Carl Johan Ljungberg; Europa, en strävsam gemenskap
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Europa, en strävsam
gemenskap
För många tycks dagens europaintegration bygga på rent
egenintresse – människors och
nationers. Men måste egennytta
och osjälviskhet utesluta varandra?
Vi kan lära mycket av Europa.
bland mycket annat av dess långa erfarenhet av att forma vanor
och regler som har individualitetens fria utveckling till ledstjärna.
Värdet av den fria, på öppenhet byggda enighet som framstår så betecknande ”europeisk”
framgår inte minst när den saknas, t ex när grupper eller stater
med extremt våld tvingats in i ett
större maktsystem.
Carl Johan Ljungberg är Ph D.
”-Att samarbeta och kämpa för samma
mål både förutsätter och kräver ömsesidigt förtroende.
Jag har aldrig saknat vänner.Men vänskap är för mig frukten av det gemensamma handlandet snarare än orsaken
till det. Orsaken är snarare det ömsesidiga förtroendet.”
S
å tänkvärt skriver europagemenskapens fader, Jean Monnet, i en memoarbok som ger goda inblickar i
det man kan kalla gemenskapsskapandets
konst.
Hur uppstår mänskligt samarbete?
Romantiker försäkrar oss ofta, att det
kräver likhet. Parterna måste som konstens älskande par känna igen sig i varandra. Mer nyktert lagda menar i likhet
med Monnet, att vänskap är en frukt av
själva det gemensamma handlandet, vilket ger kunskap om (och aktning för) andras olikhet och särintressen.
Vad som främjar vänskap kan tyckas
oviktigt, när frågan som här gäller vad en
opersonlig statsgemenskap som den europeiska kan lära oss. Ändå är det vitalt,
vad man i ett Europa som just håller på att
integreras egentligen har för åsikter om
samarbete och gemenskap i allmänhet.
För många tycks dagens europaintegration bygga på rent egenintresse –
människors och nationers. Samgåendet
betingas av ömsesidig nytta, heter det. Det
är lätt att reagera mot denna ”krasshet” i
det framväxande EG. Måste emellertid
egennytta och osjälviskhet utesluta varandra? Ett studium av Europas förflutna
ger inte vid handen att det måste vara så.
Individualitetens fria utveckling
Vad kan då Europa lära oss? Bland mycket annat måste man troligen peka ut dess
syn på ”det individuella”, liksom dess
långa erfarenhet på gränsen till konst när
det gäller att forma vanor och regler som
har individualitetens fria utveckling till
ledstjärna.
Denna särpräglade känsla för individ
och personlighet – eller avsaknanden
därav- möter oss ofta i vardagliga, slående situationer. Historiskt talar samma
känsla ur kristendomens betoning av det
personliga samvetet, liksom ur det
romerskinfluerade värnet av medborgarskapet.
Vi måste utveckla det fint sammansatta i den individualitetstanke som
genomsyrat Europa.
I en tid när människor på gränsen till
stingslighet hävdar sin rätt att leva ut, att
på allt sätt ”förverkliga sig själva”, verkar
det kanske övermaga att försvara individualiteten. Det måste då sägas, att individualitet i dag ofta tolkas ensidigt, som en
rätt till impulsutlevelse, och att den långt
mer borde ses som en historisk egenart att
värna, en form av band eller förpliktelse.
Skall vi bli vänner i Europa, måste vi därför i första hand bli bättre på att uppfatta
och utveckla det fint sammansatta i den
individualitetstanke som genomsyrat Europa.
Europa jämställs som antytt ofta med
en livsstil, hur den sedan beskrivs. I verkligheten finns det givetvis flera. Men också
dessa stilar visar sig vara genomträngda
av enhet tack vare en till stor del gemensam historia, religion och ekonomi. Av
andra kontinenter kan man förvisso lära
mycket, men knappast den unika förmåga
att uppskatta och ge plats åt det individu- 351
ellasom präglat Europa: unitas in diversitas.
De flesta vet, att inget är så självklart
som en fungerande kulturell enhet, inget
så uppslitande som brist på sådan enhet.
Vad kan nedbringa strider och konflikter
till hjälplig nivå, har det ofta frågats. Svaret har ibland varit : en endräkt, som ytterst bottnar i en religiös ordningskänsla.
Där grunden för sådant samförstånd saknats, exempelvis i striden mellan frihet
och kommunism, har fruktan för kaos och
förintelse istället trätt in som gemenskapens bistra värn.
Politiska och än mer kulturella enhetsverk angrips ofta för sina brister. Men
måste de inte snarare bedömas utifrån vilka tänkbara alternativ som förelegat?
För att ta ett exempel: Att snabbt och
effektivt ha enat Tyskland har som bekant
givit Bismarck politisk ryktbarhet. Samtidigt finns det skäl att i dag erinra sig hans
store samtide, den numera nästan okände
tänkaren Constantin Frantz, som oroades
av Bismareks metoder och anade vad ett
sammantvingat Tyskland kunde medföra
för Europa. Frantz pekade ständigt på
andra vägar, som Bismarck kunde haföljt,
vägar som insiktsfullt beaktade Tysklands
farliga position i Europa. Frantz’ snillrika
federalism kom inte att nämnvärt påverka
tysk 1800-talshistoria, men den återklingar efter 1945 i den nya förbundsrepublikens författning.
En på öppenhet byggd enighet
Värdet av den fria, på öppenhet byggda
enighet som framstår så betecknande ”europeisk” framgår inte minst när den saknas, t ex när grupper eller stater med extremt våld tvingas in i ett större maktsy- 352
stem. Englands långa diskriminering av
irländarna, den spanska centralmaktens
hårdhet mot provinserna efter Napoleons
ockupation, behandlingen av vissa kolonier, Östeuropas brutala, ömsevis ”germanisering” och ”russificering”, bär alla
syn för sägen.
I dagens Sverige tycker vi med viss
självsäkerhet att sådant maktspråk tillhör
gårdagen. Desto mer påverkade är vi istället av jämlikhetstankar. Vi menar nog att
det goda livet fordrar att livsvillkoren så
långt möjligt utjämnas mellan individerna. När vi säger att det krävs en anda av
lojalitet, sammanhållning eller liknande i
Europa, menas ofta just en vilja till utjämning, och en närmast militant olust inför
stora olikheter.
Känsla för olikhet och distans
Men den anda som medför sammanhållning kan också framspringa ur en attityd,
djupt skild från jämlikhetens, nämligen en
känsla för olikhet och distans. Under medeltiden blomstrar denna på en gång hierarkiska och märkligt fria inställning. Då
sätts det gränser, då formas rättigheter
präglade av ömsesidighet, då böjer sig
världsliga härskare för andliga eller för lagen utan vapenmakt. Som bland andra
Clemens von Klemperer visat i sin bok
om den konservativa traditionen i Tyskland levde detta de fria korporationernas,
skrånas och kollegiernas samhälle kvar
till in på 1800-talet, vilket försvårade införandet av en centraliserad och uniform
maktutövning.
Samma anda har förståtts och tillämpats i det England som utvecklats från imperium till samvälde: ”Det är den principen som givit det moderna Europa dess
särprägel,” skriver Burke i Reflections om
det han kallar ridderligheten, the chivalry.
”Det är den som, utan att krossa alla titlar,
skapat en ädel jämlikhet och spritt den till
alla skikt av samhällslivet. Det är den åsikten som gjort kungarna till förbundna och
enskilda till kungars likar. Utan tvång eller motstånd har den kuvat stolthetens
och matkens vildsinthet, bjudit härskare
att underkasta sig den sociala aktningen,
tvingat den hårda auktoriteten att lyda
elegansen och lagarnas betvingare att följa etiketten.”
Monnets tanke varatt medde nationella intressenasomhävstångsporra
till ett samarbete.
Enligt Burke kan inte ”enhet” tvingas
på samhällets fria grupper och samfund
utan växer fram i dessa dagliga liv. Staten
är en sammanslutning av lägre nivåer och
kan bara med deras stöd vara legitim. De
”små plutonernas” fria livsstil är all enhets
källa, något som inte minst de franska revolutionärerna i sin djupa tro på centralismen som politiskt medel förnekade.
Nationella intressen som hävstång
För att återgå till det nya enhetsverk som
bär Monnets signum, Europagemenskapen: Har inte denna mer med de ”sofister
och kalkylatörer” att göra eller med den
jakobinska planmässighet som Burke så
livligt fördömde, än med ridderlighet och
nedärvd respekt för olikheter?
Det är sant att Monnet gärna utgick
från intressen, aspirationer och farhågor
hos de stater han ville få att samarbeta. I
fråga om kol- och stålunionen gällde det
t ex Frankrikes oro för Tysklands styrka,
resp Tysklands intresse av att moraliskt
rehabiliteras. Men detta var bara ett led i
Monnets subtila taktik. Hans tanke var
nämligen att med de nationella intressena
som hävstång sporra till ett samarbete,
vars konturer om planerna enbart utformats i ideella termer troligen tett sig för
vaga för att locka statema att handla.
DagensEuropa ärliksom i Monnets
livstidtrögt, splittratochfjättrat inationell trångsynthet.
Monnet hade god känsla för hur mål
och medel, åskådning och metod flyter
samman i all mer komplicerad politiskekonomisk verksamhet. Så nyttjade han
353
t ex planbegreppet i Europa-arbetet, men
inte som uttryck för centralism utan för
att få med berörda parter i en process som
tedde sig ”öppen” och tog hänsyn till
nationernas egenart.
Dagens Europa är liksom i Monnets
livstid – trots ekonomiska framgångar i
mycket – trögt, splittrat och fjättrat i nationell trångsynthet. Verkningarna av det
hårda slag mot Europa, som andra världskriget och de sovjetiska annektionerna
innebar, består också. I en mening lever
”det vi kan lära av Europa” i dag i konkret
form kvar i andra delar av världen: Amerika, brittiska samväldet, Asien, där religion, konstitutionalism och marknadslära
övervintrar. Att lära av Europa betyder
kanske därför lika mycket att vända sig
utanför denna unika halvö som att gå tillbaka till dess egna tankekällor.
Europa, en strävsam
gemenskap
För många tycks dagens europaintegration bygga på rent
egenintresse – människors och
nationers. Men måste egennytta
och osjälviskhet utesluta varandra?
Vi kan lära mycket av Europa.
bland mycket annat av dess långa erfarenhet av att forma vanor
och regler som har individualitetens fria utveckling till ledstjärna.
Värdet av den fria, på öppenhet byggda enighet som framstår så betecknande ”europeisk”
framgår inte minst när den saknas, t ex när grupper eller stater
med extremt våld tvingats in i ett
större maktsystem.
Carl Johan Ljungberg är Ph D.
”-Att samarbeta och kämpa för samma
mål både förutsätter och kräver ömsesidigt förtroende.
Jag har aldrig saknat vänner.Men vänskap är för mig frukten av det gemensamma handlandet snarare än orsaken
till det. Orsaken är snarare det ömsesidiga förtroendet.”
S
å tänkvärt skriver europagemenskapens fader, Jean Monnet, i en memoarbok som ger goda inblickar i
det man kan kalla gemenskapsskapandets
konst.
Hur uppstår mänskligt samarbete?
Romantiker försäkrar oss ofta, att det
kräver likhet. Parterna måste som konstens älskande par känna igen sig i varandra. Mer nyktert lagda menar i likhet
med Monnet, att vänskap är en frukt av
själva det gemensamma handlandet, vilket ger kunskap om (och aktning för) andras olikhet och särintressen.
Vad som främjar vänskap kan tyckas
oviktigt, när frågan som här gäller vad en
opersonlig statsgemenskap som den europeiska kan lära oss. Ändå är det vitalt,
vad man i ett Europa som just håller på att
integreras egentligen har för åsikter om
samarbete och gemenskap i allmänhet.
För många tycks dagens europaintegration bygga på rent egenintresse –
människors och nationers. Samgåendet
betingas av ömsesidig nytta, heter det. Det
är lätt att reagera mot denna ”krasshet” i
det framväxande EG. Måste emellertid
egennytta och osjälviskhet utesluta varandra? Ett studium av Europas förflutna
ger inte vid handen att det måste vara så.
Individualitetens fria utveckling
Vad kan då Europa lära oss? Bland mycket annat måste man troligen peka ut dess
syn på ”det individuella”, liksom dess
långa erfarenhet på gränsen till konst när
det gäller att forma vanor och regler som
har individualitetens fria utveckling till
ledstjärna.
Denna särpräglade känsla för individ
och personlighet – eller avsaknanden
därav- möter oss ofta i vardagliga, slående situationer. Historiskt talar samma
känsla ur kristendomens betoning av det
personliga samvetet, liksom ur det
romerskinfluerade värnet av medborgarskapet.
Vi måste utveckla det fint sammansatta i den individualitetstanke som
genomsyrat Europa.
I en tid när människor på gränsen till
stingslighet hävdar sin rätt att leva ut, att
på allt sätt ”förverkliga sig själva”, verkar
det kanske övermaga att försvara individualiteten. Det måste då sägas, att individualitet i dag ofta tolkas ensidigt, som en
rätt till impulsutlevelse, och att den långt
mer borde ses som en historisk egenart att
värna, en form av band eller förpliktelse.
Skall vi bli vänner i Europa, måste vi därför i första hand bli bättre på att uppfatta
och utveckla det fint sammansatta i den
individualitetstanke som genomsyrat Europa.
Europa jämställs som antytt ofta med
en livsstil, hur den sedan beskrivs. I verkligheten finns det givetvis flera. Men också
dessa stilar visar sig vara genomträngda
av enhet tack vare en till stor del gemensam historia, religion och ekonomi. Av
andra kontinenter kan man förvisso lära
mycket, men knappast den unika förmåga
att uppskatta och ge plats åt det individu- 351
ellasom präglat Europa: unitas in diversitas.
De flesta vet, att inget är så självklart
som en fungerande kulturell enhet, inget
så uppslitande som brist på sådan enhet.
Vad kan nedbringa strider och konflikter
till hjälplig nivå, har det ofta frågats. Svaret har ibland varit : en endräkt, som ytterst bottnar i en religiös ordningskänsla.
Där grunden för sådant samförstånd saknats, exempelvis i striden mellan frihet
och kommunism, har fruktan för kaos och
förintelse istället trätt in som gemenskapens bistra värn.
Politiska och än mer kulturella enhetsverk angrips ofta för sina brister. Men
måste de inte snarare bedömas utifrån vilka tänkbara alternativ som förelegat?
För att ta ett exempel: Att snabbt och
effektivt ha enat Tyskland har som bekant
givit Bismarck politisk ryktbarhet. Samtidigt finns det skäl att i dag erinra sig hans
store samtide, den numera nästan okände
tänkaren Constantin Frantz, som oroades
av Bismareks metoder och anade vad ett
sammantvingat Tyskland kunde medföra
för Europa. Frantz pekade ständigt på
andra vägar, som Bismarck kunde haföljt,
vägar som insiktsfullt beaktade Tysklands
farliga position i Europa. Frantz’ snillrika
federalism kom inte att nämnvärt påverka
tysk 1800-talshistoria, men den återklingar efter 1945 i den nya förbundsrepublikens författning.
En på öppenhet byggd enighet
Värdet av den fria, på öppenhet byggda
enighet som framstår så betecknande ”europeisk” framgår inte minst när den saknas, t ex när grupper eller stater med extremt våld tvingas in i ett större maktsy- 352
stem. Englands långa diskriminering av
irländarna, den spanska centralmaktens
hårdhet mot provinserna efter Napoleons
ockupation, behandlingen av vissa kolonier, Östeuropas brutala, ömsevis ”germanisering” och ”russificering”, bär alla
syn för sägen.
I dagens Sverige tycker vi med viss
självsäkerhet att sådant maktspråk tillhör
gårdagen. Desto mer påverkade är vi istället av jämlikhetstankar. Vi menar nog att
det goda livet fordrar att livsvillkoren så
långt möjligt utjämnas mellan individerna. När vi säger att det krävs en anda av
lojalitet, sammanhållning eller liknande i
Europa, menas ofta just en vilja till utjämning, och en närmast militant olust inför
stora olikheter.
Känsla för olikhet och distans
Men den anda som medför sammanhållning kan också framspringa ur en attityd,
djupt skild från jämlikhetens, nämligen en
känsla för olikhet och distans. Under medeltiden blomstrar denna på en gång hierarkiska och märkligt fria inställning. Då
sätts det gränser, då formas rättigheter
präglade av ömsesidighet, då böjer sig
världsliga härskare för andliga eller för lagen utan vapenmakt. Som bland andra
Clemens von Klemperer visat i sin bok
om den konservativa traditionen i Tyskland levde detta de fria korporationernas,
skrånas och kollegiernas samhälle kvar
till in på 1800-talet, vilket försvårade införandet av en centraliserad och uniform
maktutövning.
Samma anda har förståtts och tillämpats i det England som utvecklats från imperium till samvälde: ”Det är den principen som givit det moderna Europa dess
särprägel,” skriver Burke i Reflections om
det han kallar ridderligheten, the chivalry.
”Det är den som, utan att krossa alla titlar,
skapat en ädel jämlikhet och spritt den till
alla skikt av samhällslivet. Det är den åsikten som gjort kungarna till förbundna och
enskilda till kungars likar. Utan tvång eller motstånd har den kuvat stolthetens
och matkens vildsinthet, bjudit härskare
att underkasta sig den sociala aktningen,
tvingat den hårda auktoriteten att lyda
elegansen och lagarnas betvingare att följa etiketten.”
Monnets tanke varatt medde nationella intressenasomhävstångsporra
till ett samarbete.
Enligt Burke kan inte ”enhet” tvingas
på samhällets fria grupper och samfund
utan växer fram i dessa dagliga liv. Staten
är en sammanslutning av lägre nivåer och
kan bara med deras stöd vara legitim. De
”små plutonernas” fria livsstil är all enhets
källa, något som inte minst de franska revolutionärerna i sin djupa tro på centralismen som politiskt medel förnekade.
Nationella intressen som hävstång
För att återgå till det nya enhetsverk som
bär Monnets signum, Europagemenskapen: Har inte denna mer med de ”sofister
och kalkylatörer” att göra eller med den
jakobinska planmässighet som Burke så
livligt fördömde, än med ridderlighet och
nedärvd respekt för olikheter?
Det är sant att Monnet gärna utgick
från intressen, aspirationer och farhågor
hos de stater han ville få att samarbeta. I
fråga om kol- och stålunionen gällde det
t ex Frankrikes oro för Tysklands styrka,
resp Tysklands intresse av att moraliskt
rehabiliteras. Men detta var bara ett led i
Monnets subtila taktik. Hans tanke var
nämligen att med de nationella intressena
som hävstång sporra till ett samarbete,
vars konturer om planerna enbart utformats i ideella termer troligen tett sig för
vaga för att locka statema att handla.
DagensEuropa ärliksom i Monnets
livstidtrögt, splittratochfjättrat inationell trångsynthet.
Monnet hade god känsla för hur mål
och medel, åskådning och metod flyter
samman i all mer komplicerad politiskekonomisk verksamhet. Så nyttjade han
353
t ex planbegreppet i Europa-arbetet, men
inte som uttryck för centralism utan för
att få med berörda parter i en process som
tedde sig ”öppen” och tog hänsyn till
nationernas egenart.
Dagens Europa är liksom i Monnets
livstid – trots ekonomiska framgångar i
mycket – trögt, splittrat och fjättrat i nationell trångsynthet. Verkningarna av det
hårda slag mot Europa, som andra världskriget och de sovjetiska annektionerna
innebar, består också. I en mening lever
”det vi kan lära av Europa” i dag i konkret
form kvar i andra delar av världen: Amerika, brittiska samväldet, Asien, där religion, konstitutionalism och marknadslära
övervintrar. Att lära av Europa betyder
kanske därför lika mycket att vända sig
utanför denna unika halvö som att gå tillbaka till dess egna tankekällor.