Jan B Jörnmark; Statsterrorister och biståndsbanditer
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JAN B JÖRNMARK:
statsterrorister och
biståndsbanditer
”Den blockerade utvecklingens
logik” är underrubriken på denna artikel. Den skildrar drag i
u-ländernas inre politiska bild
som är väsentliga för vår utformning av bistånd.
l dag kan vi identifiera ett av
den totalitära statens svaghetsskeden. Kan vi i detta läge stödja den decentraliserade
kapitalismen innebär detta ett
direkt och omedelbart stöd till
oberoende och pluralism för Afrikas förtryckta folk.
Jan B Jörnmark är forskarstuderande i ekonomisk historia vid
Göteborgs universitet.
D
emokratins eller diktaturens vara
eller icke vara i mindre utvecklade länder har den senaste tiden
kommit att utsättas för ett nymornat
svenskt intresse.
Självklart vore väl demokratin som vi
känner den att föredra även i dessa stater,
men tyvärr tvingas vi kanske ändå konstatera att blott diktaturen är möjlig i socioekonomiskt outvecklade stater. Vid ett
visst mått av analfabetism, bristande
kommunikationer och – kanske viktigast
av allt – bristande integrering med fungerande marknadssystem, blir demokratifrågor både ogripbara och mindre intressanta. Yttervärlden – staten – blir
med Göran Hydens träffsäkra bild, ett
ogripbart moln utan beröringspunkter
med det traditionella lågproduktiva samhället.
Om så alla katter ordnas i en grå diktaturskala, eller blir dubiösa demokratier,
(lndien, Sri Lanka osv ), är ändå inte biståndets adress ointressant. Vissa av de
stater vi ser som diktaturer kommer av rena tillfälligheter att starta verklig utveckling, i vilken folkets massa bereds möjligheter att delta. I dessa säregna undantagsfall där verklig utveckling tillåts pågå,
kommer också pluralismen efterhand att
göra sitt intåg: Verklig kapitalistisk utveckling är en permanent revolution, vilken ständigt föder fram nya maktgrupper.
I takt med tilltagande socioekonomisk
styrka kommer dessa att framföra sina
krav utanför de gamla statskontrollerade
maktkanalema.
Det paradoxala i sammanhanget blir
alltså att en framgångsrik statsformation
undergräver sin egen maktbas! AJJtså
måste vi inse att ur ett rent maktmaximeringsperspektiv den mest lyckade staten
är den där statseliten helt kan få länderna
att stagnera, av flera olika skäl: Dels blir
”staten” eliten och entrepenörernas enda
källa till makt och rikedom, vilket hindrar
alternativa maktgrupper att växa fram,
istället kommer ett system av ödmjuk opportunistisk lojalitet och korruption inom
statens accepterade ram att utvecklas.
För det andra kommer den tilltagande
sociala polariseringen att döma folkflertalet till stillatigande svält och politisk
apati under elitens tunga ok.
Vi måste alltså söka urskilja vilka statsformationer som förefaller kunna främja
den verkliga utvecklingen på djupet, och
vilka som håller på att urarta till folkfängelser.
De senare verkar utgöra det historiska
normalfallet. Inte minst deras häpnadsväckande förmåga att gång efter annan
dyka upp i de mest skilda språkdräkter,
gör problemet att förstå den totalitära statens utvecklingslinjer brännande.
Så skilda herrar som Pinochet, U-Sung,
Mareos och Ze-Dong har kanske alla för
en tid verkat kunna frambesvärja någon
form av utveckling, men ständigt tvingas
vi konstatera hur ”utvecklingen” i dessa
elitstater blir perverterad: Industrier och
infrastruktur må vara möjliga att bygga ut,
men till priset av ett omänskligt lidande
för folkflertalet. Tvångsförflyttningar,
kollektiviserinskampanjer, konfiskatoriska skatter och bedrövliga industriella arbetsförhållanden verkar legio där denna
”utveckling” dragit fram.
När någon ”kapitalistisk” eller ”socialistisk” elitstat för en tid förefaller ha lyckats och därmed blivit norm ivår egen debatt, tycks vi så ständigt dömda till omvärderingar när den upplyste despoten
fallit och de nya kvastarna ger oss nya ver- 349
sioner av de gamla sanningarna.
standardargumentet till statstypens
försvar- att man här på kort tid kan skapa utveckling till det överlevande folkflertalets förfång och lycka – blir till sist
mycket tvivelaktigt: I vilken mån har utvecklingen i de ”positiva socialistiska”
länderna inte främst gynnat en ny statsbä-
rande klass av byråkratlakejer, spioner
och officerare ifolkarmeer? Är en 23 meter hög guldstaty av hr Il-Sung ett tecken
på socialistisk tillväxt? På samma vis –
vilka verkliga resultat har de flesta ”kapitalistiska” diktaturerna kunnat visa upp?
Hr Mareos långa följd av tillväxtår visade
sig, synade i sömmarna, främst bestå i
sockerbaranat och några tusen par skor,
likartade resultat kan också afrikanska
kejsare och presidenter visa upp, när tillväxt kommit att kanalisera i schweiziska
pensionsförsäkringar och franska landsbygdsslott
Och ”utvecklingen” fortsätter. Ständigt
hör vi samma fraser om ”kollektivisering”
och ”statskapitalism”, samt behovet av bistånd till förverkligandet av dessa strategier: Följaktligen får vi åter vara behjälpliga vid anläggandet av vita elefanter (dammar, industrier, regeringshögkvarter och
kongresspalats), vilka, ryckta ur ett totalt
samhälleligt sammanhang, aldrig kommer
att fungera eller bli konkurrenskraftiga.
Så stöder vi inte utveckling utan strategier för kollektivt förtryck, ty även om anläggningarna aldrig kan bli effektiva, kan
de ändå fungera som redskap för den totalitära staten genom olika former av arbetsplikt och genom att slå ut de alternativa maktcentra en produktiv lokal småindustri skulle kunna utgöra.
Bistånd av denna typ är både förkastligt och oförsvarligtTill syvende och sist
350
kommer hjälp av detta slag bara att gynna
statsterrorister och de svenska företag
som får uppdragen att anlägga elefanter.
Kan vi å andra sidan stötta verklig utveckling och alternativa maktgrupperingar, då får också biståndet en progressiv
och dynamisk roll, ur såväl ekonomisk
som demokratisk synvinkel.
Vilka är då möjligheterna till en ny dynamik, och vilka attityder kan vi räkna
med att ”staten” kommer att inta till dessa? Kan vi besvara dessa frågor, kan vi
också ge biståndet, och våra krav på mottagarländerna, ett konstruktivare innehåll.
Mineralboom – agrarboom
I princip är det möjligt att se två huvudmöjligheter till tillväxt i ett u-land: Den
första, för eliten enklaste, möjligheten är
den extraktiva mineralboomen, dvs den
libyska eller liberianska modellen. Genom den hastiga exporttillväxten kommer
på en kort tidsperiod fantastiska BNPökningar att kunna noteras. Dessvärre
kan vi också konstatera att tillväxten inte
skapar några länkar till den interna ekonomin, och efter en tid visar sig åter sanningen bakom maximen ”tillväxt utan utveckling”.
Den andra,obekvämare, möjligheten
består i en expansion av den agrara produktionen. Här finner vi otaliga exempel
på hur receptiva bönder i tredje världen
varit till nyproduktion när pris- och
marknadsincitament getts.
Denna agrarboom skapar naturligtvis
helt andra möjligheter till intern förändring: Bönderna, 90-95% av befolkningen, står själva för expansionen,lönearbete
introduceras, efterfrågan på konsumtians- och investeringsvaror ökar, kooperativ grundas o s v.
Vi finner välkända exempel på denna
utveckling i t ex Ghana där kakaoodlingen redan 1931 ansågs ha gett upphov till
en kapitalistisk revolution.Olyckligtvis
skulle denna förändringsprocess inte få
fortgå utan störande externa element: detsamma kan tyvärr sägas om nästan samtliga verkliga gröna revolutioner … Ty för
ekonomiernas vidare utvecklingsmöjligheter blir den helt avgörande frågan hur
den elitära staten reagerat på dessa olika
utvecklingsalternativ.
Den extraktiva boomen har, till att börja med, nästan överallt framfött en statsJordbruksutvecklingen består i förödande kollektiviseringar eller gigantiska statsfarmer.
typ där fördelning av royalties blivit huvudargumentet för strukturens bestånd.
Meningslös administrativ expansion och
sammansättningsindustrier av importerade halvfabrikat har startats för statsklienternas sysselsättning, samtidigt som gräddan av eliten fått ägna sig åt ohämmad
lyximport och korruption.
Av intern utveckling märks intet, och
den dag råvarupriserna sjunker eller källorna sinat, måste man istället söka finansiera den upprivna strukturen med sedelpressar. Ett välkänt mönster av inflation,
arbetslöshet, lågt industriellt kapacitetsutnyttjande, växande utlandsskulder och
politiskt kaos, (elitens interna kamp om
den krympande kakan), utkristalliserar
sig därefter.
Vad agro-kapitalismen beträffar måste
mycket av dagens afrikanska tragedi
främst skyllas på att den totalitära staten
lyckats ruinera även denna progressiva
väg till utveckling. Bönderna har plundrats genom exportskatter, övervärderade
växelkurser, reglerade matpriser och
snedvridna prisförhållanden, varefter
överskottet fått finansiera urbana experiment till statstjänarnas fördel.
Jordbruksutveckling har kommit att
bestå i förödande kollektiviseringar eller
gigantiska statsfarmer, vilka trots tillgång
till alla de insatsvaror småbönderna förnekats -gödning, traktorer,utsäde osv –
inte nått upp till mer än 25-30% av
dessas avkastning. (Vi finner exempel på
detta märkliga fenomen i så skilda totalitära stater som Nkrumahs Ghana och
shahens Iran!).
I ett land som Ghana inledde britterna
denna de snedvridna resursernas politik
på 20-talet, gav den i arv till ”progressiva
nationalister”, vilka under 60- och 70-talen förde processen till dess logiska slutpunkt: Ett totalt agrart och därmed samhälleligt sammanbrott. Exakt samma
vansinnesstrategi finner vi också i länder
som Tanzania, Mali, Benin och Nigeria –
i det sista fallet dessutom parat med en
förödande oljeboom.
Överallt förskräcker spåren: bondesektorns förfall för över i de urbana
klientstaternas undergång p g av bristen
på konvertibel valuta och mat. Inflation,
utlandsskulder och endemisk social oro
ackompanjerar sedan Afrikas moderna
apokalyps.
Elitstater utan utvecklingsmöjligheter
Så återstår oss då slutsteget i vår diskussion: Vad är denna stat som lyckats kväva
351
all utveckling, vilka är de perversa intressenter som lyckats göra underutvecklingen till mål?
statstypen har sett historiens ljus under
tusentals år: beröringspunkterna mellan
Neros, Ludvig XIV:s och Mobutos samhällsbyggen är häpnadsväckande och systematiska. I vårt eget land lyckades den
begränsade elitens tyranni döma oss till
hundratals år av yttre överdåd, krigståg
och korruption, kombinerat med massiva
inre svältkatastrofer.
IAfrika har denna begränsade maktelit
kommit att emanera ur det lilla skikt av
universitetsutbildade och avdankade underbefäl ur kolonialarmeer, som efter
självständigheten direkt nådde maktens
köttgrytor.
Här nådde ett skikt av människor med
urbana konsumtionsideal och en stark tro
på den snabba industrialiseringens möjligheter, makten. Samtidigt visade sig industri- och administrationsutbyggnad vara politiskt gångbara i det att de skapade
sysselsättning till politikernas urbana
klienter. För dessa politruker, vars enhet
snabbt undergrävdes i den interna kampen om soppsleven, var belöningar till de
trogna supportrarna livsnödvändiga.
Dessa supporters med potential för
politik kom iflertalet länder att utgöras av
de större städernas undersysselsatta och
halvutbildade unga män, vilka uppfattat
en enkel politisk terminologi och hade de
direkta fysiska möjligheterna till upplopp,
stenkastning och regisserade massmöten.
Det förefaller t o m ibland som om vi
skulle kunna finna en direkt överensstämmelse mellan antalet universitetsutbildade och graden av totalt misslyckande i flera stater: Ghana och Benin är skräckexempel, Togo och Kongo-Brazzaville visar
352
samma tendenser, men här har den utbildade eliten tills vidare räddats av fosfat
och olja. Lustigt nog radikaliseras ofta
den politiska retoriken i länder av denna
typ; bondeplundring och vita elefanter
kallas här ”vetenskaplig socialistisk planering”.
Bönderna har däremot lämnats utanför den politiska processen. Av politiker
lovades de ”det politiska kungadömet …
och allting annat skall varda eder givet”,(Nkrumah -51), samtidigt som deras låga utbildningsnivå och spridda bosättning innebar en låg politisk potential.
Det hör till de absoluta undantagen – och
är ett mått på hur djup den ghanska kapitalistiska penetrationen blivit – att bönderna samlades i politiska partier typ det
ghananska NLM, vilket också mycket riktigt förbjöds direkt efter självständigheten.
Således kom staten att sakna förankring i folkflertalet, (”hänga i luften”), och
blott syfta till uppfyllandet av begränsade
urbana eliters mål. Den logiska följden av
den ointegrerade politiken blir så 80-talets ointegrerade ekonomi: Politruker
försörjer sig på betalningsbalansstöd,
bönderna återvänder in i självförsörjningsekonomin.
Elitstaten har lamslagit alla samhällets
interna utvecklingsmöjligheter, för att i
stället knyta sig an till omvärlden i en
egenkomponerad tvångströja av yttre beroende till IMF, biståndsländer, oljebolag
och Bob Geldof.
Den permanenta krisen kommer också
alltid att infinna sig på detta vis när den
decentraliserade interna utvecklingen blivit ett blockerat hot snarare än en möjlighet …
Ändå innebär detta misslyckande en
….____ –
möjlighet. Att en nedgrävd maktelit med
dess tusentals lakejer och medbrottslingar frivilligt skulle ge upp sina monopol är
förstås en orimlighet, men de förlorade
krigen och de galopperande utlandsskulderna är vad som till sist kan försvaga
dess positioner.
När Ludvig XIV:s och Karl Xll:s armeer under l 700-talets början slets sönder,
beredde eliternas försvagning möjligheter
till svensk och fransk utveckling på djupet, i dag representerar de korrupta
afrikanska ädlingarnas egenförvållade
skuldkris samma möjlighet.
Makteliten emanerar ur det lilla
skiktet av universitetsutbildade och
avdankade underbefäl.
Ensam har u-landsbonden fått ropa i
öknen, men i en allians med yttre element
– IMF, biståndsländer – kan en dynamisk process bli följden,
Decentraliserad kapitalism
Det vi med bestämdhet kan säga om dessa möjligheter blir konstaterandet att i de
stater eliten av olika tillfälligheter tvingats
förlita sig på bondeklassen, där har också
utveckling kommit till stånd. Låt oss minnas Västeuropa under 1700- och 1800-
talen, Japan under slutet av 1800- och
1950-talen, och vad hade Stalin haft att
kollektivisera om inte NEP först tillåtit
kulakerna att ackumulera. I dag finner vi
lyckade agrara exempel i Sydkorea, Taiwan, Malaysia, Kamerun, Kenya, Elfenbenskusten och Tanzania före 1970.
Av olika skäl har statsbärarna i dessa
diktaturer eller halvdemokratier tvingats
till allianser med bönderna. Priset för stö-
det har blivit den tillåtna ekonomiska utvecklingen. Ändå kan vi också i dessa länder ständigt se böndernas och de oberoende småföretagarnas ställningar hotas,
när deras framgångar gör dem till hot mot
eliterna.
353
I dag kan vi identifiera ett av den totalitära statens svaghetsskeden. Kan vi i
detta läge stödja den decentraliserade
kapitalismen innebär detta ett direkt och
omedelbart stöd till oberoende och pluralism för Afrikas förtryckta folk.
statsterrorister och
biståndsbanditer
”Den blockerade utvecklingens
logik” är underrubriken på denna artikel. Den skildrar drag i
u-ländernas inre politiska bild
som är väsentliga för vår utformning av bistånd.
l dag kan vi identifiera ett av
den totalitära statens svaghetsskeden. Kan vi i detta läge stödja den decentraliserade
kapitalismen innebär detta ett
direkt och omedelbart stöd till
oberoende och pluralism för Afrikas förtryckta folk.
Jan B Jörnmark är forskarstuderande i ekonomisk historia vid
Göteborgs universitet.
D
emokratins eller diktaturens vara
eller icke vara i mindre utvecklade länder har den senaste tiden
kommit att utsättas för ett nymornat
svenskt intresse.
Självklart vore väl demokratin som vi
känner den att föredra även i dessa stater,
men tyvärr tvingas vi kanske ändå konstatera att blott diktaturen är möjlig i socioekonomiskt outvecklade stater. Vid ett
visst mått av analfabetism, bristande
kommunikationer och – kanske viktigast
av allt – bristande integrering med fungerande marknadssystem, blir demokratifrågor både ogripbara och mindre intressanta. Yttervärlden – staten – blir
med Göran Hydens träffsäkra bild, ett
ogripbart moln utan beröringspunkter
med det traditionella lågproduktiva samhället.
Om så alla katter ordnas i en grå diktaturskala, eller blir dubiösa demokratier,
(lndien, Sri Lanka osv ), är ändå inte biståndets adress ointressant. Vissa av de
stater vi ser som diktaturer kommer av rena tillfälligheter att starta verklig utveckling, i vilken folkets massa bereds möjligheter att delta. I dessa säregna undantagsfall där verklig utveckling tillåts pågå,
kommer också pluralismen efterhand att
göra sitt intåg: Verklig kapitalistisk utveckling är en permanent revolution, vilken ständigt föder fram nya maktgrupper.
I takt med tilltagande socioekonomisk
styrka kommer dessa att framföra sina
krav utanför de gamla statskontrollerade
maktkanalema.
Det paradoxala i sammanhanget blir
alltså att en framgångsrik statsformation
undergräver sin egen maktbas! AJJtså
måste vi inse att ur ett rent maktmaximeringsperspektiv den mest lyckade staten
är den där statseliten helt kan få länderna
att stagnera, av flera olika skäl: Dels blir
”staten” eliten och entrepenörernas enda
källa till makt och rikedom, vilket hindrar
alternativa maktgrupper att växa fram,
istället kommer ett system av ödmjuk opportunistisk lojalitet och korruption inom
statens accepterade ram att utvecklas.
För det andra kommer den tilltagande
sociala polariseringen att döma folkflertalet till stillatigande svält och politisk
apati under elitens tunga ok.
Vi måste alltså söka urskilja vilka statsformationer som förefaller kunna främja
den verkliga utvecklingen på djupet, och
vilka som håller på att urarta till folkfängelser.
De senare verkar utgöra det historiska
normalfallet. Inte minst deras häpnadsväckande förmåga att gång efter annan
dyka upp i de mest skilda språkdräkter,
gör problemet att förstå den totalitära statens utvecklingslinjer brännande.
Så skilda herrar som Pinochet, U-Sung,
Mareos och Ze-Dong har kanske alla för
en tid verkat kunna frambesvärja någon
form av utveckling, men ständigt tvingas
vi konstatera hur ”utvecklingen” i dessa
elitstater blir perverterad: Industrier och
infrastruktur må vara möjliga att bygga ut,
men till priset av ett omänskligt lidande
för folkflertalet. Tvångsförflyttningar,
kollektiviserinskampanjer, konfiskatoriska skatter och bedrövliga industriella arbetsförhållanden verkar legio där denna
”utveckling” dragit fram.
När någon ”kapitalistisk” eller ”socialistisk” elitstat för en tid förefaller ha lyckats och därmed blivit norm ivår egen debatt, tycks vi så ständigt dömda till omvärderingar när den upplyste despoten
fallit och de nya kvastarna ger oss nya ver- 349
sioner av de gamla sanningarna.
standardargumentet till statstypens
försvar- att man här på kort tid kan skapa utveckling till det överlevande folkflertalets förfång och lycka – blir till sist
mycket tvivelaktigt: I vilken mån har utvecklingen i de ”positiva socialistiska”
länderna inte främst gynnat en ny statsbä-
rande klass av byråkratlakejer, spioner
och officerare ifolkarmeer? Är en 23 meter hög guldstaty av hr Il-Sung ett tecken
på socialistisk tillväxt? På samma vis –
vilka verkliga resultat har de flesta ”kapitalistiska” diktaturerna kunnat visa upp?
Hr Mareos långa följd av tillväxtår visade
sig, synade i sömmarna, främst bestå i
sockerbaranat och några tusen par skor,
likartade resultat kan också afrikanska
kejsare och presidenter visa upp, när tillväxt kommit att kanalisera i schweiziska
pensionsförsäkringar och franska landsbygdsslott
Och ”utvecklingen” fortsätter. Ständigt
hör vi samma fraser om ”kollektivisering”
och ”statskapitalism”, samt behovet av bistånd till förverkligandet av dessa strategier: Följaktligen får vi åter vara behjälpliga vid anläggandet av vita elefanter (dammar, industrier, regeringshögkvarter och
kongresspalats), vilka, ryckta ur ett totalt
samhälleligt sammanhang, aldrig kommer
att fungera eller bli konkurrenskraftiga.
Så stöder vi inte utveckling utan strategier för kollektivt förtryck, ty även om anläggningarna aldrig kan bli effektiva, kan
de ändå fungera som redskap för den totalitära staten genom olika former av arbetsplikt och genom att slå ut de alternativa maktcentra en produktiv lokal småindustri skulle kunna utgöra.
Bistånd av denna typ är både förkastligt och oförsvarligtTill syvende och sist
350
kommer hjälp av detta slag bara att gynna
statsterrorister och de svenska företag
som får uppdragen att anlägga elefanter.
Kan vi å andra sidan stötta verklig utveckling och alternativa maktgrupperingar, då får också biståndet en progressiv
och dynamisk roll, ur såväl ekonomisk
som demokratisk synvinkel.
Vilka är då möjligheterna till en ny dynamik, och vilka attityder kan vi räkna
med att ”staten” kommer att inta till dessa? Kan vi besvara dessa frågor, kan vi
också ge biståndet, och våra krav på mottagarländerna, ett konstruktivare innehåll.
Mineralboom – agrarboom
I princip är det möjligt att se två huvudmöjligheter till tillväxt i ett u-land: Den
första, för eliten enklaste, möjligheten är
den extraktiva mineralboomen, dvs den
libyska eller liberianska modellen. Genom den hastiga exporttillväxten kommer
på en kort tidsperiod fantastiska BNPökningar att kunna noteras. Dessvärre
kan vi också konstatera att tillväxten inte
skapar några länkar till den interna ekonomin, och efter en tid visar sig åter sanningen bakom maximen ”tillväxt utan utveckling”.
Den andra,obekvämare, möjligheten
består i en expansion av den agrara produktionen. Här finner vi otaliga exempel
på hur receptiva bönder i tredje världen
varit till nyproduktion när pris- och
marknadsincitament getts.
Denna agrarboom skapar naturligtvis
helt andra möjligheter till intern förändring: Bönderna, 90-95% av befolkningen, står själva för expansionen,lönearbete
introduceras, efterfrågan på konsumtians- och investeringsvaror ökar, kooperativ grundas o s v.
Vi finner välkända exempel på denna
utveckling i t ex Ghana där kakaoodlingen redan 1931 ansågs ha gett upphov till
en kapitalistisk revolution.Olyckligtvis
skulle denna förändringsprocess inte få
fortgå utan störande externa element: detsamma kan tyvärr sägas om nästan samtliga verkliga gröna revolutioner … Ty för
ekonomiernas vidare utvecklingsmöjligheter blir den helt avgörande frågan hur
den elitära staten reagerat på dessa olika
utvecklingsalternativ.
Den extraktiva boomen har, till att börja med, nästan överallt framfött en statsJordbruksutvecklingen består i förödande kollektiviseringar eller gigantiska statsfarmer.
typ där fördelning av royalties blivit huvudargumentet för strukturens bestånd.
Meningslös administrativ expansion och
sammansättningsindustrier av importerade halvfabrikat har startats för statsklienternas sysselsättning, samtidigt som gräddan av eliten fått ägna sig åt ohämmad
lyximport och korruption.
Av intern utveckling märks intet, och
den dag råvarupriserna sjunker eller källorna sinat, måste man istället söka finansiera den upprivna strukturen med sedelpressar. Ett välkänt mönster av inflation,
arbetslöshet, lågt industriellt kapacitetsutnyttjande, växande utlandsskulder och
politiskt kaos, (elitens interna kamp om
den krympande kakan), utkristalliserar
sig därefter.
Vad agro-kapitalismen beträffar måste
mycket av dagens afrikanska tragedi
främst skyllas på att den totalitära staten
lyckats ruinera även denna progressiva
väg till utveckling. Bönderna har plundrats genom exportskatter, övervärderade
växelkurser, reglerade matpriser och
snedvridna prisförhållanden, varefter
överskottet fått finansiera urbana experiment till statstjänarnas fördel.
Jordbruksutveckling har kommit att
bestå i förödande kollektiviseringar eller
gigantiska statsfarmer, vilka trots tillgång
till alla de insatsvaror småbönderna förnekats -gödning, traktorer,utsäde osv –
inte nått upp till mer än 25-30% av
dessas avkastning. (Vi finner exempel på
detta märkliga fenomen i så skilda totalitära stater som Nkrumahs Ghana och
shahens Iran!).
I ett land som Ghana inledde britterna
denna de snedvridna resursernas politik
på 20-talet, gav den i arv till ”progressiva
nationalister”, vilka under 60- och 70-talen förde processen till dess logiska slutpunkt: Ett totalt agrart och därmed samhälleligt sammanbrott. Exakt samma
vansinnesstrategi finner vi också i länder
som Tanzania, Mali, Benin och Nigeria –
i det sista fallet dessutom parat med en
förödande oljeboom.
Överallt förskräcker spåren: bondesektorns förfall för över i de urbana
klientstaternas undergång p g av bristen
på konvertibel valuta och mat. Inflation,
utlandsskulder och endemisk social oro
ackompanjerar sedan Afrikas moderna
apokalyps.
Elitstater utan utvecklingsmöjligheter
Så återstår oss då slutsteget i vår diskussion: Vad är denna stat som lyckats kväva
351
all utveckling, vilka är de perversa intressenter som lyckats göra underutvecklingen till mål?
statstypen har sett historiens ljus under
tusentals år: beröringspunkterna mellan
Neros, Ludvig XIV:s och Mobutos samhällsbyggen är häpnadsväckande och systematiska. I vårt eget land lyckades den
begränsade elitens tyranni döma oss till
hundratals år av yttre överdåd, krigståg
och korruption, kombinerat med massiva
inre svältkatastrofer.
IAfrika har denna begränsade maktelit
kommit att emanera ur det lilla skikt av
universitetsutbildade och avdankade underbefäl ur kolonialarmeer, som efter
självständigheten direkt nådde maktens
köttgrytor.
Här nådde ett skikt av människor med
urbana konsumtionsideal och en stark tro
på den snabba industrialiseringens möjligheter, makten. Samtidigt visade sig industri- och administrationsutbyggnad vara politiskt gångbara i det att de skapade
sysselsättning till politikernas urbana
klienter. För dessa politruker, vars enhet
snabbt undergrävdes i den interna kampen om soppsleven, var belöningar till de
trogna supportrarna livsnödvändiga.
Dessa supporters med potential för
politik kom iflertalet länder att utgöras av
de större städernas undersysselsatta och
halvutbildade unga män, vilka uppfattat
en enkel politisk terminologi och hade de
direkta fysiska möjligheterna till upplopp,
stenkastning och regisserade massmöten.
Det förefaller t o m ibland som om vi
skulle kunna finna en direkt överensstämmelse mellan antalet universitetsutbildade och graden av totalt misslyckande i flera stater: Ghana och Benin är skräckexempel, Togo och Kongo-Brazzaville visar
352
samma tendenser, men här har den utbildade eliten tills vidare räddats av fosfat
och olja. Lustigt nog radikaliseras ofta
den politiska retoriken i länder av denna
typ; bondeplundring och vita elefanter
kallas här ”vetenskaplig socialistisk planering”.
Bönderna har däremot lämnats utanför den politiska processen. Av politiker
lovades de ”det politiska kungadömet …
och allting annat skall varda eder givet”,(Nkrumah -51), samtidigt som deras låga utbildningsnivå och spridda bosättning innebar en låg politisk potential.
Det hör till de absoluta undantagen – och
är ett mått på hur djup den ghanska kapitalistiska penetrationen blivit – att bönderna samlades i politiska partier typ det
ghananska NLM, vilket också mycket riktigt förbjöds direkt efter självständigheten.
Således kom staten att sakna förankring i folkflertalet, (”hänga i luften”), och
blott syfta till uppfyllandet av begränsade
urbana eliters mål. Den logiska följden av
den ointegrerade politiken blir så 80-talets ointegrerade ekonomi: Politruker
försörjer sig på betalningsbalansstöd,
bönderna återvänder in i självförsörjningsekonomin.
Elitstaten har lamslagit alla samhällets
interna utvecklingsmöjligheter, för att i
stället knyta sig an till omvärlden i en
egenkomponerad tvångströja av yttre beroende till IMF, biståndsländer, oljebolag
och Bob Geldof.
Den permanenta krisen kommer också
alltid att infinna sig på detta vis när den
decentraliserade interna utvecklingen blivit ett blockerat hot snarare än en möjlighet …
Ändå innebär detta misslyckande en
….____ –
möjlighet. Att en nedgrävd maktelit med
dess tusentals lakejer och medbrottslingar frivilligt skulle ge upp sina monopol är
förstås en orimlighet, men de förlorade
krigen och de galopperande utlandsskulderna är vad som till sist kan försvaga
dess positioner.
När Ludvig XIV:s och Karl Xll:s armeer under l 700-talets början slets sönder,
beredde eliternas försvagning möjligheter
till svensk och fransk utveckling på djupet, i dag representerar de korrupta
afrikanska ädlingarnas egenförvållade
skuldkris samma möjlighet.
Makteliten emanerar ur det lilla
skiktet av universitetsutbildade och
avdankade underbefäl.
Ensam har u-landsbonden fått ropa i
öknen, men i en allians med yttre element
– IMF, biståndsländer – kan en dynamisk process bli följden,
Decentraliserad kapitalism
Det vi med bestämdhet kan säga om dessa möjligheter blir konstaterandet att i de
stater eliten av olika tillfälligheter tvingats
förlita sig på bondeklassen, där har också
utveckling kommit till stånd. Låt oss minnas Västeuropa under 1700- och 1800-
talen, Japan under slutet av 1800- och
1950-talen, och vad hade Stalin haft att
kollektivisera om inte NEP först tillåtit
kulakerna att ackumulera. I dag finner vi
lyckade agrara exempel i Sydkorea, Taiwan, Malaysia, Kamerun, Kenya, Elfenbenskusten och Tanzania före 1970.
Av olika skäl har statsbärarna i dessa
diktaturer eller halvdemokratier tvingats
till allianser med bönderna. Priset för stö-
det har blivit den tillåtna ekonomiska utvecklingen. Ändå kan vi också i dessa länder ständigt se böndernas och de oberoende småföretagarnas ställningar hotas,
när deras framgångar gör dem till hot mot
eliterna.
353
I dag kan vi identifiera ett av den totalitära statens svaghetsskeden. Kan vi i
detta läge stödja den decentraliserade
kapitalismen innebär detta ett direkt och
omedelbart stöd till oberoende och pluralism för Afrikas förtryckta folk.