Ingemar Dörfer; Orealistisk säkerhetsdebatt
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INGEMAR DÖRFER:
Orealistisk säkerhetsdebatt
Den svenska säkerhetspolitiska debatten
har lika litet som försvarsutgifterna följt
med i utvecklingen, skriver Ingemar
Dörfer. Det utrikespolitiska tänkandet
harformats i en neutral FN- och
folkrättstradition som inte är relevant
längre. Svenska politiker agerar för att
förhindra det totala kärnvapenkriget
medan riskernaför det begränsade hotet
mot Sverige negligeras. Verkligheten är
den motsatta. Det begränsade hotet,
den politiska utpressningen, den
gradvisa psykologiska tillvänjningen vid
inblandning utifrån är en
säkerhetspolitisk realitet.
Ingemar Dörfer är docent i statskunskap vid Uppsala universitet.
De blågula ullstrumpornas avlånga
land. Uttrycket är Tage Danielssons, en i
fredsrörelsen omåttligt populär person.
Herr Danielsson är stolt över att leva i
ett land med sådan profil. Tyvärr är kategoriseringen alltför ofta alltför träffande,
och de som inte drar på munnen är våra
professionella diplomater som måste
möta omvärldens reaktion.
Den svenska utrikespolitiken bygger
på alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Under 1950-talet satsade vi
5% av nationalprodukten på det svenska
försvaret. Ett betydande försvarskapital
och förtroende byggdes upp. En generation senare satsar ett mångdubbelt rikare
Sverige 3% på försvaret i en värld där
vårt säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats. För att komma upp till 1950-
talets nivå skulle vi behöva öka försvarsbudgeten med en tredjedel. Samtidigt rör
sig den säkerhetspolitiska monologen –
om en seriös debatt är det knappast frå-
gan – med samma begrepp som för en
generation sedan. Vi trampar på i ullstrumporna medan världen förändrat sig.
På vilket vis har premisserna förändrats?
Orealistisk världsuppfattning
Den svenska officiella synen på världen
präglas i mycket av optiska synvillor och
tidsförskjutningar, time lags. Sveriges
inställning är i all välmening oftast den
hos en missionär från Mars som anländer
på den ondajorden för att frälsa hedningarna. Trots att vi nu själva har rejäla
säkerhetspolitiska och trovärdighetsproblem agerar vi fortfarande som om
problemen enbart finns hos andra – att
vi i en kollektiv lagomanda ska medla
och bestyra så att ”den onda spiral av
386
misstänksamhet och kapprustning” som
så ofta återfinns i den svenska vokabulären, ska brytas. Det kalla kriget, motsättningarna mellan öst och väst beror i
själva verket på misstag enligt denna filosofi. Om bara svenska ombudsmän
och förhandlare varit på plats för att förklara situationen hade den aldrig urartat.
Det är symptomatiskt att våra flesta kon·
flikter i efterkrigsvärlden inte gällt bilaterala frågor, utan konflikter med länder
om deras politik gentemot tredje land.
Det är mänskligt att Sverige liksom
andra små länder efter det andra världskriget sökte sig mot FN och utvecklade
en FN-ideologi. Under mellankrigstiden
hade Sverige naturligt nog varit en stark
förkämpe för NF och när Nationernas
Förbund bröt samman var Sverige ett av
de få länder som slapp betala priset. Genom tur, betydande anpassning, och
visst mått av skicklighet undvek vi krigets fasor. Det är inget fel på denna sympatiska tradition av internationell rätt,
internationell tjänst, objektivitet i världspolitiken, så länge som den koml;>ineras
med realism i säkerhetspolitiska frågor
som berör våra egna vitala intressen. Till
och med i Sverige har man uppmärksammat hur FN blivit alltmer representativt
för världspolitiken, dvs ett hundratal
mer eller mindre repressiva och korrupta
diktaturer och ett trettiotal demokratier
finns där representerade. FNs prestige
är i avtagande i den civiliserade världen
och så också i Sverige. Att allt som oftast hänvisa till FN-resolutioner imponerar inte på världens demokratier längre.
Eftersom Sverige är alliansfritt utan
tillgång eller tillträde till de centrala säkerhetspolitiska förhandlingarna
START, INF, MBFR, satsar vi på de
nedrustningsförhandlingar som sker i
FNs regi. Där spelar vi ibland en bety·
dande roll, men att spela viktiga rolleri
oviktiga pjäser är inte skådespelarens
önskedröm. Vårt deltagande i den europeiska säkerhetskonferensen, ESCS, är
.mer konstruktivt, realistisk och möjligen
på sikt av viss marginell vikt.
Synen på kärnvapenbalansen
Men varför trampar vi då på i ullstrum·
porna?
En av de time lagsjag åsyftar är synen
på kärnvapenbalansen. Man tror i Sveri·
ge – och detta framfördes nyligen i TV
– att terrorbalansen har funnits sedan
Kubakrisen 1962, att Kubakrisen förde
världen till randen av atomkrig och att
För att komma upp til/1950-talets
nivå skulle vi behöva öka för·
svarsbudgeten med en tredjedel.
man allt sedan Kuba upprätthållit balansen genom kapprustning. Men i själva
verket var Förenta Staterna vid tidenför
Kubakrisen mycket överlägset i fråga
om kärnvapen och naturligtvis ännu mer
överlägset i fråga om flottstyrkor i Karibiska Havet. Vad som aldrig kommer
fram i den svenska debatten är vad ryssarna sade till amerikanerna efter Kuba.
”Aldrig ska ni kunna göra så mot oss
igen” sade man och accelererade del
upprustning som nu resulterat i ömsesidig säker förstörelseförmåga, SALTavtalen bekräftade och ratificerade de11111
jämbördighet i strategiska vapen. Sovjet·
unionen hade äntligen svart på vitt att
man nått det mål man eftersträvat alltsedan oktoberrevolutionen – att vara en
supermakt.
En supermakt väntar sig respekt av
sina små grannar och respekt har varken
Sverige eller Norge egentligen visat.
Trots att man psykologiskt förträngt situationen har svenska politiker tills nyligen agerat så fritt just därför att man
trots allt befann sig under det kärnvapenparaply som USA spänt över det demokratiska Europa. Så kom 1979 och Henry Kissingers tal i Bryssel om att paraplyt läckte, att trovärdigheten var skakad och att europeerna så småningom
borde se om sitt eget hus. Om det droppar på Tyskland så forsar regnet ordentligt på Skandinavien. Den starka västallians som är en av förutsättningarna för
den svenska alliansfriheten knakar något
ifogarna. Desto angelägnare är det kanske för Sverige att inte lägga sten på
bördan, att inte bidraga till polarisering
och split i de västeuropeiska säkerhetspolitiska etablissemangen. Men det är
just detta som man åstadkommit de senaste åren.
Gunnar Hägglöf förtäljer i sina memoarer hur Richard Sandler ägnade
kvällarna åt att studera Rumäniens och
Turkiets försvarsbudgetar i hopp om att
därigenom lösa världsfredens gåtor. l efterkrigstidens Sverige ses problemet generellt, inte specifikt. l fredsrörelsens
hägn är det totala kärnvapenkriget det
stora hotet, tror man, inte den begränsade aktionen mot Sverige. Alltså agerar
svenska politiker för att förhindra det
totala kärnvapenkriget medan riskerna
för det begränsade hotet mot Sverige försummas, negligeras, förtigs . Men i den
387
verkliga världen, den säkerhetspolitiska
skandinaviska och europeiska realiteten,
är ju situationen precis den motsatta.
Det totala kärnvapenkriget är så osannolikt att få professionella bedömare förlorar sömn över frågan. Det begränsade
hotet, den politiska utpressningen, den
gradvisa psykologiska tillvänjningen vid
inblandning utifrån, är en säkerhetspolitisk realitet.
Varför har den svenska debatten så
präglats av en frågeställning som i resten
av västvärlden bara är en av flera frågeställningar och oftast den långt ifrån viktigaste? Den viktigaste orsaken är nog
just missionärsfaktorn, att det utrikespolitiska tänkandet formats i en neutral
FN- och folkrättstradition som inte är så
relevant längre när paraply läcker och
galoscherna tryter. En annan viktig orsak är massmedias ringa intresse för och
kunskaper i säkerhetspolitiska frågor.
Detta har delvis sin förklaring i bristen
på utrikespolitisk och säkerhetspolitisk
utbildning vid de svenska universiteten i
allmänhet och journalistinstituten i synnerhet. När man äntligen ska bygga ut
resurserna inom detta område tar 68 års
generation ett rejält kliv bakåt i historien
och tillsätter professurer i fredsforskning
när i själva verket undervisning i säkerhetspolitik är av nöden.
Men ännu viktigare är förstås samhällsstrukturen. De bästa talangerna i ett
så litet land blir insiders med uppgift att
styra säkerhetspolitiken och bevara
hemligheterna. l större länder finns fler
maktbaser (och tätare regeringsskiften)
och där alternativa maktbaser finns är
räddhågsenheten per definition mindre. l
Sverige är nu alltför mycken talang samlad på en hand och den intellektuella ut- 388
maningen från massmedias representanter blir lätt att möta.
Montehellobeslutet och Nunn-tillägget
Den svenska agendan blir därför selektiv. När vi äntligen tar del av Europadebatten om säkerhetspolitiken får vi höra
mycket om en del och nästan inget om
andra delar. Vad vi inte får höra mycket
om är t ex Montebellobeslutet eller
Nunn-tillägget. Montebellobeslutet togs
av NATOs kärnvapenplaneringsgrupp
den 23 oktober I983 och innebär att I 400
kärnvapen ska dras tillbaka från Västeuropa de närmaste åren. Tillsammans
med det redan genomförda beslutet att
dra bort I 000 sådana vapen år I980 reduceras antalet kärnvapen i Västeuropa
med 2400 eftersom kryssningsrobotarna
och Pershingraketerna byts mot andra
kärnvapen. Detta är inte precis det intryck som fredsrörelsens eller svenska
massmedias representanter har skapat.
Nunn-tillägget besegrades i amerikanska senaten i juni I984 med röstsiffrorna 55-41. Det föreslog att 90000 av
de 326000 amerikanska trupperna i Västeuropa ska dras tillbaka före I990 om
inte Västeuropa satsar mer på det egna
försvaret. Nunn-tillägget besegrades i år
men senator Nunn är säkert tillbaka med
samma tillägg nästa år och i längden vinner han kanske.
Vad har dessa ting med svensk säkerhet att göra? Att Montebellobeslutet är
okänt är typiskt för en idevärld som ignorerar den västeuropeiska debatten om
NATO, om konventionellt försvar i Europa1
, om en europeisk kärnvapenstyrka2, om kampen mellan en koalitionsstrategi och en rent marin strategi3
,
mellan traditionalister och reformister i
Amerika.4
.
Massmedias bevakning
l stället för detta dignande smörgåsbord
serveras den svenska läsaren och tittaren en folkhemsk grynvälling bestående av SIPRlstatistik, tältande tanter och
så in i Norden kärnvapenfria zoner. Att
förvandla vitala och komplicerade säkerhetspolitiska problem till 20 minuters
TV-jippon har setts som en angelägen
uppgift. Till och med Palmekommissionens rapport om Gemensam Säkerhel
anses så ”svår” att det till slut bara blivit
Att Montebellabeslutet är okänt
är typiskt för en idevärld som ignorerar den västeuropeiska debatten.
den kärnvapenfria zonen genom Centraleuropa kvar.
Det är förmodligen av dessa skäl som
implikationerna, konsekvenserna av dc
svenska internationella utspelen inte för.
stås och än mindre analyseras. Tag ea
nordisk kärnvapenfri zon. Som lzvestia
konstaterade redan den I4 augusti 1959
underlättar en sådan zon Norges och
Danmarks väg till neutralitet. Återupplivad av Hans Evensen i oktober I980ocb
snabbt antagen som norsk, dansk och
svensk socialdemokratisk officiell politik
har den splittrat norsk och dansk socialdemokrati och den säkerhetspolitiska
enigheten mellan partierna i Danmark
och Norge. Är vi i Sverige betjänta av ea
polarisering av den utrikespolitiska dcbatten i Norden i ett läge då trycket mot
oss utifrån ökar? Vill vi verkligen att
Norge och Danmark lämnar NATO eller
tror vi för ett ögonblick att de kan förena
ATOmedlemskapet med en formell
kärnvapenfri zon? Eller tror vi helt enkelt att zonen aldrig kan förverkligas och
att svenska utspel inte har större värde
änjust TV-jippon?
Vill vi verkligen att Norge och
Danmark lämnar NATO?
Tag också Palmekommissionens förslag om rustningsbegränsningar i Europa. Några har betydande intresse och
förtjänar en seriös diskussion. Men i den
svenska debatten har de förts ner till
barnkammarnivå – att gemensam säkerbet är bättre än antagonism mellan
maktblocken, att kärnvapenavskräckning aldrig kan fungera (när den nu fungerat i 40 år) och att ett kärnvapenfritt
Västeuropa (men inte Sovjetunionen) är
slutmålet. Ett sådant Västeuropa föreslår fö inte Palmekommissionen.
Konsekvensen av denna europeiska
debatt, som till skillnad från övriga de- 389
batter jag nämnt, uppmärksammats i
Sverige, är återigen en betydande polarisering i nordvästra protestantiska Europa, och en stigande amerikansk otålighet
som på sikt kan leda till minskat intresse
för Västeuropas öden. Bra så, säger kanske en och annan svensk som i sin FNvärld anser att vi lever långt bortom
maktpolitikens vulgära realiteter. Men
medan kränkningarna av svenska farvatten ökar och de sovjetiska pekpinnarna
om hur den svenska neutralitetspolitiken
bör ”aktiveras” kommer allt oftare,
överväger etablissemanget huruvida det
säkerhetspolitiska läget verkligen har
förändrats.
Medan gräset växer dör korna – också de heliga.
l . Strengthening Conventiona/ Deterrence in Europe. Proposals f or the 1980s. Report of the
European Security Study ESECS. London: The
MacMillan Press 1983.
2. Pierre Lellouche: ” L’apres Pershing” Politique
Etrangere 4/1983.
3. Robert W. Komer: Maritime Strategy or Coalition Def ense? Cambridge, Mass. Apt Books
1984.
4. Asa A, Clark IV, Peter W. Chiarelli , Jeffery S.
McKitrick, James W. Reed, eds: The Dejense
Reform Debate. Baltimore: The Johns Hopkins
University Press 1984.
Orealistisk säkerhetsdebatt
Den svenska säkerhetspolitiska debatten
har lika litet som försvarsutgifterna följt
med i utvecklingen, skriver Ingemar
Dörfer. Det utrikespolitiska tänkandet
harformats i en neutral FN- och
folkrättstradition som inte är relevant
längre. Svenska politiker agerar för att
förhindra det totala kärnvapenkriget
medan riskernaför det begränsade hotet
mot Sverige negligeras. Verkligheten är
den motsatta. Det begränsade hotet,
den politiska utpressningen, den
gradvisa psykologiska tillvänjningen vid
inblandning utifrån är en
säkerhetspolitisk realitet.
Ingemar Dörfer är docent i statskunskap vid Uppsala universitet.
De blågula ullstrumpornas avlånga
land. Uttrycket är Tage Danielssons, en i
fredsrörelsen omåttligt populär person.
Herr Danielsson är stolt över att leva i
ett land med sådan profil. Tyvärr är kategoriseringen alltför ofta alltför träffande,
och de som inte drar på munnen är våra
professionella diplomater som måste
möta omvärldens reaktion.
Den svenska utrikespolitiken bygger
på alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Under 1950-talet satsade vi
5% av nationalprodukten på det svenska
försvaret. Ett betydande försvarskapital
och förtroende byggdes upp. En generation senare satsar ett mångdubbelt rikare
Sverige 3% på försvaret i en värld där
vårt säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats. För att komma upp till 1950-
talets nivå skulle vi behöva öka försvarsbudgeten med en tredjedel. Samtidigt rör
sig den säkerhetspolitiska monologen –
om en seriös debatt är det knappast frå-
gan – med samma begrepp som för en
generation sedan. Vi trampar på i ullstrumporna medan världen förändrat sig.
På vilket vis har premisserna förändrats?
Orealistisk världsuppfattning
Den svenska officiella synen på världen
präglas i mycket av optiska synvillor och
tidsförskjutningar, time lags. Sveriges
inställning är i all välmening oftast den
hos en missionär från Mars som anländer
på den ondajorden för att frälsa hedningarna. Trots att vi nu själva har rejäla
säkerhetspolitiska och trovärdighetsproblem agerar vi fortfarande som om
problemen enbart finns hos andra – att
vi i en kollektiv lagomanda ska medla
och bestyra så att ”den onda spiral av
386
misstänksamhet och kapprustning” som
så ofta återfinns i den svenska vokabulären, ska brytas. Det kalla kriget, motsättningarna mellan öst och väst beror i
själva verket på misstag enligt denna filosofi. Om bara svenska ombudsmän
och förhandlare varit på plats för att förklara situationen hade den aldrig urartat.
Det är symptomatiskt att våra flesta kon·
flikter i efterkrigsvärlden inte gällt bilaterala frågor, utan konflikter med länder
om deras politik gentemot tredje land.
Det är mänskligt att Sverige liksom
andra små länder efter det andra världskriget sökte sig mot FN och utvecklade
en FN-ideologi. Under mellankrigstiden
hade Sverige naturligt nog varit en stark
förkämpe för NF och när Nationernas
Förbund bröt samman var Sverige ett av
de få länder som slapp betala priset. Genom tur, betydande anpassning, och
visst mått av skicklighet undvek vi krigets fasor. Det är inget fel på denna sympatiska tradition av internationell rätt,
internationell tjänst, objektivitet i världspolitiken, så länge som den koml;>ineras
med realism i säkerhetspolitiska frågor
som berör våra egna vitala intressen. Till
och med i Sverige har man uppmärksammat hur FN blivit alltmer representativt
för världspolitiken, dvs ett hundratal
mer eller mindre repressiva och korrupta
diktaturer och ett trettiotal demokratier
finns där representerade. FNs prestige
är i avtagande i den civiliserade världen
och så också i Sverige. Att allt som oftast hänvisa till FN-resolutioner imponerar inte på världens demokratier längre.
Eftersom Sverige är alliansfritt utan
tillgång eller tillträde till de centrala säkerhetspolitiska förhandlingarna
START, INF, MBFR, satsar vi på de
nedrustningsförhandlingar som sker i
FNs regi. Där spelar vi ibland en bety·
dande roll, men att spela viktiga rolleri
oviktiga pjäser är inte skådespelarens
önskedröm. Vårt deltagande i den europeiska säkerhetskonferensen, ESCS, är
.mer konstruktivt, realistisk och möjligen
på sikt av viss marginell vikt.
Synen på kärnvapenbalansen
Men varför trampar vi då på i ullstrum·
porna?
En av de time lagsjag åsyftar är synen
på kärnvapenbalansen. Man tror i Sveri·
ge – och detta framfördes nyligen i TV
– att terrorbalansen har funnits sedan
Kubakrisen 1962, att Kubakrisen förde
världen till randen av atomkrig och att
För att komma upp til/1950-talets
nivå skulle vi behöva öka för·
svarsbudgeten med en tredjedel.
man allt sedan Kuba upprätthållit balansen genom kapprustning. Men i själva
verket var Förenta Staterna vid tidenför
Kubakrisen mycket överlägset i fråga
om kärnvapen och naturligtvis ännu mer
överlägset i fråga om flottstyrkor i Karibiska Havet. Vad som aldrig kommer
fram i den svenska debatten är vad ryssarna sade till amerikanerna efter Kuba.
”Aldrig ska ni kunna göra så mot oss
igen” sade man och accelererade del
upprustning som nu resulterat i ömsesidig säker förstörelseförmåga, SALTavtalen bekräftade och ratificerade de11111
jämbördighet i strategiska vapen. Sovjet·
unionen hade äntligen svart på vitt att
man nått det mål man eftersträvat alltsedan oktoberrevolutionen – att vara en
supermakt.
En supermakt väntar sig respekt av
sina små grannar och respekt har varken
Sverige eller Norge egentligen visat.
Trots att man psykologiskt förträngt situationen har svenska politiker tills nyligen agerat så fritt just därför att man
trots allt befann sig under det kärnvapenparaply som USA spänt över det demokratiska Europa. Så kom 1979 och Henry Kissingers tal i Bryssel om att paraplyt läckte, att trovärdigheten var skakad och att europeerna så småningom
borde se om sitt eget hus. Om det droppar på Tyskland så forsar regnet ordentligt på Skandinavien. Den starka västallians som är en av förutsättningarna för
den svenska alliansfriheten knakar något
ifogarna. Desto angelägnare är det kanske för Sverige att inte lägga sten på
bördan, att inte bidraga till polarisering
och split i de västeuropeiska säkerhetspolitiska etablissemangen. Men det är
just detta som man åstadkommit de senaste åren.
Gunnar Hägglöf förtäljer i sina memoarer hur Richard Sandler ägnade
kvällarna åt att studera Rumäniens och
Turkiets försvarsbudgetar i hopp om att
därigenom lösa världsfredens gåtor. l efterkrigstidens Sverige ses problemet generellt, inte specifikt. l fredsrörelsens
hägn är det totala kärnvapenkriget det
stora hotet, tror man, inte den begränsade aktionen mot Sverige. Alltså agerar
svenska politiker för att förhindra det
totala kärnvapenkriget medan riskerna
för det begränsade hotet mot Sverige försummas, negligeras, förtigs . Men i den
387
verkliga världen, den säkerhetspolitiska
skandinaviska och europeiska realiteten,
är ju situationen precis den motsatta.
Det totala kärnvapenkriget är så osannolikt att få professionella bedömare förlorar sömn över frågan. Det begränsade
hotet, den politiska utpressningen, den
gradvisa psykologiska tillvänjningen vid
inblandning utifrån, är en säkerhetspolitisk realitet.
Varför har den svenska debatten så
präglats av en frågeställning som i resten
av västvärlden bara är en av flera frågeställningar och oftast den långt ifrån viktigaste? Den viktigaste orsaken är nog
just missionärsfaktorn, att det utrikespolitiska tänkandet formats i en neutral
FN- och folkrättstradition som inte är så
relevant längre när paraply läcker och
galoscherna tryter. En annan viktig orsak är massmedias ringa intresse för och
kunskaper i säkerhetspolitiska frågor.
Detta har delvis sin förklaring i bristen
på utrikespolitisk och säkerhetspolitisk
utbildning vid de svenska universiteten i
allmänhet och journalistinstituten i synnerhet. När man äntligen ska bygga ut
resurserna inom detta område tar 68 års
generation ett rejält kliv bakåt i historien
och tillsätter professurer i fredsforskning
när i själva verket undervisning i säkerhetspolitik är av nöden.
Men ännu viktigare är förstås samhällsstrukturen. De bästa talangerna i ett
så litet land blir insiders med uppgift att
styra säkerhetspolitiken och bevara
hemligheterna. l större länder finns fler
maktbaser (och tätare regeringsskiften)
och där alternativa maktbaser finns är
räddhågsenheten per definition mindre. l
Sverige är nu alltför mycken talang samlad på en hand och den intellektuella ut- 388
maningen från massmedias representanter blir lätt att möta.
Montehellobeslutet och Nunn-tillägget
Den svenska agendan blir därför selektiv. När vi äntligen tar del av Europadebatten om säkerhetspolitiken får vi höra
mycket om en del och nästan inget om
andra delar. Vad vi inte får höra mycket
om är t ex Montebellobeslutet eller
Nunn-tillägget. Montebellobeslutet togs
av NATOs kärnvapenplaneringsgrupp
den 23 oktober I983 och innebär att I 400
kärnvapen ska dras tillbaka från Västeuropa de närmaste åren. Tillsammans
med det redan genomförda beslutet att
dra bort I 000 sådana vapen år I980 reduceras antalet kärnvapen i Västeuropa
med 2400 eftersom kryssningsrobotarna
och Pershingraketerna byts mot andra
kärnvapen. Detta är inte precis det intryck som fredsrörelsens eller svenska
massmedias representanter har skapat.
Nunn-tillägget besegrades i amerikanska senaten i juni I984 med röstsiffrorna 55-41. Det föreslog att 90000 av
de 326000 amerikanska trupperna i Västeuropa ska dras tillbaka före I990 om
inte Västeuropa satsar mer på det egna
försvaret. Nunn-tillägget besegrades i år
men senator Nunn är säkert tillbaka med
samma tillägg nästa år och i längden vinner han kanske.
Vad har dessa ting med svensk säkerhet att göra? Att Montebellobeslutet är
okänt är typiskt för en idevärld som ignorerar den västeuropeiska debatten om
NATO, om konventionellt försvar i Europa1
, om en europeisk kärnvapenstyrka2, om kampen mellan en koalitionsstrategi och en rent marin strategi3
,
mellan traditionalister och reformister i
Amerika.4
.
Massmedias bevakning
l stället för detta dignande smörgåsbord
serveras den svenska läsaren och tittaren en folkhemsk grynvälling bestående av SIPRlstatistik, tältande tanter och
så in i Norden kärnvapenfria zoner. Att
förvandla vitala och komplicerade säkerhetspolitiska problem till 20 minuters
TV-jippon har setts som en angelägen
uppgift. Till och med Palmekommissionens rapport om Gemensam Säkerhel
anses så ”svår” att det till slut bara blivit
Att Montebellabeslutet är okänt
är typiskt för en idevärld som ignorerar den västeuropeiska debatten.
den kärnvapenfria zonen genom Centraleuropa kvar.
Det är förmodligen av dessa skäl som
implikationerna, konsekvenserna av dc
svenska internationella utspelen inte för.
stås och än mindre analyseras. Tag ea
nordisk kärnvapenfri zon. Som lzvestia
konstaterade redan den I4 augusti 1959
underlättar en sådan zon Norges och
Danmarks väg till neutralitet. Återupplivad av Hans Evensen i oktober I980ocb
snabbt antagen som norsk, dansk och
svensk socialdemokratisk officiell politik
har den splittrat norsk och dansk socialdemokrati och den säkerhetspolitiska
enigheten mellan partierna i Danmark
och Norge. Är vi i Sverige betjänta av ea
polarisering av den utrikespolitiska dcbatten i Norden i ett läge då trycket mot
oss utifrån ökar? Vill vi verkligen att
Norge och Danmark lämnar NATO eller
tror vi för ett ögonblick att de kan förena
ATOmedlemskapet med en formell
kärnvapenfri zon? Eller tror vi helt enkelt att zonen aldrig kan förverkligas och
att svenska utspel inte har större värde
änjust TV-jippon?
Vill vi verkligen att Norge och
Danmark lämnar NATO?
Tag också Palmekommissionens förslag om rustningsbegränsningar i Europa. Några har betydande intresse och
förtjänar en seriös diskussion. Men i den
svenska debatten har de förts ner till
barnkammarnivå – att gemensam säkerbet är bättre än antagonism mellan
maktblocken, att kärnvapenavskräckning aldrig kan fungera (när den nu fungerat i 40 år) och att ett kärnvapenfritt
Västeuropa (men inte Sovjetunionen) är
slutmålet. Ett sådant Västeuropa föreslår fö inte Palmekommissionen.
Konsekvensen av denna europeiska
debatt, som till skillnad från övriga de- 389
batter jag nämnt, uppmärksammats i
Sverige, är återigen en betydande polarisering i nordvästra protestantiska Europa, och en stigande amerikansk otålighet
som på sikt kan leda till minskat intresse
för Västeuropas öden. Bra så, säger kanske en och annan svensk som i sin FNvärld anser att vi lever långt bortom
maktpolitikens vulgära realiteter. Men
medan kränkningarna av svenska farvatten ökar och de sovjetiska pekpinnarna
om hur den svenska neutralitetspolitiken
bör ”aktiveras” kommer allt oftare,
överväger etablissemanget huruvida det
säkerhetspolitiska läget verkligen har
förändrats.
Medan gräset växer dör korna – också de heliga.
l . Strengthening Conventiona/ Deterrence in Europe. Proposals f or the 1980s. Report of the
European Security Study ESECS. London: The
MacMillan Press 1983.
2. Pierre Lellouche: ” L’apres Pershing” Politique
Etrangere 4/1983.
3. Robert W. Komer: Maritime Strategy or Coalition Def ense? Cambridge, Mass. Apt Books
1984.
4. Asa A, Clark IV, Peter W. Chiarelli , Jeffery S.
McKitrick, James W. Reed, eds: The Dejense
Reform Debate. Baltimore: The Johns Hopkins
University Press 1984.