Christian Braw; 1968

CHRISTIAN BRAW:
1968
Från Slätthögs prästgård i Moheda ser Christian Brawpå
68:orna. En del sökte sig ut på
landet – andra stannade i staden.
ständigt gäckades deras
hopp. När folkens kamp – än
här, än där -lett till revolution,
blev utvecklingen alltid densamma: först jordfördeining, öppnade fängelser, sedan kollektivisering, militarisering, slavläger och
diktatur.
Alltför få av revolutionärerna
har tagit ställning mot det förtryck de själva bidrog till genom
sin kamp. (l serien om 1968 17ar
tidigare medverkat Anders
Björck, Peter Kockum, John
Henri Holmberg, Bo Gavefors
och Anders Björnsson.)
Christian Brawär teol doktor.
T
jugo år efteråt stod han vid biljettdisken på glesbygdsstationen och
skulle ha en studerandebiljett, vilket gav till känna att han saknade arbete.
Eller också ville han bryta upp från det arbete han hade. Luvan hade han nerdragen
över öronen inne på den varma biljettexpeditionen, och den bruna skinnrocken
var sliten. Under luvan tittade ett buskigt
skägg fram, men när han talade förrådde
han sin bildningsbakgrund. Bredvid stod
hustrun med runda glasögon, duffel och
näbbstövlar.
Det var inte svårt att känna igen dem.
De var 68:or. Utspridda över vår skogbevuxna glesbygd finns de här och där i
gamla hus och gårdar, främmande fåglar i
det folk de en gång ville befria, på flykt
från ett samhälle de ville omstörta, isolerade från alla andra än likatänkande. Förmodligen var de inte ens med i Röda Korset, som ju annars är den minst kontroversiella gemenskapsform folket i deras nya
hembygd har. Den gången, för tjugo år sedan, lärde de sig att vara kritiska, och den
kunskapen har följt dem – hindrat dem.
Den har hindrat dem från att bli helhjärtade eller åtminstone överseende i mötet
med en folklig gemenskap, där mötespunktema heter syföreningen, forbollsklubben och LRF.
De lärde sig att läsa mycket, att vara
välinformerade, och de har ett aktivt ordförråd på gissningsvis 10 000 ord. De
människor de lever bland läser lokaltidningen, företrädesvis dödsannonser och
insändare, och de använder i vardagslag
700 ord. När de lO 000 orden vällde över
dem förstod de ingenting. Rättare sagt, de
förstod – men på ett annat sätt, intuitivt,
att detta var människor som inte ville gå in
under andras villkor utan ville leva sitt
248
eget liv och ansåg att andra borde leva
som de. Och det må vara att människorna
i deras nya hembygd inte var kritiskt skolade, att de inte kände till den unge Marx
och Marcuse, men de var ingalunda dumma. Det som saknades i boklig bildning
ersatte de med en starkt utbildad intuition, och den sade dem, att de nyinflyttade inte hyste respekt för dem och inte ville
dela deras liv. Så de blev ensamma och resorna in till bokcafeet i staden blev
många.
Där – i staden, fanns 68-or som gått
andra vägar. Några hade blivit verkstadsarbetare och var ännu verksamma i alltmer krympande marxistiska bokstavspartier. Andra hade, med eller utan några år i
industrin, fullföljt sin akademiska bana
och satt nu som studierektorer, lärare,
socialassistenter, kuratorer och bibliotekarier – alla inom den offentliga sektorn.
Deras äldre arbetskamrater tyckte de var
knepiga, konstiga och svåra att samarbeta
med, men deras närvaro märktes på läsrummens sortiment. De var inte som andra. Hemmets Journal var ingenting för
dem. Andra hade tagit sig fram till mer
framträdande platser i massmediavärlden
eller den offentliga förvaltningen, en del
med hjälp av nyttigare partibok än den ett
marxistiskt bokstavsparti kan erbjuda. De
satt nu som byrådirektörer och högre på
länsstyrelsen, invandrarverk och AMS.
Några av dem hade lyckats slå sig fram till
en akademisk karriär, andra hängde kvar
vid akademin på extratjänster, bidrag och
lösa timmar. Det har gått mycket olika för
dem. Men en gång hade de alla präglats av
samma stora uppbrott: 1968.
Brytning med en livsstil
1968 var just ett uppbrott. Det var en
medveten brytning med en livsstil som
blivit meningslös. Man skulle till och med
kunna beskriva det som ett fadermord.
Fäderna, det var de som överlevt världskriget med eller utan något att dölja. De
hade återuppbyggt det sönderslagna Europa med Marshall-hjälp och billig brännolja och skap,at ett av de mest expansiva
samhällen historien känner, ett samhälle
som bars av tron på de obegränsade framstegen. Vad man inte var medveten om
var att det också bars av ett omedvetet arv
Några 68-or var verksamma i alltmer krympande marxistiska bokstavspartier.
av tro och etik från farfäderna, ett arv som
kunde bära fäderna men inte deras söner,
eftersom det inte hadeförvaltats med vilja
att lämna det vidare. En del av sanningen
bakom det som skedde 1968 är, att förbindelsen med röttema under efterkrigstiden tänjts ut till den grad att den levande
förbindelsen upphört eller skadats allvarligt. Ett tecken på detta är farfarsgestalternas betydelse för revolten, främst bland
dem Herbert Marcuse.
Rekordårens samhällssyn, i den mån
man kan tala om en sådan, byggde på den
förutsättningen att framstegen var utan
slut och framförallt: möjligheterna till
energiutvinning var oändliga. Utvecklingen var given och oundviklig och människan reducerad till en utvecklingens
fånge. 1968 innebar här en frigörelse, ett
alternativ. Man blev fri att vara ett handlande subjekt, man väntade sig att man
genom politisk aktivitet skulle kunna på-
verka världsförloppet Det fanns ofta en i
grunden humanistisk människosyn och
en stor tilltro till den enskildes och gruppens förmåga. Allteftersom det blev klart
hur trög den massa var, som man ville sätta i rörelse, blev denna ljusa humanism
alltmer anspänd. Ansvaret tyngde allt
skoningslösare ner de ansvarsmedvetna,
optimismen blev till en sammanbiten desperation hos många.
Andra hade tagit sig fram till mer
framträdande platser i massmediavärlden eller den offentliga förvaltningen.
Känslan av att vara hotad
Till de sällsammaste dragen i detta uppbrott hör den ständiga känslan av att vara
hotad, och det av – fascismen. Det var för
utomstående ofattbart att unga, friska
människor i en demokratiskt präglad
världsdel kunde känna sig hotade av de
åldrande och krympande små kretsar
som ännu kunde samlas kring fascismens
tankevärld. Riskerna för Per Engdahls
återkomst som politisk maktfaktor var ju
minimala, och ändå sysselsatte sig studentrevoltens generation intensivt med
fascist-hotet. Det kunde till och med ta sig
vetenskapliga uttryck, som Martin Linds
avhandling, vars huvudsyfte var att ”finna
spärrar mot fascismen”.
Naturligtvis var det inte de eventuellt
överlevande fascisterna från 1930-talet
som utgjorde det egentliga hotet. Men
man spårade fascistiskt inflytande överallt, där någon hyste en annorlunda åsikt
eller hade en etablerad ställning i samhället. En polemikens bottennivå nåddes,
249
när OlofPalme blev kallad ”socialfascist”.
Uttrycket var hämtat från 30-talets stalinism och präglade givetvis dem som brukade de. Det var ett sätt att använda språ-
ket som medel, där sanning och rättvisa
blev en bisak.
En av orsakerna till fascistskräcken var
att man såg samhället som en borgerlig
klassdiktatur, där de demokratiska förklädnaderna snart skulle falla, när motsättningarna hårdnade. Man var här bunden i den marxistiska historieteorin. Men
bakom denna fascistskräck fanns också
en känsla av maktlöshet.
De auktoriteter man föresatt sig att avslöja, de makthavare man ville krossa var
så oåtkomliga, anonyma och orubbliga.
Man kunde till och med uppleva sig som
offer för en makthavarnas sammansvärjning, något som visade en allvarlig överskattning av maktens sätt att fungera i det
västerländska samhället, där maktens
människor ofta inte har andra grundsatser än att handla från fall till fall utan några principer eller långsiktiga mål alls.
övertro på strukturernas betydelse
Det fanns i 1968 års uppbrott en patetisk
övertro på strukturernas betydelse. Kunde man bara ändra på samhällsstrukturerna, så skulle livet bli värt att leva för de
stora massorna. Men häri fanns också den
väldiga kraften och den etiska utmaningen i 1968: att leva för andra. Det var ett
perspektiv som annars var mindre vanligt
i rekordårens samhälle. 1968 innebar för
många öppnade dörrar ut till en värld, där
rekordårens materiella lyckatillvaro saknade all relevans. Några år tidigare hade
Harold Macmillan vunnit åter ett val i
England på kampanjen ”You have never
250
had it so good”. Och det var verkligen så
för många. Man hade skäl att vara nöjd,
ytligt sett, att satsa på Harold Macmillan
och män som han, t ex Tage Erlander och
Ludwig Erhard. Men 1968 öppnade
blicken för alla de andra, de som inte alls
fått det bättre, jordens fördömda för att
tala med Frantz Fanon, kolonialfolken,
fångarna, de mentalsjuka, de lågavlönade.
Det fanns här en etisk kraft och utmaning
inför vilken Macmillan och liktänkande
stod svarslösa.
Och 1968 innebar inte bara öppnade
dörrar till jordens fördömda, det innebar
också en vilja att dela deras liv. Det är här
vi ser akademikerna som blir fabriksarbetare, byrådirektören som blir brevbärare,
prästen som blir ombudsman i ett kommunistparti. Denna beredskap att dra
personliga konsekvenser av sin övertygelse vittnar återigen om ett allvar och en
etisk kraft, som knappast finns hos de
många, till vilka Macmillans kampanj appellerade.
Att bli ett med folket
Men här fanns också den längtan att bli
ett med folket, som Solsjenitsyn talar om i
berättelsen om Varja, något av den längtan som drivit mannen vid biljettdisken
att bosätta sig på en plats där han inte hörde hemma och där han ännu tjugo år efteråt var en främling.
Orsakerna till misslyckandet i att bli ett
med folket var många. En av dem var givetvis naiviteten.
De alienerade, under Entfremdung lidande massorna var i många avseenden
så helt annorlunda än de tett sig genom
marxismens kikare. Att det rörde sig om
människor som använde 700 ord i stället
för 10 000 men i gengäld hade en starkt
utvecklad intuition hade 68-orna mycket
klena begrepp om. Vad hjälpte det att 68-
prästen försökte engagera sina kyrkobrö-
der för Vietnam och Cuba, när han vägrade gå på begravningsmiddagarna, vilka
han ansåg för ”borgerliga”, alltså vägrade
dela bordsgemenskapen med de enkla
människor, som arbetade i skogarna och
fabrikerna kring hans kyrka. Vietnam och
Cuba förstod de sig inte på. Men de förstod vad det betydde, att han inte aktade
det värt att dela deras bordsgemenskap.
Och när de själva kom i mörk kostym till
fars jordfästning, då kom han i jeans och
tröja. Vad hjälpte det då med 10 000 ord
om Vietnam och Cuba?
”Kritisk solidaritet”
Ett av studentrevoltens mest kännetecknande uttryck var ”kritisk solidaritet”.
Man ställde sig så att säga utanför samhället, beredd att fälla domen över det, i synnerhet över maktstrukturerna. Det gav en
klarsyn och många oväntade insikter, att
se på sitt eget samhälles sätt att fungera så
som man kunde se på en främmande samhällsform. ”Det självklaras roll i historien”
kunde träda fram med en förbluffande
klarhet, som gjorde att det självklara inte
var så självklart längre. solidariteten var
svårare att gestalta så, att andra förstod att
den verkligen fanns. Och det sällsamma
är, att i all kritisk klarsyn frågan om själva
det industriella samhället, förbränningssamhället väcktes så sällan. Det gäller särskilt den marxistiska grenen av 1968 års
rörelse. Här fanns det tvärtom en romantik kring den industriella tillvaron, där
solnedgången över rykande fabriksskorstenar framstod som skönhetsupplevelsens höjdpunkt. I den andra grenen av rö-
relsen, den som inspirerats av anarkismen
och påverkade den ”gröna vågen” fanns
däremot ansatser till vad som skulle bli
miljörörelsen, även om man sällan nådde
så långt som till att ifrågasätta själva den
industriella livsformen.
Alla tekniker vet att varje form av förbränning är problematisk. Det finns ingen
förbränning- utom naturens egen – som
är utan biverkningar. Och sanningen om
rekordårens breda marginaler för välDe förstod vad det betydde att han
inte aktade det värt att dela deras
bordsgemenskap.
stånd är den, att de förutsatte en energiutvinning genom förbränning utan motstycke i historien. Det är sant, att vi aldrig
hade haft det så bra. Men det hade blivit
så, därför att förbränningen aldrig förut
varit så intensiv. Förbränning var välståndets grundpelare. Det är en sanning som
nu står klar för alltfler. För 1968 års
marxister var denna insikt fjärran. Där
gällde det bara att övervinna alienationen
i industrisamhället. Men att den industriella livsformen som sådan är problematisk, var det mycket få som vågade tänka, än mindre säga.
Det berättas att Tage Erlander en gång
fick frågan:
– Varför har allt blivit så mycket sämre?
Han svarade:
– Det är därför att vi fått det så mycket
bättre.
Den som frågade tänkte förmodligen
på postutdelning och annan service. Och
251
Tage Erlander tänkte sannolikt på de höjda lönerna för brevbärare och likställda.
Nu, i miljökatastrofens skugga, får Erlanders ord en helt annan innebörd. Men
att miljöförstöring är priset för överflödssamhället såg inte 1968 års kritiska blickar.
Inte heller uppfattade man att det var
själva människosynen i industrisamhället,
människan som maskin, som hade gestaltats i funktionalismens sovghetton. Det
var inte 1968 års arkitektgeneration som
gjorde upp med de räta vinklarnas och
funktionsuppdelningens tyranni. Det var
postmodernisterna.
1968 var ett uppbrott framåt. Det som
hägrade var det nya, fria, solidariska samhälle, som skulle komma efter revolutionen. Man hoppades så mycket, hoppades
på den mänskliga socialismen. Sovjet var
ett alternativ för mycket få. Det var Cuba
man hoppades på, Vietnam och Kina. Nå-
gonstans måste det lyckas, någonstans
måste de goda tankarna från den unge
Marx- alltid den unge Marx! – förverkligas, ta gestalt i konkret verklighet. Någonstans måste revolutionen leda till frihet
och inte till nytt förtryck. Någonstans
måste det lyckas, för annars …
Revolutionärernas pinsamma
tystnad
1968 års fortsatta historia är berättelsen
om det ständigt gäckade hoppet. Gång på
gång vecklades parollerna ut för det kämpande folket än här, än där, tills revolutionens seger kunde hälsas med jubel. Och
sedan blev det tyst. Utvecklingen blev alltid densamma: först jordfördelning, öppnade fängelser, sedan kollektivisering, militarisering, slavläger och diktatur. Karl
252
Radek, som sedermera med livet fick
plikta för sin kvickhet, uttryckte det en
gång så: ”I det kapitalistiska samhället utsuger den ena klassen den andra. I det socialistiska samhället är förhållandet det
omvända.”
Och Radek har fått rätt. Men just denna tystnad, som utbrett sig kring de segrande revolutionerna, har berövat 68-års
uppbrott dess etiska initiativ och gjort
många av dem som bar plakat mot Vietnam-kriget till djupt komprometterade
människor. Detta är en aspekt på frågan,
varför 68 års tankar mist sin dragningskraft på yngre generationer. Alltför få är
de som tagit ställning mot det förtryck de
själva bidrog till genom sin kamp. Det är
förståeligt att man undviker denna uppgörelse. Saken är pinsam. Man tog miste.
Och frågan tvingar fram en omvärdering
av hela revolutionsidealet, av just det man
hoppas på. Men så länge man inte går in i
denna uppgörelse blir man kvar i en inre
osanning och därmed har man mist det
etiska initiativ, som var en av hemligheterna bakom den sällsamma dragningskraften hos 68 års tankar. Inte heller har det
etiska initiativet kunnat återvinnas av de
många ur 68 års generation, som återvänt
till den västliga demokratin som det minst
onda. För tjugo år sedan satsade de allt på
att störta den, i dag har de inordnats i den
med bibehållande eller övergivande av
mer eller mindre radikal hållning.
1968 var det de etiska argumenten som
drev dem att bekämpa det bestående
samhället, i dag är de infogade i samma
samhälle. I den mån man ser denna sanning är cynismen eller privatiseringen av
det etiska ansvaret lätta flyktvägar. Men
det etiska initiativet återerövrar man inte
på det sättet. Inte heller vinner man den
etiska kraften genom att hålla försvarstal i
stället för att ställa sig själv frågan: Vad
förstörde vi för andra och för oss själva
1968?
I vetenskapligt och konstnärligt avseende lärde sig 1968 års studenter av Karl
Marx att se i hur hög grad forskning,
konst, rättsväsen och journalistik är bestämda av det kapitalistiska samhället. De
lärde sig att se sin egen insats i ett kampperspektiv, där också den vetenskapliga
artikeln eller socialnämndsbeslutet blir
insatt i kampen mot fascismen. Denna inställning har givetvis blottlagt många tidigare dolda sammanhang. Det var ingalunda så oproblematiskt att tala om ”objektiv
Det sällsamma är att frågan om
själva det industriella samhället,
förbränningssamhället väcktes så
sällan.
vetenskap” som man tidigare trott. Men
vad de miste på vägen var det sinne för
rättvisa och oväld, som är nödvändigt för
att ett samhälle skall fungera. Det är denna förlust som gjort så många 68-or till
belastning för sin omgivning. I den mån
de vetenskapligt producerat sig har den
gjort deras resultat i hög grad tidspräglade och därmed snabbt föråldrade.
***
Mannen med luvan nerdragen över öronen fick sin studerandebiljett till den avlägsna ort, där han förmodligen hörde
hemma. Det hade gått 20 år, och ännu efter tjugo år kunde jag känna igen honom.
Kanske har jag varit orättvis mot honom, kanske är han ändå med i Röda
Korset, kanske skjutsar han pojken till
fotbollsträningen på onsdagskvällarna.
Men jag är, med dessa reservationer,ändå
tämligen säker på, att han, som en gång
kom hit, buren av solidaritet och idealitet,
ingalunda blivit den solidariske samhällsmedlem som hans grannar skulle värdesätta, dvs den som går in i deras gemenskapsformer för deras skull, inte på sina
egna villkor. Men nu har han fått sin biljett
och nu är det vår tur.
Att miljöförstöring är priset för
överflödssamhället såg inte 1968års
kritiska blickar.
Lärdom för oss andra
Vi andra, vad betydde 1968 för oss? För
flera av oss hade det gått till synes spårlöst
förbi då men ändå påverkat oss mer, än vi
själva förstod. Den första och viktigaste
lärdomen var att det fanns alternativ. Det
var inte nödvändigt att tänka och leva
som Tage Erlander och Harold Macmillan.Det var värt priset att omsätta insikt i
253
sitt eget liv, att göra något annat av sitt liv
än det rekordåren utstakat. Detta gav en
frihet. Vi behöver inte vara utvecklingens
och strukturernas fångar.
Den andra viktiga lärdomen var förmå-
gan att ställa de stora, principiella frågorna, att se sitt eget samhälle kritiskt. Det
var inte nödvändigt att tänka på samma
sätt som de etablerade. Det självklaras
roll i historien är inte självklar.
Det hade vi kunnat lära oss utan 1968,
av Anders Nygren. Men honom var det få
som lyssnade till1968.
Det fanns i 1968 års uppbrott ett medvetande om att det var nödvändigt att gö-
ra upp med efterkrigstidens rnamonistiska kultur. De som gick med den gången,
de gjorde ett uppbrott framåt, mot den
goda revolutionen som alltid hägrade och
alltid försvann som en hägring. Det blev
ett uppbrott mot – ingenting.
Insikten att vi gått fel mitt i allt det som
verkade så bra, ytligt sett, kunde också fö-
ra fram till en annan lösning. När man gått
vilse, då är enda möjligheten att finna rätt,
att man söker sig tillbaka längs vägen man
gått. Men den lösningen är möjlig endast
där rottrådarna till det levande förgångna
ännu inte är helt avskurna.