Paul Johnson; Margaret Thatcher och moralen

PAUL JOHNSON:
Margaret Thatcher
ochmoralen
Margaret Thatcher har lyckats ta
ifrån labour det moraliska initiativet och behålla det. Hon gjorde
t ex den fackliga reformen till en
moralisk fråga då var och en
kunde se att det destruktiva och
självgoda sätt på vilket de brittiska fackförbunden uppträdde
under 1970-talet utgjorde en
nationell skandal.
l detta års budget har finansministern kunnat sänka skatterna på alla inkomster, öka välfärdsutgifterna i viss mån och
likväl nå balans. Radikala kyrkaföreträdare – liksom givetvis
labour – kritiserar nu Mrs Thatcher för att göra Storbritannien
till ett paradis för materialister.
Premiärministern har emellertid
inlett en moralisk motoffensiv.
Svensk Tidskrifts medarbetare
Paul Johnson är historiker.
S
om om det inte räckte med att Margaret Thatcher tillfogat labourpartiet tre valförluster iföljd och tvingat
det att överge sin strävan till konsekvent
socialism, har hon nu inlett en långsiktig
kampanj för att vinna de brittiska kyrkoledama för sin avsikt att göra den demokratiska kapitalismen till en nationell
ideologi.
Mrs Thatcher har alltid instinktivt och
övertygat sökt anknyta politiska mål till
moraliska syften och hävdar, att hennes
åsikter om hur landet bör styras är fast
grundade i den kristna läran. I det avseendet är hon knappast någon typisk företrädare för det konservativa partiet, men
däremot för den evangeliserande tradition där den store liberale 1800-talsstatsmannen William Ewart Gladstone hör
hemma. Det är visserligen sant att de brittiska konservativa, eller tories som är
deras gamla namn, av hävd varit ”Kung
och kyrka”-partiet liksom att de flesta av
deras ledare inklusive den judiskfödde
Benjamin Disraeli varit anglikaner. Men i
modern tid har konservativa premiärministrar oftast hållit sina religiösa åsikter
för sig själva och har vädjat till väljarna
enbart på grund av sin praktiska ledarförmåga. Som en av dem sade till mig: ”Vi lå-
ter våra labourvänner sköta moraliserandet.”
Men Margaret Thatcher vill inte överlåta de moraliska frågorna till sina motståndare. Uppfostrad iett gudfruktigt metodisthem blev hon anglikan under sin
studenttid i Oxford. Hon har aldrig kunnat eller velat skilja mellan sina starka religiösa övertygelser och sina lika starka
politiska åsikter. Enligt hennes uppfattning är de oskiljaktiga, eftersom de härrör
från hennes far, som varit affärsägare och
290
kommunalpolitiker i den lilla staden
Grantham, och vars maximer är grunden
både för hennes andliga övertygelser och
hennes politiska handlande.
Den protestantiska etiken
Hennes fars normer var mycket enkla.
Det finns verkliga och absoluta skiljelinjer
mellan gott och ont. Var och en har ett
personligt ansvar att välja det goda. Detta
gäller för privatmänniskor liksom för offentligt verksamma. Att välja det goda betyder: Arbeta hårt för att förbättra villkoren för oss själva och våra familjer, liksom
för samhället. Var hederlig och följ lagens
anda såväl som dess bokstav. Låna bara
när det är helt nödvändigt, och återbetala
punktligt. Spara systematiskt för framtiden. Ge generöst. Tillämpa samma höga
normer i det offentliga som i det privata
livet. Minns alltid att ansvaret inte bara
gäller inför väljarna i detta livet, utan inför
den Högste i det tillkommande. Gud ser i
det fördolda och dömer våra motiv lika
mycket som våra handlingar.
Mrs Thatcher har visserligen satt in
dessa normer i yrkespolitikerns sofistikerade erfarenhetsram. I grunden är det
dock samma normer som hennes far en
gång inskärpt. Härigenom blir hon en arketypisk produkt av vad den store sociologen Max Weber kallat ”den protestantiska etiken”, den etik som historikern
R H Tawney i Religion and the Rise ofCapita/ism (1926) visade vara den känslomässiga drivkraften bakom de entreprenörer som skapat den moderna världen.
Vad Weber och Tawney kom fram till som
forskare har Mrs Thatcher alltid intuitivt
känt: Att moraliska ändamål och välfärdsproduktion är orsaksrelaterade, och
att en regering som uppmuntrar människorna att klart skilja på rätt och fel har
större utsikter att främja deras materiella
välfärd än en som uppmuntrar moralisk
neutralitet.
Mot den bakgrunden var det otänkbart
att Mrs Thatcher skulle kunna hålla moralen borta från politiken. Tvärtom lade
hon när hon först blev de konservativas
ledare 1975 med skärpa ut texten om hur
labourpartiet med dess kult av välfärdssocialismen och dess betoning av tre ledmotiv – Omsorg, Medkännande och Engagemang – kunnat lägga beslag på den
Enligt henne var labour moralförfalskningens parti: det visade medkänsla med hjälp av andras pengar.
moraliska tätplatsen i politiken. Enligt
henne var labour moralförfalskningens
parti: Det visade medkänsla med hjälp av
andras pengar, och det mutade sig fram
politiskt genom löften om vidlyftiga offentliga välfärdsprogram som det, då det
väl kommit till makten, tvingades överge
eftersom det inte kunde finna resurser att
betala dem. Redan då återkom hon till
följande påpekande: ”Till och med den
gode samariten måste först tjäna ihop de
medel av vilka han skall dela med sig”.Jag
minns att hon vid detta tillfälle sade till
mig: ”Jag är fast besluten att ta ifrån
labour det moraliska initiativet – och behålla det”.
”Moraliska” reformer
Detta mål nådde hon helt visst, och på en
rad olika sätt. Utan svårighet kunde hon
t ex göra den fackliga reformen till en moralisk fråga, eftersom var och en kunde se
att det destruktiva och självgoda sätt på
vilket de brittiska fackförbunden under
1970-talet uppträdde utgjorde en nationell skandal. Men hon gav sin kampanj en
ytterligare etisk dimension genom att hävda att ett inskränkande av de fackliga ledarnas makt var detsamma som att ”ge
förbunden tillbaka till medlemmarna”,
och 1982-83 kryddade hon sitt moraliska korståg genom att utkämpa en lång,
blodig och slutligen framgångsrik strid
med Arthur Scargill, de militanta kolgruvearbetarnas starkt vänsterpräglade ledaHon hävdade att ett inskränkande
av de fackliga ledamas makt var
detsamma som att ”ge förbunden
tillbaka till medlemmarna”.
re. Hon gav på samma sätt Falklandskriget ett moraliskt syfte: Behovet att möta
en oprovocerad och brutal aggression genomförd av en militärdiktatur, och riktad
mot ett värnlöst herdefolk. Hon startade
även en kampanj mot terrorismen, något
som fick en extra dramatisk vändning när
hon personligen sensationellt undkom
IRA:s försök att spränga det Brighton-hotell i luften där hon uppehöll sig. Därmed
fick kampanjen rang av nationell förpliktelse. Hon utmålade till och med sin framgångsrika privatiseringskampanj som ett
berättigat försök att förändra groteskt
ineffektiva offentliga företag, vilka i teorin
ägdes av nationen men i verkligheten
drevs av byråkrater i de anställdas och deras fackbossars intresse, till genuint nationella tillgångar, ägda av miljoner små
aktieägare. Framgångsrikt hävdade Mrs
Thatcher att den egendomsägande demo- 291
krati hon höll på att skapa, vari antalet familjer som ägde sitt eget hem ökat till
65% och antalet individuella andelsägare
stigit med 2,5 miljoner till mer än 9 miljoner, utgör ett stort moraliskt framsteg
järnfört med det traditionella industrisamhälle vars proletära flertal inte ägde
något annat än sitt arbete.
Framgången underminerar profilen
Den svårighet som Mrs Thatcher efter tre
valsegrar i rad har mött är att själva framgången underminerat hennes profil av
moralisk överlägsenhet. 1988 råder det
intet tvivel om, att den ekonomiska politik
hon sedan 1979 med sådan oböjlig envishet fört faktiskt bär frukt. Ekonomin
blomstrar, arbetslösheten faller snabbt,
inflationen är låg, produktiviteten och
reallönerna stiger. I detta års budget kunde hennes finansminister Nigel Lawson
sänka skattema på alla inkomster, öka
välfärdsutgifterna i viss mån – och likväl
nå balans. Det var den mest framgångsrika budgeten i modem tid.
Men kanske den var alltför framgångsrik? Den skar ned den högsta skattesatsen
till 40% från 60%, en åtgärd som återspeglar en global trend och som alla ekonomer anser vara nödvändig. Den kommer härigenom med all sannolikhet att ge
ökade intäkter från höginkomsttagare,
något som tidigare sådana nedskärningar
i Storbritannien och USA gjort.Den uppfattades likväl som en stor eftergift för de
rika vid en tidpunkt när det alltjämt finns
mycken synlig fattigdom i Storbritannien,
och när landets heliga ko, the National
Health Service, den enda institution som
Mrs Thatcher inte vågat röra, slukar
ökande resurser.
292
Kyrtclig kritik
Budgeten väckte en känsla som kanske
var irrationell men likväl stark och på-
trängande, nämligen att det välstånd som
Thatcher uppammat genom sin utbredning hotar att göra Storbritannien till ett
paradis för materialister: giriga, själviska
och hjärtlösa. Denna känsla har ivrigt underblåsts av radikala kyrkoföreträdare i
alla läger- av presbyterianerna i Skottland, metodisterna i England och Wales,
av den romersk-katolske ärkebiskopen av
Liverpool, monsignore Derek Warlock,
och inte minst av den anglikanske biskopen av Durham, David Jenkins, som nyligen kallade regeringen ”ond”.
Denna kyrkliga kritik har livligt understötts av labourpartiet, som funnit vad det
anser vara det perfekta tillfållet att återta
det moraliska initiativet som övergick till
Mrs Thatcher efter 1979.
Moralisk motoffensiv
Resultatet har blivit Mrs Thatchers moraliska motoffensiv, varvid hon välöverlagt
och systematiskt utvecklat de religiösa
principer från vilka hennes politiska övertygelser och besluten i hennes regering utgår. Hon inledde med ett imponerande tal
om kristna värden vid de skotska presbyterianska ledamas årliga sammankomst.
Där inskärpte hon sin tro på det centrala
moraliska värdet av att arbeta och producera: ”Det är inte att skapa välstånd som
är fel, utan att älska pengar för deras egen
skull. Den andliga dimensionen kommer
in, när man skall avgöra hur välståndet
skall användas. Hur kan vi möta hjälpbehovet, eller investera för framtiden, eller
stödja de fina konstnärer och hantverkare, vilkas arbete också hyllar Gud, om vi
inte tin att börja med har arbetat hårt och
nyttjat våra talanger för att skapa de till- ·
gångar som krävs?” Hon framhöll också
flera gånger det personliga ansvarets bä-
rande moraliska roll. Välfärdssystem som
”inte bygger på att man godtar ett personligt ansvar åstadkommer enbart skada”.
”Vi är alla ansvariga för våra handlingar.”
”Statliga ingripanden får aldrig bli så omfattande att de i sak upphäver det personliga ansvaret.”
1988råderdet intettvivel om attden
ekonomiska politik hon sedan 1979
med sådan oböjlig envishetförtfaktiskt bärfrukt.
Hon fullföljde sina tankar genom en ny,
skarp formulering av sin etik, denna gång
vid Conservative Women’s Conference.
Där citerade hon John Wesley, grundaren
av den engelska metodismen: ”Förvärva
allt ni kan. Spara allt ni kan. Ge allt ni
kan.” Samma moraliska tema varierade
hon i tidskrifts- och tidningsintervjuer.
Fler ”moraltal” är på väg. Hennes motoffensiv har fått en: enorm uppmärksamhet
och väckt många kritiska kommentarer
från hennes kyrkliga opponenter. Ärkebiskopen av York, biskopen av Gloucester, äldre presbyterianer och metodisternas överhuvud har alla anslutit sig till kritiken och främst sökt finna svagheter i
hennes teologi. Neil Kinnock, labourledaren, som annars inte är någon ivrig bibelläsare, sökte förlöjliga Mrs Thatchers moraliska patos genom att rada upp bibelcitat och jämföra henne med Pontius Pilatus, som tvår sina händer över de fattiga.
Den moraliska majoriteten
Men att få till stånd en öppen debatt om
politikens moraliska sida är just vad Mrs
Thatcher vill. Hon tror att hon kan vinna
den genom att upprepa en enkel poäng
som alla bör kunna fatta: nämligen att det
är djupt omoraliskt att utlova förmåner
Den kyrkliga kritiken har livligt understötts av labourpartiet.
utan att göra något konkret för att skapa
de tillgångar med vilka de skall betalas –
och med detta avses ett effektivt kapitalistiskt system. Kapitalistisk effektivitet
och offentlig moral går hand i hand. Detta
är kärnbudskapet i hennes kampanj. I
labourpartiet har man en olustig känsla av
att hon faktiskt börjar få gehör för det.
Den moraliska majoriteten i Storbritannien är mindre uttalad än i USA. De
293
stora kyrkorna, som alla domineras av
vänsterliberala oligarkier, har ett direkt
strypgrepp om den religiösa diskussionen
i brittisk 1V – nya eller avvikande kyrkor
har ingen rätt att äga 1V eller kabelstationer eller ens att köpa reklamtid. Likväl
finns det en moralisk majoritet, och Mrs
Thatcher är dess språkrör. Frank Field,
parlamentsledamot för Birkenhead och
en av de modigare och mer självständiga
labourpolitikerna, uppmanade nyligen sina kolleger attinte underskatta Mrs Thatchers utsikter att vinna den moraliska debatten: ”Hon har utmärkt näsa för att
samla röster bland de stora grupperna i
landet, ” sade han. ”En våg av fundamentalism sveper över världen – och Mrs
Thatcher har insett detta.”
(c) The Wall Street Journal!Europe