Patrik Engellau; Genmäle till Jörberg
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PATRIK ENGELIAU:
Genmäle till Jörberg
L
ennart Jörberg skrev en vänlig men
oförstående anmälan av min bok
”På spaning efter Moder Sveas
själ” i Svensk Tidskrift nr 4-5, 1987. Om
en recensent är oförstående inför en text
kan det bero på fyra saker:
l) texten är dålig och inkorrekt
2) texten är korrekt men svårbegriplig
3) recensenten läser slarvigt
4) recensenten är själv expert på textens
ämne och ogillar att någon annan har
egna synpunkter (det så kallade ”not
invented here – syndromet”)
I någon mån har Jörberg drabbats av
3). Här är några exempel där citat ur anmälan ställs mot citat ur boken.
Jörberg: Det är kanske symptomatiskt för
analysen, att teknisk förändring inte spelar någon roll.
Boken: Krigstekniken utvecklades, vilket tvingadefram genomgripandeförändringar i samhällets organisation. (Jag gör
detta till huvudförklaringen till det tidevarv jag kallar ”Nationalismen”.)
Jörberg: Vad som tilldragit sig utanför
Sveriges gränser verkar inte haft någon
större påverkan på den svenska utvecklingen. ·
Boken: Nationalismens tidevarv gick
under med det karolinska enväldets fall.
Samtidigt började impulser utifrån göra
sig gällande i Sverige … Från Frankrike
kom till exempel nya tankar om politisk
frihet … (Jag gör dessa utländska impulser till en huvudförklaring till det tidevarv
jag kallar ”Industrikapitalismen”.)
Jörberg: För honom (mig alltså, PE’s
anm) är det de stora männen som bestämmer historiens gång.
Boken: Med Karl Xlls död hade centralmakten förlorat sitt inflytande på ett
halvt sekels sikt. Det gamla herreskiktetstormaktstidens härskande högadel –
kunde inte återta sin tidigare dominans … Radikala nyheter kommer sällan
från etablerade makthavare, ty dessas
främsta uppgift är att bevara det bestående . . . Liksom under sturetiden kom
makten att hamna hos lägre skikt i samhällshierarkin. (Detta ingår i beskrivningen av förhållandena under frihetstiden.)
Jörberg har, får man sorgset konstatera, haft svårigheter vid innanläsningen.
Många tankegångar tycks han inte ha förstått. Det intressanta är att spekulera över
orsakerna.
En förklaring kan som sagt vara att
Jörberg haft bråttom och skummat genom boken och recenserat inte vad som
står där utan vad han föreställt sig att det
står. Det är emellertid osannolikt att detta
kan vara mer än en obetydlig del av förklaringen.
En annan förklaring kunde vara att boken skulle vara otillgänglig och svår. Men
det tror jag inte. Så många läsare har vittnat om motsatsen. Den som vill begripa
har inga svårigheter.
Det troliga är att Jörberg inte velat begripa, inte för att han skulle vara elak eller
fientlig, ty det är han verkligen inte, utan
för atthan är lojal mot historikernas dagskonventionella synsätt.
Det visar sig nämligen att felet med boken, som Jörberg ser det, är att den inte är
tillräckligt konventionell, alltså anpassad
till nu gällande synsätt. Han påstår att det
vore lätt att plocka fram felaktigheter i boken, men han ger inga exempel. Däremot
finns det flera formuleringar av följande
typ:
356
”Denna tes torde ha få ·anhängare bland
historiker … Engellau nämner över huvud taget inte den debatt som förts det
senaste årtiondet (av historiker, PE’s
anm) … Engellau har paradoxalt nog
en gammaldags historiesyn, som vi inte
sett på pränt sedan Grimbergs dagar.”
Naturligtvis behöver den dagskonventionella uppfattningen inte vara fel. Tvärtom
är det ju precis för att den är stark och användbar som den blivit dominerande och
därmed konventionell.
Men då och då måste konventionerna
få ge vika. Ibland måste vi lägga ett nytt
ljus över vårt förflutna för att förstå oss
själva. Ty det är ju samtidsförståelsen som
är historiestudiets kanske främsta mening. Den engelske historikern E H Carr
LENNART JÖRBERG:
skriver ”Great history is written precisely
when the historian’s vision of the past is
illuminated by insights into the problems
of the present”.
Jag tror Jörberg kan hålla med mig om
att nya synpunkter då och då behöver anläggas på historien. Detta desto mer som
han påstår att vi alltid befinner oss i ett
historiskt övergångsskede. I den mån detta är fallet måste historievetenskapen befinna sig i ett tillstånd av permanent revolution om den inte ska tappa relevansen.
Om historievetenskapen alltså vill förnya sig måste den vara öppen för nya synsätt. Framför allt kan den inte avvisa det
nya med argumentet att det inte stämmer
överens med det gamla.
Konventionell eller inte?
D
å en författare får sina synpunkter
kritiserade är det inte ovanligt att
han finner kritiken orättvis,
ibland med rätta ibland därför att han inte
vill förstå vad han kritiserats för. Engellau
anför olika skäl till att jag inte instämmer i
hans övergripande analys, och är vänlig
nog att skylla på att jag haft för bråttom.
Huvudskälet till min kritik skulle emellertid vara att jag värnar om den konventionella synen på historien. Jag måste då erkänna att jag skrivit föga begripligt. Min
kritik var nämligen den motsatta: Engellau är trots sina intressanta och intelligenta resonemang ovanligt konventionell i
vad jag ansåg vara Grimbergs anda. Att
de aspekter jag kritiserade nämns i boken
undanhåller jag inte läsaren. Vad jag kritiserade var att de fick föga genomslag i
analysen.
Genmäle till Jörberg
L
ennart Jörberg skrev en vänlig men
oförstående anmälan av min bok
”På spaning efter Moder Sveas
själ” i Svensk Tidskrift nr 4-5, 1987. Om
en recensent är oförstående inför en text
kan det bero på fyra saker:
l) texten är dålig och inkorrekt
2) texten är korrekt men svårbegriplig
3) recensenten läser slarvigt
4) recensenten är själv expert på textens
ämne och ogillar att någon annan har
egna synpunkter (det så kallade ”not
invented here – syndromet”)
I någon mån har Jörberg drabbats av
3). Här är några exempel där citat ur anmälan ställs mot citat ur boken.
Jörberg: Det är kanske symptomatiskt för
analysen, att teknisk förändring inte spelar någon roll.
Boken: Krigstekniken utvecklades, vilket tvingadefram genomgripandeförändringar i samhällets organisation. (Jag gör
detta till huvudförklaringen till det tidevarv jag kallar ”Nationalismen”.)
Jörberg: Vad som tilldragit sig utanför
Sveriges gränser verkar inte haft någon
större påverkan på den svenska utvecklingen. ·
Boken: Nationalismens tidevarv gick
under med det karolinska enväldets fall.
Samtidigt började impulser utifrån göra
sig gällande i Sverige … Från Frankrike
kom till exempel nya tankar om politisk
frihet … (Jag gör dessa utländska impulser till en huvudförklaring till det tidevarv
jag kallar ”Industrikapitalismen”.)
Jörberg: För honom (mig alltså, PE’s
anm) är det de stora männen som bestämmer historiens gång.
Boken: Med Karl Xlls död hade centralmakten förlorat sitt inflytande på ett
halvt sekels sikt. Det gamla herreskiktetstormaktstidens härskande högadel –
kunde inte återta sin tidigare dominans … Radikala nyheter kommer sällan
från etablerade makthavare, ty dessas
främsta uppgift är att bevara det bestående . . . Liksom under sturetiden kom
makten att hamna hos lägre skikt i samhällshierarkin. (Detta ingår i beskrivningen av förhållandena under frihetstiden.)
Jörberg har, får man sorgset konstatera, haft svårigheter vid innanläsningen.
Många tankegångar tycks han inte ha förstått. Det intressanta är att spekulera över
orsakerna.
En förklaring kan som sagt vara att
Jörberg haft bråttom och skummat genom boken och recenserat inte vad som
står där utan vad han föreställt sig att det
står. Det är emellertid osannolikt att detta
kan vara mer än en obetydlig del av förklaringen.
En annan förklaring kunde vara att boken skulle vara otillgänglig och svår. Men
det tror jag inte. Så många läsare har vittnat om motsatsen. Den som vill begripa
har inga svårigheter.
Det troliga är att Jörberg inte velat begripa, inte för att han skulle vara elak eller
fientlig, ty det är han verkligen inte, utan
för atthan är lojal mot historikernas dagskonventionella synsätt.
Det visar sig nämligen att felet med boken, som Jörberg ser det, är att den inte är
tillräckligt konventionell, alltså anpassad
till nu gällande synsätt. Han påstår att det
vore lätt att plocka fram felaktigheter i boken, men han ger inga exempel. Däremot
finns det flera formuleringar av följande
typ:
356
”Denna tes torde ha få ·anhängare bland
historiker … Engellau nämner över huvud taget inte den debatt som förts det
senaste årtiondet (av historiker, PE’s
anm) … Engellau har paradoxalt nog
en gammaldags historiesyn, som vi inte
sett på pränt sedan Grimbergs dagar.”
Naturligtvis behöver den dagskonventionella uppfattningen inte vara fel. Tvärtom
är det ju precis för att den är stark och användbar som den blivit dominerande och
därmed konventionell.
Men då och då måste konventionerna
få ge vika. Ibland måste vi lägga ett nytt
ljus över vårt förflutna för att förstå oss
själva. Ty det är ju samtidsförståelsen som
är historiestudiets kanske främsta mening. Den engelske historikern E H Carr
LENNART JÖRBERG:
skriver ”Great history is written precisely
when the historian’s vision of the past is
illuminated by insights into the problems
of the present”.
Jag tror Jörberg kan hålla med mig om
att nya synpunkter då och då behöver anläggas på historien. Detta desto mer som
han påstår att vi alltid befinner oss i ett
historiskt övergångsskede. I den mån detta är fallet måste historievetenskapen befinna sig i ett tillstånd av permanent revolution om den inte ska tappa relevansen.
Om historievetenskapen alltså vill förnya sig måste den vara öppen för nya synsätt. Framför allt kan den inte avvisa det
nya med argumentet att det inte stämmer
överens med det gamla.
Konventionell eller inte?
D
å en författare får sina synpunkter
kritiserade är det inte ovanligt att
han finner kritiken orättvis,
ibland med rätta ibland därför att han inte
vill förstå vad han kritiserats för. Engellau
anför olika skäl till att jag inte instämmer i
hans övergripande analys, och är vänlig
nog att skylla på att jag haft för bråttom.
Huvudskälet till min kritik skulle emellertid vara att jag värnar om den konventionella synen på historien. Jag måste då erkänna att jag skrivit föga begripligt. Min
kritik var nämligen den motsatta: Engellau är trots sina intressanta och intelligenta resonemang ovanligt konventionell i
vad jag ansåg vara Grimbergs anda. Att
de aspekter jag kritiserade nämns i boken
undanhåller jag inte läsaren. Vad jag kritiserade var att de fick föga genomslag i
analysen.