Per Dahl; Om amerikansk konservatism
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PER DAHL:
Om amerikansk
konservatism
Konservatismen i USA hade
varit en död tankeinriktning
sedan Roosevelts New Deal när
Richard M Weaver gav ut ”ldeas
have Consequences” 1948. Den
blev utgångspunkten för en växande intellektuell konservatism.
Nu har hans essäsamling
”The Southern Essays” utkommit.
USAs tyngdpunkt förskjuts
långsamt mot syd och väst, bort
från fackföreningar och välfärdsstatstänkande. Den processen mot the New south hade
aldrig varit möjlig utan Weavers
insatser för The Old, Solid
south.
Fil kand Per Dahl är ledarskribent vid tidningen Barometern
och har varit ordförande i föreningen Heimdal i Uppsala.
A
v och till framträder någon radikal debattör för att klaga över
den hädangångna, hederliga kulturkonservatismen. Vem som skall räknas
som anständigt kulturkonservativ, till
skillnad från framfusigt nykonservativ,
bestäms oftast efter en enkel regel – han
skall ha slutat verka för minst två decennier sedan. Om femtio år kommer därför
troligen Gösta Bohman att på Dagens Nyheters ledar- och debattplats framställas
som den ansvarsfulle, i kontrast till den
tidens politiker.
Konservatism contra liberal
marknadstro
Men det ligger sanning i att konservatism
och liberal marknadstro står i ett spänningsförhållande. Cambridgeakademikern George Watson målar fram konflikten med fårg och nerv under rubriken
”Den konservativa motsägelsen. Att misstolka andan hos Adam Smith” i den brittiska tidskriften Encounter.
Hur kan en konservativ verka för konkurrens och fria marknadskrafter, frågar
Watson. Historiskt sett har de konservativa (han anför brittiska exempel) aldrig
stått för denna politik. Däremot för motsatsen, alltifrån Wellingtons och Peels frihandelsmotstånd, lord Beaconfields socialreformer och lord Randolph Churchills tory democracy.
Ty konkurrens och marknadskrafter
står för förnyelse, nivellering och jämlikhet, konstaterar Watson. Vad har det att
göra med det stabila arv från generation
till generation som konservatismen vill
värna? Visst vill den konservative skydda
rikedomen, fortsätter han, men märk väl,
den nedärvda, inte uppkomligens.
244
Med förundran betraktar artikelförfattaren dagens brittiska konservativa parti
– en samling medelklassiga småborgare
som tror sig var aristokrater eller storbourgeoisie! (själv vill Watson synbarligen stå utanför fållan som en kallt betraktande socialliberal).
Hur många i moderata samlingspartiet
skulle skriva under de sex punkter med
vilka Russel Kirk karaktäriserar konservatismen i The Conservative mind? Att
skiktning och klasser är nödvändiga om
en nation skall förbli ett kultursamhälle?
Skulle den som själv kämpat ihop sitt välstånd vara sämre än den rike arvingen på
att använda rikedomen på det vis som är
förenligt med kultur och civilisation?
Watson talar om faran med ”shopcracy”
– hur många vill ta den i och för sig konservativa termen krämarvälde i sin mun.
I modern politik är förhållandet mellan
konservatismen och marknadsliberalismen problematiskt. Ett möjligt sätt att
reglera det kan vara det Carl Rudbeck pekar på i en artikel om liberalismen och
romantiken (SvD 23/ 12 1987). Endast i
det liberala samhället skulle det finnas
möjligheter för romantikern att i sitt eget
liv hävda romantikens samhällsfrånvända
värden. Försök att göra romantiken samhällstillvänd får till slut som följd ett samhälle med totalitära anspråk, i vilket utrymmet för den enskilde snabbt krymper.
Kanske är det på samma sätt med konservatismen. Den kan leva som ett väsentligt
privat förhållningssätt i ett samhälle som
lyckligtvis är oväsentligt så länge det förblir begränsat.
The Southern Essays
Ett djupare perspektiv möter vi i en relativt fårsk nyutgåva av Richard M Weaver,
The Southern Essays. (Liberty Press,
Indianapalis 1987.)
Det är onekligen ett viktigt vittnesbörd.
Weavers Ideas Have Consequences
(1948) markerar vändpunkten i en amerikansk konservativ tradition. Konservatismen i USA hade varit en död tankeriktning sedan Roosevelts New Deal. Framstegsoptimism och vad som i USA benämns liberalism hade varit självklara utgångspunkter för samhällsdiskussion.
Weaver blev genom sitt verk utgångspunkten för en växande intellektuell konservatism. Rörelsen manifesterade sig
1953 i Russeli Kirks The Conservative
Mind. Utan denna intellektuella bas hade
det nya politiska klimat som rått under de
senaste åren aldrig vuxit fram.
Visserligen har förändringen i mycket
gått i marknadsliberal riktning. Men den
hade aldrig varit möjlig utan den konservativa grund Weaver beskriver.
Richard Weaver verkade som professor i engelska vid University of Chicago.
Han förblev dock alltid sydstatsbo. 1930
hade författare och intellektuella vid Vanderbilt University samlat sig till manifestet 1’11 Take My Stand. Mot nordstaternas
industrikultur hade de satt söderns traditionella jordbrukarvärld; gruppen fick
namnet The Southern Agrarians. Det
gruppen då stod för var väl närmast ett
slags konservativ bondeförbundsideologi, den splittrades sedan, och några medlemmar anslöt sig till mer extrema antikapitalistiska högerriktningar. Weavers insats bestod i mycket i att utveckla och förädla det 1’11 Take My Stand innebar.
Finns det någon region i USA som är
så genomspunnen med myt och romantik
som just de elva stater som bröt sig ur
unionen 1861? Vi har kanske mest mött
myten – filmen Borta med vinden, Frans
G Bengtssons essäer över snillrika generaler i grå rockar, dans på plantageverandan medan negersången tonar i bakgrunden.
Söderns kultur
Richard Weaver låter oss möta söderns
kultur med mycket av romantiken bortsållad. Ty han hävdar ändå att där existerade en artikulerad, självständig kultur,
skild från nordens.
Södern hade för det första inte brutit
lika bryskt med det europeiska förflutna.
Den betraktade sig snarare som en Gamla
världens arvtagare. Så ansågs det naturligt
att nya generationer sändes tillbaka till
England för sin utbildning – ett exempel
är Edgar Allan Poe. Så bevarades också
Europas regionalism och samhälle. I sydstaterna läste man inte sir Walter Scott
därför att han skrev spännande romaner.
Man läste honom därför att man sympatiserade med hans samhällssyn, nämner
Weaver som exempel, i Russel Kirks efterföljd.
Dialekter, bryr sig någon om dem norr
om Potomac, frågar engelskprofessorn i
Chicago uppgivet. I Södern gör man detvar man är född är inte ointressant. En
tenesseeho anses böra bemöta godsägaren från Virginia vördnadsfullt, men denne lämnar i sin tur, om han vet att skicka
sig, företräde för charlestonbon från
South Carolina . .. De vet att deras värde
inte enbart är av dem själva. De bär, och
personifierar, sin bygds och släkts traditioner. Men så existerar också, fullföljer
sydstatsförfattaren, gemenskapen och
järnlikheten mellan bygdens barn, när de
245
lojalt bär upp sina skilda samhällsroller.
Det innebär inte att söderns samhällsgemenskap skulle ha karaktäriserats av
ett slags ytlig jämlikhet, tillägger Weaver.
Visserligen kom nybyggarna till ett jungfruligt land utan klassamhälle. Men de
skapade ett. Gentlemannaidealet fordrade inte rikedom, däremot att bäraren levde upp till de normer han själv fritt ställt
upp. Man duellerade, men inte med den
som inte var en jämlike.
Nåväl, hans något nostalgiska skildring
ligger ändå på gränsen till den romantiska
klichen. Kärnan i Weavers beskrivning av
sydstatsarvet är den inte.
Amerikanen från norr, konstaterar han
emellertid, har aldrig lärt känna nederlaget. Yankeen tror sig leva i en utvald
nation, som aldrig besegrats. Söder om
Mason-Dixon-linjen är det annorlunda.
Här finns, eller fanns då Weaver skrev,
samma minnen som i Europa av offer,
skövling, nederlag och ockupation. En
främmande stats fana har paraderat genom nedbrända städers gator.
Nederlagets minnen gav åt syd sinnet
för det tragiska, utvecklar essayisten
Weaver. Tillvaron är för sydstatsbon ’inte
trivial, problem löses inte på psykoanalytikerns soffa. De val vi gör är inte positiva
och negativa, de väger mellan ont och
gott. Framgång är minst av allt ett säkert
tecken på det vällovliga. Det samhälle
Weaver uppfattar är en arena för moraliskt samspel, inte för effektivt resursutnyttjande.
Weaver exemplifierar i en essä ur den
amerikanska litteraturen. Här griper han
tillbaka på en av många framförd tes. Vad
vet norden om synden och det onda? Om
vad som kan ske i en människas inre?
Norden är materiell – inte södern. Eller
246
snarare naivt optimistisk. I en skildring av
olika slags individualism i det amerikanska arvet konstrasterar Weaver Henry
David Thoreau med John Randolp.
Thoreau, naturälskaren från Walden, är
en individualist som flyr det onda. Weaver
refererar yankeens skildring av en fängelsevistelse efter att han vägrat betala skatt.
När han släpptes ut vandrade Thoreau ut
i den orörda naturen, upp i bergen. När
han såg ut över himlen kom friheten –
fångelset var fanns det? Det stod kvar, fast
utom synhåll för den naturälskande anarkisten, kommenterar Weaver kärvt, med
nya fångar i cellerna. Den halvt galne,
aristokratiske virginiagodsägaren John
Randolph, Thoreaus samtide, är till slut
en långt säkrare vägvisare för amerikansk
individualism.
Weaver återkommer till grundtemat,
vikten av att inte fly den moraliska dimensionen, när skriver om utbildningens betydelse. sydstatsuniversitetet fostrar, hoppas han, och gläds åt de skamfilade dörrarna i ett Virginiauniversitets korridorer.
Långt viktigare är studenternas stålblanka
rornarcitat
Tyngdpunkten förskjuts
Omvälvningen i USAs politiska liv har nu
kanske nått en vågdal. Politiken karaktäriseras mera av samlingen till mitten än av
den högervåg som förde en president
Reagan till makten. Kanske ser vi också
ett gradvis ökande självförtroende hos
den liberala vänstern. Men politikens
dagordning är ändå långt från the New
Deals program. Avpolitisering och marknadstänkande är fortfarande ideal. USAs
tyngdpunkt förskjuts långsamt mot syd
och mot väst, bort från fackföreningar och
välfärdsstatstänkande.
Den processen mot the New South,
hade, som tidigare sagts, aldrig varit möjlig utan Weavers insatser för The Old, Solid South, Utan den solida bas av värdekonservatism som Weaver bidrog till att
skapa, skulle dagens marknadsliberalism
troligen aldrig nått någon intelletuell styrkai USA.
Visst finns den motsättning mellan
konservatism och marknad som George
Watson förde fram. Men den är inte absolut annat än för den som endast ser liberalism och konservatism som endimensionella fördelnings- och regelsystem. Med
Weavers begrepp blir konservatismen, eftersom den vägrar att frånta människan
rollen som individen mellan det onda och
det goda, den mylla som krävs för marknadsliberalismens växt, eller den klangbotten som krävs för att dess ton skall
kunna ljuda.
Om amerikansk
konservatism
Konservatismen i USA hade
varit en död tankeinriktning
sedan Roosevelts New Deal när
Richard M Weaver gav ut ”ldeas
have Consequences” 1948. Den
blev utgångspunkten för en växande intellektuell konservatism.
Nu har hans essäsamling
”The Southern Essays” utkommit.
USAs tyngdpunkt förskjuts
långsamt mot syd och väst, bort
från fackföreningar och välfärdsstatstänkande. Den processen mot the New south hade
aldrig varit möjlig utan Weavers
insatser för The Old, Solid
south.
Fil kand Per Dahl är ledarskribent vid tidningen Barometern
och har varit ordförande i föreningen Heimdal i Uppsala.
A
v och till framträder någon radikal debattör för att klaga över
den hädangångna, hederliga kulturkonservatismen. Vem som skall räknas
som anständigt kulturkonservativ, till
skillnad från framfusigt nykonservativ,
bestäms oftast efter en enkel regel – han
skall ha slutat verka för minst två decennier sedan. Om femtio år kommer därför
troligen Gösta Bohman att på Dagens Nyheters ledar- och debattplats framställas
som den ansvarsfulle, i kontrast till den
tidens politiker.
Konservatism contra liberal
marknadstro
Men det ligger sanning i att konservatism
och liberal marknadstro står i ett spänningsförhållande. Cambridgeakademikern George Watson målar fram konflikten med fårg och nerv under rubriken
”Den konservativa motsägelsen. Att misstolka andan hos Adam Smith” i den brittiska tidskriften Encounter.
Hur kan en konservativ verka för konkurrens och fria marknadskrafter, frågar
Watson. Historiskt sett har de konservativa (han anför brittiska exempel) aldrig
stått för denna politik. Däremot för motsatsen, alltifrån Wellingtons och Peels frihandelsmotstånd, lord Beaconfields socialreformer och lord Randolph Churchills tory democracy.
Ty konkurrens och marknadskrafter
står för förnyelse, nivellering och jämlikhet, konstaterar Watson. Vad har det att
göra med det stabila arv från generation
till generation som konservatismen vill
värna? Visst vill den konservative skydda
rikedomen, fortsätter han, men märk väl,
den nedärvda, inte uppkomligens.
244
Med förundran betraktar artikelförfattaren dagens brittiska konservativa parti
– en samling medelklassiga småborgare
som tror sig var aristokrater eller storbourgeoisie! (själv vill Watson synbarligen stå utanför fållan som en kallt betraktande socialliberal).
Hur många i moderata samlingspartiet
skulle skriva under de sex punkter med
vilka Russel Kirk karaktäriserar konservatismen i The Conservative mind? Att
skiktning och klasser är nödvändiga om
en nation skall förbli ett kultursamhälle?
Skulle den som själv kämpat ihop sitt välstånd vara sämre än den rike arvingen på
att använda rikedomen på det vis som är
förenligt med kultur och civilisation?
Watson talar om faran med ”shopcracy”
– hur många vill ta den i och för sig konservativa termen krämarvälde i sin mun.
I modern politik är förhållandet mellan
konservatismen och marknadsliberalismen problematiskt. Ett möjligt sätt att
reglera det kan vara det Carl Rudbeck pekar på i en artikel om liberalismen och
romantiken (SvD 23/ 12 1987). Endast i
det liberala samhället skulle det finnas
möjligheter för romantikern att i sitt eget
liv hävda romantikens samhällsfrånvända
värden. Försök att göra romantiken samhällstillvänd får till slut som följd ett samhälle med totalitära anspråk, i vilket utrymmet för den enskilde snabbt krymper.
Kanske är det på samma sätt med konservatismen. Den kan leva som ett väsentligt
privat förhållningssätt i ett samhälle som
lyckligtvis är oväsentligt så länge det förblir begränsat.
The Southern Essays
Ett djupare perspektiv möter vi i en relativt fårsk nyutgåva av Richard M Weaver,
The Southern Essays. (Liberty Press,
Indianapalis 1987.)
Det är onekligen ett viktigt vittnesbörd.
Weavers Ideas Have Consequences
(1948) markerar vändpunkten i en amerikansk konservativ tradition. Konservatismen i USA hade varit en död tankeriktning sedan Roosevelts New Deal. Framstegsoptimism och vad som i USA benämns liberalism hade varit självklara utgångspunkter för samhällsdiskussion.
Weaver blev genom sitt verk utgångspunkten för en växande intellektuell konservatism. Rörelsen manifesterade sig
1953 i Russeli Kirks The Conservative
Mind. Utan denna intellektuella bas hade
det nya politiska klimat som rått under de
senaste åren aldrig vuxit fram.
Visserligen har förändringen i mycket
gått i marknadsliberal riktning. Men den
hade aldrig varit möjlig utan den konservativa grund Weaver beskriver.
Richard Weaver verkade som professor i engelska vid University of Chicago.
Han förblev dock alltid sydstatsbo. 1930
hade författare och intellektuella vid Vanderbilt University samlat sig till manifestet 1’11 Take My Stand. Mot nordstaternas
industrikultur hade de satt söderns traditionella jordbrukarvärld; gruppen fick
namnet The Southern Agrarians. Det
gruppen då stod för var väl närmast ett
slags konservativ bondeförbundsideologi, den splittrades sedan, och några medlemmar anslöt sig till mer extrema antikapitalistiska högerriktningar. Weavers insats bestod i mycket i att utveckla och förädla det 1’11 Take My Stand innebar.
Finns det någon region i USA som är
så genomspunnen med myt och romantik
som just de elva stater som bröt sig ur
unionen 1861? Vi har kanske mest mött
myten – filmen Borta med vinden, Frans
G Bengtssons essäer över snillrika generaler i grå rockar, dans på plantageverandan medan negersången tonar i bakgrunden.
Söderns kultur
Richard Weaver låter oss möta söderns
kultur med mycket av romantiken bortsållad. Ty han hävdar ändå att där existerade en artikulerad, självständig kultur,
skild från nordens.
Södern hade för det första inte brutit
lika bryskt med det europeiska förflutna.
Den betraktade sig snarare som en Gamla
världens arvtagare. Så ansågs det naturligt
att nya generationer sändes tillbaka till
England för sin utbildning – ett exempel
är Edgar Allan Poe. Så bevarades också
Europas regionalism och samhälle. I sydstaterna läste man inte sir Walter Scott
därför att han skrev spännande romaner.
Man läste honom därför att man sympatiserade med hans samhällssyn, nämner
Weaver som exempel, i Russel Kirks efterföljd.
Dialekter, bryr sig någon om dem norr
om Potomac, frågar engelskprofessorn i
Chicago uppgivet. I Södern gör man detvar man är född är inte ointressant. En
tenesseeho anses böra bemöta godsägaren från Virginia vördnadsfullt, men denne lämnar i sin tur, om han vet att skicka
sig, företräde för charlestonbon från
South Carolina . .. De vet att deras värde
inte enbart är av dem själva. De bär, och
personifierar, sin bygds och släkts traditioner. Men så existerar också, fullföljer
sydstatsförfattaren, gemenskapen och
järnlikheten mellan bygdens barn, när de
245
lojalt bär upp sina skilda samhällsroller.
Det innebär inte att söderns samhällsgemenskap skulle ha karaktäriserats av
ett slags ytlig jämlikhet, tillägger Weaver.
Visserligen kom nybyggarna till ett jungfruligt land utan klassamhälle. Men de
skapade ett. Gentlemannaidealet fordrade inte rikedom, däremot att bäraren levde upp till de normer han själv fritt ställt
upp. Man duellerade, men inte med den
som inte var en jämlike.
Nåväl, hans något nostalgiska skildring
ligger ändå på gränsen till den romantiska
klichen. Kärnan i Weavers beskrivning av
sydstatsarvet är den inte.
Amerikanen från norr, konstaterar han
emellertid, har aldrig lärt känna nederlaget. Yankeen tror sig leva i en utvald
nation, som aldrig besegrats. Söder om
Mason-Dixon-linjen är det annorlunda.
Här finns, eller fanns då Weaver skrev,
samma minnen som i Europa av offer,
skövling, nederlag och ockupation. En
främmande stats fana har paraderat genom nedbrända städers gator.
Nederlagets minnen gav åt syd sinnet
för det tragiska, utvecklar essayisten
Weaver. Tillvaron är för sydstatsbon ’inte
trivial, problem löses inte på psykoanalytikerns soffa. De val vi gör är inte positiva
och negativa, de väger mellan ont och
gott. Framgång är minst av allt ett säkert
tecken på det vällovliga. Det samhälle
Weaver uppfattar är en arena för moraliskt samspel, inte för effektivt resursutnyttjande.
Weaver exemplifierar i en essä ur den
amerikanska litteraturen. Här griper han
tillbaka på en av många framförd tes. Vad
vet norden om synden och det onda? Om
vad som kan ske i en människas inre?
Norden är materiell – inte södern. Eller
246
snarare naivt optimistisk. I en skildring av
olika slags individualism i det amerikanska arvet konstrasterar Weaver Henry
David Thoreau med John Randolp.
Thoreau, naturälskaren från Walden, är
en individualist som flyr det onda. Weaver
refererar yankeens skildring av en fängelsevistelse efter att han vägrat betala skatt.
När han släpptes ut vandrade Thoreau ut
i den orörda naturen, upp i bergen. När
han såg ut över himlen kom friheten –
fångelset var fanns det? Det stod kvar, fast
utom synhåll för den naturälskande anarkisten, kommenterar Weaver kärvt, med
nya fångar i cellerna. Den halvt galne,
aristokratiske virginiagodsägaren John
Randolph, Thoreaus samtide, är till slut
en långt säkrare vägvisare för amerikansk
individualism.
Weaver återkommer till grundtemat,
vikten av att inte fly den moraliska dimensionen, när skriver om utbildningens betydelse. sydstatsuniversitetet fostrar, hoppas han, och gläds åt de skamfilade dörrarna i ett Virginiauniversitets korridorer.
Långt viktigare är studenternas stålblanka
rornarcitat
Tyngdpunkten förskjuts
Omvälvningen i USAs politiska liv har nu
kanske nått en vågdal. Politiken karaktäriseras mera av samlingen till mitten än av
den högervåg som förde en president
Reagan till makten. Kanske ser vi också
ett gradvis ökande självförtroende hos
den liberala vänstern. Men politikens
dagordning är ändå långt från the New
Deals program. Avpolitisering och marknadstänkande är fortfarande ideal. USAs
tyngdpunkt förskjuts långsamt mot syd
och mot väst, bort från fackföreningar och
välfärdsstatstänkande.
Den processen mot the New South,
hade, som tidigare sagts, aldrig varit möjlig utan Weavers insatser för The Old, Solid South, Utan den solida bas av värdekonservatism som Weaver bidrog till att
skapa, skulle dagens marknadsliberalism
troligen aldrig nått någon intelletuell styrkai USA.
Visst finns den motsättning mellan
konservatism och marknad som George
Watson förde fram. Men den är inte absolut annat än för den som endast ser liberalism och konservatism som endimensionella fördelnings- och regelsystem. Med
Weavers begrepp blir konservatismen, eftersom den vägrar att frånta människan
rollen som individen mellan det onda och
det goda, den mylla som krävs för marknadsliberalismens växt, eller den klangbotten som krävs för att dess ton skall
kunna ljuda.