Erik Anners; Det brutna samhällskontraktet


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
Det brutna samhällskontraktet
När den nya grundlagen kom till,
enades man om att äganderätten skulle vara en skyddad princip. Det uttrycktes i reglerna om
ersättning för expropriation och
om förbudet mot retroakiv skatt
Regeringen har genom sitt
förslag om pensionsskatt begått
ett kontraktsbrott. Det krävs en
icke ringa hänsynslöshet hos regeringens talesmän för att upphöja kontraktsbrottet till princip.
Vad kommer härnäst?
Erik Anners är professor emeritus i rättshistoria. Han har varit
riksdagsman och redaktör i
Svensk Tidskrift.
B
engtWesterberg hariSvenskaDagbladet med rätta angripit Ingvar
Carlssons statsrättsliga motivering
för den partiella konfiskationen av pensions- och kapitalförsäkringsspararnas
egendom.
Ingvar Carlsson har sagt att ”medborgarrätt går före äganderätt”. Westerberg
framhåller att med denna tolkning av
grundlagen kan riksdagsmajoriteten, om
den så önskar, när som helst lägga beslag
på enskildas egendom. statsministern –
och finansministern – har därtill genom
sina ytterligare principförklaringar skapat
ett statsrättsligt prejudikat av oöverskådlig
räckvidd. Båda har de förklarat, finansministern att detta är en ”utmärkt skatt”
och statsministern att den är ett ”exempel
på en god, traditionell socialdemokratisk
politik”.
”Medborgarrätt” betyder rätt och slätt
en rösts majoritet i folkrepresentationen.
Den skulle alltså gå före det skydd för äganderätten, som utgör ett av regeringsformens fundament. Detta skydd har kommit
till direkt uttryck i reglerna om ersättning
för expropriation och andra liknande förfoganden liksom i förbudet mot retroaktiv
skatt. Som professor Sven-Olof Lodin visat i Svenska Dagbladet strider pensionsskattenirealitetenocksåmotförbudet mot
retroaktiv skatt, vilket regeringen försökt
formellt kringgå genom att döpa ”engångsskatten” till en ”förmögenhetsskatt”.
Samhällskontraktet
Hur allvarligt detta är, blir tydligare om
man erinrar sig, att grundlag juridiskt sett
är en form av ett samhällskontrakt om
statsmaktens organisation och utövning.
Från början gällde detta samhällskontrakt
28
förhållandet mellan konung och folk. I vår
medeltidalandslag baserade sigkontraktet
på löften i konungaeden och motsvarande
löften från folket. Eftersom konungen ända fram till 1800-talet var den centrala
statliga maktinstansen handlade samhällskontraktet framför allt om monarkens respektive folkrepresentationens statsrättsliga befogenheter och inbördes ställning.
Sedan konungen numera övergått till
att väsentligen vara en rikssymbol harsamhällskontraktet ändrat karaktär. Det är nu
ettavtalmellan de stora intressegrupperna
i samhället, representerade av partierna,
om vilka regler man skall följa iden statliga
maktutövningen. I centrum står frågorna:
hur skall rättsregler komma till stånd och
vilka fundamentala rättsregler skall gälla?
Vi vet hur det gick till när nu gällande
konstitution utbildades. Den förhandlades
fram, så som andra avtal, genom krav och
motkrav utmynnande i anbud och accept,
som till sist ledde till samförstånd. Från
borgerlig sidakrävde man t ex enkammarriksdag med proportionella val. Socialdemokraterna ville helst inte uppge första
kammaren, som på grund av valsystemets
konstruktion utövade en för dem gynnsam
effekt på folkviljans utslag. De krävde en
gemensam valdag för riksdags-, landstings- och kommunalval, vilket de trodde
skulle ge dem fördelar. Till sist accepterades olika bud och motbud, och ett nytt
samhällskontrakt kom till stånd.
Skyddet för äganderätten
I detta ingick ett samförstånd om ett äganderättsskydd motiverat av grundläggande
rättssäkerhetskrav. Aganderätten skulle
vara en skyddad princip, vilket uttrycktes
just i reglerna om ersättning för expropriation och om förbudet mot retroaktiv skatt.
Lagrådet har i sitt remissvar också framhållit att”det måste ivartfall sägas att ligga
i regeringsformens konstruktion och anda,
att beskattningsmakten inte får genom riktade ingrepp av engångskaraktär mot
egendom kringgå bestämmelsen i 2 kap 18
§ (alltså reglerna om ersättning vid expropriation). Detta är juridik, icke politik!
Hur blir det medfastighets-, bankoch aktiesparamas egendom?
Annorlunda uttryckt – avtal skall hållas, annars kan det intefinnas tilltro mellan
partema i det politiska livet.
Ett kontraktsbrott
Med här använda juridiska terminologi
har regeringen alltså genom sitt förslag om
pensionsskatt begått ett kontraktsbrott.
Det krävs en icke ringa hänsynslöshet hos
regeringens talesmän för att upphöja kontraktsbrottet till princip.
I Danmark, där man inte sällan är politiskt klokare än i Sverige, aktade man sig
för att motivera den där införda realräntebeskattningen av pensionssparandet som
uttryckför en statsrättsligprincip. Denförklarades helt enkelt vara statsfinansiellt
nödvändig.
Om sådant kan man åtminstone diskutera. Nöd kan bryta lag. Men den svenska
regeringen har icke åberopat ett nödläge
utan motiverat skatten på ett sätt som
genombryter regeringsformens äganderättsskydd.
Vad kommer härnäst?
Finansministern har visserligen lovat att
pensionsskatten skall vara och förbli en
”engångsskatt”. Löftet gäller emellertid –
efterorden taget- baraförsäkringsspararna. Men med tanke på herr Feldts framstående förmåga att byta ståndpunkt kan
man fråga: hur blir det med fastighets-,
bank- och aktiespararnas egendom?
I ett modernt samhälle har det överväldigande flertalet något sparkapital. De
borgerligas krav på rättssäkerhet gäller
inte- som socialdemokrater och kommunister brukar säga ivulgäragitationen- ett
tunt skikt förmögna utan alla medborgares
egendom.
Omförhandling aktualiseras
Inför det brutna samhällskontraktet har
oppositionen egentligen bara en handlingslinje, nämligen att med kraft kräva en
omförhandling av regeringsformen. SkydSkyddet i författningen för rättssä-
kerheten -särskiltför äganderätten
– måste förstärkas.
det i författningen för rättssäkerheten –
särskilt för äganderätten – måste förstärkas. Därvid blir frågorna om en författningsdomstol och klarare uttryck i författningen för rättssäkerhetsprincipen aktuella. Till detta kommer att regeringens illavarslande statsrättsliga och politiska motiveringar till ”engångsskatten” aktualiserar
29
frågan om minoritetsskyddet i författningen i hela dessa vidd.
Socialdemokraterna borde egentligen
vara intresserade av en sådan omfördelning. Inga regimer är eviga och socialdemokraterna har numera den historiska
utvecklingen mot sig. Medborgarna har
nått en hög nivå av grundtrygghet. Det blir
dånaturligtför demattkräva ökad personlig frihet. Den får de inte genom löntagarfonder eller ”allmännyttiga bostäder”. De
kommer alltmer att kräva t ex egna aktier
och självägdabostäder. Vi närmar oss sakta men säkert ett nytt genomslag för det liberala samhällets ideer – här som i andra
med oss jämförliga länder.
Samtidigt kommer socialdemokraterna
att efterhand förlora sitt hittills orubbliga
fotfäste i den generation, som upplevt de
sista decennierna av det gamla fattigsamhället Den dör bort. Sedan måste de kämpa vidare på mera lika villkor med de liberala partierna. Den socialdemokratiska
maktapparaten är stark, och dess intressesammanhållna nomenklatura effektiv.
Men något varaktigt herravälde kan inte
sådana maktfaktorer garantera i ett öppet
samhälle.
Inom ett eller annat årtionde kan därför
socialdemokraterna komma att bittert
ångra att de förstörde samförståndet på ett
för demokratin centralt område. Ingvar
Carlsson borde tänka sig för två gånger
innan han manar de sina till ideologisk
strid om äganderättsskyddet i grundlagen.
Ty den måste han i det långa loppet förlora.