Åke Sundström; I den energipolitiska lögnens skyttegravar
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den i maj 1984 bildade Stockholms Angola-grupp menar, att regeringen Palme måste ta hänsyn till dessa faktorer och inse, att
läget i södra Afrika som helhet förändrats
ÅKE SUNDSTRÖM:
369
radikalt under 1984. Därför bör biståndet till
Luanda inställas, och svensk SIDA-personal
bör av säkerhetsskäl kallas hem.
Iden energipolitiska lögnens skyttegravar
Om lögnen och bisatsmoralen som ett hot
mot demokratin talar moderata partiledare
ofta och gärna. Samtidigt går partiet i spetsen
för en indoktrinering i energifrågor som i hög
grad bygger på dogmer, doktriner och uppenbara lögner. De två moderata energitalesmännen Per Unekel och Carl Cederschiöld
kan inte på någon punkt visa att de exempel
jag nämnde i artikeln ”Moderaterna och sanningen” (SvT nr 4/84) varit oriktiga. Om de
levt upp till partiledarens sanningsmoral skulle detta tydligt ha framgått av deras ärliga
svar på mina raka och lättbegripliga frågor.
Nu väljer de i stället att med fingerfårdig
demagogi förskansa sig ännu hårdare i lögnens skyttegravar. Alla de debattknep som
Ulf Adelsohn brännmärkt i sina tal och artiklar återfinns i deras opus: förtigande!, undanglidande!, halvsanningarna, det personliga misstänkliggörandel som substitut för argumentering i sak. Uppriktigt sagt hade jag
inte väntat mig en debatt på denna nivå i en
konservativ idetidskrift – låt vara att ämnet
är ”känsligt”.
Att väljarna groyt vilseleddes inför folkomröstningen 1980 och att elanvändningskommittens (ELAK) betänkande samma år var
ett kvalificerat bedrägeri kan ingen seriös
forskare eller analytiker förneka. Det gör,
noga besett, inte heller de två moderata talesmännen. De tyr sig till den föga ärofulla
utvägen att vägra gå i svaromål och i stället
göra avledande manövrer. I det första fallet
blir resultatet en logisk kullerbytta av det mer
remarkabla slaget. Min ståndpunkt påstås
vara orimlig därför att jag anser reaktorerna
Il och l2 vara felinvesteringar. Man tar sig
för pannan!
När det gäller ELAK låter de läsaren tro
att mina invändningar gällde kommittens syn
på oljeberoendets risker. Det var bevisningen
rörande lönsamheten i reaktorerna Il och 12
som jag kritiserade. Här står ingalunda åsikt
mot åsikt, som de gör gällande. Här står den
solklara sanningen mot den grova manipulationen (påtalad av flera oberoende ekonomer).
Lika pinsamt är att Carl Cederschiöld än
en gång vilseleder partiets medlemmar rörande oljepolitikens innebörd. Han vill inte bekräfta att kommunerna inte är tvingade att
spara en viss mängd olja. Särskilt magstarkt
är påståendet att moderaterna i riksdagen
skulle ha medverkat till sådana tvångsregler.
Något svar om Stockholms energiverks .
vinklade fjärrvärmekalkyler vill Cederschiöld
inte heller ge sig in på. Han erkänner att
lönsamheten i dag är dålig, men utlovar bättre tider. Som bevis nämner han den förväntade prissänkningen på fjärrvärme i Stockholm. Nu vet dock både han själv och alla
andra ekonomer att det är kostnaden och inte
priset (som ju kan påverkas av subventioner
och skatter) som är det enda relevanta lönsamhetskriteriet. Jag har länge – och hittills
förgäves – efterlyst sådana kostnadsbevis.
Genom sitt fortsatta tigande bidrar Cederschiöld till att hålla liv i den offentliga lögnen.
I fråga om oljeberoendets omdiskuterade
farlighet påstår Unckel och Cederschiöld att
. j
370
uppfattning står mot uppfattning. De ger lä-
sarna intrycket, att jag skulle vara mycket
ensam om att framföra denna typ av kritik.
Sant är att så länge varit fallet (det är för
övrigt säkert ingen tillfällighet att en annan
helt ” obunden ” ekonom, Sven Grassman,
hör till de få som i tidigt skede angripit oljemytologin). I dag är situationen en helt annan. Även de ekonomer som moderaterna så
gärna brukar citera – Lennart Hjalmarsson
och Lars Bergman – har sent omsider bidragit till slakten på denna mycket heliga ko.
Detta måste de två författarna känna till, men
de föredrar ånyo en halvsanning, för att, tills
vidare, slippa denna obehagliga debatt.
Det är i sammanhanget värt att notera, att
den kunnige ekonomen i partiledningen, Staffan Burenstam Linder, sällan uttalar sig i dessa frågor. Är orsaken att han vill undvika
alltför svåra konflikter med sitt eget vetenskapliga samvete?
Den energipolitiska lögnen är inte bara ett
hot mot en reell demokrati och mot trovärdigheten i det moderata sanningsbudskapet.
Allvarligare är de enorma samhällsekonomiska förluster, som bl a tron på det förfärliga
”oljespöket” resulterat i. För moderaterna
själva har den indoktrinering man medverkat
till dessutom förvandlats till en förödande bumerang, som framför allt slagit sönder det
samarbete med centerpartiet som varit, och
säkert kommer att förbli, ett villkor för ett
moderat inflytande på samhällsutvecklingen.
Det hör till saken att centern hela tiden haft
rätt i sak, medan moderaterna trodde pä –
eller påstod sig tro på – alla de vedertagna
”sanningar”, som sedermera reducerats till
grova felbedömningar. Därför var det borgerliga inbördeskriget helt onödigt. Freden hade
varit värd nästan vilket pris Thorbjörn Fälldin än begärt.
Gösta Bohman ångrar säkert djupt att han
inte med större kraft och kompromissvilja
försökte tvinga fram en uppgörelse med centern om kärnkraften. Partiet hade blivit den
egna energiretorikens fånge. Inte ens en så
stark ledare som han förmådde genomföra
den nödvändiga och ansvarsfulla reträtten.
Det är en för borgerlighetens politiska
framtid mycket viktig fråga , om Ulf Adelsoho
kommer att göra om sin företrädares stora
misstag.
CARL CEDERSCHIÖLD – PER UNCKEL:
l· Svar till Åke Sundström
Åke Sundström är förargad över att vi enligt
hans uppfattning inte bemött hans energipolitiska funderingar i sak. Efter att ha konstaterat detta ägnar han åtskilliga stycken åt rå-
skäll på temat lögn, bluff och ”förbannad
dikt”.
Det stora problemet med att debattera med
Åke Sundström är att han har en totalt skild
verklighetsuppfattning från majoriteten av
dem som deltar i energidebatten. Han har
därför en gång för alla bestämt sig för att de
som inte har hans syn på tillvaron är ytterst
suspekta personer. Eftersom de tydligen är
detta kan de heller inte förväntas hysa några
ärligt kända åsikter.
Vi vill bara stillsamt för Åke Sundström
påpeka att vad han än tror så är de ståndpunkter vi intagit såväl i SvT som i andra
sammanhang vår enkla och raka syn på dessa
problem.
Slutligen vill vi beträffande fjärrvärmen i
Stockholm endast konstatera att denna for
tillfället ger ca 40 miljoner kronor i överskoll
sedan alla kostnader ink! tillgodoseende av
stadens mycket tuffa avkastningskrav klarats
av. Vi tycker det är rimligt att stockholmarna
får tillbaka dessa pengar i form av sänkta
fjärrvärmetaxor även om detta inte överensstämmer med Åke Sundströms världsbild.
läget i södra Afrika som helhet förändrats
ÅKE SUNDSTRÖM:
369
radikalt under 1984. Därför bör biståndet till
Luanda inställas, och svensk SIDA-personal
bör av säkerhetsskäl kallas hem.
Iden energipolitiska lögnens skyttegravar
Om lögnen och bisatsmoralen som ett hot
mot demokratin talar moderata partiledare
ofta och gärna. Samtidigt går partiet i spetsen
för en indoktrinering i energifrågor som i hög
grad bygger på dogmer, doktriner och uppenbara lögner. De två moderata energitalesmännen Per Unekel och Carl Cederschiöld
kan inte på någon punkt visa att de exempel
jag nämnde i artikeln ”Moderaterna och sanningen” (SvT nr 4/84) varit oriktiga. Om de
levt upp till partiledarens sanningsmoral skulle detta tydligt ha framgått av deras ärliga
svar på mina raka och lättbegripliga frågor.
Nu väljer de i stället att med fingerfårdig
demagogi förskansa sig ännu hårdare i lögnens skyttegravar. Alla de debattknep som
Ulf Adelsohn brännmärkt i sina tal och artiklar återfinns i deras opus: förtigande!, undanglidande!, halvsanningarna, det personliga misstänkliggörandel som substitut för argumentering i sak. Uppriktigt sagt hade jag
inte väntat mig en debatt på denna nivå i en
konservativ idetidskrift – låt vara att ämnet
är ”känsligt”.
Att väljarna groyt vilseleddes inför folkomröstningen 1980 och att elanvändningskommittens (ELAK) betänkande samma år var
ett kvalificerat bedrägeri kan ingen seriös
forskare eller analytiker förneka. Det gör,
noga besett, inte heller de två moderata talesmännen. De tyr sig till den föga ärofulla
utvägen att vägra gå i svaromål och i stället
göra avledande manövrer. I det första fallet
blir resultatet en logisk kullerbytta av det mer
remarkabla slaget. Min ståndpunkt påstås
vara orimlig därför att jag anser reaktorerna
Il och l2 vara felinvesteringar. Man tar sig
för pannan!
När det gäller ELAK låter de läsaren tro
att mina invändningar gällde kommittens syn
på oljeberoendets risker. Det var bevisningen
rörande lönsamheten i reaktorerna Il och 12
som jag kritiserade. Här står ingalunda åsikt
mot åsikt, som de gör gällande. Här står den
solklara sanningen mot den grova manipulationen (påtalad av flera oberoende ekonomer).
Lika pinsamt är att Carl Cederschiöld än
en gång vilseleder partiets medlemmar rörande oljepolitikens innebörd. Han vill inte bekräfta att kommunerna inte är tvingade att
spara en viss mängd olja. Särskilt magstarkt
är påståendet att moderaterna i riksdagen
skulle ha medverkat till sådana tvångsregler.
Något svar om Stockholms energiverks .
vinklade fjärrvärmekalkyler vill Cederschiöld
inte heller ge sig in på. Han erkänner att
lönsamheten i dag är dålig, men utlovar bättre tider. Som bevis nämner han den förväntade prissänkningen på fjärrvärme i Stockholm. Nu vet dock både han själv och alla
andra ekonomer att det är kostnaden och inte
priset (som ju kan påverkas av subventioner
och skatter) som är det enda relevanta lönsamhetskriteriet. Jag har länge – och hittills
förgäves – efterlyst sådana kostnadsbevis.
Genom sitt fortsatta tigande bidrar Cederschiöld till att hålla liv i den offentliga lögnen.
I fråga om oljeberoendets omdiskuterade
farlighet påstår Unckel och Cederschiöld att
. j
370
uppfattning står mot uppfattning. De ger lä-
sarna intrycket, att jag skulle vara mycket
ensam om att framföra denna typ av kritik.
Sant är att så länge varit fallet (det är för
övrigt säkert ingen tillfällighet att en annan
helt ” obunden ” ekonom, Sven Grassman,
hör till de få som i tidigt skede angripit oljemytologin). I dag är situationen en helt annan. Även de ekonomer som moderaterna så
gärna brukar citera – Lennart Hjalmarsson
och Lars Bergman – har sent omsider bidragit till slakten på denna mycket heliga ko.
Detta måste de två författarna känna till, men
de föredrar ånyo en halvsanning, för att, tills
vidare, slippa denna obehagliga debatt.
Det är i sammanhanget värt att notera, att
den kunnige ekonomen i partiledningen, Staffan Burenstam Linder, sällan uttalar sig i dessa frågor. Är orsaken att han vill undvika
alltför svåra konflikter med sitt eget vetenskapliga samvete?
Den energipolitiska lögnen är inte bara ett
hot mot en reell demokrati och mot trovärdigheten i det moderata sanningsbudskapet.
Allvarligare är de enorma samhällsekonomiska förluster, som bl a tron på det förfärliga
”oljespöket” resulterat i. För moderaterna
själva har den indoktrinering man medverkat
till dessutom förvandlats till en förödande bumerang, som framför allt slagit sönder det
samarbete med centerpartiet som varit, och
säkert kommer att förbli, ett villkor för ett
moderat inflytande på samhällsutvecklingen.
Det hör till saken att centern hela tiden haft
rätt i sak, medan moderaterna trodde pä –
eller påstod sig tro på – alla de vedertagna
”sanningar”, som sedermera reducerats till
grova felbedömningar. Därför var det borgerliga inbördeskriget helt onödigt. Freden hade
varit värd nästan vilket pris Thorbjörn Fälldin än begärt.
Gösta Bohman ångrar säkert djupt att han
inte med större kraft och kompromissvilja
försökte tvinga fram en uppgörelse med centern om kärnkraften. Partiet hade blivit den
egna energiretorikens fånge. Inte ens en så
stark ledare som han förmådde genomföra
den nödvändiga och ansvarsfulla reträtten.
Det är en för borgerlighetens politiska
framtid mycket viktig fråga , om Ulf Adelsoho
kommer att göra om sin företrädares stora
misstag.
CARL CEDERSCHIÖLD – PER UNCKEL:
l· Svar till Åke Sundström
Åke Sundström är förargad över att vi enligt
hans uppfattning inte bemött hans energipolitiska funderingar i sak. Efter att ha konstaterat detta ägnar han åtskilliga stycken åt rå-
skäll på temat lögn, bluff och ”förbannad
dikt”.
Det stora problemet med att debattera med
Åke Sundström är att han har en totalt skild
verklighetsuppfattning från majoriteten av
dem som deltar i energidebatten. Han har
därför en gång för alla bestämt sig för att de
som inte har hans syn på tillvaron är ytterst
suspekta personer. Eftersom de tydligen är
detta kan de heller inte förväntas hysa några
ärligt kända åsikter.
Vi vill bara stillsamt för Åke Sundström
påpeka att vad han än tror så är de ståndpunkter vi intagit såväl i SvT som i andra
sammanhang vår enkla och raka syn på dessa
problem.
Slutligen vill vi beträffande fjärrvärmen i
Stockholm endast konstatera att denna for
tillfället ger ca 40 miljoner kronor i överskoll
sedan alla kostnader ink! tillgodoseende av
stadens mycket tuffa avkastningskrav klarats
av. Vi tycker det är rimligt att stockholmarna
får tillbaka dessa pengar i form av sänkta
fjärrvärmetaxor även om detta inte överensstämmer med Åke Sundströms världsbild.