivrigt påhejats och finansiellt stötts av Öst. De tankegångar
som ligger bakom dessa rörelser har inte
alltid klart redovisats. Några synes ansluta
till tankegångar som Fredrikssons, andra
Det väsentligt nya är att blocken baseras på ideologiska motsättningar.
menar att reella motsättningar finns men
att de i allt väsentligt skulle kunna lösas
genom en avrustning, särskilt av atomvapen; andra åter hävdar att krig under alla
förhållanden är moraliskt oacceptabelt.
Den i Väst förhärskande uppfattningen
är emellertid att så länge Öst håller halva
Europa i ett totalitärt järngrepp och förhindrar demokratiska rörelser kan inte ett
normalt fredstillstånd upprättas.
Det är heller ingalunda säkert att pacifiströrelsen på sikt har en fredsbefrämjande eller u~ärnnande effekt. Det kanske
ökar förhoppningarna i Öst att utan krig,
vilket måste te sig i stort sett lika lite önskvärt på båda sidor, uppnå sina politiska
mål, möjligen med mindre, väl avvägda
militära insatser i ett slutskede.
Det är inte motiverat att i denna artikel,
som huvudsakligen skall handla om den
nationella blockbildningen, närmare analysera internationella motsättningar. Däremot kan det vara på sin plats att kortfat- 225
tat beröra vilken inverkan de internationella förhållandena kan tänkas ha på den
nationella blocksituationen.
Kommunismen går tillbaka
Internationellt är det ju den speciella varianten av socialismen, nämligen komunismen, som står som motståndare till den
borgerliga/liberala åskådningen. Inom
Västeuropa kan man konstatera att kommunismen är på starkt tillbakagående ända sedan 40-talet. Kommunismen hade
då i Frankrike närmare 30 % av röstema
för att i dag ligga under 10 %. I Sverige är
motsvarande siffror över 10 % mot i dag
4-5 %.Dessutom bör kanske tilläggas att
de västeuropeiska kommunistpartierna i
viss utsträckning tagit avstånd från den
ryska kommunismen och börjat beteckna
sig som ”eurokommunister” och vanligen
också som anhängare av demokratin.
Vid sidan härom finns socialistiska eller socialdemokratiska partier som ofta i
princip tar avstånd från de kommunistiska partiemas inriktning samtidigt som de
i olika sammanhang kan vara beroende av
dessas stöd för att få igenom vissa egna
förslag i politiska församlingar och i det
syftet även låtit dem ingå i regeringskoalitioner. Ofta har de även (utom vid valtillfållen) deklarerat sin anknytning till
marxismen eller – något vagare – till
socialismen.
Det förefaller uppenbart att kommunismen, i första hand i Europa, men även i
Öst, är på tillbakagång. Detta kan vara till
fördel för socialismen/socialdemokratin.
Det blir svårare för motståndarna att peka på kommunismen och hävda att socialismen i grunden är samma andas barn
med samma långsiktiga målsättningar, en- 226
dast med en försiktigare och långsamma- . re framgångstakt Samtidigt som de tidigare kommuniströsterna i stor utsträckning beräknas komma socialistpartierna
till del och därigenom stärka dem. Å andra sidan kommer socialisterna vid kommunistpartiets bortfall härigenom att
framstå som ett ytterlighetsparti till vänster, vilket har vissa taktiska nackdelar.
Nästan jämnstarka grupper
I flertalet västeuropeiska länder råder sedan många år ett spänningstillstånd mellan två, märkligt nog nästan jämnstora
grupper, som kan karakteriseras som
blockbildning. Spänningstillståndet är
dock av olika styrka. Minst framträdande
är det i Schweiz och Finland. Detta sammanhänger givetvis med att de traditionellt har samlings- eller åtminstone koalitionsregeringar som skär igenom blockgränserna. Även i några av de större länderna kan man spåra en viss uppluckring
av motsatsförhållandet. I Västtyskland
har socaildemokratin genom antagandet
av Godesbergprogrammet i slutet av 60-
talet gått fram på en mindre doktrinär linje. Även i Storbritannien har genom stort
avfall från labourpartiet och skapandet av
ett nytt parti genom samrnnslagning med
det liberala partiet en ny, mindre blockbetonad situation uppstått.
Det är onekligen så att i det dagliga politiska livet framstår ofta motsättningarna
mellan blocken som relativt obetydliga
och det är därför heller inte så underligt
att det framkommit synpunkter om att
uppfattningarna egentligen inte är av så
grundläggande natur att det skulle motivera en uppdelning av de politiska församlingarna i två block. I Sverige har denna synpunkt (mellan valen) företrädesvis
framförts på socialdemokratiskt håll.
Därvid bör man hålla i minnet att den socialistiska sidan redan i stort sett omfattar
halva väljarkåren och att därför varje tal
om avskaffande av blocktänkandet i realiteten innebär att ett eller flera av de borgerliga partierna skulle säkra en socialdemokratisk dominans i en regering, som
självfallet skulle ha socialdemokratisk
statsminister och i huvudsak ha ett socialdemokratiskt handlingsprogram. I den
mån liknande tankegångar förts fram från
borgerligt håll har bakom troligen legat en
viss nostalgi över gångna tider då man,
Så länge Öst håller halva Europa i
ett totalitärt järngrepp och förhindrar demokratiska rörelser kan inte
ett normaltfredstillstånd upprättas.
visserligen i en annan situation, fått regera
tillsammans med socialdemokraterna och
också fått större gehör för vissa centrala
önskemål.
I Frankrike har liknande reaktion mot
blockuppdelningen ibland kommit fram.
Förre finansministern och nuvarande
ordföranden i EG-kommissionen Delors
skrev förra året en bok tillsamman med en
borgerlig journalist, där huvudtanken var
att ”endast genom samarbete kan vi komma ur den nuvarande krisen”. Det var helt
andra tongångar än de som vid ”makttillträdet” 1981 framfördes av segerrusiga
socialister, som t ex den dåvarande kulturministern Jack Lang: ”Ur nattens mörker har vi nu stigit ut i solen”. Efter endast
något år vid makten och genomförandet
av ekonomiskt ruinerande reformer
tvingades dock regeringen att ge sig in på
något av en åtstramning som företrädde
uppenbara likheter med vad de liberala
rekommenderat.
Men även den förra presidenten, Giscard d’Esteing har uttalat sin sympati för
ett samarbete över blockgränserna. Den
svenske ambassadören i Paris, Carl Lidbom, som tidigare varit entusiastisk över
det socialistiska maktövertagandet,
tvingades vid en offentlig diskussion efter
valet 1986 förklara att skillnaderna mellan de båda blockens praktiska politik inte kunde bli så stora ”enär handlingsmarginalerna i verkligheten är små”.
I Västeuropa är kommunismen
starkt på tillbakagång ända sedan
40-talet.
Det är naturligt att det för många människor ter sig olyckligt att ”nationen splittras i två delar”, som ägnar mycken kraft
på att kanske mer bekämpa varandra än
att gemensamt söka lösa de många in- och
utrikespolitiska problem som dagens
värld i rikt mått bjuder på. För Sveriges
del kan man också säga att det på 30-talet
fanns en ganska stor enighet mellan de
politiska partierna om att bygga upp ett
välfårdssarnhälle, även om vägarna inte
var helt gemensamma.
USA – en förebild?
Med utgångspunkt från uppfattningen att
olikheterna mellan höger och vänster inte
är så stora i Europa pekar många på USA
och konstaterar med en viss avund att det
här ofta händer att stora grupper från ena
227
partiet röstar med det andra partiet och
att detta tillämpat på Europa skulle kunna
ge utrymme för ett ganska olika politiskt
system, där man valde representanter huvudsakligen efter det förtroende kandidaterna ingav och där sålunda de valdas personlighet och omdöme kunde spela en avgörande roll i stället för partidisciplinen.
Argumentet låter bestickande och sä-
kert kan åtskilligt göras för att parlamentet och dess överläggningar kunde göras
mer personligt färgade – och mer underhållande. Men man måste ha i minnet att i
USA står båda partierna på samma ideologiska grundval, nämligen kapitalismen,
med vad detta innebär i olika avseenden.
Så är, enligt deklarationer från representanter för alla politiska partier, inte förhållandet i Europa. Där förklarar representanter för de olika slagen av socialistiska partier ständigt, åtminstone i högstämda sammanhang, att det parti de företrä-
der är en anhängare av socialismen.
Vad innebär socialisering?
Vad detta konkret innebär är dock mycket
svårt att närmare utreda. I relativt liten utsträckning anger man klart att ett framtida
mål är näringslivets socialisering, och de
följdverkningar på de flesta av samhällets
områden som en sådan monopolisering
oundgängligen måste medföra.
Om man skall gå till tillgängliga dokument kan man konstatera att det tidigare
omnämnda tyska Godesbergsprogrammet inte innehåller några klara socialiseringsplaner.
Det franska, för socialisterna och kommunisterna Gemensamma Programmet
från 1971 innehåller krav på socialisering
av återstående privata delar av bank- och
228
försäkringsväsendet samt därutöver socialisering av nio huvudområden av det
industriella livet. Samma krav återupprepades i Mitterrands program inför presidentvalet 1981 och antogs därefter även
av det socialistiska partiet. Efter valsegern genomfördes även dessa socialiseringar.
För Sveriges del sades något obestämt i
det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet 1948 bl a att en planmässig folkhushållning skulle skapas som skulle garantera full sysselsättning och effektivt utnyttjande av samhällets produktiva tillgångar samt att ”i all den omfattning det
är nödvändigt för att förverkliga en sådan
hushållning i samhällets ägo överföra naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter och transportmedel”. I senare program har denna svepande formulering
nedtonats väsentligt. Senare har flera fö-
reträdare för socialdemokratin, som Olof
Palme, nöjt sig med att säga att socialism
är solidaritet, att hålla om varandra.
I Frankrike diskrediterades av utvecklingen redan under socialistregeringens
första tid dess politik mycket kraftigt och
den borgerliga regeringen efter 1986 års
val påbörjade en omfattande avsocialisering. Det är därför svårt att tänka sig att
socialiseringspolitiken skulle inom de
närmaste åren kunna återupptas, även efter Mitterrands valseger, i all synnerhet
som han förklarat att återsocialisering ej
vore aktuell.
I Sverige präglade Gunnar Sträng i opposition mot alltför ivriga socialiseringsanhängare vid en partikongress satsen att
”vi kan billigare och bättre kontrollera nä-
ringslivet utan att formellt överta äganderätten”.
Svenska förhållanden
Finns det mot bakgrund av dessa fakta
anledning att förmoda att nuvarande
blockbildning kommer att bestå? Är inte
de påstådda motsättningarna i verkligheten uppspelade och mer ett uttryck för
maktkamp mellan olika grupper som med
tiden kan förväntas avklinga?
Mycket kan synas tala för detta. I den
dagliga debatten och vid valkampanjer
rör det sig ju vanligen om begränsade frå-
gor som några miljoner mer eller mindre
till kultur, försvar, undervisning etc. Man
talar sällan om de långsiktiga målen för
politiken, kanske därför att få är kompetenta att se långt in i framtiden, kanske
Något sådant som expropriationen
av pensionstagarnas besparingar
har aldrig tidigare inträffat i Sverige
och det är väl tvivelaktigt om det
skett utanför de totalitära staterna.
även därför att dessa mål kunde te sig mera oroande för motståndare och ljumma
anhängare. En väsentligt bidragande faktor är naturligtvis den särskilt i Sverige
numera korta mandattiden som gör att
valen i realiteten endast gäller en mycket
begränsad tid, under vilken inte de negativa långsiktiga konsekvenserna av olika
vallöften och propåer behöver konfrontera politikerna och uppdagas av väljarna.
Samtidigt hinner inte alltid de långsiktiga
positiva effekterna av kanske för dagen
impopulära åtgärder mogna ut, varför det
inte ter sig särskilt lockande att framföra
sådana förslag.
De små stegens väg
Men om man söker ställa samman olika
förslag till åtgärder kanske bilden ter sig
annorlunda. I Sverige har man föreslagit
(och genomfört) vad som oriktigt kallats
löntagarfonder. Eftersom en klar majoritet av väljarna vid alla opinionsmätningar
varit negativ mot dessa sades det, trots att
alla partiutredningar som gjorts gått i en
annan riktning, att de endast skulle vara
begränsade till några år och att styrelserna skulle utses i demokratisk ordning.
När nu några år gått, ser man, att några val
Det är viktigt att tvinga fram en diskussion om de långsiktiga konsekvenserna av de nuvarande politiska tendenserna.
inte kommer att äga rum till dessa styrelser och att man visserligen inte skall fortsätta dem, men att de skall ersättas med
något annat som har samma effekter. I
förlängningen kan man förutse en socialisering, eller om man så vill kalla det, ett
förstatligande av alla stora och medelstora företag, eller åtminstone ett avgörande
statligt inflytande. För detta krävs ju normalt endast omkring lO %av aktierna om
de övriga är någorlunda spridda.
Sedan bör man nämna expropriationen av pensionstagarnas besparingar via
försäkringsbolagen, vilken blir speciellt
anmärkningsvärd genom att denna kapitalkonfiskation i strid med all demokratisk ordning endast drabbar visst kapital.
Något sådant har aldrig tidigare inträffat i
Sverige och det är väl tvivelaktigt om det
över huvud taget skett i något annat land,
utanför de totalitära staterna.
229
Principiellt kanske ändå viktigare är
den socialistiska attityden till varje försök
att avlasta det allmänna en viss del av t ex
sjukvården och barnomsorgen. Särskilt
intressant är den säkerligen uppriktiga
kören av socialister som i detta sammanhang påstått att ett privatiserande av vissa
funktioner skulle väsentligt försämra
verksamheten.
Av dessa för alla välkända exempel
skulle jag vilja dra den slutsatsen att socialdemokraterna sakta men bestämt är på
väg mot en socialisering av det svenska
samhället. De små stegens väg. Säkerligen
står denna färdriktning oklar för många
inom partiet, särskilt ”gammalsossarna”
för vilka det väsentliga varit skapandet av
ett socialt rättvisare samhälle och inte
statssocialisering.
Det är även ganska troligt att många av
de ledande socialdemokraterna inte är
klara över vart denna långsamma utveckling på sikt leder. Denna kolartro på att
statliga lösningar på alla problem alltid är
de bästa har sin egen logik. Har man en
gång valt en rörelseriktning, krävs kraftiga
incitament för att ändra den. Det är därför helt rimligt att Ingvar Carlsson med
ärlig övertygelse kan bli upprörd när det
från motståndarhåll sägs att skillnaden
mellan kommunism och socialdemokrati
i väsentliga avseenden inte är så stor. Det
är även därför det är så viktigt, inte minst
för vettiga personer som han, att man
tvingar fram en diskussion om de långsiktiga konsekvenserna av de nuvarande politiska tendenserna.
När socialdemokraterna i förra valet
till en väsentlig dellyckades behålla makten genom ett påstående att moderatema
hotade att avvika från den traditionella
välfårdsstaten var detta därför en kritik
230
som med större rätt skulle ha riktats mot
dem själva. Men för en sådan motoffensiv
var moderaterna inte rustade den gången.
Kravet på liberalisering
Vi har hittills uppehållit oss mest vid den
socialdemokratiska avvikelsen från traditionell politik men det finns naturligtvis
även anledning att fråga sig om det till
äventyrs finns någon grund för att påstå
att borgerlighetens krav på en liberalisering av samhället innebär ett ideologiskt
omtänkande, eller kanske snarare skulle
vara en återgång till en tidigare samhällsform och sålunda en reaktionär tendens.
Båda påståendena synes felaktiga. För
det första var Sverige förr i tiden endast i
viss mening liberalt. T o m yttrandefriheten var försedd med åtskilliga tabun. Religionsfriheten var långt fram i tiden begränsad. Det var ofta, huvudsakligen av
ekonomiska skäl, näst intill omöjligt för
stora ungdomsgrupper att skaffa sig en
högre utbildning, för att endast nämna ett
par exempel. (I denna liberalisering har
även socialdemokratin spelat en värdefull
roll.) För det andra är det naturligt att vid
kraftiga ändringar i samhällsstrukturen
helt nya problem uppkommer som kan
lösas i liberal anda – eller genom regleringar och förbud. Det nya teknologiska
samhället skulle helt enkelt vara omöjligt
utan en höjning och spridning av utbildningen.
Vilket samhälle vill vi ha?
Det föregående resonemanget kan sammanfattas på följande sätt: För många
människor kan kanske politiken i dag te
sig som en fråga om vilket parti som tekniskt bäst handhar landets politik eller,
något mera tillspetsat, om politiska problem i första hand skalllösas genom statliga åtgärder, vilka sedan lämnar en viss
andel åt privata initiativ, eller tvärtom i
första hand genom privata åtgärder som
sedan, när så anses oundgängligt, kompletteras av statlig ledning. Sett i ett större
– och längre – perspektiv rör det sig
emellertid om något mycket mera centralt
och som spänner över betydligt mera än
det ekonomiska fältet: vilket slags samhälle vill vi utveckla?
Denna frågeställning kan man inte lösa
genom något tal om att skapa nationell
enighet (vilken i sig naturligtvis är önskMan kan inte både socialisera och
behålla ett i olika avseenden fritt
samhälle.
värd) utan endast genom att medborgarna
blir medvetna om att de står inför ett val;
man kan inte både socialisera och behålla
ett i olika avseenden fritt samhälle. Tills
medborgarna tagit ställning till denna
principfråga synes en fortsatt blockpolitik
vara ofrånkomlig. Troligen kommer inte
utvecklingen i endera riktningen att vara
rätlinjig. Beroende på olika faktorer kommer utvecklingen ibland tyckas gå, än åt
det ena, än åt det andra hållet men på sikt
kommer man att kunna se utvecklingens
huvudinriktning.
För egen del är jag inte tveksam om vilken denna huvudinriktning i Europa
kommer att bli.
Men den kommer att bli uppenbar olika snabbt i olika länder. I Frankrike där
man egentligen först nyligen (bortsett från
den korta Blumregeringen i slutet av 30-
talet) konfronterats med hur det livliga
socialistiska ideologiserandet klarat sig
vid kontakt med verklighetens grå ljus fö-
refaller det vara en lång väg innan
socialismen åter skulle kunna få grepp om
människorna.
I Storbritannien har det konservativa
partiet under mrs Thatchers ledning fått
så lång tid på sig att genomföra viktiga reformer i tidens anda att det ter sig svårt att
tänka sig ett allvarligt bakslag inom överskådlig tid.
Västtyskland är mindre säkert. Här
finns en del speciella faktorer som kan
verka i annan riktning. Landet har förlorat två krig som satt sina spår bland annat
i uppkomsten av nationalsocialismen.
Västeuropa har kanske inte heller alltid
behandlat Tyskland på det klokaste sättet.
Vidare känns i Tyskland läget mellan de
två blocken och delning av landet som
särskilt utsatt, med ibland en ganska stark
231
miljörörelse som ett indirekt resultat.
Men man ser i dag inte någon tydlig tendens till stärkning av den socialistiska sidan.
Det är egentligen i Skandinavien som
läget på kort tid ter sig mest ovisst. Alla
länderna har bakom sig många år då en
snabb ekonomisk världsutveckling kombinerats med socialdemokratiska regeringar. Detta har givit socialdemokratin
ett delvis ganska oförtjänt rykte för teknisk och politisk effektivitet. Man inser
inte alltid den nya anda, som delvis genom 1968 års händelser, inklusive Olof
Palmes maktövertagande, givit politiken
en delvis ny inriktning. Det i det föregående nämnda exemplen borde fått de flesta
att inse rörelseriktningen, men så har uppenbarligen inte skett ännu. Tvärtom har
socialdemokratiska skribenter tagit glädjeskutt och förklarat att den liberala vå-
gen nu ebbat ut.