Tommy Hansson; Kalla hem SIDA-personalen från Angola
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
l,
Debatt
TOMMY HANSSON:
Kalla hem SIDA-personalen från Angola
Moderata samlingspartiet har i riksdagen
med rätta riktat kritik mot den svenska regeringens bistånd till det krigförande Vietnam.
Det finns också andra biståndsprojekt som
enligt mitt förmenande bör ifrågasättas. Ett
sådant är hjälpen till den marxistiska MPLAregimen i Angola, vilken synes kunna hålla
sig kvar vid makten endast genom assistans
av tiotusentals kubanska soldater samt tusentals sovjetiska, östtyska och portugisiska
”tekniker” och ”rådgivare” .
Situationen i södra Afrika har sedan i februari i år undergått en påtaglig förändring.
Sydafrika och den marxistiska regimen i Mo- <;:ambique träffade då i Maputo ett samarbetsavtal. Samtidigt kom Sydafrika och Angola i
Zambias huvudstad Lusaka överens om samarbetsformer som synes än mer långtgående.
Så bestämde Luanda och Pretoria – med
USA som tredje part – att gemensamt tillse,
att de sydafrikanska styrkorna i södra Angola
skulle dras tillbaka. Detta skulle ske parallellt
med evakuerande! av den i landet stationerade sydvästafrikanska SWAPO-gerillan.
Med de sydafrikanska trupperna ute ur Angola, skulle det ej längre finnas skäl för Angolas regering att i fortsättningen ha de uppskattningsvis 40000 kubanska soldaterna
kvar i landet. Luanda inbjöd nämligen kubanerna 1975 med motiveringen att de behövdes som skydd mot en sydafrikansk intervention. Till yttermera visso är ett kubanskt
tillb\kadragande just vad Pretoria kräver för
att ga med på den av FN uppdragna planen
för genomförandet av självständighet förNamibia.
Det finns emellertid starka skäl att betvivla
uppriktigheten i den kubanska viljan att dra
sig tillbaka, liksom i den angolanska viljan att
göra sig av med kubanerna. Det är svårt att se
att Sovjet skulle vilja avhända sig möjligheten
att genom sina kubanska stödtrupper kontrolIera skeendena i södra Afrika. För Angolas
del är det kanske livsviktigt att kunna påräkna kubanskt stöd, då den provästliga UNITA-gerillan enligt alla seriösa bedömare alltmer kommit att utgöra en maktfaktor i Angola.
Till detta kan läggas en för Kuba icke ovä-
sentlig ekonomisk faktor: enligt uppgifter i
The Daily Telegraph den 16 maj 1984 antas
Luanda betala Havanna mellan 12 000 och
22 000 pund per kuban och år. Detta är sannolikt ett bra tillskott i kassan för Fidel Castro.
Sverige ger genom SIDA officiellt 100 miljoner kr årligen i bistånd till MPLA-regimen i
Angola, där regeringen synes förbli vid makten endast genom kubanska trupper, vilka i
sin tur är ett redskap för den sovjetiska expansionspolitiken i regionen. Internationella
bedömningar – som de kommit till uttryck i
ett stort antal tidningsartiklar i ansedda organ
som The Economist, Newsweek, U S World
Report, Christian Science Monitor, International Herald Tribune, The Daily Telegraph
mfl vittnar enstämmigt om att
UNITA alltmer blivit ”en stat i staten” och
kontrollerar uppemot hälften av Angolas territorium.
UNITA har dessutom vunnit flera internationella PR-segrar. Den 5-8 maj i år besökte
en UNITA-delegation på inbjudan från Tjeckoslovakiens regering Prag för att förhandla
om repatrieringen av de kvarvarande 20 tjeckiska fångar, vilka kvarhölls av UNITA efter
en räd mot staden Alto Catumbela i mars i
fjol. Ett socialistiskt land tvingas alltså möta
en antikommunistisk rebellrörelse som reell
förhandlingspartner.
I mitten av samma månad släppte så
UNITA 16 britter och en portugisisk fru till
en av dem, vilka varit fångna i åtta månader i
rebellhögkvarteret i Jamba. Också här lyckades UNITA-ledaren Jonas Savimbi utverka
förhandlingar med en relativt högt uppsatt
regeringstjänsteman från Foreign Office, Sir
John Leahy.
Nämnda utveckling i Angola borde varaett
memento för den svenska regeringen, vilken
faktiskt är MPLA:s näst Sovjetunionen största bidragsgivare. Det finns fn några tiotal
SIDA-anställda biståndsarbetare i Angola.
Hittills har flera hundra utländska ”experter” av olika slag tillfångatagits av UNITA.
Då UNITA med all sannolikhet jämställer
svenska SIDA-arbetare med de britter, tjecker, ryssar, portugiser mfl som är sysselsatta
inom MPLA-regimens infrastruktur, betyder
det att SIDA-tjänstemän som fortsätter att
arbeta i Angola riskerar att när som helst bti
UNITA:s fångar. De kan också givetvis komma till skada vid militära aktioner.
Den i maj 1984 bildade Stockholms Angola-grupp menar, att regeringen Palme måste ta hänsyn till dessa faktorer och inse, att
läget i södra Afrika som helhet förändrats
ÅKE SUNDSTRÖM:
369
radikalt under 1984. Därför bör biståndet till
Luanda inställas, och svensk SIDA-personal
bör av säkerhetsskäl kallas hem.
Iden energipolitiska lögnens skyttegravar
Om lögnen och bisatsmoralen som ett hot
mot demokratin talar moderata partiledare
ofta och gärna. Samtidigt går partiet i spetsen
för en indoktrinering i energifrågor som i hög
grad bygger på dogmer, doktriner och uppenbara lögner. De två moderata energitalesmännen Per Unekel och Carl Cederschiöld
kan inte på någon punkt visa att de exempel
jag nämnde i artikeln ”Moderaterna och sanningen” (SvT nr 4/84) varit oriktiga. Om de
levt upp till partiledarens sanningsmoral skulle detta tydligt ha framgått av deras ärliga
svar på mina raka och lättbegripliga frågor.
Nu väljer de i stället att med fingerfardig
demagogi förskansa sig ännu hårdare i lögnens skyttegravar. Alla de debattknep som
Ulf Adelsoho brännmärkt i sina tal och artiklar återfinns i deras opus: förtigande!, undanglidande!, halvsanningarna, det personliga misstänktiggörandet som substitut för argumentering i sak. Uppriktigt sagt hade jag
inte väntat mig en debatt på denna nivå i en
konservativ idetidskrift – låt vara att ämnet
är ”känsligt”.
Att väljarna grovt vilseleddes inför folkomröstningen 1980 och att elanvändningskommittens (ELAK) betänkande samma år var
ett kvalificerat bedrägeri kan ingen seriös
forskare eller analytiker förneka. Det gör,
noga besett, inte heller de två moderata talesmännen. De tyr sig till den föga ärofulla
utvägen att vägra gå i svaromål och i stället
göra avledande manövrer. I det första fallet
blir resultatet en logisk kullerbytta av det mer
remarkabla slaget. Min ståndpunkt påstås
vara orimlig därför att jag anser reaktorerna
Il och 12 vara felinvesteringar. Man tar sig
för pannan!
När det gäller ELAK låter de läsaren tro
att mina invändningar gällde kommittens syn
på oljeberoendets risker. Det var bevisningen
rörande lönsamheten i reaktorerna Il och 12
som jag kritiserade. Här står ingalunda åsikt
mot åsikt, som de gör gällande. Här står den
solklara sanningen mot den grova manipulationen (påtalad av flera oberoende ekonomer).
Lika pinsamt är att Carl Cederschiöld än
en gång vilseleder partiets medlemmar rörande oljepolitikens innebörd. Han vill inte bekräfta att kommunerna inte är tvingade att
spara en viss mängd olja. Särskilt magstarkt
är påståendet att moderaterna i riksdagen
skulle ha medverkat till sådana tvångsregler.
Något svar om Stockholms energiverks .
vinklade fjärrvärmekalkyler vill Cederschiöld
inte heller ge sig in på. Han erkänner att
lönsamheten i dag är dålig, men utlovar bättre tider. Som bevis nämner han den förväntade prissänkningen på fjärrvärme i Stockholm. Nu vet dock både han själv och alla
andra ekonomer att det är kostnaden och inte
priset (som ju kan påverkas av subventioner
och skatter) som är det enda relevanta lönsamhetskriteriet. Jag har länge – och hittills
förgäves – efterlyst sådana kostnadsbevis.
Genom sitt fortsatta tigande bidrar Cederschiöld till att hålla liv i den offentliga lögnen.
I fråga om oljeberoendets omdiskuterade
farlighet påstår Unekel och Cederschiöld att
l,
Debatt
TOMMY HANSSON:
Kalla hem SIDA-personalen från Angola
Moderata samlingspartiet har i riksdagen
med rätta riktat kritik mot den svenska regeringens bistånd till det krigförande Vietnam.
Det finns också andra biståndsprojekt som
enligt mitt förmenande bör ifrågasättas. Ett
sådant är hjälpen till den marxistiska MPLAregimen i Angola, vilken synes kunna hålla
sig kvar vid makten endast genom assistans
av tiotusentals kubanska soldater samt tusentals sovjetiska, östtyska och portugisiska
”tekniker” och ”rådgivare” .
Situationen i södra Afrika har sedan i februari i år undergått en påtaglig förändring.
Sydafrika och den marxistiska regimen i Mo- <;:ambique träffade då i Maputo ett samarbetsavtal. Samtidigt kom Sydafrika och Angola i
Zambias huvudstad Lusaka överens om samarbetsformer som synes än mer långtgående.
Så bestämde Luanda och Pretoria – med
USA som tredje part – att gemensamt tillse,
att de sydafrikanska styrkorna i södra Angola
skulle dras tillbaka. Detta skulle ske parallellt
med evakuerande! av den i landet stationerade sydvästafrikanska SWAPO-gerillan.
Med de sydafrikanska trupperna ute ur Angola, skulle det ej längre finnas skäl för Angolas regering att i fortsättningen ha de uppskattningsvis 40000 kubanska soldaterna
kvar i landet. Luanda inbjöd nämligen kubanerna 1975 med motiveringen att de behövdes som skydd mot en sydafrikansk intervention. Till yttermera visso är ett kubanskt
tillb\kadragande just vad Pretoria kräver för
att ga med på den av FN uppdragna planen
för genomförandet av självständighet förNamibia.
Det finns emellertid starka skäl att betvivla
uppriktigheten i den kubanska viljan att dra
sig tillbaka, liksom i den angolanska viljan att
göra sig av med kubanerna. Det är svårt att se
att Sovjet skulle vilja avhända sig möjligheten
att genom sina kubanska stödtrupper kontrolIera skeendena i södra Afrika. För Angolas
del är det kanske livsviktigt att kunna påräkna kubanskt stöd, då den provästliga UNITA-gerillan enligt alla seriösa bedömare alltmer kommit att utgöra en maktfaktor i Angola.
Till detta kan läggas en för Kuba icke ovä-
sentlig ekonomisk faktor: enligt uppgifter i
The Daily Telegraph den 16 maj 1984 antas
Luanda betala Havanna mellan 12 000 och
22 000 pund per kuban och år. Detta är sannolikt ett bra tillskott i kassan för Fidel Castro.
Sverige ger genom SIDA officiellt 100 miljoner kr årligen i bistånd till MPLA-regimen i
Angola, där regeringen synes förbli vid makten endast genom kubanska trupper, vilka i
sin tur är ett redskap för den sovjetiska expansionspolitiken i regionen. Internationella
bedömningar – som de kommit till uttryck i
ett stort antal tidningsartiklar i ansedda organ
som The Economist, Newsweek, U S World
Report, Christian Science Monitor, International Herald Tribune, The Daily Telegraph
mfl vittnar enstämmigt om att
UNITA alltmer blivit ”en stat i staten” och
kontrollerar uppemot hälften av Angolas territorium.
UNITA har dessutom vunnit flera internationella PR-segrar. Den 5-8 maj i år besökte
en UNITA-delegation på inbjudan från Tjeckoslovakiens regering Prag för att förhandla
om repatrieringen av de kvarvarande 20 tjeckiska fångar, vilka kvarhölls av UNITA efter
en räd mot staden Alto Catumbela i mars i
fjol. Ett socialistiskt land tvingas alltså möta
en antikommunistisk rebellrörelse som reell
förhandlingspartner.
I mitten av samma månad släppte så
UNITA 16 britter och en portugisisk fru till
en av dem, vilka varit fångna i åtta månader i
rebellhögkvarteret i Jamba. Också här lyckades UNITA-ledaren Jonas Savimbi utverka
förhandlingar med en relativt högt uppsatt
regeringstjänsteman från Foreign Office, Sir
John Leahy.
Nämnda utveckling i Angola borde varaett
memento för den svenska regeringen, vilken
faktiskt är MPLA:s näst Sovjetunionen största bidragsgivare. Det finns fn några tiotal
SIDA-anställda biståndsarbetare i Angola.
Hittills har flera hundra utländska ”experter” av olika slag tillfångatagits av UNITA.
Då UNITA med all sannolikhet jämställer
svenska SIDA-arbetare med de britter, tjecker, ryssar, portugiser mfl som är sysselsatta
inom MPLA-regimens infrastruktur, betyder
det att SIDA-tjänstemän som fortsätter att
arbeta i Angola riskerar att när som helst bti
UNITA:s fångar. De kan också givetvis komma till skada vid militära aktioner.
Den i maj 1984 bildade Stockholms Angola-grupp menar, att regeringen Palme måste ta hänsyn till dessa faktorer och inse, att
läget i södra Afrika som helhet förändrats
ÅKE SUNDSTRÖM:
369
radikalt under 1984. Därför bör biståndet till
Luanda inställas, och svensk SIDA-personal
bör av säkerhetsskäl kallas hem.
Iden energipolitiska lögnens skyttegravar
Om lögnen och bisatsmoralen som ett hot
mot demokratin talar moderata partiledare
ofta och gärna. Samtidigt går partiet i spetsen
för en indoktrinering i energifrågor som i hög
grad bygger på dogmer, doktriner och uppenbara lögner. De två moderata energitalesmännen Per Unekel och Carl Cederschiöld
kan inte på någon punkt visa att de exempel
jag nämnde i artikeln ”Moderaterna och sanningen” (SvT nr 4/84) varit oriktiga. Om de
levt upp till partiledarens sanningsmoral skulle detta tydligt ha framgått av deras ärliga
svar på mina raka och lättbegripliga frågor.
Nu väljer de i stället att med fingerfardig
demagogi förskansa sig ännu hårdare i lögnens skyttegravar. Alla de debattknep som
Ulf Adelsoho brännmärkt i sina tal och artiklar återfinns i deras opus: förtigande!, undanglidande!, halvsanningarna, det personliga misstänktiggörandet som substitut för argumentering i sak. Uppriktigt sagt hade jag
inte väntat mig en debatt på denna nivå i en
konservativ idetidskrift – låt vara att ämnet
är ”känsligt”.
Att väljarna grovt vilseleddes inför folkomröstningen 1980 och att elanvändningskommittens (ELAK) betänkande samma år var
ett kvalificerat bedrägeri kan ingen seriös
forskare eller analytiker förneka. Det gör,
noga besett, inte heller de två moderata talesmännen. De tyr sig till den föga ärofulla
utvägen att vägra gå i svaromål och i stället
göra avledande manövrer. I det första fallet
blir resultatet en logisk kullerbytta av det mer
remarkabla slaget. Min ståndpunkt påstås
vara orimlig därför att jag anser reaktorerna
Il och 12 vara felinvesteringar. Man tar sig
för pannan!
När det gäller ELAK låter de läsaren tro
att mina invändningar gällde kommittens syn
på oljeberoendets risker. Det var bevisningen
rörande lönsamheten i reaktorerna Il och 12
som jag kritiserade. Här står ingalunda åsikt
mot åsikt, som de gör gällande. Här står den
solklara sanningen mot den grova manipulationen (påtalad av flera oberoende ekonomer).
Lika pinsamt är att Carl Cederschiöld än
en gång vilseleder partiets medlemmar rörande oljepolitikens innebörd. Han vill inte bekräfta att kommunerna inte är tvingade att
spara en viss mängd olja. Särskilt magstarkt
är påståendet att moderaterna i riksdagen
skulle ha medverkat till sådana tvångsregler.
Något svar om Stockholms energiverks .
vinklade fjärrvärmekalkyler vill Cederschiöld
inte heller ge sig in på. Han erkänner att
lönsamheten i dag är dålig, men utlovar bättre tider. Som bevis nämner han den förväntade prissänkningen på fjärrvärme i Stockholm. Nu vet dock både han själv och alla
andra ekonomer att det är kostnaden och inte
priset (som ju kan påverkas av subventioner
och skatter) som är det enda relevanta lönsamhetskriteriet. Jag har länge – och hittills
förgäves – efterlyst sådana kostnadsbevis.
Genom sitt fortsatta tigande bidrar Cederschiöld till att hålla liv i den offentliga lögnen.
I fråga om oljeberoendets omdiskuterade
farlighet påstår Unekel och Cederschiöld att