Nils Andrén; Hur europeiska törs vi vara
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Nll.S ANDREN:
Hur europeiska
törs vi vara?
Är det ideologiskt-doktrinära
skäl eller realpolitiska,internationella hänsyn som styr vår inställning till EG? Kanske bör
man tolka den dubbeltydiga
svenska EG-politiken som ett
försök att bevara reell handlingsfrihet genom att ålägga sig
restriktioner på det formella planet.
Utrikesutskottet och därefter
riksdagen öppnade i våras en
dörr på glänt genom att fastslå
att det neutralitetspolitiska hindret gäller nu. statsministerns
budskap under hans Europaresa tyder på att det innebär att
oenigheten i sak består.
Artikelserien om EG och neutraliteten inleddes i SvT 3188.
,Nils Andren ärprofsssorf!J116ritus i statskunskap.
V
står inför något som liknar den
tredje stora ronden i Sveriges EGdebatt. Frågorna är de vanliga:
Hur europeiska är vi, hur europeiska vill
vi vara, hur europeiska törs vi vara.
I den första ronden, när Tage Erlander
i det efter hand mer beryktade än ryktbara ”Metalltalet” 1961 slog knock-out på
Europa (utan att Europa märkte det)
gjordes många märkliga uttalanden om
våra relationer till den stora del av VästEuropa som efter hand har blivit riktpunkten för all europapolitik
Styr realpolitiska, internationella
hänsyn?
Av den gamla socialdemokratiska storsvenskheten återstår inte mycket mer än
alltid lika stolta deklarationen: ”Vår neutralitet bestämmer vi själva”: Vi har länge
hållit fast vid att medlemskap i EG är
oförenligt med svensk alliansfrihet och
neutralitetspolitik. En avgörande fråga är
om oförenligheten beror på vårt eget beslut eller om den är en följd av andra förhållanden som innebär oöverstigliga
hinder. Är det med andra ord ideologisktdoktrinära skäl – vad vi sagt mer än tre
gånger måste förbli sant – eller realpolitiska, internationella hänsyn som styr vår
inställning till EG? Neutralitetsargumentet förefaller ofta vara ett ”bekvämlighetsargument”. Det används för att slippa
åberopa andra skäl, som måhända inte åtnjuter samma politiska acceptans. De sä-
kerhetspolitiska renlärighetsfejder som
regelbundet blossar upp inför politiska
val i Sverige understryker neutralitetsdoktrinens bergfasta förankring.
I dag tycks alla – utom kommunister
och miljöpartister – åtminstone officiellt
vara eniga om att både EG och neutralitetspolitiken är viktiga för Sverige. Enigheten är också stor om att neutralitetspolitikens trovärdighet är ett mål som annan
politik måste underordna sig. Men eftersom vi själva bestämmer vår neutralitet är
också trovärdighetskriterierna inte absoluta och oföränderliga.
En dörr på glänt
Det finns därför goda skäl att syna neutralitetsargumentets hållbarhet när det gäller
Sverige och EG. Regeringen fastslog i sin
EG-proposition denna vår att neutraliEGs stora ekonomiska framgångar
har gjort det mera till en rival än en
partner i förhållandet till Förenta
staterna.
tetspolitiken hindrade svenskt medlemskap. Den parlamentariska kritiken av regeringens EG-politik ville nöja sig med att
konstatera att medlemskap inte är aktuellt, inte bara på grund av Sveriges motvilja mot att vara med i en organisation som
kan fatta för Sverige bindande politiska
beslut utan också därför att EGjustnu inte är intresserat av att ta in nya medlemmar. Den har nog med att integrera sina
senaste förvärv. Riksdagens utrikesutskott och därefter riksdagen öppnar den
dörr på glänt som regeringen så demonstrativt försökte slå i lås i sin proposition.
Det neutralitetspolitiska hindret gäller
nu: ”Utskottet konstaterar att svenskt
medlemskap inte är ettmål för de diskussioner som nu förestår”. Vad som kan
komma att gälla i framtiden är däremot
inte utsagt, därför att det inte behöver sä-
305
gas -nu. Förmodligen innnebär enigheten i form att oenigheten i sak består.
statsministerns budskap i ett antal europeiska huvudstäder pekar i den riktningen.
Än så länge gäller den ”tredje ronden”
således inte något nytt beslut i medlemskapsfrågan. Den gäller endast vår – och
hela EFTAs – anpassning till EGs inre
marknad. Det är ingen liten fråga. Den
kräver stora insatser av arbete och omdöme. Men tiden måste samtidigt utnyttjas för en saklig analys av förutsättningarna för våra mera långsiktiga relationer till
det nya Europa.
Det anspråksfulla syftet med denna
uppsats är att ställa några frågor av betydelse för denna långsiktiga analys. Detta
innebär ingen underskattning av den mera kortsiktiga anpassningen till EGs regler för den inre marknaden. Denna kommer dock in i sammanhanget som en av
förutsättningarna för de slutsatser som
bör dras.
Faktorer som tvingat oss att avstå
Betydelsen av nära relationer till EG är så
allmänt omfattad att den här inte närmare
behöver understrykas. Problemet gäller
de faktorer som hittills tvingat Sverige att
avstå från att följa den överväldigande
ekonomiska logikens krav, att söka sig in i
EG. Dessa faktorer kan med en viss förenkling sammanfattas i tre punkter:
l. De säkerhetspolitiska svårigheter som
har sin grund i den svenska alliansfria
neutralitetspolitiken.
2. Imkränkningama i Sveriges möjligbeter att föra en självständig ekonomisk
och sociaf politik, inte minst arbetsmarknadspolitik.
306
3. Ett speciellt socialdemokratiskt, huvudsakligen ideologiskt problem kommer till uttryck i den ibland deklarerade motviljan mot att förena sig med en
av konservativa – för att inte säga ”nyliberala” – värderingar präglad organisation, dominerad av Margaret Thatchers Storbritannien, Kohls Västtyskland och, intill nyligen, Chiracs Frankrike.
I den officiella svenska uppfattningen tonas numera den andra och den tredje faktorn ner. Den förekommer mest i facklig,
kommunistisk och miljöpartistisk kritik.
fluvuduppmärksamheten är inriktad på
den första aspekten.
Vad innebär neutralitetspolitiken?
Det är också på denna som uppmärksamheten koncentreras i det följande. Den
grundläggande frågan är vad vi menar
med neutralitetspolitik. Som alla positivt
värdeladdade begrepp – åtminstone
bland de neutrala staterna – används
neutralitet i olika bemärkelser och för
skilda syften. Ibland missbrukas neutralitetsbegreppet också av dem som borde
förstå bättre, t ex då det hävdas att vår, på
grund av vår egen lagstiftning olagliga vapenexport till ett antal exotiska länder
skulle strida mot neutralitetspolitiken.
EG-politikens förenlighet eller oförenlighet med svensk neutralitetspolitik måste
mätas mot den enda säkerhetspolitiskt
styrande situationen: stormakts- och
blockpolitiken i Europa. Hur påverkar
våra EG-relationer vår förmåga att vara
neutrala i en framtida konflikt mellan
maktblocken i Europa? Hur påverkar
dessa relationer maktblockens förväntningar eller farhågor beträffande Sveriges
framtida beteende? Undergräver det stormaktemas tilltro till den svenska neutralitetspolitikens uppriktighet – vår internationella ”trovärdighet”? Och på vilket sätt
skulle ett EG-medlemskap förändra den
situation vi befinner oss i eller som vi redan är beredda att acceptera – framför
allt genom anpassning till EGs inre marknad?
I det länge normerande Metalltalet
1961 framställdes EEC, som vi då ännu
tilläts kalla den gemensamma marknaden, som ett instrument med syfte att,
bl a, stärka NATO. Detta var inte ett
svenskt intresse, underströk Erlander.
Argumentet låter bestickande, och var
det sant 1961 tycks många också anse det
vara giltigt 1988. Frågan är dock om det
varit sant vid någon tidpunkt. Sverige bör
visserligen avstå från åtgärder som kan
tolkas som ställningstagande för det ena
eller det andra blocket. Men i den mån
som den svenska alliansfria neutralitetspolitiken som en förutsättning har en rimlig balans mellan maktblocken, kan Sverige inte vara ointresserat av åtgärder som
bidrar till att göra maktbalansen reell i vår
del av världen. När EEC och EFI’A bildades, satsade Förenta staterna, och därmed också NATO, främst på EEC. En
amerikansk förhoppning var att ett ekonomiskt starkare Västeuropa skulle kunna axla en större del av den gemensamma
försvarsbördan och därmed också minska
Förenta staternas kostnader för Västeuropas försvar. Detta argument har fallit
bort i den senare debatten. Även om alla
EG-stater utom en är anslutna till det atlantiska säkerhetssystemet, om än på nå-
got skiftande villkor, är det uppenbart att
EGs stora ekonomiska framgångar gjort
det mera till en rival än en partner i förhållandet till Förenta staterna, inom sitt
eget område och därmed utanför det sä-
kerhetspolitiska området.
Att EG är en organisation som med
undantag av Irland består av idel NATOanslutna länder, ”har också intill senaste
tid varit en för Sverige försvårande omständighet.
Ibland framhålls det irländska fallet
som ett argument i den svenska debatten.
Kan det neutrala, betydligt svagare Irland,
borde också Sverige kunna. Men egentligen är det irländska exemplet helt ointressant. Irlands neutralitetspolitik har inte
betingats av motsättningarna mellan
maktblocken utan av Irlands historiska
motvilja mot att föra samma allianspolitik
som britterna.
Den enda relevanta frågan
För Sveriges del är den enda relevanta sä-
kerhetspolitiska frågan om man kan förvänta att EG utnyttjar sin politiska beslutanderätt – dvs rätt att fatta för medlemsstatema bindande beslut – på ett sätt som
skulle kunna undergräva en neutral medlemsstats säkerhetspolitiska trovärdighet.
Här rör det sig än så länge om osäkra,
långsiktiga framtidsbedömningar. Hittills
finns det inga trovärdiga tecken på att EG
håller på att förvandlas till en organisation med också säkerhetspolitiska ambitioner. Däremot är det rimligt att en enhetlig syn på säkerhetspolitikens grundproblem underlättar EGs uppgifter på det
ekonomiska området. Att EG-byråkratema inte skulle välkomna en aggressivt
alliansfri stat som Sverige är därför inte
överraskande. Men så länge som de sä-
kerhetspolitiska problemen hanteras av
de europeiska NATO-staterna i deras
307
egen grupp eller – mest dock ännu på det
deklaratoriska planet – av den Västeuropeiska Försvarsunionen är det svårt att
finna någon avgörande direkt säkerhetspolitisk koppling som är ett avgörande
hinder för en alliansfri (”neutral”) stat att
ansluta sig till den gemensamma marknaden. Det kan noteras att statsminister
Carlsson under sin europeiska resa inte
bara stött på personer som talat om svå-
righeter för en neutral stat utan också
mött tydliga uttalanden att svårigheten inte ligger hos EG utan hos Sverige – med
andra ord att EG i princip, om än inte just
nu, av andra skäl – är berett att acceptera
ett neutralt Sverige men att det neutrala
Sverige inte är berett att acceptera medlemskap i EG. Och vår neutralitet bestämmer vi ju själva.
Mera formell än reell
självbestämmanderätt
Vår självbestämmanderätt när det gäller
neutraliteten är dock uppenbarligen mera
formell än reell så snart som vi sträcker
oss längre än till det deklaratoriska konstaterandet av vår önskan att vara neutral.
Ju mera vi försummar vår försvarspolitik
desto sannare blir detta utmanande konstaterande. Skulle enbart våra egna intressen styra vår EG-politik borde vi för
länge sedan ha varit medlemmar. Det är
uppenbarligen våra föreställningar om
andras intressen som hittills har styrt våra
neutralitetspolitiska argument mot EG –
om dessa inte har varit en täckmantel för
andra motiv. En outsagd, men alltid närvarande faktor är hur maktblocken kan
tänkas betrakta en ”neutral” stats anslutning till EG. Inte vilken neutral stats som
helst utan en sådan stat i gränsområdet
308
mellan maktblocken. För Sveriges del gäller det frågan om anslutning skulle skapa
förväntningar i väst och farhågor i öst beträffande Sveriges beteende i en krigseller annan mycket allvarlig krissituation
mellan maktblocken. Om någon annan
neutral stat i en likartad strategisk situation, t ex Österrike, i framtiden skulle vinna anslutning till EG, måste detta oundvikligen också påverka synen på Sveriges
neutralitetspolitiska handlingsfrihet. Det
kan vidare noteras att om både Österrike
och Norge skulle inträda i EG, skulle man
med goda skäl kunna ifrågasätta EFfAorganisationens meningsfullhet.
Också andra faktorer skulle kunna bidra till att minska Sveriges motstånd mot
att – när EG är organisatoriskt moget
härför – ta steget fullt ut in i den gemensamma marknaden. Till dessa kan höra –
vi kan ännu inte vara säkra – den sovjetiska ”perestrojkan”. När det gäller relationerna till EG är signalerna hittills ganska tydliga. Inte minst framgår det av förväntningarna om en snar ”normalisering”
av relationerna mellan EG och öststaternas ekonomiska sammanslutning SEV.
Det återstår att se vilket pris, i form av ytterligare avspänningsfrämjande åtgärder,
som Sovjetunionen kan vara berett att betala för att uppnå eftersträvade fördelar i
handelsrelationerna med EG. Inte minst
gäller det de ekonomiska förbindelserna
med EGs ekonomiskt och industriellt
starkaste stat, Förbundsrepubliken TYskland.
Faktisk eller formell integration?
Sverige har faktiskt valt en mycket besvärlig position i sin Europapolitik. Sedan
länge har vi bestämt oss för att eftersträva
”nära, omfattande och varaktiga” relationer till den gemensamma marknaden.
Denna attityd har förstärkts och fördjupats under de senaste åren. Vår vilja att i
realiteten bli en del av EGs inre marknad
har understrukits på många sätt. ”Vår
principiella inställning är att gränshindren
skall avskaffas”, har statsministern inpräntat under sin majresa i Europa. Därmed har Sverige i realiteten gjort ett
utomordentligt viktigt ställningstagande:
det är inte den faktiska integrationen –
För Sveriges del är den enda relevanta säkerhetspolitiska frågan om
man kan förvänta att E G utnyttjar
sin politiska beslutanderätt på ett
sätt som skulle kunna undergräva
en neutral medlemsstats säkerhetspolitiska trovärdighet.
sammanflätningen av den svenska och
den övriga europeiska ekonomin – som
medför hot mot neutralitetspolitikens trovärdighet. Det är i stället det formella
medlemskapet. Detta har varit inte bara
de socialdemokratiska regeringarnas
uppfattning alltsedan 1961.
När riksdagen i år fogade in det lilla ordet nu i sitt avståndstagande från svenskt
medlemskap i EG tycktes det ändå som
en dörr öppnats på glänt inför framtiden.
Om man får tro mediarapporteringen
från Carlssons Europatour har statsministern bemödat sig om att inte markera
riksdagskompromissens nyckelformuleriBg -samtidigt ·som hen ~anat ess
andra att inte.undergräyaneutralitetspolitikens trovärdighet med en kritisk debatt
kring medlemsfrågan.
Kanske bör man tolka den dubbeltydiga svenska EG-politiken som ett försök
att bevara reell handlingsfrihet genom att
ålägga sig restriktioner på det formella
planet. Under skeden präglade av stor
yttre spänning – då integrationens intensitet dock var mindre än nu – kunde detta
vara en väl motiverad politik. I dagens lä-
ge kan den dock av flera skäl ifrågasättas.
Integrationens intensitet ökar. Sverige
vill inte stå isolerat utan bevara och stärka
sin, för vår egen levnadsstandard oundgängliga – stora europeiska handel. Vi
följer i själva verket med stor entusiasm
med i utvecklingen, störda endast av enstaka dystert varnande röster. Men det är
viktigt att vi gör detta med öppna ögon
och inte överdriver den formaljuridiska
kosmetikens betydelse för säkerhetspolitiken.
Omvärlden ser ingen skillnad
Öppna ögon betyder öppen debatt om
risker och möjligheter. Det är en mycket
rimlig tanke att vi inom en snar framtid
finner att vårt eget intresse bäst främjas av
att vi också formellt blir medlem av den
gemensamma marknaden. Vi kan behöva
detta på ett mera direkt sätt i beslut som
309
oavsett vår närvaro eller frånvaro kommer att binda oss, som faktiskt redan gör
det och som sägs kunna bli ”svårsmälta”.
Om detta är en rimlig framtidshypotes
har vi inget intresse av att bita oss fast i en
säkerhetspolitisk dogmatik från tidigt
1960-tal. Vi skall inte undvika det säkerhetspolitiska argumentet. Men ingen skall
begära att vi skall köpa det eller avfårda
det utan att först få granska det. Egentligen borde det inte överraska om ett EGmedlemskaps faktiska betydelse för neutralitetspolitiken inom få år kommer att
öppet ifrågasättas i både Europadebatten
och den säkerhetspolitiska debatten – inte bara av enstaka, frispråkiga representanter för näringsliv och deras politiska
språkrör och av akademiker som reagerar
mot inskränkt dogmatism. Detta skulle
kunna ske på åtminstone två grunder.
Den ena är att det blir uppenbart att kosmetiken förlorar sin betydelse när den
faktiska integrationen skapat en oupplöslig ekonomisk intressegemenskap. Den
andra skulle kunna vara att vi, som säger
oss själva bestämma vår neutralitet, upptäcker att omvärlden inte ser någon skillnad mellan den ena eller den andra formen av svensk ekonomisk europapolitik.
Hur europeiska
törs vi vara?
Är det ideologiskt-doktrinära
skäl eller realpolitiska,internationella hänsyn som styr vår inställning till EG? Kanske bör
man tolka den dubbeltydiga
svenska EG-politiken som ett
försök att bevara reell handlingsfrihet genom att ålägga sig
restriktioner på det formella planet.
Utrikesutskottet och därefter
riksdagen öppnade i våras en
dörr på glänt genom att fastslå
att det neutralitetspolitiska hindret gäller nu. statsministerns
budskap under hans Europaresa tyder på att det innebär att
oenigheten i sak består.
Artikelserien om EG och neutraliteten inleddes i SvT 3188.
,Nils Andren ärprofsssorf!J116ritus i statskunskap.
V
står inför något som liknar den
tredje stora ronden i Sveriges EGdebatt. Frågorna är de vanliga:
Hur europeiska är vi, hur europeiska vill
vi vara, hur europeiska törs vi vara.
I den första ronden, när Tage Erlander
i det efter hand mer beryktade än ryktbara ”Metalltalet” 1961 slog knock-out på
Europa (utan att Europa märkte det)
gjordes många märkliga uttalanden om
våra relationer till den stora del av VästEuropa som efter hand har blivit riktpunkten för all europapolitik
Styr realpolitiska, internationella
hänsyn?
Av den gamla socialdemokratiska storsvenskheten återstår inte mycket mer än
alltid lika stolta deklarationen: ”Vår neutralitet bestämmer vi själva”: Vi har länge
hållit fast vid att medlemskap i EG är
oförenligt med svensk alliansfrihet och
neutralitetspolitik. En avgörande fråga är
om oförenligheten beror på vårt eget beslut eller om den är en följd av andra förhållanden som innebär oöverstigliga
hinder. Är det med andra ord ideologisktdoktrinära skäl – vad vi sagt mer än tre
gånger måste förbli sant – eller realpolitiska, internationella hänsyn som styr vår
inställning till EG? Neutralitetsargumentet förefaller ofta vara ett ”bekvämlighetsargument”. Det används för att slippa
åberopa andra skäl, som måhända inte åtnjuter samma politiska acceptans. De sä-
kerhetspolitiska renlärighetsfejder som
regelbundet blossar upp inför politiska
val i Sverige understryker neutralitetsdoktrinens bergfasta förankring.
I dag tycks alla – utom kommunister
och miljöpartister – åtminstone officiellt
vara eniga om att både EG och neutralitetspolitiken är viktiga för Sverige. Enigheten är också stor om att neutralitetspolitikens trovärdighet är ett mål som annan
politik måste underordna sig. Men eftersom vi själva bestämmer vår neutralitet är
också trovärdighetskriterierna inte absoluta och oföränderliga.
En dörr på glänt
Det finns därför goda skäl att syna neutralitetsargumentets hållbarhet när det gäller
Sverige och EG. Regeringen fastslog i sin
EG-proposition denna vår att neutraliEGs stora ekonomiska framgångar
har gjort det mera till en rival än en
partner i förhållandet till Förenta
staterna.
tetspolitiken hindrade svenskt medlemskap. Den parlamentariska kritiken av regeringens EG-politik ville nöja sig med att
konstatera att medlemskap inte är aktuellt, inte bara på grund av Sveriges motvilja mot att vara med i en organisation som
kan fatta för Sverige bindande politiska
beslut utan också därför att EGjustnu inte är intresserat av att ta in nya medlemmar. Den har nog med att integrera sina
senaste förvärv. Riksdagens utrikesutskott och därefter riksdagen öppnar den
dörr på glänt som regeringen så demonstrativt försökte slå i lås i sin proposition.
Det neutralitetspolitiska hindret gäller
nu: ”Utskottet konstaterar att svenskt
medlemskap inte är ettmål för de diskussioner som nu förestår”. Vad som kan
komma att gälla i framtiden är däremot
inte utsagt, därför att det inte behöver sä-
305
gas -nu. Förmodligen innnebär enigheten i form att oenigheten i sak består.
statsministerns budskap i ett antal europeiska huvudstäder pekar i den riktningen.
Än så länge gäller den ”tredje ronden”
således inte något nytt beslut i medlemskapsfrågan. Den gäller endast vår – och
hela EFTAs – anpassning till EGs inre
marknad. Det är ingen liten fråga. Den
kräver stora insatser av arbete och omdöme. Men tiden måste samtidigt utnyttjas för en saklig analys av förutsättningarna för våra mera långsiktiga relationer till
det nya Europa.
Det anspråksfulla syftet med denna
uppsats är att ställa några frågor av betydelse för denna långsiktiga analys. Detta
innebär ingen underskattning av den mera kortsiktiga anpassningen till EGs regler för den inre marknaden. Denna kommer dock in i sammanhanget som en av
förutsättningarna för de slutsatser som
bör dras.
Faktorer som tvingat oss att avstå
Betydelsen av nära relationer till EG är så
allmänt omfattad att den här inte närmare
behöver understrykas. Problemet gäller
de faktorer som hittills tvingat Sverige att
avstå från att följa den överväldigande
ekonomiska logikens krav, att söka sig in i
EG. Dessa faktorer kan med en viss förenkling sammanfattas i tre punkter:
l. De säkerhetspolitiska svårigheter som
har sin grund i den svenska alliansfria
neutralitetspolitiken.
2. Imkränkningama i Sveriges möjligbeter att föra en självständig ekonomisk
och sociaf politik, inte minst arbetsmarknadspolitik.
306
3. Ett speciellt socialdemokratiskt, huvudsakligen ideologiskt problem kommer till uttryck i den ibland deklarerade motviljan mot att förena sig med en
av konservativa – för att inte säga ”nyliberala” – värderingar präglad organisation, dominerad av Margaret Thatchers Storbritannien, Kohls Västtyskland och, intill nyligen, Chiracs Frankrike.
I den officiella svenska uppfattningen tonas numera den andra och den tredje faktorn ner. Den förekommer mest i facklig,
kommunistisk och miljöpartistisk kritik.
fluvuduppmärksamheten är inriktad på
den första aspekten.
Vad innebär neutralitetspolitiken?
Det är också på denna som uppmärksamheten koncentreras i det följande. Den
grundläggande frågan är vad vi menar
med neutralitetspolitik. Som alla positivt
värdeladdade begrepp – åtminstone
bland de neutrala staterna – används
neutralitet i olika bemärkelser och för
skilda syften. Ibland missbrukas neutralitetsbegreppet också av dem som borde
förstå bättre, t ex då det hävdas att vår, på
grund av vår egen lagstiftning olagliga vapenexport till ett antal exotiska länder
skulle strida mot neutralitetspolitiken.
EG-politikens förenlighet eller oförenlighet med svensk neutralitetspolitik måste
mätas mot den enda säkerhetspolitiskt
styrande situationen: stormakts- och
blockpolitiken i Europa. Hur påverkar
våra EG-relationer vår förmåga att vara
neutrala i en framtida konflikt mellan
maktblocken i Europa? Hur påverkar
dessa relationer maktblockens förväntningar eller farhågor beträffande Sveriges
framtida beteende? Undergräver det stormaktemas tilltro till den svenska neutralitetspolitikens uppriktighet – vår internationella ”trovärdighet”? Och på vilket sätt
skulle ett EG-medlemskap förändra den
situation vi befinner oss i eller som vi redan är beredda att acceptera – framför
allt genom anpassning till EGs inre marknad?
I det länge normerande Metalltalet
1961 framställdes EEC, som vi då ännu
tilläts kalla den gemensamma marknaden, som ett instrument med syfte att,
bl a, stärka NATO. Detta var inte ett
svenskt intresse, underströk Erlander.
Argumentet låter bestickande, och var
det sant 1961 tycks många också anse det
vara giltigt 1988. Frågan är dock om det
varit sant vid någon tidpunkt. Sverige bör
visserligen avstå från åtgärder som kan
tolkas som ställningstagande för det ena
eller det andra blocket. Men i den mån
som den svenska alliansfria neutralitetspolitiken som en förutsättning har en rimlig balans mellan maktblocken, kan Sverige inte vara ointresserat av åtgärder som
bidrar till att göra maktbalansen reell i vår
del av världen. När EEC och EFI’A bildades, satsade Förenta staterna, och därmed också NATO, främst på EEC. En
amerikansk förhoppning var att ett ekonomiskt starkare Västeuropa skulle kunna axla en större del av den gemensamma
försvarsbördan och därmed också minska
Förenta staternas kostnader för Västeuropas försvar. Detta argument har fallit
bort i den senare debatten. Även om alla
EG-stater utom en är anslutna till det atlantiska säkerhetssystemet, om än på nå-
got skiftande villkor, är det uppenbart att
EGs stora ekonomiska framgångar gjort
det mera till en rival än en partner i förhållandet till Förenta staterna, inom sitt
eget område och därmed utanför det sä-
kerhetspolitiska området.
Att EG är en organisation som med
undantag av Irland består av idel NATOanslutna länder, ”har också intill senaste
tid varit en för Sverige försvårande omständighet.
Ibland framhålls det irländska fallet
som ett argument i den svenska debatten.
Kan det neutrala, betydligt svagare Irland,
borde också Sverige kunna. Men egentligen är det irländska exemplet helt ointressant. Irlands neutralitetspolitik har inte
betingats av motsättningarna mellan
maktblocken utan av Irlands historiska
motvilja mot att föra samma allianspolitik
som britterna.
Den enda relevanta frågan
För Sveriges del är den enda relevanta sä-
kerhetspolitiska frågan om man kan förvänta att EG utnyttjar sin politiska beslutanderätt – dvs rätt att fatta för medlemsstatema bindande beslut – på ett sätt som
skulle kunna undergräva en neutral medlemsstats säkerhetspolitiska trovärdighet.
Här rör det sig än så länge om osäkra,
långsiktiga framtidsbedömningar. Hittills
finns det inga trovärdiga tecken på att EG
håller på att förvandlas till en organisation med också säkerhetspolitiska ambitioner. Däremot är det rimligt att en enhetlig syn på säkerhetspolitikens grundproblem underlättar EGs uppgifter på det
ekonomiska området. Att EG-byråkratema inte skulle välkomna en aggressivt
alliansfri stat som Sverige är därför inte
överraskande. Men så länge som de sä-
kerhetspolitiska problemen hanteras av
de europeiska NATO-staterna i deras
307
egen grupp eller – mest dock ännu på det
deklaratoriska planet – av den Västeuropeiska Försvarsunionen är det svårt att
finna någon avgörande direkt säkerhetspolitisk koppling som är ett avgörande
hinder för en alliansfri (”neutral”) stat att
ansluta sig till den gemensamma marknaden. Det kan noteras att statsminister
Carlsson under sin europeiska resa inte
bara stött på personer som talat om svå-
righeter för en neutral stat utan också
mött tydliga uttalanden att svårigheten inte ligger hos EG utan hos Sverige – med
andra ord att EG i princip, om än inte just
nu, av andra skäl – är berett att acceptera
ett neutralt Sverige men att det neutrala
Sverige inte är berett att acceptera medlemskap i EG. Och vår neutralitet bestämmer vi ju själva.
Mera formell än reell
självbestämmanderätt
Vår självbestämmanderätt när det gäller
neutraliteten är dock uppenbarligen mera
formell än reell så snart som vi sträcker
oss längre än till det deklaratoriska konstaterandet av vår önskan att vara neutral.
Ju mera vi försummar vår försvarspolitik
desto sannare blir detta utmanande konstaterande. Skulle enbart våra egna intressen styra vår EG-politik borde vi för
länge sedan ha varit medlemmar. Det är
uppenbarligen våra föreställningar om
andras intressen som hittills har styrt våra
neutralitetspolitiska argument mot EG –
om dessa inte har varit en täckmantel för
andra motiv. En outsagd, men alltid närvarande faktor är hur maktblocken kan
tänkas betrakta en ”neutral” stats anslutning till EG. Inte vilken neutral stats som
helst utan en sådan stat i gränsområdet
308
mellan maktblocken. För Sveriges del gäller det frågan om anslutning skulle skapa
förväntningar i väst och farhågor i öst beträffande Sveriges beteende i en krigseller annan mycket allvarlig krissituation
mellan maktblocken. Om någon annan
neutral stat i en likartad strategisk situation, t ex Österrike, i framtiden skulle vinna anslutning till EG, måste detta oundvikligen också påverka synen på Sveriges
neutralitetspolitiska handlingsfrihet. Det
kan vidare noteras att om både Österrike
och Norge skulle inträda i EG, skulle man
med goda skäl kunna ifrågasätta EFfAorganisationens meningsfullhet.
Också andra faktorer skulle kunna bidra till att minska Sveriges motstånd mot
att – när EG är organisatoriskt moget
härför – ta steget fullt ut in i den gemensamma marknaden. Till dessa kan höra –
vi kan ännu inte vara säkra – den sovjetiska ”perestrojkan”. När det gäller relationerna till EG är signalerna hittills ganska tydliga. Inte minst framgår det av förväntningarna om en snar ”normalisering”
av relationerna mellan EG och öststaternas ekonomiska sammanslutning SEV.
Det återstår att se vilket pris, i form av ytterligare avspänningsfrämjande åtgärder,
som Sovjetunionen kan vara berett att betala för att uppnå eftersträvade fördelar i
handelsrelationerna med EG. Inte minst
gäller det de ekonomiska förbindelserna
med EGs ekonomiskt och industriellt
starkaste stat, Förbundsrepubliken TYskland.
Faktisk eller formell integration?
Sverige har faktiskt valt en mycket besvärlig position i sin Europapolitik. Sedan
länge har vi bestämt oss för att eftersträva
”nära, omfattande och varaktiga” relationer till den gemensamma marknaden.
Denna attityd har förstärkts och fördjupats under de senaste åren. Vår vilja att i
realiteten bli en del av EGs inre marknad
har understrukits på många sätt. ”Vår
principiella inställning är att gränshindren
skall avskaffas”, har statsministern inpräntat under sin majresa i Europa. Därmed har Sverige i realiteten gjort ett
utomordentligt viktigt ställningstagande:
det är inte den faktiska integrationen –
För Sveriges del är den enda relevanta säkerhetspolitiska frågan om
man kan förvänta att E G utnyttjar
sin politiska beslutanderätt på ett
sätt som skulle kunna undergräva
en neutral medlemsstats säkerhetspolitiska trovärdighet.
sammanflätningen av den svenska och
den övriga europeiska ekonomin – som
medför hot mot neutralitetspolitikens trovärdighet. Det är i stället det formella
medlemskapet. Detta har varit inte bara
de socialdemokratiska regeringarnas
uppfattning alltsedan 1961.
När riksdagen i år fogade in det lilla ordet nu i sitt avståndstagande från svenskt
medlemskap i EG tycktes det ändå som
en dörr öppnats på glänt inför framtiden.
Om man får tro mediarapporteringen
från Carlssons Europatour har statsministern bemödat sig om att inte markera
riksdagskompromissens nyckelformuleriBg -samtidigt ·som hen ~anat ess
andra att inte.undergräyaneutralitetspolitikens trovärdighet med en kritisk debatt
kring medlemsfrågan.
Kanske bör man tolka den dubbeltydiga svenska EG-politiken som ett försök
att bevara reell handlingsfrihet genom att
ålägga sig restriktioner på det formella
planet. Under skeden präglade av stor
yttre spänning – då integrationens intensitet dock var mindre än nu – kunde detta
vara en väl motiverad politik. I dagens lä-
ge kan den dock av flera skäl ifrågasättas.
Integrationens intensitet ökar. Sverige
vill inte stå isolerat utan bevara och stärka
sin, för vår egen levnadsstandard oundgängliga – stora europeiska handel. Vi
följer i själva verket med stor entusiasm
med i utvecklingen, störda endast av enstaka dystert varnande röster. Men det är
viktigt att vi gör detta med öppna ögon
och inte överdriver den formaljuridiska
kosmetikens betydelse för säkerhetspolitiken.
Omvärlden ser ingen skillnad
Öppna ögon betyder öppen debatt om
risker och möjligheter. Det är en mycket
rimlig tanke att vi inom en snar framtid
finner att vårt eget intresse bäst främjas av
att vi också formellt blir medlem av den
gemensamma marknaden. Vi kan behöva
detta på ett mera direkt sätt i beslut som
309
oavsett vår närvaro eller frånvaro kommer att binda oss, som faktiskt redan gör
det och som sägs kunna bli ”svårsmälta”.
Om detta är en rimlig framtidshypotes
har vi inget intresse av att bita oss fast i en
säkerhetspolitisk dogmatik från tidigt
1960-tal. Vi skall inte undvika det säkerhetspolitiska argumentet. Men ingen skall
begära att vi skall köpa det eller avfårda
det utan att först få granska det. Egentligen borde det inte överraska om ett EGmedlemskaps faktiska betydelse för neutralitetspolitiken inom få år kommer att
öppet ifrågasättas i både Europadebatten
och den säkerhetspolitiska debatten – inte bara av enstaka, frispråkiga representanter för näringsliv och deras politiska
språkrör och av akademiker som reagerar
mot inskränkt dogmatism. Detta skulle
kunna ske på åtminstone två grunder.
Den ena är att det blir uppenbart att kosmetiken förlorar sin betydelse när den
faktiska integrationen skapat en oupplöslig ekonomisk intressegemenskap. Den
andra skulle kunna vara att vi, som säger
oss själva bestämma vår neutralitet, upptäcker att omvärlden inte ser någon skillnad mellan den ena eller den andra formen av svensk ekonomisk europapolitik.