Torgny T Segerstedt; Ett liberalt frihetsbegrepp

TORGNY T SEGERSTEDT:
Ett liberalt frihetsbegrepp
SvT fortsätter artikelserien om
makten och friheten, l 7-8186
och 9186 skrev Anders As/und,
Danne Nordling, Jan Wallenberg
och Carl Johan Ljungberg.
Torgny Segerstedt diskuterar
den enskilda människans frihet
med utgångspunkt från fiktionen
om ett samhällsfördrag. Fördraget byggde på att alla hade
samma värde och att det värdet
skulle respekteras.
Det liberala frihetsbegreppet
innebär att man inte genom lagar och förordningar får hindra
nya ideer att växa fram och inte
heller hindra kunskapens spridning. staten har i stället skyldighet att underlätta all sådan verksamhet.
Nya forskningsrön får emellertid långtgående konsekvenser
för den enskilda människan.
Skall inte individens frihet – och
trygghet – hotas, krävs ingående analys av konsekvenserna
på lång sikt.
Professor Torgny Segerstedt
var rektor för Uppsala Universitet 1955-78.
J
ag avser att i denna artikel diskutera
den enskilda människans frihet. Min
fråga blir om en människa kan vara fri
helt oberoende av andra människors frihet. Erfarenheten visar att den starke ensamme individens villkorslösa självständighet kan leda till andra människors förslavning och otrygghet. Vid varje diskussion om frihet måste man med nödvändighet också analysera trygghetens begrepp.
Frihet och trygghet förefaller ytterst vara
ett resultat av människorsinbördes relationer.
Samhällsfördraget
En god utgångspunkt för min framställning är därför den gamla teorin om ett
samhällsfördrag. Självklart är samhällsfördraget inte en historisk händelse: något
samhällsfördrag har aldrig ingåtts. Fördraget är en fiktion, man kan handla som om
självständiga människor ingått ett ömsesidigt förbindande kontrakt. Detsamma kan
man säga om teorin att staten är en organism eller person. Vi kan handla som om
staten var ett högre organiskt väsen. Jag
väljer fiktionen om samhällsfördraget därför att jag finner den mest fruktbar som
modell. Den följande framställningen är
ett försök att motivera detta val.
Samhällsfördraget innebar, att människor avsade sig en rad av sina ursprungliga rättigheter för att säkra sin fundamentalafrihet ochtrygghet. Detmåletomfattades av alla de kontraktsslutande parterna.
En utgångspunkt var sålunda att alla hade
samma värde vid fördragets ingående och
att det värdet skulle respekteras. För att
uppnå frihet och trygghet böjde sig alla
under ett av alla formulerat och accepterat
normsystem. Det systemet ställde man under en härskares kontroll genom ett nytt
avtal: härskarfördraget Bröt härskaren i
sitt handlande mot det ursprungliga samhällsfördraget kunde han, på grund av
detta sitt maktmissbruk, avsättas. Det centralaisamhällsfördragetmåstevaraattinte
någon människa skulle behandlas blott
som medel. Alla människor måste vara
mål i sig, ha ett okränkbart människovärde. Den iden låg självklart bakom
Det är endast genom samspel med
andra människor som en individs
anlag väckes tillfullt liv.
tanken att fördraget ingicks mellan likvärdiga parter. Man tillerkännersålundavarje
människa ett eget värde. Det gör man därför att man är övertygad om att människan
blir människa endast bland människor.
Erik Gustaf Geijer formulerade den tesen
så: intet jag utan ett du. Det är endast
genom samspel med andra människor som
en individs anlag väckes till fullt liv. Denna
filosofiska uppfattning har bekräftats av
den moderna socialpsykologin. Varje
människa kan både giva bidrag till andra
människors utveckling och från dem mottaga impulser till sin egen personlighetsdaning.
Varje människa har en omedelbarverklighetsupplevelse. Den upplevelsen kan
varaden vardagliga kontakten med de omgivandeföremålen, den kan varaden intuitiva konstnärliga upplevelsen av en verklighet bortom vardagsverkligheten, den
kan vara den religiösa edarenheten av en
allsmäktig gudom, det man vanligen kallar
uppenbarelse. Den kan slutligen vara den
vetenskapliga edarenheten av en lagbun- 23
den natur. Den omedelbaraverklighetsbilden är, eller kan vara, traditionsbunden.
Om vi kvarhåller fiktionen om ett samhällsfördrag kan denna traditionsbundenhet uttryckas så, att de samhällsstiftande
fäderna och mödrarna kände det angeläget att till nya generationer förmedla
kunskap om de, genom fördraget, accepterade värdena och de, på dessa värden,
byggda normsystemen. Det innebär att de
nya generationerna får ett kulturellt arv
som färgar deras verklighetsbild. Det kulturella arvet bygges sålunda upp i gemenskapen. Det utesluter dock inte att den
enskilda människan kan förnya verklighetsupplevelsen och den förnyelsen kan
vara mer eller mindre radikal. Förnyelsen
kan avse den alldagliga verklighetsbilden
och få praktiska följder, det kan vara en
poetisk upplevelse av människa och natur
och det kan vara mystikerns tolkning av livets yttersta mening. Alla människor har
inte en kreativ verklighetsupplevelse av
epokgörande art. Alla människor är inte, i
fråga om nyskapande förmåga, jämställda
med Bell, Einstein, Goethe eller Kierkegaard. I den bemärkelsen är inte människor lika, men alla människor har lika
rätt att förnya sin verklighetsupplevelse.
Det är en grundläggande princip, men därför skall vi inte förneka att det finns personligheter som förändrar vår livsåskådning mer än andra. Dessa människors skapande aktivitet kan bero på deras egen inre
styrka. Den styrkan har dock ofta befriats
genom relationen till andra människor.
Ibland, som t ex inom forskningen, kan
den relationen ta sig uttryck i samarbete.
Ibland kan växelverkan individerna emellan söka sig andra vägar.
24
Rätten till verklighetsupplevelsen
Den jag-du-relation som Geijer talade om
och som kan uppfattas som en konsekvens
av det ingångna samhällsavtalet innebär
att en nyskapande människa påverkar
andra individer och att hon, genom sitt nyskapande, gör deras liv rikare. Lättast förstår man det om man håller sig inom konstens värld. En diktare har sett något nytt i
verkligheten, som även en icke-skapande
person, genom skalden, kan förnimma.
Därigenom får han en rikare bild av sina
villkor. Detsamma inträffar, menar Adam
Smith, inom näringslivet. En skapande industriman ökar inte bara sin egen rikedom; hela samhället drar nytta av hans nya
ideer. En förutsättning för denna tankegång är dock föreställningen att de olika
individerna bildar ett systematiskt helt.
Systemet består visserligen av individer,
men individerna är för sin utveckling, beroende av alla andra individer i systemet.
Mitt arbete kommer dem till godo och
deras insatser betyder ett rikare livför mig,
bådekulturelltochmateriellt. Därmedkan
man tala om människosläktets utveckling.
En grundläggande förutsättning för utveckling i denna betydelse är varje människas rätt till sin egen verklighetsupplevelse. Accepterar man den tesen har man
inte bara anslutit sig tillläran om konstens
frihet utan man har även anslutit sig till
kravet om vetenskapens och religionens
frihet. I dessa fall rör det sig omvarje människas rätt att, utan ingripande från andra
människors eller organisationers sida,
söka efter nya aspekter av verklighetsbilden eller nya orsaker till tidigare kända
fenomen. En sådan frihet är utvecklingens
förutsättning.
Ofta är den nya bilden av verkligheten
bara en förskjutning av den traditionella,
genom kulturarvet förmedlade, erfarenheten. Det kulturella arvet kan kännas så
övermäktigt, att en samhällsmedlem upplever sig själv som en del av ett organiskt
helt, av en organism, han är bara ett nytt
skott på en gammal stam. Trädet eller organismen lever ett självständigt liv, som är
överordnat den enskilde individens liv.
Det är den psykologiska bakgrunden till
att man uppfattar staten som en organism
Man får inte genom lagar och förordningar hindra nya ideer att växa
fram.
eller en personlighet. Men från vår utgångspunkt måste vi vidhålla att samhället
inte är en organism eller en personlighet,
utan enskilda människor i samarbete under en, av dem själva skapad och accepterad, organisation. De födas in i den, men
den lever inte ett liv oberoende av dem och
de kan därför påverka och förändra organisationens regler och sätt att fungera. Vi
har sagt att varje människa har rätt till sin
egen verklighetsupplevelse. Avdettaföljer
ytterligare en mänsklig rättighet, en rättighet som av samhällets övriga medlemmar
kan upplevas som ett krav. Människan har
dels rätt att meddela (d v s kommunicera)
sin ursprungliga verklighetsbild, dels har
hennes medmänniskor rätt att pröva de
praktiska konsekvenserna av den förändrade verklighetssynen. Kravet på samfärdsel av upplevelsen motsvaras av rätten till
skriv- och yttrandefrihet, antingen det gäller poesi, religion, politik eller vetenskap.
Ingen envåldshärskare eller politisk majoritet har rätt att med maktspråk förhindra
denna samfärdsel mellan människor. När
det åter är fråga om att pröva de praktiska
konsekvenserna av en vetenskaplig upptäckt måste den överordnade principen,
som säger att handlingen måste kunna
upphöjas till allmän lag, träda i funktion.
Det innebär tillika att upptäckten inte får
ha till följd att människor förvandlas från
mål till blottamedel. Diskussionen av upptäcktens konsekvenser kan även betecknas
som en debatt om människors trygghet.
statens skyldighet
Frihet och rätt till nyskapelse och frihet
och rätt till samfärdsel av upptäcktemas
resultat samt friheten och rätten till samfärdsel och prövning av resultatens praktiska sociala konsekvenser, är enliberal utgångspunkt. Den innebär att man inte genom lagar och förordningar får hindra nya
ideer att växa fram och man får heller inte
När en vetenskaplig upptäckt är
gjord blir det vetenskapsmannens
oavvisliga skyldighet att pröva dess
sanning.
bygga hinder för kunskapens spridning.
Den innebär i stället en skyldighet från
statens sida att underlätta all sådan verksamhet.
Dit leder alltså min principiellautgångspunkt. Betraktar man den aktuella politiska situationen kan ett sådant resultat
förefalla mer än lovligt naivt och verklighetsfrämmande. Detsom utmärkervårtid,
kan man hävda, är inte respekt för människans värde utan fruktan för atombomber, gen-manipulation och datorernas integritetshotande makt. Så har t ex en stor
del av 1986 präglats av oro över konsekvenserna av reaktorsolyckan i Ukraina.
25
När detta skrives är man dessutom upprörd över den ryska avlyssningsapparaturen i vår Moskva-ambassad. I någon tidning läste jag att AIDS-virus skulle vara en
följd av DNA-manipulationer. Om det på-
ståendet är sant eller ej har jag inte kunnat
fastställa. Falskt eller inte visar ryktet att
upptäckter inom genetiken, på samma sätt
som upptäckter inom atomenergien och
elektroniken, får internationella konsekvenser. I intet fall ger de internationella
gränserna, hur man än murar igen dem,
något skydd. De positiva och de negativa
resultaten drabbar alla människor. Självhärskaren i Kreml och hans kollega i Vita
Huset eller renskötaren vid Polcirkeln
löper samma risker: ingen kan komma undan verkningarna av dessa nya vetenskapliga genombrott.
situationen har sålunda blivit den, att
när en vetenskaplig upptäckt är gjord bUr
det vetenskapsmannens oavvisliga skyldighet att pröva dess sanning. Vanligtvis
sker det, när det ärfråga om en naturvetenskaplig upptäckt, genom att man upprepar
experimentet någon annanstans i världen.
I samhällsvetenskaperna granskar man det
insamlade materialets bärighet och i
humanistiskaämnen undersöker man källmaterialets värde och hur det står sig inför
en kritisk granskning. Så långt är det fråga
om en intern vetenskaplig angelägenhet
ochför den gäller, eller borde gälla, den totala friheten.
Konsekvenserna måste analyseras
Frihetsproblemet uppstår när den nyvunna kunskapen skall omsättasi praktiskt
handlande. Det är när man analyserar de
praktiska konsekvenserna av reaktorhaverier, elektronisk kontroll eller DNA-expeL
26
riment, som man måste ställa sig frågan:
vilka följder får dessa resultat om de utnyttjas i en tillämpad vetenskap för mig,
för dig och för alla andra människor? Vi
vet att när det gäller ny kunskap på dessa
tre områden får den internationell spridning och ingen kan skydda sig. I omsorg
om sin egen trygghet tvingas man att acceptera att principen för handlingama
måste vara den att man skall behandla
människor som värden i sig, vilket innebär
att handlingen måste kunna upphöjas till
allmän lag.
Det förefaller ibland som om supermaktemas ledare börjat bli medvetna om
sin egen sårbarhet. Både president Reagan
och generalsekreterare Gorbatjov försäkrar med iver att mötet på Reykjavik visst
inte var ett fiasko. Aldrig har vi varit så
nära en överenskommelse påstod president Reagan. Bakom bägges strävan att
vara positiva ligger en gryende insikt om
att krig innebär inte bara fiendens, utan
även det egna folkets undergång. I denna
situation har supermaktema hamnat på
grund av samhällets allt tydligare vetenskapsberoende. Det är ett beroende på
både gott och ont.
När vi beskriver forskningsresultatens
internationella återverkningar bör vi inte
glömma, att en sådan forskning som den
om den genetiska koden säkerligen kommer att befria människor från många sjukdomar och mycket lidande. Man bör inte
heller glömma att naturvetenskaplig och
teknisk forskning ökat vår livskvalitet och
givit oss frihet och möjlighet att njuta av de
traditionella kulturvärdena. Det nya är att
naturvetenskap och teknik mer än tidigare
riktat blickarna motframtiden och vi på ett
nytt sätt, genom dem, kan forma vår framtid. Denna vår makt över framtiden kräver
attvi analyserar de samladekonsekvenserna av de vetenskapliga genombrotten. En
sådan analys kräver ett rationellt vetenskapligt samarbete mellan forskare från
olika vetenskaper. Samarbete har alltid
förekommit och fungerat i det internationella vetenskapssamhället Nu måste det
även omfatta forskningsgenombrottens
konsekvenser för alla nationer och för alla
människor och därmed tränger den uniVi bör inte glömma attforskningen
om den genetiska koden kommeratt
befria från många sjukdomar och
mycket lidande.
versiella principen allt mer i förgrunden. I
den finns, som vi sett, inbyggd tanken på
varje människas frihet och värde och hennes därav följande rätt till trygghet. En
följd av att vår kunskap ökat vårt inflytande över framtiden har blivit, att vårt ansvar
både för människans fria skapande och för
hennes möjligheter att meddela sina upplevelser, ökat.
Det åter innebär att vi, i ansvar för vår
framtid, måste hålla vårt värdemedvetande levande. Det åter kräver människokunskap. Den kan vi nå inte bara genom psykologisk och historisk kunskap, utan även
genom konst och litteratur. Genom konst
och litteratur kan vi umgås med människor, som levat för länge sedan. Därigenom vidgar vi vår kunskap både om samhällets och om människors villkor, vår kulturella miljö blir rikare och vi växer som
personligheter. Naturvetenskap och teknik skapar vår frihets möjligheter och de
humanistiska vetenskaperna ökar vår respekt för människans värde.