Stefan Hedlund; Om glasnost och perestroika i det sovjetiska jordbruket

STEFAN HEDLUND:
Omglasnostochperestroika
idet sovjetiskajordbruket
Perestroika – omstrukturering –
och glasnost – öppenhet – har
blivit viktiga symboler för intentionerna hos Sovjetunionens politiska ledning. Författaren visar
hur förändringarna märks bl a i
det sovjetiska jordbruket.
Det är en långsiktig process
att prägla om dem som vant sig
vid planhushållning och direktiv
uppifrån. Under den gångna vintern genomgick t ex 12 miljoner
anställda inom jordbruket intensivkurser i ekonomi och arbetsledning för att kunna svara mot
de nya kraven.
Det räcker inte med att man
nu kritiserar det gamla systemet. Kritiken måste leda till
handling.
Stefan Hedlund är fil dr i ekonomisk historia.
G
asnost och perestroika är två nyovjetiska modeuttryck som
nabbt håller på att bli var mans
egendom i debatten om den pågående
sovjetiska reformprocessen. Förvisso har
många bedömare hävdat att det bakom
den nya språkliga fasaden kanske inte
finns så mycket som är nytt, och bland reformvänliga sovjetiska kretsar är oron sä-
kert stor att dylika spekulationer skall
komma att besannas. Orden är dock viktiga symboler för den politiska ledningens
intentioner och det kan kanske därför vara motiverat att se något på den verklighet
som döljer sig bakom den nya terminologin.
Perestroika betyder ”omstrukturering”,
och då majoriteten av bedömare – i Sovjet såväl som i Väst – tycks vara ense om
att behovet av omstrukturering, dvs ekonomisk reform, är störst inom jordbruket
skall jag använda detta som illustration.
Som bakgrund förefaller det här naturligt
att använda en artikel som publicerades i
våras i den ideologiskt viktiga sovjetiska
partitidskriften Kommunist, författad av
partiets chefsideolog, politbyråmedlemmen Egor Ligatjev.
Artikeln inleder med att tala om de
framsteg som har gjorts sedan 1982 års
”Livsmedelsprogram”. Produktionen har
ökat (framför allt då förra årets spannmålsskörd), antalet förlustbringande
jordbruksföretag har minskat, vilket kan
peka på en bättre finansiell disciplin, och
den andel av jordbruksinvesteringarna
som går till sociala och kulturella ändamål
har ökat, vilket kan antyda en lindring av
ungdomens flykt från landsbygden. Ligatjev tycks således se en del positiva tecken, men så kommer då på klassiskt vis
det ryska ordet odnako, ”men”!
342
Det finns fortfarande mycket kvar att
göra. De positiva tendenserna är ännu bara tendenser. Livsmedlens variation och
kvalitet måste förbättras. Produktionens
tillväxt måste mer än fördubblas. Framför
allt är jordbrukets andel av ekonomins totala investeringar alltför hög, och man
måste ”strängt” utvärdera vilken avkastning dessa resurser ger. Så långt är det
kanske inte så mycket nytt, vare sig i anspråken på framsteg eller i problembeskrivningen.
Experiment med självstyre
Det verkligt intressanta kommer då framställningen övergår till att diskutera infö-
randet av vad som på ryska kallas kollektivnyj podr jad, en övergripande benämning för arbetslag som arbetar under
självstyre och avlönas efter resultat. sedan 1982 har antalet sådana arbetslag
ökat sjufalt, medan arbetsproduktiviteten
endast har stigit med 18 procent, något
som rimmar illa med såväl den höga investeringsnivån som med de mycket positiva resultat som tidigare redovisats av så-
dana kontrakt. Ligatjev säger här rent ut
att det i många fall rör sig om föga mer än
nya etiketter på samma gamla system: det
är fråga om ”byråkrati av renaste vatten”.
Han fortsätter: ”De nya ekonomiska relationerna måste omfatta inte hara de direkt
producerande arbetslagen, utan även
dessas relationer till de styrande organen.
Om detta inte kan uppnås kommer kolchozer och sovchozer att arbeta enligt det
nya systemet, medan de styrande organen
fortsätter på gammalt vis. Av en sådan
tingens ordning har vi naturligtvis föga att
vänta.”
Det budskap som här står skrivet mellan raderna är minst sagt häpnadsväckande: ”Jordbruksproduktion måste bedrivas av bönder som har ett direkt materiellt intresse i slutresultatet av sitt arbete,
men det är tveksamt om vi kan förmå de
styrande och kontrollerande organen att
acceptera detta!” I ett slag förkastar politbyråmedlemmen Liga~ev snart sextio år
av sovjetisk jordbrukspolitik, och det är
kanske föga ägnat att förvåna att man idag
talar mycket om vikten av ”den mänskliga
Snarare än att skapa nya rättigheter
gäller det att försvara dem som redan existerar.
faktorn”. Varifrån skall de nya ”bönderna” komma? Hur skall de ”styrande organen” omskolas?
Den första frågan är kanske den enklaste att besvara. Erfarenheterna från så-
väl den privata sektorn som olika tidigare
experiment med självstyre visar klart på
en betydande reserv av såväl initiativförmåga som vilja till hårt arbete, bara belö-
ningen är den rätta. En del experter menar också att det fortfarande finns en betydande produktionsreserv som kan mobiliseras, via ett utökat stöd till den privata produktionen. På denna punkt vill jag
dock ställa mig en aning tvivlande.
Privata aktiviteter
Den privata sektorn dvs de berömda
jordlotterna, har länge utgjort en gökunge
i det sovjetiska jordbruket, och trenden
har dessutom varit klart tillbakagående, i
takt med att betalningen från den socialiserade sektorn har ökat. Framför allt torde ungdomen med visst fog kunna misstänkas för att vara obenägen att stiga upp
klockan fem om morgonen för att mjölka
kor, om det finns andra inkomstkällor. En
sovjetisk sociologisk undersökning pekar
på att endast 34 procent av de kolchozfamiljer där bägge makarna är under 30 år
håller sig med den annars så viktiga privata kon, medan motsvarande siffra för familjer med babusjka, dvs med en inneboende mormor eller farmor, är hela 62
procent. Trots dessa reservationer finns
det dock tecken på att de tidigare hårda
begränsningarna på areal och innehav av
husdjur nu håller på att luckras upp, och
kanske är det så att det i vissa regioner –
t ex Baltikum- faktiskt finns en viss reserv att mobilisera.
Det centrala problemet när det gäller
privata aktiviteter rör emellertid inte olika tekniska möjligheter eller begränsningar så mycket som den attityd som intas av framför allt lokala partiorgan. I detta avseende har det privata jordbrukets
ställning länge varit osäker. Den kampanj
som förra våren inleddes mot ”oförtjänta
inkomster” (netrudovye dochody) har i
många väldokumenterade fall tagits som
täckmantel för rena trakasserier av bönder på väg till marknaden, vilket illustrerar en väsentlig aspekt av reformarbetets
”politiska” dimension. Snarare än att skapa nya rättigheter gäller det att försvara
dem som redan existerar, dvs att sätta
stopp för renodlat maktmissbruk. Detta
är en aspekt av den ”mänskliga faktorn”,
där betydande förändring är av nöden.
En annan sådan aspekt rör huruvida
man faktiskt kommer att lyckas skapa nya
”kadrer”, som är kompetenta att leda
omdaningen av det sovjetiska jordbruket
till de krav som ställs i en modem industristat. Ett av de mest positiva tecken på
343
förändring som för närvarande kan observeras rör ett dekret från förra våren
enligt vilket jordbruksföretagen tillåts att
direkt till konsumenterna sälja eventuella
överskott, sedan de statliga leveranskvoterna klarats av.
En långsiktig process
En viktig förutsättning för att detta skall
leda till resultat är att man samtidigt skapar en fri reserv av produktionskapacitet,
som inte täcks av de obligatoriska uppköpsplanema, och vissa källor har här
nämnt siffror i storleksordningen 20-30
procent. Samtidigt tillägger man emellertid att många kolchozordförande och
sovchozdirektörer står handfallna inför
sin nuvunna frihet. Man vet inte vad som
kan vara lämpligt att odla, i många fall
kanske inte ens vad grannen odlar, och
man vet inte vilka priser man kan förvänta
sig på marknaden.
Det finns här ett mycket viktigt psykologiskt arv från stalintidens konfiskationspolitik. De som borde lägga upp och
fördela jordbruksarbetet har vant sig vid
att få färdiga planer uppifrån, medan
agronomer och andra experter som borde
ägna sig åt specialisering och förädling
har vant sig vid att förklara och ursäkta
missöden, snarare än att undvika dem.
”Kommandojordbruket” har ersatt kunskaper och initiativ med direktiv uppifrån, och detta har under lång tid präglat
individernas beteende. Man kan därför
inte helt abrupt avlägsna direktiven, utan
att samtidigt ”prägla om” individerna. Vi
står därmed inför en långsiktig process.
En liknande typ av problem kan iakttas
i den finansiella sfären, där jordbruksföretagen under lång tid har fått lära sig
344
att ökande kostnader kan täckas via ökade krediter, och att skulderna när de väl
nått en viss nivå mer eller mindre automatiskt kommer att skrivas av. Denna avsaknad av finansiell disciplin lägger en
mycket allvarlig begränsning på möjligheterna att övergå från ”administrativ” till
”ekonomisk” styrning, och en del experter menar att man nu faktiskt har heslutat
sig för att ta itu med detta problem. Tydligen har en ”sträng regim” (strogii regim)
införts för de värsta syndarna, en regim
som helt enkelt skall gå ut på att inga fler
krediter beviljas. Det finns emellertid här
en viktig parallell med skuldkrisen i Väst.
Vad gör man med länder som inte kan betala?
Mycket kretsar kring något så enkelt
som kompetens. Det kan vara av ett visst
intresse att dra sig till minnes Lenins gamJa uppmaning,från tiden för införandet av
tjugotalets Nya Ekonomiska Politik
(NEP), att man nu måste lära sig att ”driva
handel” (utjites torgovat), en uppmaning
som tycks vara lika aktuell nu som då. De
uppgifter det nybildade superministeriet
Gosagroprom ställs inför är av två slag. A
ena sidan måste man genomföra en utrensning av sådana ”kadrer” – inom Parti
och administration såväl som ute på jordbruksföretagen – som alltför väl har tagit
till sig det gamla systemet, och därmed är
svåra att ”omskola”,och å den andra måste man tillföra nytt friskt blod.
I det förra fallet Jämnas en mycket
intressant uppgift av Ligatjev, som påstår
att omkring 30 procent av de personer på
ledande poster inom jordbruket som under de senaste fem åren lämnat sina befattningar har fått avsked just på grund av
inkompetens. I det senare fallet lär under
den gångna vintern hela 12 miljoner anställda inom jordbruket, på alla nivåer, ha
genomgått intensivkurser i framför allt
ekonomi och arbetsledning. Detta är förvisso positivt och förhoppningsfullt, men
det räcker inte, om man inte samtidigt kan
garantera att den nya kompetensen också
ges utrymme att agera.
Tekniskt sett finns redan förutsättningarna för en betydande positiv utveckling,
och det ligger en intressant historisk poäng i att man allt oftare hör jämförelser
med den ”naturaskatt” (prodnalog) som
infördes av Lenin 1921, och som kom att
bli startskottet för NEP. Jag kan idag inte
Många kolchozordförande och sovchozdirektörerstår handfallna inför
sin nyvunna frihet.
se att det ekonomiska systemet lägger
några hinder i vägen. I många avseenden,
t ex vad beträffar vägar, lagringsutrymmen, transporter och reservdelar, är det
förvisso mycket mörkt i tunneln, men det
specifikt sovjetiska i sammanhanget är att
lösningen på problemen måste sökas i
den politiska – eller byråkratiska – sfä-
ren.
Kampanj mot ”svarta” inkomster
Vårt intresse bör därför koncentreras på
möjligheterna att via den nya kampanjen
för ”öppenhet” (glasnost) åstadkomma en
sådan utrensning och ”omskolning” av
”kadrerna” att en ny typ av förhållande
kan skapas mellan de styrande organen
och de producerande individerna, ett förhållande som bygger på respekt för de på
papperet långtgående rättigheter till självständigt och resultatavlönat arbete som
redan finns. Som utgångspunkt för denna
diskussion vill jag ta en mycket intressant
artikel som i våras publicerades i Pravda.
Själva bakgrundshistorien är – om än
tragisk – tämligen banal. Det hände sig i
en mindre stad i Ukraina att en tjänsteman på mellannivå, sedan hans dotter gift
sig och flyttat hem till sin make, fann sig
stående med en ledig lägenhet som han
omedelbart hyrde ut svart. Saken bragtes
till myndigheternas kännedom och togs
upp till diskussion i partiets distriktskommitte, där det beslöts att tjänstemannen
för sitt ”moraliskt degenererade” beteende skulle uteslutas ur partiet och att hans
fall skulle överlämnas till domstol. I avvaktan på rättegång tog han sitt liv. Den
omoraliskt förvärvade inkomsten uppgick till totalt 285 rubel och 93 kopek,
eller knappt 3 000 kronor enligt officiell
växelkurs. Pravda slog upp denna historia
på en dryg tredjedels sida.
Då tidningens korrespondent anlände
till ”brottsplatsen” fann han att ett överordnat partiorgan redan hade undersökt
saken och uppdagat det obetydliga i det
ursprungliga brottet. Tjänstemannen
”återupprättas” postumt, och den lokale
partisekreteraren skils från sina arbetsuppgifter, med en ”sträng varning” införd
i sin partibok. Därefter börjar historien
rullas upp. Den första frågan är varför
den lokala partikommitten agerat så hårt,
en fråga som blir av särskild vikt då det
framkommer att man vid samma möte
gått betydligt mildare fram med individer
som gjort sig skyldiga till brott av en betydligt allvarligare karaktär, om än av en
annan natur. På en direkt fråga hänvisar
en av de ansvariga till tryck uppifrån:
”Varje månad är vi skyldiga att skriftligen
redogöra inför åklagarämbetet hur vi driver den pågående kampanjen mot oför- 345
~änta inkomster. Hur många som har avslöjats, hur många kontroller och räder
som har genomförts, hur många fall som
har lämnats vidare till domstol. Vad skall
vi göra om vi inte har något att rapportera?”
Det sovjetiska systemets ”kampanjlogik” försätts här i en obarmhärtig belysning. För att uppfylla sitt kampanjmål var
man helt enkelt tvungen att offra ~äns?-
temannen, då de övrigas brott var av fel
”sort”. Graden av hans försyndelse blev
därmed till en underordnad fråga. Att
denna typ av kampanjer huvudsakligen
tjänar den offentliga demonstrationens
syfte slås klart fast av Pravdas korrespondent – i de rättskipande organens nät
fastnar på detta sätt bara småfisk: ”Naturligtvis måste även denna typ av brott bekämpas, men varför lyckas de verkligt
fula fiskarna hela tiden slinka undan?”
”Och hur reagerar Partiets kontrollorgan på detta? På intet sätt!” Denna typ av
aktiviteter syftar dessutom inte endast till
att dölja konsekvenserna av slarv och då-
ligt arbete, utan även till att skapa illegala
fonder ur vilka illegala bonus och premier
kan betalas ut: ”Med andra ord, det leder
till oförtjänta inkomster, med allvarliga
konsekvenser för samhället, i moraliskt
såväl som materiellt avseende.” Den
uppenbara slutsatsen är att kampanjer
måste föras med ett omdöme som inte utgår ifrån lagens bokstav utan från dess anda: ”Annars kommer kampen mot missförhållanden att förvandlas till en jakt efter planmål, med ofrånkomliga misstag
och övertramp.”
Denna lilla historia sammanfattar
egentligen hela vidden av den problematik som Gorbatjev möter i sina
reformsträvanden. Systemet bygger på di- 346
rektiv uppifrån, som av uppenbara skäl
måste bli synnerligen trubbiga. Man har
t ex i decennier skämtat om spikfabriken
som bara producerar nubb, om planen uttrycks i antal, eller jättespik om den uttrycks i ton. Samma historia ser vi nu upprepas i kampanjerna för glasnost och mot
”oförtjänta inkomster”. I toppen kan man
vara väl medveten om de verkliga orsakerna till olika problem och vad som behöver göras, men då ”öppenhet” blir till
kampanj kommer dess tonvikt också att
gradvis förskjutas, till form utan innehåll.
Före glasnostvar det varje ”sovjetmänniskas” plikt att varje månad i ett visst antal
minuter, eller på ett visst antal A4-sidor,
sjunga systemets lovpris. Efter glasnost
gäller att framhäva dess dåliga sidor, men
antalet minuter, respektive A4-sidor, förblir oförändrat.
Då bekämpandet av korruption och
oärlighet blir till kampanj, kommer domstolar och partiprotokoll att fyllas av fifflare oeh småskojarc, av samma skäl som
det är lättare för en hundfångare att fylla
sin kvot genom att smita in i villaträdgårdar och fånga barnens älsklingsvovvar än
att ge sig på jakt efter de vilda bestar som
stryker omkring på gatorna och hotar
kommunister såväl som partilösa.
Kritiken måste leda till handling
Det är kanske föga ägnat att förvåna att
tonen i den centrala partipressen nu håller på att bli allt fränare, och för den
språkligt intresserade utvidgas den nysovjetiska vokabulären snabbt: bjurokratism, formalism och internost torde kanske inte behöva översättas. Det framstår
också med allt större glasnost att man i
Moskva snabbt håller på att bli medveten
om faran att t ex kampanjen för ökad ”öppenhet” kan komma att reduceras till en
kampanj som alla andra, där planuppfyllnadsrapporten snarare än de faktiska resultaten blir till rättesnöre.
T ex rapporteras det att Gorbatjev, vid
sin resa i Baltikum, i samband med ett fö-
retagsbesök lär ha konfronterats med en
företagsledare som mycket stolt började
rabbla upp hur uselt allting stod till på
hans företag, och hur mycket tid och
energi man ägnade åt att avslöja ytterligare brister. Med en bister min avbryter
Partichefen denna troligen välförberedda
ceremoni med det oförskämda påpekandet, att det kanske kunde vara lämpligt att
försöka åtgärda problemen också!
Lösningen på problemen måste sö-
kas i den politiska -eller byråkratiska- sfären.
Som utanförstående betraktare ställer
man sig dessutom något förbryllad över
att man på högsta ort tydligen anser sig
behöva påpeka att det inte ens i ”öppenhetens” namn är rimligt att skylla allt elände på Partiet, och att det kanske kunde
vara rimligt att någon gång ibland även
söka framhäva samhällets positiva drag.
Det är en sak att tillåta en liten om än
viktig krets av intellektuella i Moskva och
Leningrad att fritt diskutera viktiga samhällsproblem i olika media, men det är en
helt annan sak att ge sådan kritik innehåll
-för att inte tala om funktion- då vi flyttar oss till landsortspressen, till partiets
lokala organ eller ut på företag och förvaltningar.
Hypotetisk ”god cirkel”
Iett annat relativt färskt nummer av Pravda skriver man på ledarsidan om just kritikens roll i pressen, och slår där helt klart
fast att det är den lokala nivån som kommer att bli avgörande: ”Om partikommitteerna förhåller sig likgiltiga, till vad tjä-
nar då all kritik? … Orden förlorar sitt innehåll och människorna vänjer sig gradvis
vid att kritiken inte leder till någon handling.” För journalisterna blir uppgiften inte bara att avslöja och kritisera, utan även
att följa upp och se till att kritiken får andra effekter än långa tal och promemorior
om hur dåligt allting är. För att illustrera
vad denna uppgift egentligen innebär,
skall jag avsluta med att skissera en hypotetisk ”god cirkel”, som på lång sikt kan
föra in den sovjetiska ekonomin på en
gynnsam utvecklingsbana.
Jag utgick ovan ifrån att en nödvändig
förutsättning för framgång med perestroikan var en framgångsrik omdaning av den
s k mänskliga faktorn. Ponera nu att man,
i takt med att missdådare och missförhål- 347
landen avslöjas, samtidigt förmår se till att
deras ersättare inte omedelbart placeras i
en situation där de i sin tur tvingas in i
samma beteende, dvs ett slags dialektisk
process, där första steget är att hålla tillbaka kampanjmetoder och maktmissbruk, i syfte att bygga upp en kompetens
att ”driva handel” (torgovat) utan partiets
övervakning. Goda resultat här kan så i
nästa steg användas för att försvaga byrå-
kratins motstånd, och därmed tillåta ytterligare små steg framåt, i riktning mot
en verklig reform värd namnet.
För att en sådan politik skall bli framgångsrik krävs ett stort tryck uppifrån, en
mycket aktiv roll för pressen, och en genuin politisk vilja (och förmåga) att faktiskt ”belöna” små steg framåt – inom den
givna ramen – med ytterligare framflyttningar av stängslet. Här kan förvisso – på
goda grunder – invändas att en sådan utveckling knappast förefaller sannolik, och
mitt enda försvar mot sådan kritik måste
ta formen av en motfråga: ”Finns det
egentligen någon annan väg?”