Danne Nordling; Är beskattningen rättvis
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
Är beskattningen rättvis?
D
agens skattesystem finansierar en
mängd individuella ~änster som
utförs inom den offentliga sektorn. I och med att dessa tjänster har
hamnat i denna sektor, kommer de också
att kosta helt olika belopp för olika inkomsttagare. De ~änster som utförs av
den privata sektorn har däremot samma
pris, oberoende av vad medborgaren har
för inkomst.
Knut Wicksell. En ny princip för rättvis
beskattning. Ratio 1987
Sålunda kostar sjukvårds~änstema under
ett år 23 380 kronor för en person som
~änar 200 000 kronor om året, men bara
10 480 kronor för en som ~änar 100 000
kronor. En bilförsäkring kostar för båda
t ex 3 000 kronor, men skulle dessa försäkrings~änster ha råkat hamna i den
offentliga sektorn, hade försäkringen
kanske kostat 6 700 kronor för höginkomsttagaren utan att skyddet på något
sätt hade varit bättre.
Dessa exempel illustrerar hur det kan
gå när man i politiken inte tillämpar Knut
Wicksells princip om ”prestation och
motprestation” i beskattningen. Wicksells
tankar på detta område har nu för första
gången kommit ut på svenska i boken
”En ny princip för rättvis beskattning”
med förord av professor Erik Dahmen.
Wicksells uppsats skrevs ursprungligen
på tyska och ingick i Finanztheoretische
Untersuchungen, som kom ut i Jena
1896.
Knut Wicksell (1851-1926) var professor i Lund 1901-1916 och räknas som
en av världens främsta nationalekonomer. Både J M Keynes och F A Hayek
anses starkt ha påverkats av honom. 1986
års nobelpristagare i nationalekonomi,
James Buchanan, räknar Wicksell som sin
lärofader och har själv ombesörjt att uppsatsen tidigare översatts till engelska.
Skatten innebär tvång, konstaterade
Wicksell. Han var emot tvång och för
fredlig samverkan. Ingen borde därför
tvingas att vara med om att finansiera en
offentlig verksamhet som strider mot
hans intresse. Samtidigt som man beslutar
om en offentlig utgift, måste man därför
bli enig om hur denna utgift skall finansieras. Detta får inte beslutas med enkel
majoritet, eftersom majoriteten då rätt
och slätt kan ta pengar från minoriteten
och öka de egna gruppernas inkomster.
Ett sådant förfaringssätt strider mot
den demokratiska rörelsens tanke, menade Wicksell. Efter det att man gjort sig av
med ”de frihetsfientliga och ljusskygga
oligarkiernas ok” får man inte byta ut
detta ”mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni”.
Den enskilde individen kan bäst avgöra om nyttan av en ny offentlig utgift
överstiger uppoffringen i form av skatter
– om prestationen är proportionell mot
motprestationen enligt Wicksells princip.
”I sista hand är enhällighet och full frivillighet i beslutsfattandet den enda säkra
och påtagliga garantin mot orättvisor i
fördelningen av skatterna”, framhöll
Wicksell. Han godtog dock i praktiken att
beslut kunde fattas med kvalleerad majoritet och nämner tre fjärdedelar, fem sjättedelar eller rentav nio tiondelar som exempel.
Wicksell erkänner att principen om
prestation och motprestation är mycket
mer komplicerad att tillämpa, än den
motsatta principen ”beskattning efter betalningsförmåga” (offerteorin). Han för- 368
modar att det är därför denna andra princip vunnit företräde i den dåvarande debatten. Kanske var det så när han skrev
sin uppsats. Men argumentet, att offerteorin var ”rotad i en ’högre’ statsuppfattning än den motsatta teorin”, blev uppenbarligen helt dominerande under 1900-
talet fram till våra dagar. Majoritetens
rätt att fördela skatterna ”orättvist” har
först nu börjat ifrågasättas på allvar.
Trots att språket i boken har moderniserats i betydande utsträckning, är det
inte någon lättläst bok. Wicksells sätt att
disponera framställningen och hans
strukturering av argumentationen är i
mångt och mycket främmande för nutida
läsare. Detta bör man ha klart för sig om
man skallläsa boken.
Är beskattningen rättvis?
D
agens skattesystem finansierar en
mängd individuella ~änster som
utförs inom den offentliga sektorn. I och med att dessa tjänster har
hamnat i denna sektor, kommer de också
att kosta helt olika belopp för olika inkomsttagare. De ~änster som utförs av
den privata sektorn har däremot samma
pris, oberoende av vad medborgaren har
för inkomst.
Knut Wicksell. En ny princip för rättvis
beskattning. Ratio 1987
Sålunda kostar sjukvårds~änstema under
ett år 23 380 kronor för en person som
~änar 200 000 kronor om året, men bara
10 480 kronor för en som ~änar 100 000
kronor. En bilförsäkring kostar för båda
t ex 3 000 kronor, men skulle dessa försäkrings~änster ha råkat hamna i den
offentliga sektorn, hade försäkringen
kanske kostat 6 700 kronor för höginkomsttagaren utan att skyddet på något
sätt hade varit bättre.
Dessa exempel illustrerar hur det kan
gå när man i politiken inte tillämpar Knut
Wicksells princip om ”prestation och
motprestation” i beskattningen. Wicksells
tankar på detta område har nu för första
gången kommit ut på svenska i boken
”En ny princip för rättvis beskattning”
med förord av professor Erik Dahmen.
Wicksells uppsats skrevs ursprungligen
på tyska och ingick i Finanztheoretische
Untersuchungen, som kom ut i Jena
1896.
Knut Wicksell (1851-1926) var professor i Lund 1901-1916 och räknas som
en av världens främsta nationalekonomer. Både J M Keynes och F A Hayek
anses starkt ha påverkats av honom. 1986
års nobelpristagare i nationalekonomi,
James Buchanan, räknar Wicksell som sin
lärofader och har själv ombesörjt att uppsatsen tidigare översatts till engelska.
Skatten innebär tvång, konstaterade
Wicksell. Han var emot tvång och för
fredlig samverkan. Ingen borde därför
tvingas att vara med om att finansiera en
offentlig verksamhet som strider mot
hans intresse. Samtidigt som man beslutar
om en offentlig utgift, måste man därför
bli enig om hur denna utgift skall finansieras. Detta får inte beslutas med enkel
majoritet, eftersom majoriteten då rätt
och slätt kan ta pengar från minoriteten
och öka de egna gruppernas inkomster.
Ett sådant förfaringssätt strider mot
den demokratiska rörelsens tanke, menade Wicksell. Efter det att man gjort sig av
med ”de frihetsfientliga och ljusskygga
oligarkiernas ok” får man inte byta ut
detta ”mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni”.
Den enskilde individen kan bäst avgöra om nyttan av en ny offentlig utgift
överstiger uppoffringen i form av skatter
– om prestationen är proportionell mot
motprestationen enligt Wicksells princip.
”I sista hand är enhällighet och full frivillighet i beslutsfattandet den enda säkra
och påtagliga garantin mot orättvisor i
fördelningen av skatterna”, framhöll
Wicksell. Han godtog dock i praktiken att
beslut kunde fattas med kvalleerad majoritet och nämner tre fjärdedelar, fem sjättedelar eller rentav nio tiondelar som exempel.
Wicksell erkänner att principen om
prestation och motprestation är mycket
mer komplicerad att tillämpa, än den
motsatta principen ”beskattning efter betalningsförmåga” (offerteorin). Han för- 368
modar att det är därför denna andra princip vunnit företräde i den dåvarande debatten. Kanske var det så när han skrev
sin uppsats. Men argumentet, att offerteorin var ”rotad i en ’högre’ statsuppfattning än den motsatta teorin”, blev uppenbarligen helt dominerande under 1900-
talet fram till våra dagar. Majoritetens
rätt att fördela skatterna ”orättvist” har
först nu börjat ifrågasättas på allvar.
Trots att språket i boken har moderniserats i betydande utsträckning, är det
inte någon lättläst bok. Wicksells sätt att
disponera framställningen och hans
strukturering av argumentationen är i
mångt och mycket främmande för nutida
läsare. Detta bör man ha klart för sig om
man skallläsa boken.