Leif Carlsson; Hopp och förväntan
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEIF CARLSSON:
Hopp och förväntan
Man kan hoppas på att en ny
regering skulle innebära skattesänkning, förstärkning av försvaret och ett erkännande av att
naturvården är en verkligt viktig
fråga. Men erfarenheten säger
att önskan, hopp och förväntan
tyvärr endast sammanfaller i
barndomen.
Fillic Leif Carlsson är redaktör i
Svenska Dagbladet.
••
O
nskan, hopp och förväntan sammanfaller endast i barndomen;
mycket snart lär man sig skillnaderna.
Min önskan inför en eventuell borgerlig regering gäller naturligt nog först men
inte främst en ändring av skattepolitiken.
Därmed förhåller det sig så att det finns
ett och endast ett sätt att sänka skatten.
Det är att sänka den. De flesta politiska
partier tycks ha svårt att förstå denna enkla sanning; främst kanske folkpartiet, som
under namn av skattesänkning hjälpt till
att höja skattetrycket.
Långt viktigare för mig är ett antal s k
sakfrågor, där den viktigaste är naturvården. Min varmaste önskan inför en politisk förändring är att den äntligen skulle
erkännas och placeras så högt upp som
möjligt ty ingen politisk uppgift kan vara
viktigare än att i handling, inte i ord, värna
den natur som vi ingalunda skapat men
mycket väl kan fördärva. Det måste äntligen bli ett slut på den brutala humanismen; ett klart och tydligt erkännande
av djurens rätt att leva i vår gemensamrna
värld, och att leva där inte enbart som
proteinproducenter. Saken blir inte sämre
av att en sådan besinning alldeles uppenbart skulle vara bättre även för oss. Fråga
laxodlare och badgäster på västkusten.
Därnäst ägnar jag som gammaldags
konservativ självfallet mitt önsketänkande åt rikets försvar. Även där är lösningen
precis som när det gäller skattepolitiken
mycket enkel. Försvaret blir inte starkare
om man inte förstärker det. I längden kan
man inte lura andra än möjligen riksdagsmän att armen, flygvapnet och flottan blir
bättre av att halveras.
Lag och ordning är ett vackert uttryck,
som på alltför många håll nästan har blivit
ett skällsord – kanske borde man därför
hellre använda formuleringen lag och rätt;
och se till att de verkligen hävdades.
Kulturpolitiken är ett av de områden
där jag skulle önska att en ny regering
verkligen tänkte om. Problemet är även
här gripande enkelt: kulturen har fastnat i
en fålla som liknar bostadspolitikens.
Varje nytt steg mot det totala subventionssystemet gör det alltmer omöjligt för
en överlevande sektor att existera på frihand.
Som gammaldags konservativ ägnarjag självfallet mitt önsketänkande åt rikets försvar.
Vårdfrågorna kommer uppenbarligen
att stå i politikens centrum. Jag skulle önska gehör för uppfattningen att vården
borde få leva, även om det rentav skulle gå
ut över vårdpolitiken, alltså vårdpolitikerna. Vårt behov av sjuksköterskor, väl betalda och verksamma i många olika former som de själva bäst kan tänka ut, är
faktiskt större än vårt behov av nya landstingsråd när benet går av eller det kniper i
magen.
Skolan borde också vara ett av de områden som en ny regering gjorde något åt.
Lämpligen genom att låta den ägna sig åt
att lära ut saker som att läsa, skriva och
räkna, även någorlunda invecklade räknetal och även läsning av riktiga böcker.
Förr i världen gick detta för sig.
Sist och slutligen önskar jag självfallet
att en ny regering utan alltför mycket
trams skulle ta itu med den helt avgörande, jag tvekar inte ett ögonblick att säga
historiskt avgörande uppgiften, att föra
Sverige in i det Europa som håller på att ta
287
form inför våra ögon raskare än vad en
del skumögda vill se.
** *
Detta är alltså en katalog över önsketänkandets funderingar framför brasan. Den
nya regering till vilken julklappslistan
skickas är emellertid som alla vet ett trekroppsproblem. Vad kan då den som inte
alldeles övertygat tror på jultomten vänta
sig att finna i de mjuka eller hårda paketen
i påsen?
I fråga om skatten sannolikt inte mycket. Det är svårt att sänka den om man
inte vill. Och i en politisk miljö där även
moderata politiker berömmer sig av dristighet och handlingskraft om de vågar utlova att inte höja skatten, i allt fall inte i år
eller rentav nästa år, får man räkna med
att det blir något värre än de säger.
Om naturvården vågar man kanske
hysa ett visst hopp, även om det är uppenbart att t ex moderata samlingspartiet inte
känner detta som en hjärtefråga. Hoppet
kan här stå till att folkpartiet tycks ha bundit sig så hårt vid att inte fördärva de återstående älvarna att dessa förmodligen är
fridlysta för den närmast överskådliga
tiden.
Försvaret kommer förmodligen att få
någon liten förstärkning: hur smal kan en
marginal vara för att fortfarande kunna
urskiljas? Den avgörande svårigheten ligger givetvis i att folkpartiet av skäl dem en
utomstående ej bör försöka begripa gång
på gång har sålt ut försvaret neråt floden.
Finns det egentligen inom folkpartiet
något genuint upplevt personligt försvarsintresse, utom riksdagsman Hans Lindblads genuina, upplevda och personliga
intresse att sätta generalspersoner och
flaggmän på plats?
288
Lag och rätt behöver man kanske inte
misströsta om. Skandaler kan faktiskt ha
en del nyttiga effekter, och under en överblickbar framtid kan ej uteslutas att rättsvårdande uppgifter kommer att anförtros
andra personer än en liten krets av rättschefer och i någon obestämd mening
”sakkunniga” i kanslihuset.
Kulturpolitiken kommer rimligen att
fortsätta i gamla nerkörda hjulspår med
gamla nerkörda kärror. Det ena partiet
kommer att ligga på hundra miljoner och
det andra dubblar; det tredje säger att vi
har på saklighetens fasta grund hela tiden
sagt 183, men det är lika mycket som
257 …
sjukvården kommer förmodligen att få
ett visst andrum. Opinionstrycket inför
köer och överbeläggning kommer att bli
så starkt att även landstingsråd utan egna
väntetidsproblem måste lyssna på kraven
att bryta upp cementkolossen. Förhoppningsvis kommer det då inte att gälla enbart en skärva här eller där i hörnen utan
en ordentlig eftertanke.
Att göra något nämnvärt i förnuftig
riktning med skolan hör nog till det svå-
raste. Förra gången misslyckades det som
bekant. Skälet är lätt att se. Det gäller ett
av de i särklass starkast förankrade och
förskansade byråkratiska etablissemang
som finns.
Till slut: Europa.
Riktningen är klar men vägen långt
ifrån banad. Moderatema och folkpartiet
vet vart man måste gå och hur svårt det är
att komma fram. Problemet, bortsett från
arbetarrörelsens trilska, kommer givetvis
för en ny regering att vara centerpartiets
besynnerliga ovilja att se sitt och rikets
bästa.
Varje nytt steg mot det totala subventionssystemet gör det alltmer
omöjligt för en överlevande sektor
inom kulturen att existera på fri
hand.
Om inte annat så borde Sveriges bönder, som ännu förhoppningsvis kan ha
något att säga inom centerpartiet, kunna
klargöra för dess unga magistrar och förstadsbor att den svenska socialdemokratin säkert kan krossa det svenska lantbruksförbundet – men näppeligen det
franska.
På denna modesta hypotes måste jag
alltså som modem svensk högerman
grunda det hopp jag kan ha om en ny
svensk regering.
Hopp och förväntan
Man kan hoppas på att en ny
regering skulle innebära skattesänkning, förstärkning av försvaret och ett erkännande av att
naturvården är en verkligt viktig
fråga. Men erfarenheten säger
att önskan, hopp och förväntan
tyvärr endast sammanfaller i
barndomen.
Fillic Leif Carlsson är redaktör i
Svenska Dagbladet.
••
O
nskan, hopp och förväntan sammanfaller endast i barndomen;
mycket snart lär man sig skillnaderna.
Min önskan inför en eventuell borgerlig regering gäller naturligt nog först men
inte främst en ändring av skattepolitiken.
Därmed förhåller det sig så att det finns
ett och endast ett sätt att sänka skatten.
Det är att sänka den. De flesta politiska
partier tycks ha svårt att förstå denna enkla sanning; främst kanske folkpartiet, som
under namn av skattesänkning hjälpt till
att höja skattetrycket.
Långt viktigare för mig är ett antal s k
sakfrågor, där den viktigaste är naturvården. Min varmaste önskan inför en politisk förändring är att den äntligen skulle
erkännas och placeras så högt upp som
möjligt ty ingen politisk uppgift kan vara
viktigare än att i handling, inte i ord, värna
den natur som vi ingalunda skapat men
mycket väl kan fördärva. Det måste äntligen bli ett slut på den brutala humanismen; ett klart och tydligt erkännande
av djurens rätt att leva i vår gemensamrna
värld, och att leva där inte enbart som
proteinproducenter. Saken blir inte sämre
av att en sådan besinning alldeles uppenbart skulle vara bättre även för oss. Fråga
laxodlare och badgäster på västkusten.
Därnäst ägnar jag som gammaldags
konservativ självfallet mitt önsketänkande åt rikets försvar. Även där är lösningen
precis som när det gäller skattepolitiken
mycket enkel. Försvaret blir inte starkare
om man inte förstärker det. I längden kan
man inte lura andra än möjligen riksdagsmän att armen, flygvapnet och flottan blir
bättre av att halveras.
Lag och ordning är ett vackert uttryck,
som på alltför många håll nästan har blivit
ett skällsord – kanske borde man därför
hellre använda formuleringen lag och rätt;
och se till att de verkligen hävdades.
Kulturpolitiken är ett av de områden
där jag skulle önska att en ny regering
verkligen tänkte om. Problemet är även
här gripande enkelt: kulturen har fastnat i
en fålla som liknar bostadspolitikens.
Varje nytt steg mot det totala subventionssystemet gör det alltmer omöjligt för
en överlevande sektor att existera på frihand.
Som gammaldags konservativ ägnarjag självfallet mitt önsketänkande åt rikets försvar.
Vårdfrågorna kommer uppenbarligen
att stå i politikens centrum. Jag skulle önska gehör för uppfattningen att vården
borde få leva, även om det rentav skulle gå
ut över vårdpolitiken, alltså vårdpolitikerna. Vårt behov av sjuksköterskor, väl betalda och verksamma i många olika former som de själva bäst kan tänka ut, är
faktiskt större än vårt behov av nya landstingsråd när benet går av eller det kniper i
magen.
Skolan borde också vara ett av de områden som en ny regering gjorde något åt.
Lämpligen genom att låta den ägna sig åt
att lära ut saker som att läsa, skriva och
räkna, även någorlunda invecklade räknetal och även läsning av riktiga böcker.
Förr i världen gick detta för sig.
Sist och slutligen önskar jag självfallet
att en ny regering utan alltför mycket
trams skulle ta itu med den helt avgörande, jag tvekar inte ett ögonblick att säga
historiskt avgörande uppgiften, att föra
Sverige in i det Europa som håller på att ta
287
form inför våra ögon raskare än vad en
del skumögda vill se.
** *
Detta är alltså en katalog över önsketänkandets funderingar framför brasan. Den
nya regering till vilken julklappslistan
skickas är emellertid som alla vet ett trekroppsproblem. Vad kan då den som inte
alldeles övertygat tror på jultomten vänta
sig att finna i de mjuka eller hårda paketen
i påsen?
I fråga om skatten sannolikt inte mycket. Det är svårt att sänka den om man
inte vill. Och i en politisk miljö där även
moderata politiker berömmer sig av dristighet och handlingskraft om de vågar utlova att inte höja skatten, i allt fall inte i år
eller rentav nästa år, får man räkna med
att det blir något värre än de säger.
Om naturvården vågar man kanske
hysa ett visst hopp, även om det är uppenbart att t ex moderata samlingspartiet inte
känner detta som en hjärtefråga. Hoppet
kan här stå till att folkpartiet tycks ha bundit sig så hårt vid att inte fördärva de återstående älvarna att dessa förmodligen är
fridlysta för den närmast överskådliga
tiden.
Försvaret kommer förmodligen att få
någon liten förstärkning: hur smal kan en
marginal vara för att fortfarande kunna
urskiljas? Den avgörande svårigheten ligger givetvis i att folkpartiet av skäl dem en
utomstående ej bör försöka begripa gång
på gång har sålt ut försvaret neråt floden.
Finns det egentligen inom folkpartiet
något genuint upplevt personligt försvarsintresse, utom riksdagsman Hans Lindblads genuina, upplevda och personliga
intresse att sätta generalspersoner och
flaggmän på plats?
288
Lag och rätt behöver man kanske inte
misströsta om. Skandaler kan faktiskt ha
en del nyttiga effekter, och under en överblickbar framtid kan ej uteslutas att rättsvårdande uppgifter kommer att anförtros
andra personer än en liten krets av rättschefer och i någon obestämd mening
”sakkunniga” i kanslihuset.
Kulturpolitiken kommer rimligen att
fortsätta i gamla nerkörda hjulspår med
gamla nerkörda kärror. Det ena partiet
kommer att ligga på hundra miljoner och
det andra dubblar; det tredje säger att vi
har på saklighetens fasta grund hela tiden
sagt 183, men det är lika mycket som
257 …
sjukvården kommer förmodligen att få
ett visst andrum. Opinionstrycket inför
köer och överbeläggning kommer att bli
så starkt att även landstingsråd utan egna
väntetidsproblem måste lyssna på kraven
att bryta upp cementkolossen. Förhoppningsvis kommer det då inte att gälla enbart en skärva här eller där i hörnen utan
en ordentlig eftertanke.
Att göra något nämnvärt i förnuftig
riktning med skolan hör nog till det svå-
raste. Förra gången misslyckades det som
bekant. Skälet är lätt att se. Det gäller ett
av de i särklass starkast förankrade och
förskansade byråkratiska etablissemang
som finns.
Till slut: Europa.
Riktningen är klar men vägen långt
ifrån banad. Moderatema och folkpartiet
vet vart man måste gå och hur svårt det är
att komma fram. Problemet, bortsett från
arbetarrörelsens trilska, kommer givetvis
för en ny regering att vara centerpartiets
besynnerliga ovilja att se sitt och rikets
bästa.
Varje nytt steg mot det totala subventionssystemet gör det alltmer
omöjligt för en överlevande sektor
inom kulturen att existera på fri
hand.
Om inte annat så borde Sveriges bönder, som ännu förhoppningsvis kan ha
något att säga inom centerpartiet, kunna
klargöra för dess unga magistrar och förstadsbor att den svenska socialdemokratin säkert kan krossa det svenska lantbruksförbundet – men näppeligen det
franska.
På denna modesta hypotes måste jag
alltså som modem svensk högerman
grunda det hopp jag kan ha om en ny
svensk regering.