Sven Fagerberg; Öppet brev till Blomman

SVEN FAGERBERG:
••
Oppet brev till Blomman
Den socialdemokratiska politiken är ett dunderfiasko eftersom
den har resulterat i ”halv” lön för
svenska arbetare.
Sven Fagerberg utvecklar i
denna artikel sina tankar bl a i
ett öppet brev. Formuleringarna
är hans egna som brukar vara
fallet med författare.
Sven Fagerberg är författare.
l
D
et blir inget regimskifte. Även om
det så kallade borgerliga blocket
skulle vinna valet innebär det på
sin höjd några marginella ändringar.
Vadan denna pessimism? Tja, för det
första finns det i verkligheten inte något
borgerligt block. Behöver jag mer än peka
på Olof Johansson, han som så framgångsrikt tagit upp kampen med Hans
Haste, Anna Lindh och Stig Malm om det
svenska mästerskapet i xyntrofobi?
Det finns, lyckligtvis eller tyvärr, ingen
väg förbi det personliga. Partiprogrammet betyder, när kriserna kommer, inte
särskilt mycket.
2
I radio häromkvällen hörde jag·ett reportage från en textilfabrik. Sömmerskorna
jobbade och slet, men de hade det taskigt
ändå: dålig lön och besvär med överansträngda muskler.
Utan tvivel var denna framställning
riktig. Den intressanta frågan blir då: varför har det gått så illa? Varför måste människor ha det så dåligt i vår högteknologiska tid?
Sömmerskorna är inte ensamma om att
ha det dåligt. Vi har haft en lång rad vilda
strejker, mer eller mindre desperata försök att bättra en dålig situation.
Jag känner en stark sympati för sömmerskorna och de strejkande arbetarna,
deras protester är i hög grad befogade. De
är utsugna och exploaterade, men av
vem?
Att ett regimskifte behövs är solklart,
men vem är den utsugande tyrannen?
Radioreportern, en pryo från SSU,
gjorde ett försök att lösa detta grundläggande problem. Med ett listigt tonfall,
\
326
översvallande av den frälstes oomkullrunkeliga insikt, frågade han textilfabrikens
ägare vad han hade för inkomst. Ägaren
svarade att han tog ut en tjugo eller tjugofem tusen kronor i månaden, att han behövde denna inkomst för att kunna betala
sin förmögenhetsskatt.
Reportern gick vidare i sin inlärda
schablon. Sömmerskorna bodde trångt,
men var inte ägarens villa onödigt flott?
Om ägaren levde litet enklare skulle sömmerskorna få det bättre. För pryon från
SSU var ägaren busen i det svenska låglönedramat
Sverige har ju, tyvärr, blivit ett låglöneland. Köpkraften för en arbetare i USA,
Japan, Västtyskland eller Schweiz är
ungefår dubbelt så hög som i Sverige. Det
brukar sägas att den svenske arbetaren
som kompensation har en överlägsen social service, men det är ingalunda sant.
Förmånerna i jämförliga länder är ungefär desamma, i vissa fall bättre.
För tjugo år sedan stod sig den svenske
arbetaren gott i en internationell jämfö-
relse. Han låg i topp. Nu har han halkat
efter, han är hetsad av stress för att göra
det bästa möjliga av en svår situation, men
trots det är hans inkomster små. Som det
stått i Metallarbetaren har en schweizisk
svarvare större inkomst efter skatt än
hans svenske kollega och dennes heltidsarbetande hustru tillsammans.
Någon har mördat den svenske arbetarens välstånd.
Vem?
3
Låt oss gå på mördarjakt Jag ser en lönnfet person i sina bästa år sitta på sömmerskans och de andra arbetarnas axlar och
tynga dem neråt. De stackars arbetarna
dignar under bördan, de stapplar fram,
tröstade av söta ord från den tjocka latoxen som rider på dem. Latoxen säger att
det är tack vare honom de inte har det ännu sämre, att det bara är genom hans modiga och geniala insatser de kan få det
bättre.
Pengar är inte allt men de lugnar nerverna, som någon sagt. Pengar behövs för
det goda livet. Faktum är att svenska företagare betalar ut ett anständigt belopp till
sina arbetare. Men på vägen från företagaren till arbetaren är det mycket som
försvinner.
Jag ger dig en tusenlapp mer i månaden, säger företagaren till arbetaren.
Bra, det är vad jag vill ha. Stick hit min
tusenlapp.
Sakta i backarna, vet du inte hur det går
till? Först skall jag ta av dina pengar och
betala sociala avgifter åt dig. På det som
blir kvar skall jag betala in marginalskatt,
säg 50%, och när du sedan köper något
för det som blivit över måste du betala
moms. Faktum är att av tusenlappen blir
inte ens 300 kronor kvar åt dig.
Är du galen? Vem snor mina 700 kronor? Vem är det som kalasar på dem?
Bra fråga.
Jag inser förstås, säger arbetaren eftertänksamt, att man måste betala skatt. Alla
skall gå i skolan, få den sjukvård de behö-
ver, leva i trygghet på sin ålderdom.
Givetvis, svarar företagaren, så skall
det vara. Och så är det i Schweiz etcetera
men ändå är reallönen efter skatt mycket
högre än i Sverige. Är du fiffig, som jag vet
att du är, kan du nu dra en slutsats. Börja
med att den svenska bruttolönen, inklusive sociala avgifter, är hygglig. Bruttolönen
kan inte höjas, då förlorar vi vår konkurrenskraft Alltså finns det bara ett sätt fö.
dig att höja din köpkraft.
Avbränningarna måste minskas.
Just det, skatten måste sänkas. Den
måste sänkas rejält utan att den sociala
standarden sjunker.
Men hur skall det gå till?
I andra länder håller man samma höga
standard på den sociala servicen trots att
skatten är mycket lägre. Utan minsta tvivel skulle också du kunna få behålla dubbelt så mycket, inte bara 300 kronor utan
600 av din tusenlapp om Sverige vore ett
effektivt organiserat land.
Du menar, säger arbetaren, att tre
hundralappar av mina tusen kronor rinner bort i systemet?
Just det.
I så fall måste det vara ett sällsynt dumt
system.
För dig, ja. Men inteför vissa andra,för
de där som rider på din rygg, de där som
är så lata att de inte orkar gå själva.
4
Chrysler är ett företag som ofta varit i
kris. För åtskilliga år sedan tillkallades en
konsultfirma, som analyserade situationen och snart hittade felet: det fanns för
många tjänstemän. Den åtgärd som rekommenderades var enkel och lättfattlig:
Avskeda 7 000 tjänstemän.
Så skedde, och som genom ett trollslag
började bolaget gå bra igen. Lönekostnaderna hade minskat. Man slapp också
dryga utgifter för resor, konferenser etcetera som de överflödiga hittat på för att
fördriva tiden. Och kanske viktigast: man
slapp allt det administrativa ofog de överflödiga ställt till med för att motivera sin
existens.
Sverige har ett Chryslerproblem. Lan- 327
det vimlar av undersysselsatta tjänstemän.
Skall den svenske arbetarens reallön kunna höjas till en anständig nivå finns det
bara en utväg: avskeda inte bara 7 000
utan 70 000 och långt fler tjänstemän.
Det är på tiden att de som av lättja ställt
sig utanför produktionsprocessen börjar
arbeta.
5
Låt oss ta några exempel:
l. För den som sett Konstitutionsutskottets ordförande i inaktion är det naturligt att börja med Riksdagen. Vi har
349 riksdagsmän, som var och en, nästan,
har en tom stol i sammanträdeslokalen.
Vi avskedar 100 i en första omgång och
ser vad som händer. Vi sparar in löner, resor och traktamenten, alla dessa utiandsstudier man hittar på för att minska den
leda som kommer av att man inte har en
vettig funktion.
Korridorsnacket kommer att minska,
men jag föreställer mig att det är uthärdligt.
2. En känd regissör sade till mig att
Sveriges Radio/1V, som lever på licensskatt, har åtminstone l 500 totalt odugliga tjänstemän. Men fortsatte han, jag retar
mig inte längre på det. Dessa personer är
utbrända och oförmögna till produktivt
arbete. På något sätt måste de försörjas.
Därför kan de lika gärna sitta kvar på sina
låtsasjobb. Och kanske är det också nödvändigt att de reser jorden runt som skyttlar, från Cabora Bassa vid Zambesifloden
till Chichen-Itza, för att trösta sin fåfänga.
Jag misstänker att mentala katastrofer annars skulle inträffa.
Så långt regissören. Jag är inte lika pessimistisk. När krav ställs lever även de
slöaste och bekvämaste upp. De börjar
328
fungera och inser ofta att just en vettig
funktion återställer den förlorade livsglädjen.
Människan har stora resurser. Men de
flesta är blyga och underskattar sig själva.
Varför inte skicka dem ut i verkligheten
och ge dem en chans? I dessa dagar finns
det gott om arbete.
3. För någon tid sedan läste jag en liten
skrift av en byråkrat med samvete. Omjag
minns rätt sysslade han med etableringstillstånd för privatpraktiserande tandlä-
kare. Han beskrev målande hur litet han
hade att göra, att en fjärdedel av personalen skulle räckt för att utföra det arbete
som fanns, att man lät ärenden ligga i må-
nader för att markera flitigt arbete. Han
beskrev också med vilken ovilja han behandlades av arbetskamrater och överordnade när han förde dessa för honom
viktiga problem på tal. Alla, utom han, var
fullkomligt nöjda med att som latoxar rida
bekvämt på arbetarnas axlar.
4. Jag roade mig nyligen med att ge
Ingvar Carlsson ett tips. Under rubriken
”Frisörstyrelsen, ett statligt klipp” i ÖC
den 30 maj konstaterade jag att de flesta
frisersalonger drivs i privat regi, ofta i liten skala. Det betyder bland annat att
innehavaren själv sköter sysslor som bokföring, inköp, kanske också städning.
Men antag nu att vi förbjuder privata salonger, en styggelse där i synnerhet rika
damer får finare behandling än fattiga,
och i stället samlar frisörerna i stora enheter. Då kan vi skapa massor av nya jobb
utöver dem som utförs vid själva friseringen. Vi får garderobiärer, kassörskor,
inköpare, bokförare och personalchefer,
sekreterare och avdelningsdirektörer etcetera. Tusentals nya, onödiga jobb kan
skapas.
En grotesk fantasi? Ingalunda, just så
ser den svenska modellen ut. Socialdemokraterna har löst det svenska arbetslöshetsproblemet genom att skapa onödiga
jobb inom den offentliga sektorn. På kort
tid ökades de offentliganställda med
800 000 personer, varpå man skröt med
sin arbetslöshetspolitik. I själva verket
hade man gett den svenske arbetarens
ekonomi en dödsstöt. De arbetande måste ju betala de överflödigas löner.
Många av de offentliganställda gör ett
gott arbete, men lika solklart är att vi har
gott om meningslösa ”Frisörstyrelser”.
Privata daghem är exempelvis minst lika
bra som kommunala. Innehavare och personal vet att de måste göra ett förstklassigt
arbete för att behålla föräldrarnas förtroende. Men, som statistik visar, de privata
daghemmen kostar bara hälften mot de
kommunala. Det beror på alla onödiga
kommunala ~änstemän, som saklöst kan
avskedas.
Nu invänder (s) att fattiga barn inte är
lönsamma för privata daghem. Givetvis är
de det. Alla barn får en daghemscheck av
kommunen. Vill föräldrarna själva se till
sina barn går checken till dem, annars till
det daghem föräldrarna väljer. Den sociala standarden sänks ingalunda, men dubbelt så många daghem kan inrättas för
samma kostnad.
Alla, från Abisko till Öxabäck och
Öxnevalla, som varit i kontakt med den
offentliga sektorn, vet hur tungrott och
trögt det kan vara. Monopolmakt förfäar
och förslöar. När arbetaren sliter vid sin
maskin bör han betänka att det inte är
företagaren som tynger ner honom. I stället är det företagaren som skapat hans arbete. Nej, de som suger ut arbetarna är
den offentliga sektorns onödiga tjänstemän i det ena tiotusendet efter det andra.
Om vi antar att en tjänsteman kostar
250 000 om året (lön plus sociala avgifter
plus kostnader för arbetsrum, arbetsmaterial, resor, traktamenten, konferensdeltagande etcetera) så kostar 10 000 tjänstemän två och en halv miljarder. Och de
10 000 är bara en bråkdel av de överflö-
diga.
Alltså, du som arbetar vid din maskin,
betänk att du måste försörja inte bara dig
själv utan också socialdemokratins hord
av överflödiga tjänstemän. För attge allt
fler av den sorten ett lättjefullt och behagligt liv måste du arbeta hårdare och hårdare, du måste stressa mer och mer.
6
Det finns inte längre något arbetarparti i
Sverige. Socialdemokraterna, eller Rörelsevalparna som de allt oftare kallas, är ett
typiskt tjänstemannaparti, som suger ut
näringslivet för att underhålla tjänstemännen i den offentliga sektorn. Några värre
egoister än socialdemokraterna finns inte,
de tänker bara på sig själva och struntar
blankt i arbetarna, som under tjugo års
vanstyre fått sin relativa inkomst halverad. Vpk, en uppsamlingsplats för frustrerade, är inte heller något arbetarparti.
Men har inte (s) och facket stiftat en
massa lagar till skydd för arbetarna? På
ytan kan det verka så, men huvudsyftet
har varit att skydda de överflödiga tjänstemännen. Ingen, utom i extremt grava fall,
får till exempel avskedas. Vem skyddas
genom en sådan lag? En duglig person avskedas sällan, händer det ibland på grund
av något fel i personkemin får den duglige
lätt ett nytt arbete i just för honom trivsammare miljö.
Det är den överflödige, i regel också
329
oduglige tjänstemannen som i första hand
behöver ett skydd. Du oduglige, rösta på
(s) så kan du låtsas till pensionen att du
arbetar!
Rätten att avskeda överflödig eller
olämplig personal är av största vikt för ett
väl fungerande samhälle. Ingen har någon
glädje av att stanna kvar på ett jobb, där
han inte är välkommen och önskad. Alla
tjänar på att omplaceringar kan ske.
Jag menar givetvis inte att människor
skall ställas på bar backe. Men det bästa
är att de nödvändiga skyddsnäten finns i
den offentliga sektorn, som givetvis har
sina funktioner.
Men, säger tvivlaren på nytt, har inte
(s) och facket skapat en solidarisk lönepolitik, som gynnar arbetarna? Nej, så är det
inte, den solidariska lönepolitiken har
starkt bidragit till att minska arbetarnas
inkomster. Arbetare och tjänstemän i den
privata sektorn sliter och släpar för att
producera nyttigheter. De är värda en
löneförhöjning, men i så fall kräver tjänstemännen i den offentliga sektorn, som
kanske inte i något överväldigande flertal
gjort en extra ansträngning, att de skall få
lika mycket. Resultatet blir att alla får
samma och för höga löneökning med inflation som följd.
En undersysselsatt ledning för SIF
ställde till med en strejk för att visa att
man fanns, att man var handlingskraftig.
Den lika löjeväckande som meningslösa
aktionen medförde miljardförluster, som
tyvärr inte drabbar de skyldiga utan landets arbetande människor. Så kan man
ostraffat uppföra sig när tjänstemannapartiet (s) har makten.
Det måste finnas ett samband mellan
prestation och belöning. Det sambandet
har (s) i stor utsträckning tagit bort. De
l
l
\
l
330
lata får ofta samma lön som de arbetsvilliga, med ineffektivitet som följd. Varför
skulle man jobba för fullt när det inte behövs? Latoxarna som rider på arbetarna
blir allt fler.
Socialdemokraterna stiftar lagar som
skyddar det egna partiets kärntrupp, de
s-frälsta tjänstemännen. När lagarna inte
räcker som skydd förlitar man sig på en
mycket utbredd partikorruption. Uppstår
ett probien söker man inte den för alla
bästa lösningen utan den som gynnar det
egna partiet, de egna kompisarna. Någon
annan förklaring till att Bertil Zachrisson
blev generaldirektör finns exempelvis
inte. Man utnämner ohämmat inkompetenta partibröder tiii viktiga poster, vilket
medför miljardförluster för samhället och
de arbetande människorna. Det länge
grovt vanskötta SJ är ett tragiskt exempel,
låt oss hoppas att det nu, med en ny chef
utan partirneriter, blir bättre.
Socialdemokraterna förnekar ivrigt att
de skulle vara korrumperade, men den
bedrövliga affären Ebbe Carlsson är bara
ett av många exempel på hur de mer eller
mindre hemliga kamratkretsarna fungerar. De för valresultaten avgörande
massmedia är exempelvis helt infiltrerade
av (s), även så kallade borgerliga tidningar. Den låtsasopposition som bedrivs är
så tam och tandlös att den inte ens har läsvärde. Om Karl Gerhard, Torgny Segerstedt, August Strindberg eller Bernhard
Palmaer hade levat i dag skulle de haft
publiceringsförbud. Naturligtvis inte officiellt, men pestflaggan skulle hissats i det
tördolda i alla viktiga organ.
Vi skall nämligen ha klart för oss att
den innersta av de hemliga s-cirklarna,
den verkliga maffian, eller Kordongen
som jag brukar kalla den, också har skenbart borgerliga medlemmar med höga befattningar inom näringsliv, bankväsen och
borgerlig press. Utåt visar dessa överlö-
pare ett borgerligt ansikte, men läser man
mellan raderna är det inte svårt att identifiera dem.
Kordongen – ett hjärnspöke? Käre lä-
sare, tänk efter. Ingenting annat kan förklara det som händer i Sverige. Andra bevis är den i det närmaste totala bristen på
verklig opposition och borgerlighetens
skräckslagna inställsamhet.
Ett verkligt regimskifte, till arbetamas
förmån, är otänkbart i dagens Sverige.
7
Ibland frågar jag mig om det finns några
människor i Sverige. Jag är på konferens i
Medevi och träffar representanter för LO,
SAF, kommunen, Ahlens och Avesta
Järnverk. Det märkliga är att ingen av
dessa representanter betraktas som en individ, de förväntas uttrycka sin organisations officiella ståndpunkt. Inte ens under
ett besök på Övralid faller maskerna.
Kanske har de vuxit fast, kanske finns det
ingenting under.
Jag är den ende som inte tillhör en organisation, men konferensledningen vet
på råd. Jag presenteras som Linköpingsförfattare, antagligen för att jag inte skall
känna mig hemlös.
Vad det är synd att det inte finns några
intellektuella i Sverige. De tankens överliggare som döljer sig bakom marxistiska
skygglappar och inte vågar se verkljgheten i ögonen är ju ingenting att räkna.
Men vilka komedier om Carlsson-brö-
derna och deras avlyssningsapparater
skulle det inte kunna skrivas! Jag tänker
på en opera buffa av Cimaroso:Det hemliga äktenskapet.
Danskar brukar skadeglatt framhålla
att svensken är världens mest osjälvständiga person. Ingen ställer sig i ledet med
sådan förtjusning som en svensk, ingen
lyssnar så hängivet på korpralen som ger
order.
Inget land har en så stark facklig byrå-
krati som Sverige. I en tidningsartikel
uppges att den fackliga anslutningen i
Sverige är 90 %, medan den i ekonomiskt
framgångsrika länder enligt ovan, med
höga löner till arbetarna, inte är mer än
mellan 20 och 30 %.
Jag uppställde för många år sedan denna sats: ju starkare fack desto sämre ekonomi. Tyvärr är det så. Jag har träffat tillräckligt många busar inom näringslivet
för att inse att ett starkt fack behövs. Men
iSverige har facket gått för långt, det nöjer
sig inte med sin egentliga funktion utan
lägger näsan i blöt överallt.
Det svenska facket vill ha inflytande.
Det finns inflytande av två slag: positivt
och negativt. Det negativa inflytandet har
facket redan, det kan sparka sönder och
förstöra. SIF-strejken är ett bra exempel.
Positivt inflytande kan facket aldrig få
utanför sitt egentliga verksamhetsområde. Positivt inflytande kräver gedigna
kunskaper, inte.lligens, fantasi och arbetsvilja. Man måste ha alla fyra.
Också LO och TCO vimlar av överflö-
diga tjänstemän med sysselsättningsproblem. Stora besparingar kan göras.Varför
inte befordra de i facket överflödiga till
människor?
Enligt Anna-Greta Leijon spelar det
ingen roll vad Birgitta von Otter säger,
hon har ju ingen ”position”. Kanske kan
det intefinnas människor i Sverige. AnnaGreta, Ingvar och de andra pampama anser att svensken är idiot, att de därför kan
331
göra precis som de vill. Tyvärr kan vi inte
utesluta möjligheten att de har rätt.
8
Nu kommer brevet till Blomman.
Hej Blomman,
Du känner inte mig och strängt taget
känner inte jag Dig. Men jag har sett Dig i
TV ett par gånger, och det väckte gamla
minnen.
Jag växte upp i ett litet fabrikssamhälle
utanför Växjö. Där fanns utom fabriken
en skola, en handelsbod, en järnvägsstation och en fotbollsplan. Praktiskt taget
varenda dag under säsongen tillbringade
jag ett par timmar på fotbollsplanen, tillsammans med pojkar från arbetarhem
och bondstugor. Det var i båda fallen
mycket trevliga bekantskaper, rappa och
fyndiga i mun. Vi visste att om vi ville ha
något roligt här i livet måste vi ordna det
själva. Vi berättade historier och spelade
knattefotboll utan anslag från kommunen.
Många hade en utpräglad känsla för
det som är roligast i fotbollen: den klipskhet som ligger bakom en frispelning. Det
betyder att den som slår passningen måste
ha spelfantasi, han måste slå bollen in i en
fri yta. Och den som skall ta emot passningen måste veta var den skall komma,
han måste aningen av en sekund innan
passningen slås springa in i den fria ytan,
bort från sin bevakare.
Jag var privilegierad, jag gick i läroverket i Växjö och inte i det lilla samhällets
skola. I läroverket träffade jag pojkar från
en annan miljö, pojkar som knappt visste
att det fanns arbetargrabbar. Men i mitt
minne lever ett par av arbetargrabbarna
starkast.
Är inte du en av dem? En av de kluriga,
332
glada grabbarna, som stod med fötterna
på jorden och inte lät lura sig av struntprat.
Dessa klipska killar växte upp till de
män, som byggde Sverige med arbete och
fantasi. Jag är nästan säker på att också du
är en man. Ingen skulle komma på iden att
kalla Stig Malm för en man, hans playboyprat håller inte. Bredvid statsmannen
Thatcher såg Ingvar Carlsson ut som en
fnissande skolflicka.
Nog är väl Du av en annan sort? Jag
gissar att du kan koppla en backhammer.
Men vad har hänt med dina raka rör?
Raka rör ovan jord, inte mullvadarnas
krypgångar, kan rädda Sverige.
Allan Fagerström, som var en man,
sade strax före sin död att Sveriges situation var hopplös, byråkraternas xylocain
hade sprutats in överallt. ”Loppet är
kört”.
Jag vill inte gå med på att loppet är
kört. Beträffande England före Thatcher
trodde de flesta att loppet var kört. Men
Thatcher lyckades klargöra för 30 % av
arbetarna att den urspårade fackliga byrå-
kratin var deras fiende. De röstade på
henne. United Kingdom gjorde skäl för
namnet och började friskna till.
Nya tag behövs också i Sverige. Bondepraktikan gäller inte längre, det är dags att
dricka brorsskål med nuet och verkligheten. Det finns ingen anledning att dina
killar skall gå genom livet som blindgångare, från bosättning till bouppteckning.
Det är dags att släppa loss de kluriga och
självständiga arbetargrabbarna. Utan
dem går det inte. Är inte du en av dem?
Nästa gång Malm, Carlsson och Feldt
skryter med sin ekonomiska politik tycker
jag du skall fråga dem: Om ni är så duktiga, hur kommer det sig då att en svensk
arbetare har halv lön?
Vi betalar mycket mer i skatt än i andra
länder, men för detta mycket mer får vi
ABSOLUT INGENTING.
Sanningen, omsorgsfullt dold av TY, är
att socialdemokraternas politik är botten.
Att lösa arbetslöshetsproblemen genom
massanställning i den offentliga sektorn
var välment men en ren stollighet. Trots
att arbetaren är frisk och stark stapplar
han fram under sin för tunga börda.
Om du är karl för din hatt zoomar du in
på det verkliga problemet. Vält byråkraterna överända, skaka av dig de ölmagar
som rider på din rygg!
(s)verige är ett pp, ett parasiternas
paradis, ett parvenyernas paradis. Den
röda rosen är full av löss. Det är dags för
Sverige, utan parentes om sanningens s.
Inte vill Du väl att dina barnbarn skall
växa upp i en förljugen, fattig och ohederlig miljö?
Det finns hederligt folk inom ditt eget
parti, som exempelvis Birgitta von Otters
brev till affärsmannen Carlsson visar.
Sparka ut patrasket och samarbeta med
de hederliga.
Nu har jag slagit en passning till dig, in i
en fri yta. Passningen, eller centringen
som vi sade på min tid, gäller också dina
medlemmar. Kan ni ta emot bollen, eller
är ni för hårt markerade, broilers i en
despotisk tid?