Hans Bergström; Gösta Bohman – partiledare och statsråd

HANS BERGSTRÖM:
Gösta Bohman – partiledare och statsråd
Gösta Bohman nådde exempellösa
framgångar som partiledare. En av
förklaringarna härtill är att moderaterna
under den borgerliga regeringstiden
framstod som det enda parti som bars av
tn klar idesyn. En annan är att
Thorbjörn Fälldin genom sin starka
låsning i kärnkraftsfrågan i praktiken
abdikerade som borgerlighetens ledare.
Menframför allt gav Gösta Bohman sitt
parti den inre sammanhållning och
ideologiska medvetenhet som är en
förstaförutsättning för yttre slagkraft.
Hans Bergström är chefredaktör på
Nerikes Allehanda (liberal) och
doktorand i statsvetenskap. Han var
under åren 1972-80 politisk
sekreterare hos folkpartiledarna
Gunnar Helen, Per Ah/mark och Ola
VI/sten.
Hur kunde Gösta Bohman bli så exempellöst framgångsrik som partiledare?
När han tillträdde noterade moderaterna
kring 10 procent i Sifo. När han avgick
var partiet etablerat på 25-procentsnivån
och det enda av de tre icke-socialistiska
partierna som gått oanfrätt, ja stärkt, ur
sex års borgerlig regeringsutövning i
Sverige.
”Han var alltid konsekvent” , skulle
någon säga. Jag är inte säker på att det är
förklaringen. I vart fall är det inte verkligheten. Även under Bohmans tid som
partiledare fanns det betydande variationer i moderaternas budskap. Efter oljekrisen pläderade partiet hårdare än nå-
got annat parti för en expansiv finanspolitik, vilket alla – och moderaterna särskilt – nu anser ha varit djupt skadligt.
Under en period gjorde Bohman ”den
nya otryggheten” till sitt huvudtema.
Tesen var att människor blev förvirrade
av den moderna tidens övertro på individens frigörelse, dvs raka motsatsen till
”den nya individualismen” som Bohman strax därefter klokt nog övergick
till.
Även när man jämför budskap med
handlande finns uppenbara inkonsekvenser i moderat agerande under 70-
talet. Det gäller givetvis särskilt under
regeringsåren.
Men just mot denna bakgrund (där
Gösta Bohman kanske starkare än någon
annan efteråt betonat att moderaterna i
regeringsställning i långa stycken förde
en annan politik än partiet fört ut till
väljarna) blir Bohmans personliga prestation desto mer imponerande.
Trots uppenbara svårigheter att i regering förverkliga sin politik lyckades Gösta Bohman ge människor en klar förel
32
ställning om vart han och hans parti strä-
vade. På ett sätt fick han det oförtjänt
lätt genom Fälldins svårigheter i den frå-
ga, kärnkraften, som centerledaren satsat allt på och folkpartiets avsaknad av
både saklig tyngd och rak liberal linje
efter Per Ahlmarks avgång. Moderaterna
framstod plötsligt som det enda borgerliga parti som bars av en klar idesyn. Gösta Bohmans levande framträdande kontrasterade givetvis också positivt mot
mittenledarnas.
Mittens missgrepp
Moderaternas framgång kan, som Carl
Bildt framhållit, inte bedömas om man
inte också tar hänsyn till centerns och
folkpartiets svåra missgrepp. Moderaterna lyfte platåvis. Utlösande händelser
blev sådant som Vietnamageraodet vintern 72-73 och skatteöverenskommelsen våren 1981 .
När regeringsåren gav nya skutt uppåt
i väljarsympatier var det inte minst därför att Fälldin i realiteten abdikerade
från rollen som borgerlighetens ledare
genom sin hårda låsning i kärnkraftsfrå-
gan under valrörelsen 1976. Denna låsning och den smärtsamma process den
framtvingade efter segervalet hindrade i
praktiken Fälldin från att bli en samlande
och framgångsrik statsminister för de tre
borgerliga partierna.
Folkpartiet hade chansen att ta över
rollen efter första Fälldin-regeringens
fall på hösten 1978 men ville inte. Partiet
satsade istället på ett helt fristående agerande. Därmed lämnades rollen som borgerlighetens samlingsgestalt ledig för
Gösta Bohman.
Mittenpartier är mest sårbara för väljarförluster till socialdemokraterna när
en borgerlig regeringskoalition får svå-
righeter. Genom att Gösta Bohman utåt
framstod som regeringskretsens mest
talföre och stridbara medlem kom mittenpartierna att förlora åt två håll: marginalväljare till socialdemokraterna och
genuint borgerliga väljare till moderaterna.
I det sammanhanget måste man konstatera att en sådan utveckling alls inte
är given. Som många forskare i koalitionsteori visat (se tex Michael Laver:
The Politics of Private Desires) har
blockbaserade koalitionsregeringar en
tendens att drivas mot mitten av ett politiskt spektrum. Detta medför normalt
särskilda påfrestningar för den koalitionspartner som inte ligger i mitten.
I Sverige kom dock denna effekt att
för moderaternas del kompenseras av
två andra: dels att den borgerliga ledarrollen blev ledig genom den process jag
beskrivit ovan, dels att gränserna i de
borgerliga väljarnas föreställningsvärld
suddades ut mellan moderaterna och
mitten när man regerade tillsammans.
Moderaterna upplevdes nu som en del av
gemenskapen. Mittenbegreppet gick inte
längre att upprätthålla som tung och trovärdig politisk realitet. Det psykologiska
staketet mellan mitten och moderaterna
revs ner. Ut strömmade väljare från mit·
ten till moderaterna.
Tilläggas bör också att moderaterna
fick dessa fördelar utan att alltför länge
Ännu har inte moderaterna
behövt utkämpa ett enda val
i regeringsställning!
behöva bära koalitionsregeraodets bördor i form av ett budskap till höger som
kontrasterar mot en politik i mitten.
Både 1979 och 1982 kunde moderaternas
genom försynens ingripande möta väljarna i oppositionsställning. Svekdebatt
och besvikelsekänslor inför den egna politiken blev därmed begränsade. Ännu
har inte moderaterna behövt utkämpa ett
enda val i regeringsställning!
Ideologisk medvetenhet
Samtidigt som man konstaterar allt detta
ska också sägas att utan ett visst länge
inarbetat, förtroende i botten och utan
en skicklig partiledare hade moderaterna
aldrig så effektivt lyckats utnyttja de
chanser som bjöds och de svagheter som
uppstod hos mittenpartierna.
Här kommer åter Gösta Bohman i förgrunden. Bland hans bestående insatser
som ledare för sitt parti låg att han gav
det en inre sammanhållning och ideologisk medvetenhet som är en första förutsättning för yttre slagkraft. Med sin starka personliga förankring i den svenska
rosteljorden och i konservativa miljöer
(kanske också i någon mån som den fadersgestalt man aldrig lyckades göra
Yngve Holmberg till) hade han sällsynta
förutsättningar att göra liberalismen till
moderaternas huvudlinje utan att det utlöste konservativa konvulsioner inom
partiet.
Till Gösta Bohmans stora framgång bidrog förmodligen också att det var partiet som var beroende av honom, inte
han av partiet. Han hade andra erfarenheter och kunskaper än de rent politiska
att grunda sina bedömningar på. Han
hade andra verksamheter som han utan
33
Den partiledare som söker
reducera sig till medelproportionalen av sitt parti och
ängsligt funderar över kongressbeslut och småtaktik innan han vågar visa en reaktion och ge tillkänna en mening är ohjälpligt förlorad.
svårigheter kunde ägna sig åt om partiet
inte skulle vilja ha honom.
Båda dessa förhållanden trorjag starkt
bidrog till en förankring och en frimodighet som krävs för att en partiledare
ska uppfattas som en levande bärare av
sitt partis budskap. Den partiledare som
söker reducera sig till medelproportionalen av sitt parti och ängsligt funderar
över kongressbeslut och småtaktik innan
han vågar visa en reaktion och ge tillkänna en mening är ohjälpligt förlorad.
Tacka Holmberg!
Frågan är om inte Gösta Bohman dessutom efteråt ska vara tacksam för att han
på så nära håll tvingades följa Yngve
Holmberg på 60-talet. När organisationer byter ledare sker det ofta i reaktion
mot egenskaper och strategier som upplevts som misslyckade. Den katastrofala
effekten av ett övertaktiskt och utstuderat agerande under Holmberg-åren bidrog säkert starkt till att Gösta Bohman
gick in för att vara sig själv och för att i
långa stycken säga vad han tyckte, även
till priset av kortsiktiga opinionsrisker.
34
Bra bok
Därmed är jag mera direkt inne på Bohmans bok, där ju åren med Holmberg
utgör en stor del. Av en rad skäl är det en
bra bok:
l. Bohman är en mycket god stilist, så
fjärran från det vanliga politiker- och
myndighetsspråket som man kan komma.
2. Han har ett stort personintresse.
Vaije möjlighet att karaktärisera dem
han ”mött och trätt med” tas tillvara.
3. Bohman har uppenbarligen haft tillgång till mycket noggranna anteckningar. Alla som försökt erinra sig vad som
hände en viss vecka för ett antal år sedan
vet hur svårt det är att skilja händelser
olika dagar från varandra under en period när mycket händer. Men Bohman klarar det. Han kan till och med ord för ord
återge vad olika personer sa i avgörande
sammanhang, även när händelserna
sträcker sig så långt tillbaka som 60-talet. Ibland undrar man över beläggen.
Men i långa stycken kan Bohman direkt
bygga på lappar och nedteckningar från
den dag saken verkligen hände.
Hans beskrivning blir därför inte allmän och vag. Den är konkret och fylld
med exakta citat. Dessutom tycks Gösta
Bohman inte ha känt några personliga
lojalitetsband mot att offentligt redovisa
de mest förtroliga samtal.
4. Personintresset och de noggranna
anteckningarna bidrar till att skapa en
stark närvarokänsla. När Bohman beskriver striderna kring Yngve Holmberg,
hur omgivningen agerade och reagerade,
känner man sig påtagligt flyttad mitt in i
detta otroliga händelseförlopp.
Svag distans
Därmed är också sagt vad som är bokens
svaghet: bristen på distans och perspektiv, oförmågan (eller oviljan) att så här
efteråt försöka analysera olika parters
motiv och handlande mera objektivt.
I det fallet liknar Gösta Bohman en
annan politisk författare och gammal regeringsbroder: Nils G Åsling. Båda utgår
ifrån som närmast självklart att deras
eget handlande hela tiden präglas av en
omutlig strävan efter att göra det bästa
möjliga för landet, medan nästan alla
andra agerar partitaktiskt och med svår
brist på politisk moral. Nästan allt reduceras till en fråga om personlig resning.
medan sådana faktorer som skilda värderingar, olika politisk position och skillnader i handlingsalternativ och ”situationslogik” partierna emellan helt faller
utanför analysen.
Vietnam
Ett av många exempel på hur Bohman
mäter sig själv och andra med helt olika
måttstockar är hans kritiska granskning
av Olof PaJmes agerande under Vietnamkriget. Bohman gör med viss tyngd
gällande att PaJmes utspel i Vietnamfrå-
gan i stor utsträckning dikterades av inrikespolitisk taktik. Palme ville hindra att
den vietnamengagerade ungdomen skulle hamna hos kommunisterna.
Men i samma bok där Bohman framställer detta som ett oerhört avslöjande
av PaJmes taktiska bevekelsegrunder
omtalar han själv utan omsvep att ett
viktigt sidoskäl för moderaterna att lämna regeringen på skattefrågan 1981 var
att man var rädd för att annars tappa
högerväljare till ett nybildat missnöjesparti. En exakt parallell till PaJmes på-
stådda motiv.
Bohman har förvisso agerat partitaktiskt även han. Det måste man inom vissa gränser göra om man är partiledare.
Det framgår på åtskilliga ställen i boken.
Men som så många starkt engagerade
personligheter sätter han automatiskt
likhetstecken mellan den egna taktiken
och landets bästa. Andras taktik är däremot alltid till landets skada.
Ola Ullstens envisa fasthållande vid
biståndet till u-länderna framställs till exempel som uttryck för tjurighet mer än
övertygelse. Här kan jag tala av egen
kunskap: om det var på någon punkt Ullsten hade djup övertygelse så var det
denna.
Valutakrisen
Det mest drastiska exemplet i boken på
att Bohman långtifrån alltid höll på den
linje han var sakligt övertygad om är valutakrisen årsskiftet 1980-81. Efter en
alltför svag finansplan och statsbudget
utlöstes en valutakris som tvingade fram
en stor och skadlig höjning av räntan.
Bohman hävdar att han förutsåg att detta
skulle hända redan när budget och finansplan antogs. För att inte spräcka trepartisamarbetet lade han ändå ner sin
talan. Av omsorg om borgerligt samarbete var alltså Bohman som ekonomiminister beredd att med öppna ögon kasta landet in i en svår valutakris! Det visar,
liksom mycket annat, att även Bohman i
hög grad gjorde politiska och taktiska
avvägningar.
I det sammanhanget finns också ett av
35
flera exempel på att Bohman ibland
minns fortare än rätt. På sidan 228 beskriver han hur han i december 1980 fö-
reslog att regeringen samtidigt som den
svaga statsbudgeten presenterades skulle redovisa ytterligare sparplaner, men
inte fick de andra med sig. På sidan 243
beskrivs exakt samma tanke tvärtom
som en dum ide från Ullsten som Bohman avvisade.
Kanske är det ofrånkomligt att en partiledare för att bli framgångsrik måste ha
ett sådant engagemang att han inte samtidigt kan behålla en kritisk och reserverad distans. Gösta Bohman antyder
det själv analysen av Gunnar
Heckscher.
Westerberg och skatteuppgörelsen
En viktig fördjupning ger Gösta Bohman
av bilden av varför den andra Fälldinregeringen föll på våren 1981. skatteuppgörelsen fanns där visserligen som utlö-
sande faktor. Men det framgår klart att
tron på regeringens arbetsmöjligheter
var hårt anfrätt redan dessförinnan. Denna brist på inre styrka, effektivitet och
framgång – manifesterad bland annat
genom valutakrisen månaderna innan –
skapade ingen större vilja att hindra regeringen från att falla.
I den här delen ger också Bohman
intressanta upplysningar om nuvarande
folkpartiledaren Bengt Westerbergs roll.
Det framgår på en rad ställen att Westerberg i egenskap av statssekreterare på
budgetdepartementet både var starkt på-
drivande för att regeringen skulle föra en
mer ansvarsfull budgetpolitik och klart
negativ till den hastigt beslutade formen
för begränsning av avdragsrätten för vii- 36
laägare som kom att ingå i uppgörelsen
mellan mittenpartierna och socialdemokraterna.
Bohman ger inget som helst stöd för
uppfattningen att Bengt Westerberg
skulle haft ett medansvar för ”den underbara natten”. Det han redovisar
styrker motsatsen. Ansvaret låg högre
upp i den dåvarande folkpartiledningen.
*
Gösta Bohman skriver viktiga sanningar om hur farligt det är för toppolitiker att inte själva vara tillräckligt kun·
niga och pålästa. Som gammal talskrivare åt partiledare vill jag särskilt instämma i följande bohmanska formulering: ”En partiledare kan be sina medarbetare ge form åt sina tankar. Men han
kan svårligen begära att de med övertygelse skall återge tankar som han inte
tänkt själv.”
Gösta Bohman har tänkt själv. Även
om det inte skadade att ha Carl Bildt som
medarbetare.