Ledare; Rosornas kongress
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Rosornas kongress
Den svenska socialdemokratin är djupt
splittrad i så gott som alla frågor – om
försvars- och säkerhetspolitik, om Radio-TV, om kärnkraften, om Europapolitiken, om den ekonomiska politiken.
Och i fondfrågan – den fråga som framför alla andra visar att den svenska socialdemokratin, liksom sina västeuropeiska motsvarigheter, står inför uppgiften
att slutligen bestämma sig för om de vill,
eller inte vill, införa den socialism som
de har talat om i 100 år.
skiljelinjen mellan den röda och den
vita rosen går mellan å ena sidan i huvudsak LO och å andra sidan regeringen
och de debattörer utanför regeringen
som hör till partiet snarare än fackföreningsrörelsen.
Med LO:s stöd kan vänsterfalangen
inom partiet bli ett allvarligt problem för
det socialdemokratiska partiet. Det kan
gå som det har gjort i England. Där har
vänstern snarast ockuperat det brittiska
Labourpartiet med för partiet förödande
konsekvenser i mötet med väljarna och
med en formell partisplittring som slutlig
följd.
Den röda rosen vill gå vidare på den
gamla vägen. Högre skatter, större offentlig sektor, mer makt åt facket och ett
snabbt och beslutsamt steg in i fondsocialismen. Den vita rosen har förstått att
det krävs en ny politik. Men de står generande tomhänta vad avser innehållet,
något som en läsning av rapporten från
Ingvar Carlssons framtidsgrupp ger en
nästan genant tydlig bild av.
Socialdemokratin är ett parti i kris, ett
parti utan inre kompass.
Fondfrågan är inte löst. LO och den
röda rosens övriga förespråkare syftar
längre än till vad de kallat ”landshövdinge-fonder”. Rörelsens dröm om Socialismen lever kvar.
Motsättningarna inom vänstern ochdå
i synnerhet mellan parti och fack växer
inte bara i Sverige. I Danmark hotade
facket under försommaren med att
lamslå landets kommunikationer för att
få igenom sitt krav på att några anställda
vid Köpenhamns bussbolag skulle olagligen avskedas – inte återanställas, utan
avskedas.
Den tidigare vänster-gurun och revolutionsromantikern Regis Debray framträder som presidentrådgivare i Frankrike och manar till besinning. President
Mitterrand backar om privatskolorna.
Den långa Metall-strejken i Västtyskland visar att fackföreningsrörelsen där
till stor del tagits över av mer militanta
grupper och att det socialdemokratiska
SPD därmed fått problem som alltmer
liknar situationen i Sverige.
I England pågår en kraftmätning av
historisk betydelse mellan den militanta
delen av den engelska fackföreningsrö-
relsen och den konservativa regeringea
– en kraftmätning där den nya Labourledningen har svårt att ta entydig ställning.
Vad gör man med en socialistisk röre~
se om allt fler av dess medlemmar och
väljare inte längre anser att socialismea
är önskvärd?
Det är den fråga som den västeuropeiska socialdemokratin förr eller senare
måste besvara. Den frågan lämnades
obesvarad på den socialdemokratiska
partikongressen.
Den socialdemokratiska partikongres.
sen följde, efter kraftfulla inlägg av OW
Palme och Anders Thunborg, partistyrelsen i dess nej till en sänkning av för·
svarskostnaderna. Men den tysta – pinsamt tysta – majoriteten av om inte försvarsvänner så åtminstone partistyrelsetrogna motståndare till ett beslut om en
ensidig svensk nedrustning samtidigt
som sovjetiskajaktplan flyger över Gotland, var skrämmande liten.
Olof Palme vet man inte var man har.
Ena året dyker han upp i TV-rutan varandes i Paris utkanter för att betrakta
och uttala sin välvilja över de kvinnor
som tror att de gör en insats för freden
genom att tåga av och an i Europa med
banderoller. Nästa år står han på partikongressen och bjuder motstånd mot ett
beslut, som enligt honom nu skulle leda
till ensidig svensk nedrustning, men,
som Dagens Nyheter har påpekat, överensstämmer med det beslut han själv var
med om driva igenom på den förra partikongressen.
Palme leder inte opinioner. Däremot
är han snabbt framme och ställer sig
längst fram i ledet med facklan i handen
när han tror sig se en ny opinionsströmning växa fram.
Olof Palme har ingen inre kompass annan än den som pekar mot makten.
Kjell-Olof Feldt, den vita rosens ledare, höll på kongressen ett alldeles lysande anförande. Efter det blev det tyst i
salen. Ingen talare fanns på talarlistan.
Den stora stridenj Rosornas krig kom av
sig. Kanske sparade sig den Röda Rosen
för att i stället hoppa på Anna-Greta Leijon om sysselsättningen.
Men problemen är inte över för Feldt.
Arbetslösheten ligger kvar på en hög
nivå trots att vi är på konjunkturens
topp, något som tidigare aldrig inträffat.
Och efter partikongressen väntar verkligheten. Inflationen återstår att få ned.
377
Sannolikheten för att det skall lyckas är
liten. Varför skulle Kjell-Olof Feldt vara
den ende i världen som har kommit på
hur man får ner inflationen utan en temporärt stigande arbetslöshet? Antingen
misslyckas också han, eller också lyckas
han och ligger då bra till för Nobelpriset i
ekonomi.
Det senare är dock mindre sannolikt.
Göran Rosenberg dömde i somras i en
Brännpunktsartikel ut vänstern, ”som
agerat utifrån övertygelsen att den haft
ett historiskt uppdrag att förvalta”. Vi
måste, skrev han, börja inse att roten till
det onda fanns i själva visionen av det
slutgiltigt goda samhället, i föreställningen att detta samhälle är möjligt att förverkliga, i tron att en politisk rörelse kan
ta den slutgiltiga kunskapen i besittning.
Efter att briljant ha krossat det mesta
av det som hållits heligt inom vänstern
försökte han, som så många andra, och
med lika ringa framgång, att skissa en
utvecklingsväg för något som ”kanhända också framledes kommer att gå under
benämningen vänster”. Det han ser
framför sig är bara ” en heterogen, mycket löst sammanfogad rörelse, full av
nyanser och skilda livsstilar, utan några
som helst anspråk på att kunna leverera
det slutgiltigt goda samhället”.
Det är inte mycket till partiprogram
för Vänstern. Och det är ingalunda något
som kan kallas för socialism.
En bofink får inte se ut hur som helst.
Den utopiska lockelsen är, som Göran
Rosenberg har formulerat det, inte död
– den väntar bara på nya, historielösa
generationer att förföra.
Men kommer den utopin att vara eller
ens kallas socialistisk?
Den svenska socialdemokratin är djupt
splittrad i så gott som alla frågor – om
försvars- och säkerhetspolitik, om Radio-TV, om kärnkraften, om Europapolitiken, om den ekonomiska politiken.
Och i fondfrågan – den fråga som framför alla andra visar att den svenska socialdemokratin, liksom sina västeuropeiska motsvarigheter, står inför uppgiften
att slutligen bestämma sig för om de vill,
eller inte vill, införa den socialism som
de har talat om i 100 år.
skiljelinjen mellan den röda och den
vita rosen går mellan å ena sidan i huvudsak LO och å andra sidan regeringen
och de debattörer utanför regeringen
som hör till partiet snarare än fackföreningsrörelsen.
Med LO:s stöd kan vänsterfalangen
inom partiet bli ett allvarligt problem för
det socialdemokratiska partiet. Det kan
gå som det har gjort i England. Där har
vänstern snarast ockuperat det brittiska
Labourpartiet med för partiet förödande
konsekvenser i mötet med väljarna och
med en formell partisplittring som slutlig
följd.
Den röda rosen vill gå vidare på den
gamla vägen. Högre skatter, större offentlig sektor, mer makt åt facket och ett
snabbt och beslutsamt steg in i fondsocialismen. Den vita rosen har förstått att
det krävs en ny politik. Men de står generande tomhänta vad avser innehållet,
något som en läsning av rapporten från
Ingvar Carlssons framtidsgrupp ger en
nästan genant tydlig bild av.
Socialdemokratin är ett parti i kris, ett
parti utan inre kompass.
Fondfrågan är inte löst. LO och den
röda rosens övriga förespråkare syftar
längre än till vad de kallat ”landshövdinge-fonder”. Rörelsens dröm om Socialismen lever kvar.
Motsättningarna inom vänstern ochdå
i synnerhet mellan parti och fack växer
inte bara i Sverige. I Danmark hotade
facket under försommaren med att
lamslå landets kommunikationer för att
få igenom sitt krav på att några anställda
vid Köpenhamns bussbolag skulle olagligen avskedas – inte återanställas, utan
avskedas.
Den tidigare vänster-gurun och revolutionsromantikern Regis Debray framträder som presidentrådgivare i Frankrike och manar till besinning. President
Mitterrand backar om privatskolorna.
Den långa Metall-strejken i Västtyskland visar att fackföreningsrörelsen där
till stor del tagits över av mer militanta
grupper och att det socialdemokratiska
SPD därmed fått problem som alltmer
liknar situationen i Sverige.
I England pågår en kraftmätning av
historisk betydelse mellan den militanta
delen av den engelska fackföreningsrö-
relsen och den konservativa regeringea
– en kraftmätning där den nya Labourledningen har svårt att ta entydig ställning.
Vad gör man med en socialistisk röre~
se om allt fler av dess medlemmar och
väljare inte längre anser att socialismea
är önskvärd?
Det är den fråga som den västeuropeiska socialdemokratin förr eller senare
måste besvara. Den frågan lämnades
obesvarad på den socialdemokratiska
partikongressen.
Den socialdemokratiska partikongres.
sen följde, efter kraftfulla inlägg av OW
Palme och Anders Thunborg, partistyrelsen i dess nej till en sänkning av för·
svarskostnaderna. Men den tysta – pinsamt tysta – majoriteten av om inte försvarsvänner så åtminstone partistyrelsetrogna motståndare till ett beslut om en
ensidig svensk nedrustning samtidigt
som sovjetiskajaktplan flyger över Gotland, var skrämmande liten.
Olof Palme vet man inte var man har.
Ena året dyker han upp i TV-rutan varandes i Paris utkanter för att betrakta
och uttala sin välvilja över de kvinnor
som tror att de gör en insats för freden
genom att tåga av och an i Europa med
banderoller. Nästa år står han på partikongressen och bjuder motstånd mot ett
beslut, som enligt honom nu skulle leda
till ensidig svensk nedrustning, men,
som Dagens Nyheter har påpekat, överensstämmer med det beslut han själv var
med om driva igenom på den förra partikongressen.
Palme leder inte opinioner. Däremot
är han snabbt framme och ställer sig
längst fram i ledet med facklan i handen
när han tror sig se en ny opinionsströmning växa fram.
Olof Palme har ingen inre kompass annan än den som pekar mot makten.
Kjell-Olof Feldt, den vita rosens ledare, höll på kongressen ett alldeles lysande anförande. Efter det blev det tyst i
salen. Ingen talare fanns på talarlistan.
Den stora stridenj Rosornas krig kom av
sig. Kanske sparade sig den Röda Rosen
för att i stället hoppa på Anna-Greta Leijon om sysselsättningen.
Men problemen är inte över för Feldt.
Arbetslösheten ligger kvar på en hög
nivå trots att vi är på konjunkturens
topp, något som tidigare aldrig inträffat.
Och efter partikongressen väntar verkligheten. Inflationen återstår att få ned.
377
Sannolikheten för att det skall lyckas är
liten. Varför skulle Kjell-Olof Feldt vara
den ende i världen som har kommit på
hur man får ner inflationen utan en temporärt stigande arbetslöshet? Antingen
misslyckas också han, eller också lyckas
han och ligger då bra till för Nobelpriset i
ekonomi.
Det senare är dock mindre sannolikt.
Göran Rosenberg dömde i somras i en
Brännpunktsartikel ut vänstern, ”som
agerat utifrån övertygelsen att den haft
ett historiskt uppdrag att förvalta”. Vi
måste, skrev han, börja inse att roten till
det onda fanns i själva visionen av det
slutgiltigt goda samhället, i föreställningen att detta samhälle är möjligt att förverkliga, i tron att en politisk rörelse kan
ta den slutgiltiga kunskapen i besittning.
Efter att briljant ha krossat det mesta
av det som hållits heligt inom vänstern
försökte han, som så många andra, och
med lika ringa framgång, att skissa en
utvecklingsväg för något som ”kanhända också framledes kommer att gå under
benämningen vänster”. Det han ser
framför sig är bara ” en heterogen, mycket löst sammanfogad rörelse, full av
nyanser och skilda livsstilar, utan några
som helst anspråk på att kunna leverera
det slutgiltigt goda samhället”.
Det är inte mycket till partiprogram
för Vänstern. Och det är ingalunda något
som kan kallas för socialism.
En bofink får inte se ut hur som helst.
Den utopiska lockelsen är, som Göran
Rosenberg har formulerat det, inte död
– den väntar bara på nya, historielösa
generationer att förföra.
Men kommer den utopin att vara eller
ens kallas socialistisk?