Ledare; Sanningens minut i försvarspolitiken
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Sanningens minut
i försvarspolitiken?
O
ärlighet, förtiganden och ren lögn
har varit inslag i senare tids rättsskandaler. Rättmätiga krav har
ställts på upprensning i träsket.
Det är dags att börja ställa sådana krav
även på försvarspolitiken, ett område där
falskspel varit regeln sedan ett tjugotal år.
Det nya planeringssystem som infördes
i början av 70-talet, skulle skapa samklang mellan försvarets uppgifter och resurser. Så blev inte fallet eftersom regeringen raskt struntade i spelreglerna. Systemets enda förtjänst är att vi så här i efterhand kan se hur gapet mellan uppgifter
och resurser ökat. Enligt en försiktig uppskattning, grundad på en jämförelse mellan försvarsutgifter har vårt försvars styrka minskat med 1/3 i förhållande till omvärlden.
Det är emellertid värre än så: Huvuddelen av försvarsramen är fasta kostnader
för anställd personal, värnpliktiga etc. Att
ändra försvarets grundstruktur tar tid och
hindras dessutom av ramvillkor om allmän värnplikt och inhemsk försvarsindustri, regionalpolitiska hänsyn etc.
Det innebär att den del av försvarskostnaderna som ger möjlighet att sätta
upp moderna krigsförband genom att
skaffa ny materiel och genomföra god utbildning fått vidkännas huvuddelen av
bantningen. Konsekvensen är att krigsorganisationen i vad avser kvalificerade förband bortåt halverats.
Det är emellertid värre än så: Stormaktemas styrkor i vår omvärld har utvecklats kvalitativt så att ”hotet”, dvs möjligheterna att invadera svenskt område, mångdubblats. Det gäller t ex attackflyget
contra vår jakt där styrkerelationema förändrats med minst en faktor 10 till vår
nackdel. Det gäller kapaciteten för landstigning och luftlandsättning contra våra
anfallsbrigader där våra möjligheter nedgått med en faktor 3.
Det är emellertid värre än så: En presumtiv angripare har utvecklat metoder
för att snabbt slå ut väsentliga funktioner
och bryta vår motståndskraft. Dessa metoder utprövas och övas redan i fredstid.
Och våra metoder att möta ubåtsoperationer och sabotage håller knappast jämna steg.
Det är om detta sakernas tillstånd som
debatten borde handla. Men regeringen
har undvikit det genom ett genialt drag:
man har beordrat ÖB att detaljutreda hur
försvaret, nota bene armen, skall se ut i en
oförändrad ram.
När så ÖB presenterar sin skiss, som
alltså är en redovisning av konsekvenser
om han inte får mer pengar, tas den glatt
om hand av media som presenterar den
som förslag till en mer strömlinjeformad,
balanserad, effektivare och billigare arme.
Därefter utbryter en våldsam intern debatt mellan generaler och överstar om hur
skadan skall minimeras. Debatten ser för
den utomstående ut att handla om vilken
lösning som är den bästa. Und der Teufel
lacht dazu.
Man kan se detta fenomen som en
bankruttförklaring av den militära informationstjänsten. Men det var oundvikligt:
Det är mer spännande att skriva om överstar som angriper varandra eller ÖB än
om så komplicerade saker som operativa
konsekvenser. Det är frestande för
liberala tidningar att hyckla försvarsvilja
(utan att behöva tala om priset) genom att
ta ställning för ÖB mot överstar som bedriver bypolitik.
Felet är givetvis i grunden regeringens
som än en gång förändrat spelets regler.
Men också ÖB:s som än en gång rättar in
sig i ledet och håller god min i elakt spel.
Han har ett alldeles tillräckligt underlag –
sedan många år – för att säga att det är
omöjligt att nå nu gällande säkerhetspolitiska och strategiska mål och vidmakthålla nu gällande operativa riktlinjer i nuvarande försvarsram. Alltså är det inte meningsfullt att nu lägga ned ytterligare ett
otal manår på att utforma detaljstrukturer. Om han satt sig på hasorna och avkrävt regeringen nya riktlinjer hade han
tvingat den till ett val mellan ett antal pinsamma alternativ:
– Avsätta ÖB och underkänna planeringssystemet.
– Bevisa att hotet minskat.
– Bestämma sig för vilka delar av landet
som skall uppges tidigt.
– Förklara för allmänheten att vår förmåga att stå utanför krig eller försvara
269
vår självständighet minskat men att det
inte är något att oroa sig för eftersom
regeringen tar på sig ansvaret för det.
– Förklara att vi förlitar oss i högre grad
på att supermaktema avskräcker varandra från att ge sig på Sverige.
– Öka försvarsanslaget drastiskt.
Försvarsutredning 88 har kommit mycken skada åstad. Mycken oro har skapats
hos de redan hårt pressade officerarna.
Politikerna har fått en chans att slinka förbi valet utan att ta ställning till alltmer
känsliga frågor. Men ännu har inga oåterkalleliga steg tagits.Så länge inte den stora
regementsslakten börjat och innan de
första värnpliktiga fått sin milisutbildning
på några få månader finns det möjlighet
att ställa saken på sin spets och tvinga politikerna att spela ärligt. Åtminstone för
tillfållet.
— – -~–
Sanningens minut
i försvarspolitiken?
O
ärlighet, förtiganden och ren lögn
har varit inslag i senare tids rättsskandaler. Rättmätiga krav har
ställts på upprensning i träsket.
Det är dags att börja ställa sådana krav
även på försvarspolitiken, ett område där
falskspel varit regeln sedan ett tjugotal år.
Det nya planeringssystem som infördes
i början av 70-talet, skulle skapa samklang mellan försvarets uppgifter och resurser. Så blev inte fallet eftersom regeringen raskt struntade i spelreglerna. Systemets enda förtjänst är att vi så här i efterhand kan se hur gapet mellan uppgifter
och resurser ökat. Enligt en försiktig uppskattning, grundad på en jämförelse mellan försvarsutgifter har vårt försvars styrka minskat med 1/3 i förhållande till omvärlden.
Det är emellertid värre än så: Huvuddelen av försvarsramen är fasta kostnader
för anställd personal, värnpliktiga etc. Att
ändra försvarets grundstruktur tar tid och
hindras dessutom av ramvillkor om allmän värnplikt och inhemsk försvarsindustri, regionalpolitiska hänsyn etc.
Det innebär att den del av försvarskostnaderna som ger möjlighet att sätta
upp moderna krigsförband genom att
skaffa ny materiel och genomföra god utbildning fått vidkännas huvuddelen av
bantningen. Konsekvensen är att krigsorganisationen i vad avser kvalificerade förband bortåt halverats.
Det är emellertid värre än så: Stormaktemas styrkor i vår omvärld har utvecklats kvalitativt så att ”hotet”, dvs möjligheterna att invadera svenskt område, mångdubblats. Det gäller t ex attackflyget
contra vår jakt där styrkerelationema förändrats med minst en faktor 10 till vår
nackdel. Det gäller kapaciteten för landstigning och luftlandsättning contra våra
anfallsbrigader där våra möjligheter nedgått med en faktor 3.
Det är emellertid värre än så: En presumtiv angripare har utvecklat metoder
för att snabbt slå ut väsentliga funktioner
och bryta vår motståndskraft. Dessa metoder utprövas och övas redan i fredstid.
Och våra metoder att möta ubåtsoperationer och sabotage håller knappast jämna steg.
Det är om detta sakernas tillstånd som
debatten borde handla. Men regeringen
har undvikit det genom ett genialt drag:
man har beordrat ÖB att detaljutreda hur
försvaret, nota bene armen, skall se ut i en
oförändrad ram.
När så ÖB presenterar sin skiss, som
alltså är en redovisning av konsekvenser
om han inte får mer pengar, tas den glatt
om hand av media som presenterar den
som förslag till en mer strömlinjeformad,
balanserad, effektivare och billigare arme.
Därefter utbryter en våldsam intern debatt mellan generaler och överstar om hur
skadan skall minimeras. Debatten ser för
den utomstående ut att handla om vilken
lösning som är den bästa. Und der Teufel
lacht dazu.
Man kan se detta fenomen som en
bankruttförklaring av den militära informationstjänsten. Men det var oundvikligt:
Det är mer spännande att skriva om överstar som angriper varandra eller ÖB än
om så komplicerade saker som operativa
konsekvenser. Det är frestande för
liberala tidningar att hyckla försvarsvilja
(utan att behöva tala om priset) genom att
ta ställning för ÖB mot överstar som bedriver bypolitik.
Felet är givetvis i grunden regeringens
som än en gång förändrat spelets regler.
Men också ÖB:s som än en gång rättar in
sig i ledet och håller god min i elakt spel.
Han har ett alldeles tillräckligt underlag –
sedan många år – för att säga att det är
omöjligt att nå nu gällande säkerhetspolitiska och strategiska mål och vidmakthålla nu gällande operativa riktlinjer i nuvarande försvarsram. Alltså är det inte meningsfullt att nu lägga ned ytterligare ett
otal manår på att utforma detaljstrukturer. Om han satt sig på hasorna och avkrävt regeringen nya riktlinjer hade han
tvingat den till ett val mellan ett antal pinsamma alternativ:
– Avsätta ÖB och underkänna planeringssystemet.
– Bevisa att hotet minskat.
– Bestämma sig för vilka delar av landet
som skall uppges tidigt.
– Förklara för allmänheten att vår förmåga att stå utanför krig eller försvara
269
vår självständighet minskat men att det
inte är något att oroa sig för eftersom
regeringen tar på sig ansvaret för det.
– Förklara att vi förlitar oss i högre grad
på att supermaktema avskräcker varandra från att ge sig på Sverige.
– Öka försvarsanslaget drastiskt.
Försvarsutredning 88 har kommit mycken skada åstad. Mycken oro har skapats
hos de redan hårt pressade officerarna.
Politikerna har fått en chans att slinka förbi valet utan att ta ställning till alltmer
känsliga frågor. Men ännu har inga oåterkalleliga steg tagits.Så länge inte den stora
regementsslakten börjat och innan de
första värnpliktiga fått sin milisutbildning
på några få månader finns det möjlighet
att ställa saken på sin spets och tvinga politikerna att spela ärligt. Åtminstone för
tillfållet.
— – -~–