Paul Johnson; Israel måste tänka långsiktigt
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PAUL JOHNSON:
Israel måste tänka
långsiktigt
Gaza var ett problemområde redan tidigare när egyptierna hade
hand om det. På det hela taget
har det blivit betydligt lugnare
sedan israelerna tog över. Men
det fordras specialutbildade
styrkor för att ersätta de nuvarande som främst utbildats för
strid mot större arabiska armeer. Sätts de in i polisiära
sammanhang, uppträder de valhänt och tenderar att bli rädda
och våldsamma.
Den nuvarande koalitionsregeringen med Yitzhak Shamir
och Shimon Peres som alternerande premiärministrar har lyckats lösa många svåra problem.
Då det gäller att få igång fredsprocessen är man emellertid
oense.
Svensk Tidskrifts medarbetare,
historikern Paul Johnson är författare till bl a boken ’:4 history
of the Jews”.
D
et senaste årets utbrott av våldsam arabisk oro i de israelockuperade områdena var möjligt att
förutse och kanske oundvikligt. Det är
däremot endast i begränsad omfattning
möjligt att dämpa. Samtidigt torde det
knappast komma att framkalla en allmän
kris i Mellersta östern.
I Mellersta östern kan man hantera en
kris åt gången. Kriget i Persiska viken,
som är inne i en mycket vansklig fas, erbjuder i sig nog med bekymmer. För att
vara cynisk kan man säga, att det faktum
att omvärldens uppmärksamhet så helt
varit inriktad på detta krig är det bakomliggande skälet till att palestinierna startat
oroligheterna i Gazaområdet.
Palestinierna känner nämligen att den
prekära situation som rått under 40 år har
negligerats och att ingen på allvar sökt lö-
sa den. Det arabisk-israeliska problemet
har satts på undantag.
Stormakterna för sin del är intensivt
upptagna av kriget mellan Iran och Irak,
eftersom de själva riskerar att dras in i
detta krig. De oroas inte på motsvarande
sätt av vad som händer mellan araberna
och Israel. I känslan av att vara bortglömda, och upprörda, är det lätt nog för
unga araber i Gazaremsan, på Västbanken eller i Jerusalem att aktivt engagera
sig och använda våld mot de israeliska
trupperna.
Gaza – ett problemområde
redan tidigare
Gaza är en särskilt dyster och våldsframkallande miljö. Det är överfyllt med ungdomar vars farföräldrar 1948 miste allt
de ägde, eller hävdar sig ha gjort det. Gaza
var ett problemområde och källa till
oändligt trassel tidigare när egyptierna
skötte det. Det har på det hela taget blivit
betydligt lugnare sedan israelerna tog
över det.
Men invånarna i Gaza har aldrig godtagit Israels styre, och kommer sannolikt
aldrig att göra det. Det råder stor arbetslöshet, och duktiga ungdomar har få
chanser att hävda sig. Många av dem har
suttit i fängelse för mindre förseelser eller
våldsdåd.Och väl ifångelse indoktrineras
de av sina medfångar med arabiska våldsläror.
Invånarna i Gaza har aldrig godtagit Israels styre och kommer sannolikt aldrig attgöra det.
Det fordras nu mycket små incidenter
för att höja febertemperaturen i Gaza, vilken lätt sprider sig till Västbanken (förloppet sker också i motsatt riktning). Den
nuvarande utvecklingen började tidigt i
oktober 1987, när ett fordon lastat med
araber körde in i en israelisk vägspärr i
Gaza, och de israeliska vaktposterna dö-
dade tre av resenärerna.
Problemen har därefter bara förvärrats
och har spritt sig till större delen av de
ockuperade områdena liksom även till
själva Israel, delvis till följd av att Israel
från början överreagerade för att inte sä-
ga visade ren brutalitet. När Israel väl
började söka dämpa våldet, förstod extremistiska araber att manipulera läget.
Hittills finns det inte tecken på att nå-
gon arabstat, inte ens Syrien, skulle ha
sökt utnyttja krisen, utom möjligen på
propagandaplanet Uppenbarligen vill de
i detta läge undvika att dras in i konflikten. Detta ger Israel tillfålle att söka lugna
ned situationen. Är då detta möjligt?
Israelerna har först och främst ettbetydande problem. Vad man nämligen saknar när det gäller att handskas med det utbredda arabiska våldet är tillräckligt med
väl tränad och utrustad kravallmilis. På
Nordirland t ex har engelsmännen en helt
professionell styrka, tränad i åratal för så
kallade ”lågintensiva operationer” och
rustad med alla de sofistikerade kravallfordon som de behöver.
Den israeliska armen däremot är huvudsakligen en värnpliktsstyrka med en
stor andel yngre soldater, som främst
övats för strid mot större arabiska armeer.
Sätts de in i polisiära sammanhang, uppträder de valhänt. De tenderar, som framgått, att bli rädda och våldsamma.
Den främsta uppgiften för den israeliska regeringen måste därför bli att söka
förbättra armens sätt att sköta upploppen
genom intensiv träning och genom en
snar förbättring av utrustningen. Detta
kan verka självklart, men är troligen nyckeln till hela problemet. Och det fins inget
skäl varför regeringen inte energiskt skulle ta sig an denna del av problemet.
På många sätt är den nuvarande regeringen den bästa som Israel haft sedan
David Ben-Gurions dagar. Koalitionen,
,med Yitzhak Sharnir och Shimon Peres
som alternerande premiärministrar, kan i
teorin tyckas vara en klumpig lösning,
men praktiskt har den fungerat väl. Den
har isolerat extremisterna i Israels politiska spektrum. Den har lösgjort armen
från dess katastrofalt utsatta position i Libanon. Den har gjort underverk med den
Israeliska ekonomin och minskat inflationen från 200 % om året till c:a 15 %.
242
Fredsförhandlingarna måste
komma igång igen
Vad den däremot inte uträttat är att få
igång fredsprocessen igen. Detta är den
punkt där Shamir och Peres är påtagligt
oense. Som utrikesminister sökte Peres
förra året sätta igång processen igen. Han
fick visst retoriskt stöd iVäst, men Shamir
såg med förakt på hans försök och detta
blev ett fiasko.
Peres anser, enligt min åsikt med rätta,
att det är avgörande för Israels långsiktiga
utsikter att ständigt synas göra allt som är
möjligt för att nå en varaktig fred med sina grannar.
Men hans argument äger också giltighet i ett kortare perspektiv. Skälet till att
unga män dödas i Gaza och Västbanken
vid försök att uppenbart fruktlöst söka utmana Israels överhöghet är, att de inte en;;
på mycket lång sikt har något som helst att
hoppas på.
De måste nu få hopp. Det bästa sättet
är att söka få igång förhandlingarna igen.
Den israeliska regeringen har gjort
underverk med ekonomin och minskat inflationen från 200 %om året
till ca 15 %.
Arabstaterna är för närvarande oförmögna att ta några initiativ. Detta betyder att
Israel måste ta på sig uppgiften. Förenta
staterna bör ge landet all den uppmuntran som är möjlig.
Israel måste tänka
långsiktigt
Gaza var ett problemområde redan tidigare när egyptierna hade
hand om det. På det hela taget
har det blivit betydligt lugnare
sedan israelerna tog över. Men
det fordras specialutbildade
styrkor för att ersätta de nuvarande som främst utbildats för
strid mot större arabiska armeer. Sätts de in i polisiära
sammanhang, uppträder de valhänt och tenderar att bli rädda
och våldsamma.
Den nuvarande koalitionsregeringen med Yitzhak Shamir
och Shimon Peres som alternerande premiärministrar har lyckats lösa många svåra problem.
Då det gäller att få igång fredsprocessen är man emellertid
oense.
Svensk Tidskrifts medarbetare,
historikern Paul Johnson är författare till bl a boken ’:4 history
of the Jews”.
D
et senaste årets utbrott av våldsam arabisk oro i de israelockuperade områdena var möjligt att
förutse och kanske oundvikligt. Det är
däremot endast i begränsad omfattning
möjligt att dämpa. Samtidigt torde det
knappast komma att framkalla en allmän
kris i Mellersta östern.
I Mellersta östern kan man hantera en
kris åt gången. Kriget i Persiska viken,
som är inne i en mycket vansklig fas, erbjuder i sig nog med bekymmer. För att
vara cynisk kan man säga, att det faktum
att omvärldens uppmärksamhet så helt
varit inriktad på detta krig är det bakomliggande skälet till att palestinierna startat
oroligheterna i Gazaområdet.
Palestinierna känner nämligen att den
prekära situation som rått under 40 år har
negligerats och att ingen på allvar sökt lö-
sa den. Det arabisk-israeliska problemet
har satts på undantag.
Stormakterna för sin del är intensivt
upptagna av kriget mellan Iran och Irak,
eftersom de själva riskerar att dras in i
detta krig. De oroas inte på motsvarande
sätt av vad som händer mellan araberna
och Israel. I känslan av att vara bortglömda, och upprörda, är det lätt nog för
unga araber i Gazaremsan, på Västbanken eller i Jerusalem att aktivt engagera
sig och använda våld mot de israeliska
trupperna.
Gaza – ett problemområde
redan tidigare
Gaza är en särskilt dyster och våldsframkallande miljö. Det är överfyllt med ungdomar vars farföräldrar 1948 miste allt
de ägde, eller hävdar sig ha gjort det. Gaza
var ett problemområde och källa till
oändligt trassel tidigare när egyptierna
skötte det. Det har på det hela taget blivit
betydligt lugnare sedan israelerna tog
över det.
Men invånarna i Gaza har aldrig godtagit Israels styre, och kommer sannolikt
aldrig att göra det. Det råder stor arbetslöshet, och duktiga ungdomar har få
chanser att hävda sig. Många av dem har
suttit i fängelse för mindre förseelser eller
våldsdåd.Och väl ifångelse indoktrineras
de av sina medfångar med arabiska våldsläror.
Invånarna i Gaza har aldrig godtagit Israels styre och kommer sannolikt aldrig attgöra det.
Det fordras nu mycket små incidenter
för att höja febertemperaturen i Gaza, vilken lätt sprider sig till Västbanken (förloppet sker också i motsatt riktning). Den
nuvarande utvecklingen började tidigt i
oktober 1987, när ett fordon lastat med
araber körde in i en israelisk vägspärr i
Gaza, och de israeliska vaktposterna dö-
dade tre av resenärerna.
Problemen har därefter bara förvärrats
och har spritt sig till större delen av de
ockuperade områdena liksom även till
själva Israel, delvis till följd av att Israel
från början överreagerade för att inte sä-
ga visade ren brutalitet. När Israel väl
började söka dämpa våldet, förstod extremistiska araber att manipulera läget.
Hittills finns det inte tecken på att nå-
gon arabstat, inte ens Syrien, skulle ha
sökt utnyttja krisen, utom möjligen på
propagandaplanet Uppenbarligen vill de
i detta läge undvika att dras in i konflikten. Detta ger Israel tillfålle att söka lugna
ned situationen. Är då detta möjligt?
Israelerna har först och främst ettbetydande problem. Vad man nämligen saknar när det gäller att handskas med det utbredda arabiska våldet är tillräckligt med
väl tränad och utrustad kravallmilis. På
Nordirland t ex har engelsmännen en helt
professionell styrka, tränad i åratal för så
kallade ”lågintensiva operationer” och
rustad med alla de sofistikerade kravallfordon som de behöver.
Den israeliska armen däremot är huvudsakligen en värnpliktsstyrka med en
stor andel yngre soldater, som främst
övats för strid mot större arabiska armeer.
Sätts de in i polisiära sammanhang, uppträder de valhänt. De tenderar, som framgått, att bli rädda och våldsamma.
Den främsta uppgiften för den israeliska regeringen måste därför bli att söka
förbättra armens sätt att sköta upploppen
genom intensiv träning och genom en
snar förbättring av utrustningen. Detta
kan verka självklart, men är troligen nyckeln till hela problemet. Och det fins inget
skäl varför regeringen inte energiskt skulle ta sig an denna del av problemet.
På många sätt är den nuvarande regeringen den bästa som Israel haft sedan
David Ben-Gurions dagar. Koalitionen,
,med Yitzhak Sharnir och Shimon Peres
som alternerande premiärministrar, kan i
teorin tyckas vara en klumpig lösning,
men praktiskt har den fungerat väl. Den
har isolerat extremisterna i Israels politiska spektrum. Den har lösgjort armen
från dess katastrofalt utsatta position i Libanon. Den har gjort underverk med den
Israeliska ekonomin och minskat inflationen från 200 % om året till c:a 15 %.
242
Fredsförhandlingarna måste
komma igång igen
Vad den däremot inte uträttat är att få
igång fredsprocessen igen. Detta är den
punkt där Shamir och Peres är påtagligt
oense. Som utrikesminister sökte Peres
förra året sätta igång processen igen. Han
fick visst retoriskt stöd iVäst, men Shamir
såg med förakt på hans försök och detta
blev ett fiasko.
Peres anser, enligt min åsikt med rätta,
att det är avgörande för Israels långsiktiga
utsikter att ständigt synas göra allt som är
möjligt för att nå en varaktig fred med sina grannar.
Men hans argument äger också giltighet i ett kortare perspektiv. Skälet till att
unga män dödas i Gaza och Västbanken
vid försök att uppenbart fruktlöst söka utmana Israels överhöghet är, att de inte en;;
på mycket lång sikt har något som helst att
hoppas på.
De måste nu få hopp. Det bästa sättet
är att söka få igång förhandlingarna igen.
Den israeliska regeringen har gjort
underverk med ekonomin och minskat inflationen från 200 %om året
till ca 15 %.
Arabstaterna är för närvarande oförmögna att ta några initiativ. Detta betyder att
Israel måste ta på sig uppgiften. Förenta
staterna bör ge landet all den uppmuntran som är möjlig.