Ledare; Partiernas förlorade makt
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
1
: Partiernas förlorade makt
Il!t
i
l
l
l
l
i
!
t
:
!
l’
:
.l
E
fter 1985 års val utropade den social demokratiska pressen med en
mun att högervågen var slutgiltigt
stoppad. 1988 utropar den socialdemokratiska pressen med samma mun att hö-
gervågen äntligen är slutgiltigt stoppad.
Att 1988 års socialdemokratiska valanalytiker kan upprepa orden från 1985
beror inte på att högervågen återuppstod
mellan valen utan på att man använder
valanalyser för att vinna historieskrivningen. Därför hade man fel1985liksom
man har fel 1988.
Valanalyser som förfaller till taktiska
vapen kan kanske ge ett kortsiktigt övertag i debatten men kan också dölja det
som är av långsiktig strategisk betydelse
men som man helst inte vill konfronteras
med i den dagliga politiska debatten. Hö-
gervågen lever nämligen bland väljarna i
deras syn på skatter, valfrihet, privatiseringar och privata alternativ, kriminalvård, rättssäkerhet, fri radio och 1V samt
löntagarfonder och privat ägande i allmänhet. Ett valresultat som i hög grad beror på ett lägre valdeltagande kan omöjligen tolkas som att väljaropinionen svängt
· i dessa sakfrågor, lika lite som det lägre
valdeltagandet kan tolkas som ett stöd för
socialdemokratisk politik.
Om socialdemokraterna nu gör det
strategiska misstaget att åter en gång dödförklara högervågen kan man säga att de
borgerliga partierna och inte minst moderatema har gjort det omvända misstaget
när man förutsatt att högervågen med
självklarhet skulle ge de borgerliga partierna fler röster. Så är det inte. Högervågen lever men är just därför en viktig
del av förklaringen till 1988 års valutfall.
Det lägre valdeltagandet kom sig inte av
att fler väljare ville ge socialdemokraterna
en ökad kontroll över välfården utan av
en växande distans till den välfärdsmodell
som är socialdemokraternas. Dess misslyckande ser många väljare som politikens misslyckande och det drabbade paradoxalt nog framförallt de borgerliga
partierna vars väljare redan i sin politiska
hållning intar en distans till den obegränsade politiska makten.
Marknadsekonomins ideologiska genomslag har inte bara lett till en idepolitiskt grundad misstro mot politiken som
dominerande medel för samhällsförändring utan också till en personlig öppenhet
för de alternativ som ger den enskilde
möjlighet att förverkliga ideer vid sidan
om politiken. Föräldrarna vid ett daghemskooperativ känner måhända ingen
större åstundan att påverka kommunens
barnomsorg så länge man kan påverka
den egna.
Det borgerliga misslyckandet skall inte
skymma det faktum att socialdemokraterna också tappade röster, både procentuellt och i absoluta termer. När socialdemokraterna trots detta nu kommer till
makten i några av sina främsta förlustområden beror detta inte på högervågens
död eller på att socialismen fått en starkare ställning i valmanskåren. Förklaringen
är att miljöpartiet förvandlat politiken till
ett bysantinskt maktspel där partitaktik i
slutna rum efter valet minskar väljarnas
möjlighet att påverka vem som skall ha
makten. Det kommer att öka många väljares misstro mot att man med en avlämnad
röst kan förändra den förda politiken.
Frågan är om inte miljöpartiet genom
detta inte bara förstärker den tendens
som förde dem in i riksdagen utan också
vänder den mot sig själva. Aven om valutfallet var ett borgerligt misslyckande beror det inte på att färre väljare tycker som
moderatema och folkpartiet i viktiga sakfrågor.Det beror i stället på att samhörigheten i sak inte i sig räcker för att de skall
rösta. Frågan är om inte den viktigaste
långsiktiga slutsatsen från valet 1988 kan
dras ur denna distanserade hållning till
politiken. Förändringar i valdeltagandet
kan i framtiden komma att bli en lika viktig faktor som förändringar ifördelningen
av faktiskt avgivna röster.
Det finns i så fall en betydligt störreförändring av Sveriges politiska liv inbyggd i
valresultatet än att miljöpartiet kom in i
riksdagen. I ett långsiktigt perspektiv kanske valet 1988 var det val då de etablerade partierna – bland vilka nu även miljö-
partiet ingår- började förlora makten till
väljarna. Om valdeltagandet blir en lika
viktig faktor som förändringar av de avgivna röstemas fördelning på olika partier, blir nämligen det politiska livet inte
längre en fråga om de befintliga partiernas kamp om ett visst givet antal väljare.
Ivalet 1988 röstade färre väljare på nå-
got av de etablerade partierna än på
mycket länge. Det berodde på att fler än
tidigare val valde något annat, nämligen
sofflocket, miljöpartiet, KDS eller att
splittra sin röst.
Detta innebär att de etablerade partierna iframtiden inte kommer att kunna räkna med att valet handlar om att vinna röster från varandra eftersom det inte är sä-
kert att väljaren lämnar sin röst till något
av dem. Det kan därför komma att bli lika
viktigt att motivera de egna väljarna att
verkligen rösta som att vinna nya väljare.
Det bli därmed inte lika taktiskt lönsamt
att i kampen om marginalväljare undvika
de kontroversiella ställningstaganden som
svåra samhällsproblem kräver.
339
Detta kan komma att skärpa kraven på
politikens relevans. Om det inte räcker
med att framstå som det bästa partiet
måste de politiska partierna visa att den
egna politiken faktiskt innebär en förändring som är relevant för de samhällsproblem som väljarna möter. När partierna
förlorar makten till de många väljarna innebär det att fåtalet marginalväljare kommer att betyda mindre och de reella samhällsproblemen mer. Det innebär också
att bredden i det politiskt möjliga kan
komma att växa.
Detta ger betydande möjligheter för
det parti – moderaterna – som kan och
vågar manifestera ett alternativ till socialdemokratisk samhällssyn. Men det kräver
att moderaterna inte i första hand söker
vinna väljare genom att manifestera förtroligt samarbete med andra partier utan i
dialogen med de väljare som vill ha förändring. Det är endast om dessa känner
sig övertygade om att de röstar för förändring som man kan vara säker på att de
verkligen lämnar sin röst. Det är mycket
riktigt i de kommuner där moderaterna
kunnat föra en moderat politik som partiet klarade sig bäst i valet. När människor
kunde se förändringarna tyckte. man
också att det var värt att rösta på det parti
som stod för förändringen.
Om det är så att valresultatet är ett
tecken på att partierna gradvis förlorar
makt till väljarna kan det ge up.phov till en
förändringsprocess som det svenska samhället behöver och länge väntat på. I det
perspektivet kornmer kanske miljöpartiets inträde i riksdagen inte att framstå
som det mest betydelsefulla som hände
valet 1988.
1
: Partiernas förlorade makt
Il!t
i
l
l
l
l
i
!
t
:
!
l’
:
.l
E
fter 1985 års val utropade den social demokratiska pressen med en
mun att högervågen var slutgiltigt
stoppad. 1988 utropar den socialdemokratiska pressen med samma mun att hö-
gervågen äntligen är slutgiltigt stoppad.
Att 1988 års socialdemokratiska valanalytiker kan upprepa orden från 1985
beror inte på att högervågen återuppstod
mellan valen utan på att man använder
valanalyser för att vinna historieskrivningen. Därför hade man fel1985liksom
man har fel 1988.
Valanalyser som förfaller till taktiska
vapen kan kanske ge ett kortsiktigt övertag i debatten men kan också dölja det
som är av långsiktig strategisk betydelse
men som man helst inte vill konfronteras
med i den dagliga politiska debatten. Hö-
gervågen lever nämligen bland väljarna i
deras syn på skatter, valfrihet, privatiseringar och privata alternativ, kriminalvård, rättssäkerhet, fri radio och 1V samt
löntagarfonder och privat ägande i allmänhet. Ett valresultat som i hög grad beror på ett lägre valdeltagande kan omöjligen tolkas som att väljaropinionen svängt
· i dessa sakfrågor, lika lite som det lägre
valdeltagandet kan tolkas som ett stöd för
socialdemokratisk politik.
Om socialdemokraterna nu gör det
strategiska misstaget att åter en gång dödförklara högervågen kan man säga att de
borgerliga partierna och inte minst moderatema har gjort det omvända misstaget
när man förutsatt att högervågen med
självklarhet skulle ge de borgerliga partierna fler röster. Så är det inte. Högervågen lever men är just därför en viktig
del av förklaringen till 1988 års valutfall.
Det lägre valdeltagandet kom sig inte av
att fler väljare ville ge socialdemokraterna
en ökad kontroll över välfården utan av
en växande distans till den välfärdsmodell
som är socialdemokraternas. Dess misslyckande ser många väljare som politikens misslyckande och det drabbade paradoxalt nog framförallt de borgerliga
partierna vars väljare redan i sin politiska
hållning intar en distans till den obegränsade politiska makten.
Marknadsekonomins ideologiska genomslag har inte bara lett till en idepolitiskt grundad misstro mot politiken som
dominerande medel för samhällsförändring utan också till en personlig öppenhet
för de alternativ som ger den enskilde
möjlighet att förverkliga ideer vid sidan
om politiken. Föräldrarna vid ett daghemskooperativ känner måhända ingen
större åstundan att påverka kommunens
barnomsorg så länge man kan påverka
den egna.
Det borgerliga misslyckandet skall inte
skymma det faktum att socialdemokraterna också tappade röster, både procentuellt och i absoluta termer. När socialdemokraterna trots detta nu kommer till
makten i några av sina främsta förlustområden beror detta inte på högervågens
död eller på att socialismen fått en starkare ställning i valmanskåren. Förklaringen
är att miljöpartiet förvandlat politiken till
ett bysantinskt maktspel där partitaktik i
slutna rum efter valet minskar väljarnas
möjlighet att påverka vem som skall ha
makten. Det kommer att öka många väljares misstro mot att man med en avlämnad
röst kan förändra den förda politiken.
Frågan är om inte miljöpartiet genom
detta inte bara förstärker den tendens
som förde dem in i riksdagen utan också
vänder den mot sig själva. Aven om valutfallet var ett borgerligt misslyckande beror det inte på att färre väljare tycker som
moderatema och folkpartiet i viktiga sakfrågor.Det beror i stället på att samhörigheten i sak inte i sig räcker för att de skall
rösta. Frågan är om inte den viktigaste
långsiktiga slutsatsen från valet 1988 kan
dras ur denna distanserade hållning till
politiken. Förändringar i valdeltagandet
kan i framtiden komma att bli en lika viktig faktor som förändringar ifördelningen
av faktiskt avgivna röster.
Det finns i så fall en betydligt störreförändring av Sveriges politiska liv inbyggd i
valresultatet än att miljöpartiet kom in i
riksdagen. I ett långsiktigt perspektiv kanske valet 1988 var det val då de etablerade partierna – bland vilka nu även miljö-
partiet ingår- började förlora makten till
väljarna. Om valdeltagandet blir en lika
viktig faktor som förändringar av de avgivna röstemas fördelning på olika partier, blir nämligen det politiska livet inte
längre en fråga om de befintliga partiernas kamp om ett visst givet antal väljare.
Ivalet 1988 röstade färre väljare på nå-
got av de etablerade partierna än på
mycket länge. Det berodde på att fler än
tidigare val valde något annat, nämligen
sofflocket, miljöpartiet, KDS eller att
splittra sin röst.
Detta innebär att de etablerade partierna iframtiden inte kommer att kunna räkna med att valet handlar om att vinna röster från varandra eftersom det inte är sä-
kert att väljaren lämnar sin röst till något
av dem. Det kan därför komma att bli lika
viktigt att motivera de egna väljarna att
verkligen rösta som att vinna nya väljare.
Det bli därmed inte lika taktiskt lönsamt
att i kampen om marginalväljare undvika
de kontroversiella ställningstaganden som
svåra samhällsproblem kräver.
339
Detta kan komma att skärpa kraven på
politikens relevans. Om det inte räcker
med att framstå som det bästa partiet
måste de politiska partierna visa att den
egna politiken faktiskt innebär en förändring som är relevant för de samhällsproblem som väljarna möter. När partierna
förlorar makten till de många väljarna innebär det att fåtalet marginalväljare kommer att betyda mindre och de reella samhällsproblemen mer. Det innebär också
att bredden i det politiskt möjliga kan
komma att växa.
Detta ger betydande möjligheter för
det parti – moderaterna – som kan och
vågar manifestera ett alternativ till socialdemokratisk samhällssyn. Men det kräver
att moderaterna inte i första hand söker
vinna väljare genom att manifestera förtroligt samarbete med andra partier utan i
dialogen med de väljare som vill ha förändring. Det är endast om dessa känner
sig övertygade om att de röstar för förändring som man kan vara säker på att de
verkligen lämnar sin röst. Det är mycket
riktigt i de kommuner där moderaterna
kunnat föra en moderat politik som partiet klarade sig bäst i valet. När människor
kunde se förändringarna tyckte. man
också att det var värt att rösta på det parti
som stod för förändringen.
Om det är så att valresultatet är ett
tecken på att partierna gradvis förlorar
makt till väljarna kan det ge up.phov till en
förändringsprocess som det svenska samhället behöver och länge väntat på. I det
perspektivet kornmer kanske miljöpartiets inträde i riksdagen inte att framstå
som det mest betydelsefulla som hände
valet 1988.