Sture Eskilsson; Restaurera statsmakten
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SI1JRE ESKILSSON:
Restaurera statsmakten!
Den viktigaste uppgiften för en
ny regering är att förtroendet för
statsmakten återupprättas, skriver Sture Eskilsson. Avlägsna
den diskrediterade socialdemokratiska kamratkretsen från
rättssamhällets centrala positioner och ersätt den med kompetenta, oväldiga ämbetsmän.
Begränsa det offentligas agerande till de områden där det
föreligger verkligt gemensamma
behov eller humanitära behov
för grupper som inte annars
skulle bli tillgodosedda. Då faller
stora delar av dagens statsuppgifter utanför det som kan anses
nödvändigt och riktigt och medel
blir över för att bl a stödja kulturen.
Men på kulturens område
som i stort gäller det att se till
statens specifika uppgifter, inte
att försöka styra hela samhällets
utveckling.
Sture Eskilsson är styrelseordförande i AB Timbro.
D
en första och viktigaste uppgiften
för den nya regeringen är att återupprätta förtroendet för statsmakten.
Förtroendet för politiker och myndigheter har i tilltagande takt eroderat under
den socialdemokratiska regimen. Det är
följden av att partiet inte har velat förstå
skillnaden mellan stat och samhälle.
Genom att man sett hela samhället som
det legitima området för den politiska
maktutövningen har ambitionerna vuxit
långt utöver möjligheternas gräns. Det har
lett till att likhetstecken numera kan ställas mellan offentlig verksamhet och misslyckande, ineffektivitet, missnöjda kunder, missnöjda anställda.
Expansion och förfall
Den offentliga verksamhetens förfall har
berört inte endast områden där misslyckandet varit en naturlig följd av orealistiska ambitioner. De centrala områdena för
statens verksamhet har drabbats. Ett vanligt skäl har paradoxalt nog varit resursbrist. De ständigt ökande skatteintäkterna
har gått till expansionen av perifera ändamål som bedömts som angelägnare ur
röstmaximeringssynpunkt och den allt
mer svällande administrationen av dessa.
Härtill har kommit att den socialdemokratiska regeringen delat med sig av makten till sina bröder och vänner och därigenom undergrävt ställningen för dem som
enligt konstitutionen har ansvaret för förvaltningen. Det gäller de institutionella
bröderna inom rörelsen, men också, som
det denna heta sommar har framkommit,
den intima kretsen av fysiska personer.
Ett bra samhälle kräver en bra stat. Det
är inte svårt att peka på de missförhållan- 282
den socialdemokraterna har låtit utvecklas. Men det kommer att kräva mer politiskt mod än vad vi varit vana att se i Sverige för att åstadkomma den nödvändiga
kursförändringen. Den lättaste delen är
att avlägsna den diskrediterade socialdemokratiska kamratkretsen från rättssamhällets centrala positioner. Trots att
rekryteringen under årtionden försvagats
bör det gå att finna de kompententa, oväldiga ämbetsmän som kan återupprätta
den svenska rättstraditionen.
Svårare blir det att avlägsna facket från
maktens köttgrytor. Den rena vänskapskorruptionen som socialdemokratin utvecklat skall naturligtvis stoppas – miljardgåvan från försäkringskassorna till
facket tas tillbaka och bidragsfloran radikalt beskäras. Därutöver gäller det att
rensa bort de korporativa inslag i statsapparaten som har lett till att tydliga regler och klara direktiv ersatts av lämplighetslösningar där fackets synpunkter vä-
ger tungt. Viljan och motiven är ofta goda
men lika fullt är den långsiktiga effekten
ett urholkande av rättsstaten. – En tillbakarullning av den korporativa makten
kommer att leda till indignerade protester
från den samlade fackföreningsbyråkratin. Men det är en strid som måste tas och
vinnas om rättssamhället ska kunna återupprättas.
En ny grundlag
Grundlagen måste ändras för att rättsstaten ska klara styresmän med olika politisk
inriktning. Det orimliga i att riksdagens
kontrollorgan av regeringen, konstitutionsutskottet, ska vara beroende av
samma politiska majoritet som regeringen har med en pinsam tydlighet demonstrerats denna sommar. En partiell reform
i rätt riktning kan vara att utse en opartisk
ordförande i utskottet.
Allmänt omvittnat är numera att Sverige behöver en författningsdomstol, som
kan utöva en oväldig kontroll av lagstiftningen. Därmed är man emellertid inne
på den övergripande frågan om vår konstitution. Målet måste vara att folkstyret i
Sverige ska kunna fungera efter folkets
vilja och för att det ska uppnås krävs omfattande förändringar i den grundlag som
tillkom för tolv år sedan under förstrött
intresse från politiker och allmänhet. Ett
förslag till en ny grundlag framlades i
slutet av juni i år av Gustaf Petren m fl.
En tillbakarullningav den korporativa makten kommer att leda till indignerade protesterfrån den samlade fackföreningsbyråkratin.
Det utgör en utmärkt grund för det nödvändiga arbetet. En huvudtanke i förslaget är att antalet ledamöter reduceras
men ges en faktisk makt som den nuvarande riksdagen saknar. Det sker på bekostnad av regeringen men framför allt
skulle partiernas hegemoni i svensk politik brytas.
Den nyvalda regeringen bör tillsätta en
författningsutredning som under perioden kan framlägga ett förslag som antas
av riksdagen. Det bör därefter vid nästa
val ställas under folkomröstning och därigenom få den önskvärda förankringen
hos medborgarna. Den är viktigare än
stödet från de nuvarande representanterna för det socialdemokratiska partiet,
vars majoritet sannolikt kommer att motsätta sig en förstärkning av den svenska
demokratin på partiapparatens bekostnad.
Statens ansvar
Systemet, formerna måste alltså förälldras för att förtroendet för den svenska staten långsiktigt ska kunna återupprättas.
Den processen måste nödvändigtvis ta
tid. Betydelsefulla symptom på förfallet
kan rättas till omedelbart. Ökade resurser
måste ges till statens primära uppgifter –
det yttre och inre försvaret av rikets säkerhet. Argumenten för detta är så väl kända
Socialdemokratisk skattepolitik har
visat sig utmärkt för finansvärldens
aktörer.
och väl förankrade hos en majoritet av
svenska folket att jag avstår från att ta upp
utrymme genom att upprepa dem.
Självfallet har Sverige också råd med
en effektiv miljö-övervakning från kompententa myndigheter liksom med en
vård och utveckling av våra nationella
kulturinstitutioner. I dag försiggår på
många håll ett upprörande förfall. – Den
vanvård som exempelvis Skansen i dag är
utsatt för är en skam inför våra barn och
utländska besökare. En kompetent regering kan snabbt ställa mycket till rätta.
Men då krävs det att man förstår att kultur är ett värde i sig, inte ett medel för att
främja en politisk ide och ge försörjning åt
trogna partigängare.
På kulturens område liksom i stort gäller det alltså att se till statens specifika
uppgifter, inte försöka styra hela samhällets utveckling. Staten ska se till att det
finns en nationell opera av högsta kvalitet
283
men för gott släppa tanken att ge statsunderstöd till varje person som känner sig
kallad som ”kulturarbetare”.
Folkets kultur måste skapas och vidmakthållas av folket inte av skattebetalda
ombudsmän och byråkraters subsidier.
Möjligheterna till det liksom det mesta
annat av positiv samhällsutveckling främjas genom att folket får behålla väsentligt
mer av de pengar de genom sitt arbete
förtjänar – m a o lägre skatter.
Sänkt skatt för ökat välstånd
Den nya borgerliga regeringen måste, genom tidigt praktiskt handlande se till att
myten om skattesänkningars oförenlighet
med välfärdssamhällets fortbestånd förpassas till de förgångna fördomarnas
värld. Empirisk och teoretisk kunskap talar för att välståndet för alla medborgare
är högre i ett samhälle med 40 procents
skattetryck än i ett med 60 procent. Och
framför allt blir välståndsutvecklingen
mycket snabbare. Socialdemokratisk
skattepolitik har visat sig utmärkt för
finansvärldens aktörer, men den har gjort
det omöjligt för vanligt folk att genom
ökade arbetsinsatser höja sin standard
eller genom sparsamhet skapa en förmögenhet.
Uppkommer så frågan hur ekvationen
ska gå ihop – sänkta skatter och i vart fall
på vissa områden höjda utgifter. Det är
den fråga som de icke-socialistiska partierna hukat sig inför under allt för lång
tid. Svaret följer av den grundsyn som bör
känneteckna den nya regeringens handlande: begränsning av det offentligas agerande till de områden där det föreligger
verkligt gemensamma behov eller humanitära behov för grupper som inte annars
284
skulle bli tillgodosedda. Med det synsättet faller stora delar av dagens statsutgifter utanför det som kan anses nödvändigt
och riktigt. En mer fullständig analys av
vad det innebär faller utanför ramen för
en kort artikel, men jag skall ge några
exempel.
Staten bör släppa bostadsmarknaden
fri. Det är ett angeläget krav framförallt
för de tusentals ungdomar i storstäderna
som genom dagens bostadspolitik ställts
helt utan möjlighet att skaffa sig en egen
bostad. Resultatet kommer förvisso att bli
en del hyreshöjningar i storstädernas citykärnor men långt från den absurda nivå
som den nuvarande politiken lett till för
den mindre del av marknaden som är fri
(bostadrätterna). Inget område har varit
föremål för så genomträngande och uthållig reglering som bostadsområdet.
Därför har vi också där samma förhållande som regelmässigt gäller i socialistiska
ekonomier: brist, köer, fiffel, korruption,
svart marknad och skyhöga priser på det
som finns att köpa.
När det gäller jordbruks- och livsmedelspolitiken har man visserligen lyckats
undvika de socialistiska köerna men därmed är allt postivt sagt. Regleringspolitiken ger varken producenter eller konsumenter anledning till glädje men kostar i
form av försämrad effektivitet och marknadsanpassning.
Den statliga (och kommunala) affärsverksamheten kan och bör säljas ut, privatiseras. Margaret Thatcher har tillhandhållit världen exemplet på hur detta kan
ske på ett sätt som gör alla involverade,
utom facket, nöjda och belåtna. Anställda
och kunder blir ägare, verksamheterna
effektiviseras och staten får ökade skatteintäkter i stället för utgifter. (Observera
att mrs Thatcher också genomfört skattesänkningar av chockerande storlek för
svenska iakttagare, men likafullt stärkt
statsfinanserna liksom betalningsbalansen.)
Allmännyttans bostäder, som f n förfaller i stor omfattning och kostar skattebetalama pengar, säljs ut till hyresgästerna. Därmed uppkommer många ägare
och förutsättningarna för en fri och omfattande marknad. Däremot är det en felaktig ide, född i regleringssamhället, att
hyresgäster skulle ha rätt att sälja sin hyreslägenhet. Den är fastighetsägarens
egendom och hans förfoganderätt har redan urholkats mer är rimligt.
Facket får över JOO milj kr årligen
till information i medbestämmandefrågor.
Bidragen till ”folkrörelserna” -uppgår
till ca 5 miljarder kronor årligen- slopas
och ersätts med en skattebefrielse till så-
dana av riksdagen godkända föreningar
den enskilde vill stödja. I dag går merparten av miljarderna till arbetarrörelsens
olika förgreningar. Facket får därutöver
över 100 milj kr årligen till ”information i
medbestämmandefrågor”. Detta är statsutgifter som i praktiken går åt till att föda
den ständigt växande skaran politiserande ombudsmän. I gengäld skänker arbetarrörelsens icke formellt politiskt verksamma grenar SAP tillräckligt stora valbidrag för att verksamhetens fortsättning
skall vara tryggad. Plus att ombudsmännen självfallet sätts in i valrörelsen. Detta
är inget annat än institutionell korruption.
Den borgerliga regeringen bör både se till
att verksamheten stoppas under dess tid
samt se till att missbruket inte kan fortsätta nästa gång socialdemokraterna kommer till makten.
– Om man vill starta eget i branschen
finns det ett bergsäkert knep. Bilda enförening med ordet fred i namnet. Skriv en
rad till UD, SIDA och ytterligare något av
det stora antalet bidragsbeviljare som
svenska skattebetalare tålmodigt försörjer med medel. Minst 10 000:- kommer
som ett brev på posten. Förteckningen
över dessa entreprenörer fyller en mindre
bok (utgiven av Riksrevisionsverket). De
bör av en ny regering förmås att byta
marknad.
Löntagarfonderna bort,
frihet i etern
Bidragen till företagsamheten i form av
närings- och regionalpolitiskt stöd bör
självfallet också avlägsnas. Näringslivet
kräver rimliga och fasta arbetsvillkor, inte
subventioner. statens insatser bör inriktas
på att se till att infrastrukturen d v s så-
dant som vägar, broar, hamnar men också
utbildningsinstitutioner finns i tillräcklig
utsträckning och adekvat form. Det är
också det enda bevisbart framgångsrika
sättet att bedriva regionalpolitik på.
Löntagarfonderna avlägsnas. Det bör
ske inte bara som ett uppfyllande av vallöftet utan som ett led i regeringens för- 285
mögenhetspolitik. Dess mål bör vara att
göra det möjligt för alla svenskar, som är
intresserade av det, att bli förmögna.
Medlen är sänkt skatt, sparstimulans, utförsäljning av statlig och kommunal egendom till folket enligt formler som gör att
ägandet blir spritt. – Givetvis bör skyddet
av ägandet inskrivas i grundlagen. Konfiskation av det slag som förra året drabbade
pensionärerna skall i fortsättningen bli
uppenbart olaglig.
Avskaffa skolöverstyrelsen. Uppställ
enkla kvalitetsnormer som ska gälla över
hela riket. Låt i övrigt kommunerna själva
bestämma sin skolpolitik och dess praktiska genomförande. Inför skolpeng som
gör det möjligt för föräldrar att välja
skola.
Avlägsna radiomonopolet. Tillåt reklam i radio och 1V Inte minst befriandet
av lokal- och närradion från de nuvarande regleringarna och finansieringsförbuden kommer att medverka till en öppnare och bättre mediasituation. Den är
nödvändig för en väl fungerande demokrati. Däremot har som redan framhållits
staten ett ansvar för den nationella kulturen. Det kan i praktiken innebära att vi får
en statsfinansierad kulturkanal i 1V
Den nya regeringen tillönskas mod att
genomföra de förändringar den tror på
och därigenom ge det svenska folket
grund att förnya förtroendet 1991.
– — ——
Restaurera statsmakten!
Den viktigaste uppgiften för en
ny regering är att förtroendet för
statsmakten återupprättas, skriver Sture Eskilsson. Avlägsna
den diskrediterade socialdemokratiska kamratkretsen från
rättssamhällets centrala positioner och ersätt den med kompetenta, oväldiga ämbetsmän.
Begränsa det offentligas agerande till de områden där det
föreligger verkligt gemensamma
behov eller humanitära behov
för grupper som inte annars
skulle bli tillgodosedda. Då faller
stora delar av dagens statsuppgifter utanför det som kan anses
nödvändigt och riktigt och medel
blir över för att bl a stödja kulturen.
Men på kulturens område
som i stort gäller det att se till
statens specifika uppgifter, inte
att försöka styra hela samhällets
utveckling.
Sture Eskilsson är styrelseordförande i AB Timbro.
D
en första och viktigaste uppgiften
för den nya regeringen är att återupprätta förtroendet för statsmakten.
Förtroendet för politiker och myndigheter har i tilltagande takt eroderat under
den socialdemokratiska regimen. Det är
följden av att partiet inte har velat förstå
skillnaden mellan stat och samhälle.
Genom att man sett hela samhället som
det legitima området för den politiska
maktutövningen har ambitionerna vuxit
långt utöver möjligheternas gräns. Det har
lett till att likhetstecken numera kan ställas mellan offentlig verksamhet och misslyckande, ineffektivitet, missnöjda kunder, missnöjda anställda.
Expansion och förfall
Den offentliga verksamhetens förfall har
berört inte endast områden där misslyckandet varit en naturlig följd av orealistiska ambitioner. De centrala områdena för
statens verksamhet har drabbats. Ett vanligt skäl har paradoxalt nog varit resursbrist. De ständigt ökande skatteintäkterna
har gått till expansionen av perifera ändamål som bedömts som angelägnare ur
röstmaximeringssynpunkt och den allt
mer svällande administrationen av dessa.
Härtill har kommit att den socialdemokratiska regeringen delat med sig av makten till sina bröder och vänner och därigenom undergrävt ställningen för dem som
enligt konstitutionen har ansvaret för förvaltningen. Det gäller de institutionella
bröderna inom rörelsen, men också, som
det denna heta sommar har framkommit,
den intima kretsen av fysiska personer.
Ett bra samhälle kräver en bra stat. Det
är inte svårt att peka på de missförhållan- 282
den socialdemokraterna har låtit utvecklas. Men det kommer att kräva mer politiskt mod än vad vi varit vana att se i Sverige för att åstadkomma den nödvändiga
kursförändringen. Den lättaste delen är
att avlägsna den diskrediterade socialdemokratiska kamratkretsen från rättssamhällets centrala positioner. Trots att
rekryteringen under årtionden försvagats
bör det gå att finna de kompententa, oväldiga ämbetsmän som kan återupprätta
den svenska rättstraditionen.
Svårare blir det att avlägsna facket från
maktens köttgrytor. Den rena vänskapskorruptionen som socialdemokratin utvecklat skall naturligtvis stoppas – miljardgåvan från försäkringskassorna till
facket tas tillbaka och bidragsfloran radikalt beskäras. Därutöver gäller det att
rensa bort de korporativa inslag i statsapparaten som har lett till att tydliga regler och klara direktiv ersatts av lämplighetslösningar där fackets synpunkter vä-
ger tungt. Viljan och motiven är ofta goda
men lika fullt är den långsiktiga effekten
ett urholkande av rättsstaten. – En tillbakarullning av den korporativa makten
kommer att leda till indignerade protester
från den samlade fackföreningsbyråkratin. Men det är en strid som måste tas och
vinnas om rättssamhället ska kunna återupprättas.
En ny grundlag
Grundlagen måste ändras för att rättsstaten ska klara styresmän med olika politisk
inriktning. Det orimliga i att riksdagens
kontrollorgan av regeringen, konstitutionsutskottet, ska vara beroende av
samma politiska majoritet som regeringen har med en pinsam tydlighet demonstrerats denna sommar. En partiell reform
i rätt riktning kan vara att utse en opartisk
ordförande i utskottet.
Allmänt omvittnat är numera att Sverige behöver en författningsdomstol, som
kan utöva en oväldig kontroll av lagstiftningen. Därmed är man emellertid inne
på den övergripande frågan om vår konstitution. Målet måste vara att folkstyret i
Sverige ska kunna fungera efter folkets
vilja och för att det ska uppnås krävs omfattande förändringar i den grundlag som
tillkom för tolv år sedan under förstrött
intresse från politiker och allmänhet. Ett
förslag till en ny grundlag framlades i
slutet av juni i år av Gustaf Petren m fl.
En tillbakarullningav den korporativa makten kommer att leda till indignerade protesterfrån den samlade fackföreningsbyråkratin.
Det utgör en utmärkt grund för det nödvändiga arbetet. En huvudtanke i förslaget är att antalet ledamöter reduceras
men ges en faktisk makt som den nuvarande riksdagen saknar. Det sker på bekostnad av regeringen men framför allt
skulle partiernas hegemoni i svensk politik brytas.
Den nyvalda regeringen bör tillsätta en
författningsutredning som under perioden kan framlägga ett förslag som antas
av riksdagen. Det bör därefter vid nästa
val ställas under folkomröstning och därigenom få den önskvärda förankringen
hos medborgarna. Den är viktigare än
stödet från de nuvarande representanterna för det socialdemokratiska partiet,
vars majoritet sannolikt kommer att motsätta sig en förstärkning av den svenska
demokratin på partiapparatens bekostnad.
Statens ansvar
Systemet, formerna måste alltså förälldras för att förtroendet för den svenska staten långsiktigt ska kunna återupprättas.
Den processen måste nödvändigtvis ta
tid. Betydelsefulla symptom på förfallet
kan rättas till omedelbart. Ökade resurser
måste ges till statens primära uppgifter –
det yttre och inre försvaret av rikets säkerhet. Argumenten för detta är så väl kända
Socialdemokratisk skattepolitik har
visat sig utmärkt för finansvärldens
aktörer.
och väl förankrade hos en majoritet av
svenska folket att jag avstår från att ta upp
utrymme genom att upprepa dem.
Självfallet har Sverige också råd med
en effektiv miljö-övervakning från kompententa myndigheter liksom med en
vård och utveckling av våra nationella
kulturinstitutioner. I dag försiggår på
många håll ett upprörande förfall. – Den
vanvård som exempelvis Skansen i dag är
utsatt för är en skam inför våra barn och
utländska besökare. En kompetent regering kan snabbt ställa mycket till rätta.
Men då krävs det att man förstår att kultur är ett värde i sig, inte ett medel för att
främja en politisk ide och ge försörjning åt
trogna partigängare.
På kulturens område liksom i stort gäller det alltså att se till statens specifika
uppgifter, inte försöka styra hela samhällets utveckling. Staten ska se till att det
finns en nationell opera av högsta kvalitet
283
men för gott släppa tanken att ge statsunderstöd till varje person som känner sig
kallad som ”kulturarbetare”.
Folkets kultur måste skapas och vidmakthållas av folket inte av skattebetalda
ombudsmän och byråkraters subsidier.
Möjligheterna till det liksom det mesta
annat av positiv samhällsutveckling främjas genom att folket får behålla väsentligt
mer av de pengar de genom sitt arbete
förtjänar – m a o lägre skatter.
Sänkt skatt för ökat välstånd
Den nya borgerliga regeringen måste, genom tidigt praktiskt handlande se till att
myten om skattesänkningars oförenlighet
med välfärdssamhällets fortbestånd förpassas till de förgångna fördomarnas
värld. Empirisk och teoretisk kunskap talar för att välståndet för alla medborgare
är högre i ett samhälle med 40 procents
skattetryck än i ett med 60 procent. Och
framför allt blir välståndsutvecklingen
mycket snabbare. Socialdemokratisk
skattepolitik har visat sig utmärkt för
finansvärldens aktörer, men den har gjort
det omöjligt för vanligt folk att genom
ökade arbetsinsatser höja sin standard
eller genom sparsamhet skapa en förmögenhet.
Uppkommer så frågan hur ekvationen
ska gå ihop – sänkta skatter och i vart fall
på vissa områden höjda utgifter. Det är
den fråga som de icke-socialistiska partierna hukat sig inför under allt för lång
tid. Svaret följer av den grundsyn som bör
känneteckna den nya regeringens handlande: begränsning av det offentligas agerande till de områden där det föreligger
verkligt gemensamma behov eller humanitära behov för grupper som inte annars
284
skulle bli tillgodosedda. Med det synsättet faller stora delar av dagens statsutgifter utanför det som kan anses nödvändigt
och riktigt. En mer fullständig analys av
vad det innebär faller utanför ramen för
en kort artikel, men jag skall ge några
exempel.
Staten bör släppa bostadsmarknaden
fri. Det är ett angeläget krav framförallt
för de tusentals ungdomar i storstäderna
som genom dagens bostadspolitik ställts
helt utan möjlighet att skaffa sig en egen
bostad. Resultatet kommer förvisso att bli
en del hyreshöjningar i storstädernas citykärnor men långt från den absurda nivå
som den nuvarande politiken lett till för
den mindre del av marknaden som är fri
(bostadrätterna). Inget område har varit
föremål för så genomträngande och uthållig reglering som bostadsområdet.
Därför har vi också där samma förhållande som regelmässigt gäller i socialistiska
ekonomier: brist, köer, fiffel, korruption,
svart marknad och skyhöga priser på det
som finns att köpa.
När det gäller jordbruks- och livsmedelspolitiken har man visserligen lyckats
undvika de socialistiska köerna men därmed är allt postivt sagt. Regleringspolitiken ger varken producenter eller konsumenter anledning till glädje men kostar i
form av försämrad effektivitet och marknadsanpassning.
Den statliga (och kommunala) affärsverksamheten kan och bör säljas ut, privatiseras. Margaret Thatcher har tillhandhållit världen exemplet på hur detta kan
ske på ett sätt som gör alla involverade,
utom facket, nöjda och belåtna. Anställda
och kunder blir ägare, verksamheterna
effektiviseras och staten får ökade skatteintäkter i stället för utgifter. (Observera
att mrs Thatcher också genomfört skattesänkningar av chockerande storlek för
svenska iakttagare, men likafullt stärkt
statsfinanserna liksom betalningsbalansen.)
Allmännyttans bostäder, som f n förfaller i stor omfattning och kostar skattebetalama pengar, säljs ut till hyresgästerna. Därmed uppkommer många ägare
och förutsättningarna för en fri och omfattande marknad. Däremot är det en felaktig ide, född i regleringssamhället, att
hyresgäster skulle ha rätt att sälja sin hyreslägenhet. Den är fastighetsägarens
egendom och hans förfoganderätt har redan urholkats mer är rimligt.
Facket får över JOO milj kr årligen
till information i medbestämmandefrågor.
Bidragen till ”folkrörelserna” -uppgår
till ca 5 miljarder kronor årligen- slopas
och ersätts med en skattebefrielse till så-
dana av riksdagen godkända föreningar
den enskilde vill stödja. I dag går merparten av miljarderna till arbetarrörelsens
olika förgreningar. Facket får därutöver
över 100 milj kr årligen till ”information i
medbestämmandefrågor”. Detta är statsutgifter som i praktiken går åt till att föda
den ständigt växande skaran politiserande ombudsmän. I gengäld skänker arbetarrörelsens icke formellt politiskt verksamma grenar SAP tillräckligt stora valbidrag för att verksamhetens fortsättning
skall vara tryggad. Plus att ombudsmännen självfallet sätts in i valrörelsen. Detta
är inget annat än institutionell korruption.
Den borgerliga regeringen bör både se till
att verksamheten stoppas under dess tid
samt se till att missbruket inte kan fortsätta nästa gång socialdemokraterna kommer till makten.
– Om man vill starta eget i branschen
finns det ett bergsäkert knep. Bilda enförening med ordet fred i namnet. Skriv en
rad till UD, SIDA och ytterligare något av
det stora antalet bidragsbeviljare som
svenska skattebetalare tålmodigt försörjer med medel. Minst 10 000:- kommer
som ett brev på posten. Förteckningen
över dessa entreprenörer fyller en mindre
bok (utgiven av Riksrevisionsverket). De
bör av en ny regering förmås att byta
marknad.
Löntagarfonderna bort,
frihet i etern
Bidragen till företagsamheten i form av
närings- och regionalpolitiskt stöd bör
självfallet också avlägsnas. Näringslivet
kräver rimliga och fasta arbetsvillkor, inte
subventioner. statens insatser bör inriktas
på att se till att infrastrukturen d v s så-
dant som vägar, broar, hamnar men också
utbildningsinstitutioner finns i tillräcklig
utsträckning och adekvat form. Det är
också det enda bevisbart framgångsrika
sättet att bedriva regionalpolitik på.
Löntagarfonderna avlägsnas. Det bör
ske inte bara som ett uppfyllande av vallöftet utan som ett led i regeringens för- 285
mögenhetspolitik. Dess mål bör vara att
göra det möjligt för alla svenskar, som är
intresserade av det, att bli förmögna.
Medlen är sänkt skatt, sparstimulans, utförsäljning av statlig och kommunal egendom till folket enligt formler som gör att
ägandet blir spritt. – Givetvis bör skyddet
av ägandet inskrivas i grundlagen. Konfiskation av det slag som förra året drabbade
pensionärerna skall i fortsättningen bli
uppenbart olaglig.
Avskaffa skolöverstyrelsen. Uppställ
enkla kvalitetsnormer som ska gälla över
hela riket. Låt i övrigt kommunerna själva
bestämma sin skolpolitik och dess praktiska genomförande. Inför skolpeng som
gör det möjligt för föräldrar att välja
skola.
Avlägsna radiomonopolet. Tillåt reklam i radio och 1V Inte minst befriandet
av lokal- och närradion från de nuvarande regleringarna och finansieringsförbuden kommer att medverka till en öppnare och bättre mediasituation. Den är
nödvändig för en väl fungerande demokrati. Däremot har som redan framhållits
staten ett ansvar för den nationella kulturen. Det kan i praktiken innebära att vi får
en statsfinansierad kulturkanal i 1V
Den nya regeringen tillönskas mod att
genomföra de förändringar den tror på
och därigenom ge det svenska folket
grund att förnya förtroendet 1991.
– — ——