Leif Carlsson; Litteraturen och den enskildes frihet
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEIF CARLSSON:
Litteraturen och den
enskildes frihet
Föreställningen att goda författare på det hela taget alltid kämpat mot makten är okunnig och
löjlig, skriver Leif Carlsson. Diktare av yppersta sort har ofta
stått i maktens tjänst.
En av litteraturens roller är
emellertid att värna den enskildes frihet. Det gör den genom
att skildra den enskilde som fri
– och som förtryckt. Litteraturen
tvingar oss att se.
SvT-serien om litteraturen
och friheten inleddes i nr 4-51
87 av Göran Hägg.
Redaktören i Svenska Dagbladet, Leif Carlsson, är fillic i litteraturhistoria.
L
itteraturen har många roller; däribland kanske också att värna den
enskildes frihet. Redaktionen hade
säkert inte bett mig att taga till orda i saken om den ej räknat med att en sådan
roll finns; spelad mer eller mindre väl.
Man behöver inte vara litteraturhistoriker av facket – som jag råkar ha lyckan
att vara – för att vid hastig eftertanke erinra sig att litteraturen under några av sina största epoker alls ej spelat denna roll.
SkojarenTartuffe hos Moliere råkar till
sist illa ut, slagen ijärn; men den i det allra
längsta godtrogne vännen Orgon räddas
inte av litteraturen utan av en envålds allom bjudande monark, Ludvig XIV. Båda
de tvistande parterna är enskilda människor.En går fri – inte genom litteraturens
inverkan utan genom ett godtyckligt,
strängt taget lagbrytande ingrepp av en
statsmakt som verkligen inte i onödan
drog sammetsvanten över järnhandsken
vid hanterandet av enskilda människor eller enskilda författare.
Den lysande klassiska litteraturen på
Island handlar mer än någon annan om
enskilda människor, storgodsägare,
skeppsredare och jurister mest. Det finns
förmodligen få miljöer där den enskildes
frihet blomstrat så (till dess gården brann
eller spjutet stod genom magen så att
tarmarna rann ut; om härtagna eller hederligt köpta slavinnors enskilda frihet talades ej) – men ingen sökte veterligen sin
tillflykt till litteraturen, i den mest litterära
av civilisationer. Sköld skyddar bättre;
svärd bäst.
Men nu gäller det alltså oss, vi som inte
har svärd i hand men känner oss trängda.
Hur så trängda?
Den primitiva frågan är kanske viktigare än det vid första ögonkastet kan se ut.
Till den goda tonen hör att upprepa, –
dunk – dunk – dunk -, att vi har det
långt bättre än någonsin tillförne, och
långt mer att välja emellan än de flesta,
och hör sen.
Den goda tonen är som så ofta i moderna och pryda samhällen falsk. Jag kan inte
välja tåget där järnvägar lagts ner (mot
mina protester); och jag kan inte – trots
lugnt och korrekt genomförda demonstrationer – välja mjölkförpackning när
två byråkratier tillhopa bestämt hur min
frukostmjölk skall förpackas.
Om detta är mycket att säga, dock inte
här och nu.
I litteraturen är var och en alldeles
sig och ingen annan.
När den enskilda människan uppenbarligen ej kan hävda sin frihet vid mjölknischen i snabbköpet eller vid rösturnan
(de två antydda problemen hör till dem
som inte avgöres av konsumenten på
marknaden, än mindre av medborgaren
vart tredje år) – hur skall då just litteraturen kunna hjälpa henne?
Kanske ändå; på lång sikt och under
angenäma former.
Föreställningen att goda författare på
det hela taget alltid kämpat mot makten
är okunnig och löjlig. Jag erinrar mig bara
en nobelpristagare och en SvD-pristagare
som arrogant kastade bort sina pengar,
uppenbarligen därför att de var tillräckligt förmögna redan förut för att som pigfilmens oljemiljonärer kunna inför beundrande flickor tända cigarren med en
hundradollarsedeL
Detta är inte det normala. Diktare av
yppersta sort har ofta stått i maktens
315
tjänst. Den svenska skaldekonstens fader,
Georg Stiernhielm på 1600-talet, för att
inte tala om Vergilius och Horatius; eller
för den delen Dostojevski. Som andra har
de stundom valt fel makt – Ezra Pound
satsade fel när han satsade på Mussolini;
men insatsen gjordes när den såg ut att ge
god vinst.
Litteraturen har dock en roll, och en
väsentlig för att värna den enskildes frihet; därigenom har också författaren en
roll – om han inte skriver blir inget skrivet och den rollen står tom.
Vilken roll?
Inte att framvisa dygdemönster, som
en del feminister, en del socialister och åtminstone förr en del kristna trodde. Utan
helt enkelt genom att erinra om den enskildes frihet genom att skildra den enskilde som fri – och som förtryckt. Erinra
genom att skildra, tvinga oss att se.
Ivo Andric, den jugoslaviske nobelpristagaren 1961, har tvingat oss till detta
i sin berättelse om ”Bron över Drina” under det turkiska väldet. Aldrig har en
människa i litteraturen varit så ofri som
den frihetskämpe i Bosnien som vid bron
spetsades på påle, nerifrån och upp. Bö-
deln erbjöds en extra dusör om han skötte
sitt kvalificerade yrke så bra att den
olycklige levde till soluppgången.Den enskildes frihet: den torterades, den turkiske paschans, zigenarbödelns? Alla var de
onekligen enskilda människor, lysande
skildrade; innerst inne givetvis alla ofria.
Dock ingen så ofri som den som endast
önskade dö.
Inte har litteraturen nämnvärt bidragit
inågot enskilt katastrofalt fall. Inte ens för
att rädda den oskyldige kapten Dreyfus
från Djävulsön även om vi gärna vill tro
det.
316
Dock har den kanske ännu mycket att
bjuda, genom sin blotta existens. Möjligen
är detta viktigare för vår fråga än vad som
står att läsa i varje särskild bok.
Den enskilda familjeflickan kan uppleva en rysande frihet när hon kryper ihop
med en förskräcklig, otuktig bok av
Agnes von Krusenstierna (som mamma i
och för sig redan har läst). En liten pojke,
vars mamma egentligen tycker att han bör
bli vapenvägrare, läser om Biggles: han
har slagit sig i backen på att bli major.
Exemplen är lätta att tolka, och viktiga
nog. Dock finns det långt viktigare.
Läs nästan vilken som helst någorlunda läsbar bok- den handlar antingen om
Dig, eller om någon helt annan, som Du
hatar eller älskar eller vill vara. I regel det
senare. Alla flickor som träffat honom har
rimligen älskat den sista mohikanen. Har
inte ganska många önskat sig vara honom
– vid vattenfallet och 1 kanotrodden undan irokeserna? Hemma i tältet får det sedan bli som det blir; det blir det nog.
Poängen i mina exempel är besvärande
enkel. Den läsande finner i litteraturen en
särskild frihet, att vara en man för sig,
som det förr hette i en omedveten manschauvinism. Må detta kompenseras, innan protester kommer igång, av Shakespeare:
Age cannot wither her
nor custom sta/e
her infinite variety
Det är med drottning Cleopatra som
med alla vi möter i litteraturen. Var och
en är alldeles sig och ingen annan. Några
försök – kollektivromaner kallade – har
gjorts i motsatt riktning men inte lyckats
riktigt bra. Tro den som under en ej helt
kort tid försökt att som universitetslärare
framlocka intressanta synpunkter på dessa produkter.
Den enskildes frihet kan dikten ej
effektivt argumentera för – men väl
demonstrera.
Att födas, att arbeta, att älska, att avla
och föda barn, att bli krassliga och att dö.
Det är detta vi håller på med, summan på
texten. I bästa fall håller vi varandra i handen, och vi vill gärna vara så fria som möjlighet och kärlek kan tillstädja.
Där kan litteraturen, den gamla och
kanske också den nya, bispringa oss. Den
enskildas frihet kan dikten ej effektivt
argumentera för – tro en gammal politiker – men väl demonstrera.
Tro en gammal bokläsare.
Litteraturen och den
enskildes frihet
Föreställningen att goda författare på det hela taget alltid kämpat mot makten är okunnig och
löjlig, skriver Leif Carlsson. Diktare av yppersta sort har ofta
stått i maktens tjänst.
En av litteraturens roller är
emellertid att värna den enskildes frihet. Det gör den genom
att skildra den enskilde som fri
– och som förtryckt. Litteraturen
tvingar oss att se.
SvT-serien om litteraturen
och friheten inleddes i nr 4-51
87 av Göran Hägg.
Redaktören i Svenska Dagbladet, Leif Carlsson, är fillic i litteraturhistoria.
L
itteraturen har många roller; däribland kanske också att värna den
enskildes frihet. Redaktionen hade
säkert inte bett mig att taga till orda i saken om den ej räknat med att en sådan
roll finns; spelad mer eller mindre väl.
Man behöver inte vara litteraturhistoriker av facket – som jag råkar ha lyckan
att vara – för att vid hastig eftertanke erinra sig att litteraturen under några av sina största epoker alls ej spelat denna roll.
SkojarenTartuffe hos Moliere råkar till
sist illa ut, slagen ijärn; men den i det allra
längsta godtrogne vännen Orgon räddas
inte av litteraturen utan av en envålds allom bjudande monark, Ludvig XIV. Båda
de tvistande parterna är enskilda människor.En går fri – inte genom litteraturens
inverkan utan genom ett godtyckligt,
strängt taget lagbrytande ingrepp av en
statsmakt som verkligen inte i onödan
drog sammetsvanten över järnhandsken
vid hanterandet av enskilda människor eller enskilda författare.
Den lysande klassiska litteraturen på
Island handlar mer än någon annan om
enskilda människor, storgodsägare,
skeppsredare och jurister mest. Det finns
förmodligen få miljöer där den enskildes
frihet blomstrat så (till dess gården brann
eller spjutet stod genom magen så att
tarmarna rann ut; om härtagna eller hederligt köpta slavinnors enskilda frihet talades ej) – men ingen sökte veterligen sin
tillflykt till litteraturen, i den mest litterära
av civilisationer. Sköld skyddar bättre;
svärd bäst.
Men nu gäller det alltså oss, vi som inte
har svärd i hand men känner oss trängda.
Hur så trängda?
Den primitiva frågan är kanske viktigare än det vid första ögonkastet kan se ut.
Till den goda tonen hör att upprepa, –
dunk – dunk – dunk -, att vi har det
långt bättre än någonsin tillförne, och
långt mer att välja emellan än de flesta,
och hör sen.
Den goda tonen är som så ofta i moderna och pryda samhällen falsk. Jag kan inte
välja tåget där järnvägar lagts ner (mot
mina protester); och jag kan inte – trots
lugnt och korrekt genomförda demonstrationer – välja mjölkförpackning när
två byråkratier tillhopa bestämt hur min
frukostmjölk skall förpackas.
Om detta är mycket att säga, dock inte
här och nu.
I litteraturen är var och en alldeles
sig och ingen annan.
När den enskilda människan uppenbarligen ej kan hävda sin frihet vid mjölknischen i snabbköpet eller vid rösturnan
(de två antydda problemen hör till dem
som inte avgöres av konsumenten på
marknaden, än mindre av medborgaren
vart tredje år) – hur skall då just litteraturen kunna hjälpa henne?
Kanske ändå; på lång sikt och under
angenäma former.
Föreställningen att goda författare på
det hela taget alltid kämpat mot makten
är okunnig och löjlig. Jag erinrar mig bara
en nobelpristagare och en SvD-pristagare
som arrogant kastade bort sina pengar,
uppenbarligen därför att de var tillräckligt förmögna redan förut för att som pigfilmens oljemiljonärer kunna inför beundrande flickor tända cigarren med en
hundradollarsedeL
Detta är inte det normala. Diktare av
yppersta sort har ofta stått i maktens
315
tjänst. Den svenska skaldekonstens fader,
Georg Stiernhielm på 1600-talet, för att
inte tala om Vergilius och Horatius; eller
för den delen Dostojevski. Som andra har
de stundom valt fel makt – Ezra Pound
satsade fel när han satsade på Mussolini;
men insatsen gjordes när den såg ut att ge
god vinst.
Litteraturen har dock en roll, och en
väsentlig för att värna den enskildes frihet; därigenom har också författaren en
roll – om han inte skriver blir inget skrivet och den rollen står tom.
Vilken roll?
Inte att framvisa dygdemönster, som
en del feminister, en del socialister och åtminstone förr en del kristna trodde. Utan
helt enkelt genom att erinra om den enskildes frihet genom att skildra den enskilde som fri – och som förtryckt. Erinra
genom att skildra, tvinga oss att se.
Ivo Andric, den jugoslaviske nobelpristagaren 1961, har tvingat oss till detta
i sin berättelse om ”Bron över Drina” under det turkiska väldet. Aldrig har en
människa i litteraturen varit så ofri som
den frihetskämpe i Bosnien som vid bron
spetsades på påle, nerifrån och upp. Bö-
deln erbjöds en extra dusör om han skötte
sitt kvalificerade yrke så bra att den
olycklige levde till soluppgången.Den enskildes frihet: den torterades, den turkiske paschans, zigenarbödelns? Alla var de
onekligen enskilda människor, lysande
skildrade; innerst inne givetvis alla ofria.
Dock ingen så ofri som den som endast
önskade dö.
Inte har litteraturen nämnvärt bidragit
inågot enskilt katastrofalt fall. Inte ens för
att rädda den oskyldige kapten Dreyfus
från Djävulsön även om vi gärna vill tro
det.
316
Dock har den kanske ännu mycket att
bjuda, genom sin blotta existens. Möjligen
är detta viktigare för vår fråga än vad som
står att läsa i varje särskild bok.
Den enskilda familjeflickan kan uppleva en rysande frihet när hon kryper ihop
med en förskräcklig, otuktig bok av
Agnes von Krusenstierna (som mamma i
och för sig redan har läst). En liten pojke,
vars mamma egentligen tycker att han bör
bli vapenvägrare, läser om Biggles: han
har slagit sig i backen på att bli major.
Exemplen är lätta att tolka, och viktiga
nog. Dock finns det långt viktigare.
Läs nästan vilken som helst någorlunda läsbar bok- den handlar antingen om
Dig, eller om någon helt annan, som Du
hatar eller älskar eller vill vara. I regel det
senare. Alla flickor som träffat honom har
rimligen älskat den sista mohikanen. Har
inte ganska många önskat sig vara honom
– vid vattenfallet och 1 kanotrodden undan irokeserna? Hemma i tältet får det sedan bli som det blir; det blir det nog.
Poängen i mina exempel är besvärande
enkel. Den läsande finner i litteraturen en
särskild frihet, att vara en man för sig,
som det förr hette i en omedveten manschauvinism. Må detta kompenseras, innan protester kommer igång, av Shakespeare:
Age cannot wither her
nor custom sta/e
her infinite variety
Det är med drottning Cleopatra som
med alla vi möter i litteraturen. Var och
en är alldeles sig och ingen annan. Några
försök – kollektivromaner kallade – har
gjorts i motsatt riktning men inte lyckats
riktigt bra. Tro den som under en ej helt
kort tid försökt att som universitetslärare
framlocka intressanta synpunkter på dessa produkter.
Den enskildes frihet kan dikten ej
effektivt argumentera för – men väl
demonstrera.
Att födas, att arbeta, att älska, att avla
och föda barn, att bli krassliga och att dö.
Det är detta vi håller på med, summan på
texten. I bästa fall håller vi varandra i handen, och vi vill gärna vara så fria som möjlighet och kärlek kan tillstädja.
Där kan litteraturen, den gamla och
kanske också den nya, bispringa oss. Den
enskildas frihet kan dikten ej effektivt
argumentera för – tro en gammal politiker – men väl demonstrera.
Tro en gammal bokläsare.