Nils Andrén; Kring våra säkerhetspolitiska debatter
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
’.,
NILS ANDREN:
Kring våra säkerhetspolitiska debatter
l Sverige förs samtidigt flera olika
säkerhets- och försvarspolitiska
debatter. En debatt förs mellan
regeringen och moderaterna. En annan
äger rum inom det socialdemokratiska
partiet mellan de försvarsvänliga och
den falang som är negativ till bla
högteknologiska försvarssatsningar som
JAS. Kravet på enighet utåt i
säkerhetspolitiskafrågorfår inte leda till
att en realistisk debatt undertryckes.
Debatten måste också få gälla
innebörden och konsekvenserna av den
moraliserande utrikespolitiska aktivism,
på neutralitetspolitikens grund, som
sedan länge varit inte bara
socialdemokratiska regeringars signum.
Professor Nils Andren är statsvetare
och har under senare år framför allt
sysslat med utrikes- och säkerhetspolitik.
Det senaste årtiondet har präglats av en
allt livligare utrikes- och säkerhetspoJi.
tisk debatt. Skälen härtill är lika uppenbara som beklagliga. Det internationella
klimatet har blivit bistrare.. Debatten har
drivits fram av och speglat olika krafter
som utifrån påverkat Sverige.
Dessa krafter är av skiftande slag, en
del självklara, andra mera omstridda.
Till de förra hör den successivt skärpta
spänningen mellan maktblocken, i vaJje
fall mellan dess båda ledande makter.
Den ökade kraftigt när Sovjetunionen införde SS20-robotarna och kulminerade
när Förenta staterna som motåtgärd bör·
jade placera ut de ”eurostrategiska” robotarna i Västeuropa. Sovjetunionen
svarade därefter både med åtgärder av
samma slag och med att avbryta på.
gående förhandlingar om rustningsbe·
gränsningar.
Den våg av oro – sammanfattad i beteckningen ”fredsrörelserna” – som
bredde ut sig i Europa för att hindra eller
försvåra genomförandet av dessa åtgår·
der avsatte tydliga spår också i Sverige.
På hög politisk nivå tog det sig bl a ut·
tryck i det nyvaknade intresset för att
göra Norden till en i vidare mening än
hittills kärnvapenfri zon. FredsröreJ.
serna misslyckades och förefaller tills vidare att ha ebbat ut som politisk kraft.
Det verkar inte orimligt att det officiella
svenska intresset för att göra det kärnvapenfria Norden ännu kärnvapenfriare
också försvagas när behovet att pacifi.
cera fredsrörelserna inte längre är akut.
Men liksom för Finland har zonfrågaD
också en funktion som profileringsiastrument mellan öst och väst. Därtl
kommer att vår nådiga regering deklaratoriskt och diplomatiskt satsat hårt pl
den om Norden som en kärnvapenfri
on – minst lika hårt som på iden om
oförändrad köpkraft åt pensionärerna.
Till den verkan det hava kan.
Det finns säkerhetspolitiska debatter
av olika slag. Somliga handlar om att
förändra världen. Deras betydelse för att
främja tryggheten är alltid begränsad och
ofta obefintlig. Om de utgår från föreställningar om hur världen borde vara,
inte hurdan den är, kan de bidra till att
undergräva säkerheten. Men dess bättre
-och dess värre! – finns det korrektiv
mot önsketänkande. Det som under de
senaste åren allra mest påverkat den sä-
kerhets- och försvarspolitiska debatten i
Sverige är den stora förekomsten av
främmande ubåtar i svenskt territorialvatten. I de fall då deras ursprung kunnat
bevisas har de varit sovjetiska. Ubåtarna
har komplicerat den utrikespolitiska situationen för regeringen som när den tillträdde 1982 deklarerade avsikten att
dämpa den försvarspolitiska framtoningen av den svenska neutralitetspolitiken
och hade tydliga förhoppningar att etablera ett bättre förhållande till Sovjetunionen.
Försvarspolitisk strid inom (s)
Försvarsdebatten i Sverige är också inrikespolitisk. Skälen är flera. I själva verket finns det flera politiska försvarsdebatter. Under senaste år har den som
förs mellan regeringen och moderaterna
varit den mest iögonenfallande. Men den
för vår säkerhetspolitik viktigaste motsättningen råder inom socialdemokratin.
När partiet befinner sig i opposition färgar den försvarsnegativa synen hela partiets attityd och när det står i regerings- 391
ställning försvagar den förmågan att föra
den försvarspolitik som partiledning och
regering inser vara riktig.
Kritiken mot högteknologiska försvarssatsningar har varit stark inom socialdemokratien under hela 1970-talet
och var den viktigaste orsaken till den
utdragna striden om det svenska flygvapnets framtida förnyelse. Teknologin
vann till slut, efter en beslutsvånda som
väl kanjämföras med andra berömda politiska långbänkar under det senaste decenniet. Men det var en underlig debatt
som mera tycktes handla om tänkbara
framtida dollarkursers inverkan på JAS/
Gripen-projektets finansiering än om sä-
kerhetspolitiken.
Nästa stora debatt om förnyelse av
teknologiskt avancerad materiel har redan inletts. Nu gäller det pansarvapnets
framtid och om det finns billigare alternativ till försvar mot tunga pansarvagnar
än tunga pansarvagnar. Internationellt är
det ingen ny debatt; frågan ställdes med
särskild skärpa efter israelernas svåra
motgångar i inledningen av Yom Kippurkriget 1973. Argumenten har varit många
men inga stormakter har vågat låta dem
påverka förnyelsen av sina tunga pansarstyrkor.
Territorialförsvar – skalförsvar
Fientligheten mot militär högteknologi är
karakteristisk för dem som egentligen är
motståndare till försvaret, eller åtminstone till militärväsendet som samhällsinstitution, men inte vill eller kan framträ-
da som helt kompromisslösa. Men den
har också andra stödgrupper. Inom försvaret självt finns en motsättning som
kan illustreras av begreppsparet territo•.
392
riaiförsvar – skalförsvar. Företrädare
för flyget och flottan å ena sidan och för
armen å den andra har ofta olika uppfattningar om vilken försvarsform som bör
eftersträvas.
Så länge som försvaret inte led av brist
på ekonomiska resurser och högteknologiska vapensystem kunde tillverkas eller
köpas utifrån till rimliga kostnader var
detta inte något allvarligare praktiskt
problem. Den ekonomiska krisen har
ändrat dessa förhållanden. Nu gäller frå-
gan om man skall kunna finna former för
att bevara både ett rimligt starkt skal och
ett försvar över ytan som kräver att den
allmänna värnplikten förblir obeskuren.
Ny samling över partierna
Motsättningar kring ideologi, teknik,
försvarsorganisation och ’ekonomins
hårdnande ramvillkor för all samhällsfinansierad verksamhet färgar också den
egentliga säkerhetspolitiska debatten.
Denna handlar om vilka hot som vi står
inför eller kan drabbas av och hur vi bäst
skall kunna avväJja eller möta dem. En
uppenbar följd av vår försvarspolitik under omkring 15 år är att det svenska försvaret i dag med alla rimliga mått är svagare än förr. Problemet var länge att detta inte accepterades som en riktig verklighetsbeskrivning av alla tongivande
grupper i politiken.
Först de senare årens ubåtskränkningar och det allmänt kyligare klimatet mellan stormakterna, vilket drabbat också
små och alliansfria stater, har lett till en
ny samling över partierna kring försvarets behov. Som markering utåt är uppgörelsen om att återställa så mycket som
möjligt av innehållet i 1982 års försvarsbeslut av värde. Men det bör noteras an
det var en kompromiss som inte tillfredsställde någon part och att riktpunkten
var att återställa innehållet i ett försvarsbeslut som från böJjan kritiserades som
otillräckligt för att tillgodose sina egna
ambitioner.
Försvarets fredstida uppgifter
Den säkerhetspolitiska debatten handlar
inte bara om försvarets styrka utan också om vilka säkerhetspolitiska uppgifter
som det i första hand behöver kunna
lösa. De senaste årens händelser har visat att försvarets uppgifter i fred blivit
allt väsentligare. Vi måste inte bara kunna mobilisera landets samlade värnkraft
för att avskräcka den motstärtdare som
skulle kunna tänkas vilja angripa landet.
Vår säkerhetspolitiska trovärdighet –
vars mål ytterst är att klargöra för alla
utomstående makter, och framför allt upermakterna, att svenskt territorium och
svenska resurser inte står till någoa
utomståendes förfogande – kräver ock·
så att vi kan skydda oss mot fredstida
kränkningar eller åtminstone göra så-
dana kränkningar påtagligt riskfyllda.
Detta är i princip inga nya krav. Men
de kan uppfattas som ovana av dem –
förmodligen de flesta – som länge räk·
nad~ med att ett starkt invasionsförsv•
också innehåller tillräckliga resurser för
att klara de fredstida uppgifterna. Ocksl
efter försvarets relativa försvagniJt
överskattades dess effektivitet, samttdigt som det fredstida hotet underskattades.
Efter ubåtskränkningarna har frågla
om den fredstida beredskapen, men oct.
så om förmågan att möta ett ”överraskande” angrepp, blivit viktiga teman i
debatten. Ett förbättrat skydd i våra vatten är alla eniga om. Men också här gäller det tidlösa försvarsproblemet för en
stat med begränsade resurser och utan
alla aggressiva avsikter: hur litet är nog.
En mera aktuell men lika kontroversiell fråga är hur armens allmänna fredsberedskap skall kunna förbättras inom
ramen för den allmänna värnplikten som
är en obligatorisk princip – ibland utnämnd till ”helig ko” – i all svensk försvarsplanering och försvarspolitik. Den
senaste värnpliktsutredningen har framlagt en ideskiss som åtminstone ytligt
sett kan verka genial. Genom att lägga
om utbildningstider och inkallelseperioder skulle man kunna både spara utbildningsplatser och öka beredskapen med
hjälp av värnpliktsstyrkor under utbildning.
Enighet om grundprincipen
Mot denna bakgrund är det ändå inte
överraskande att frågor börjat ställas om
den svenska säkerhetspolitikens ändamålsenlighet inför de förändringar som
skett och sker både omkring oss och
inom landet. Det är en debatt som rört
sig på flera nivåer. På det helt dominerande planet är den självklara utgångspunkten att den svenska säkerhetspolitikens grundprincip alltjämt är hållbar: alliansfrihet, neutralitetspolitik och ett efter våra förhållanden starkt försvar.
Den säkerhetspolitiska debatten både
utom och inom riksdagen visar att denna
traditionella inställning åtnjuter ett kompakt stöd från såväl politiker som den
allmänna opinionen. Den är förankrad i
både det historiska arvet och i en långva- 393
rig och tvingande geopolitisk verklighet.
Det säkerhetspolitiska problemet på
denna nivå gäller om och hur säkerhetspolitikens olika delar kan förbättras och
på ett mera effektivt sätt avvägas mot
varandra.
Motsättningarna kring avvägningarna
mellan säkerhetspolitikens medel utgör
ett kärnområde i vår säkerhetspolitiska
debatt. De spänner över hela vår officiella säkerhetspolitik och berör en rad
viktiga teman: utrikespolitikens och diplomatiens roll i förhållande till försvarspolitiken, olika försvarsmodeller, häri
inräknade också de s k alternativa försvarsformerna (varmed främst brukar
förstås vapenlös kamp, ”civilmotstånd”), vidare konsekvenserna av vårt
yttre beroende – betingat av vår ekonomiska sammanflätning med den västliga
industrivärlden och vår växande sårbarhet i olika hänseenden.
Är försvaret tillräckligt
Ibland ifrågasätts det svenska försvarets
tillräcklighet för att fylla de uppgifter
som våra säkerhetspolitiska mål och ambitioner som regional balansfaktor anvisar åt det. Ifrågasättaodet kan leda till
slutsatser av olika slag – till att underkänna försvarets meningsfullhet överhuvudtaget eller till att starkt argumentera
för att förbättra det. Det senare kan få
den utmanande formen av en brutal varning att försvagade resurser gör det
omöjligt att genomföra alliansfriheten på
ett trovärdigt sätt och, mot vår vilja, kan
tvinga oss till en säkerhetspolitisk om- : prövning. l enstaka fall leder uppgivenhet inför vår förmåga att trovärdigt stå
emot de hot som vi kan förvänta till in- 394
lägg som klart ifrågasätter om de gamla
principerna alltjämt håller. Någon gång
dras härav konsekvensen att Sverige i
det hårdnande internationella klimatet
och i vetskap om sin egen otillräcklighet
skall göra som Danmark och Norge,
söka skydd i NATO.
Allt detta är konfliktladdade teman i
vår säkerhetspolitiska debatt. Kritiska
analyser och argument kring vår säkerhetspolitik har inte minst under senaste
år väckt onådig irritation och ibland lett
till närmast groteska utfall. Ett kritiskt
politiskt parti utnämns på högsta ort till
”säkerhetsrisk” och fristående analytiker – akademiker och journalister –
till ”lekstugeexperter”. Den irriterade
reaktionen betingas rimligen av en svårbestämd blandning av omsorg om rikets
säkerhet och tilltro till den egna ofelbarheten. Argumentet att oenighet undergräver den säkerhetspolitiska trovärdigheten är inte nytt.
Debatten är nödvändig
Det är inte heller helt orimligt – ”enade
vi stå, söndrade vi falla” . Men det kan
missbrukas och har uppenbarligen missbrukats under lång tid och på olika sätt.
Kravet på enighet utåt får inte förleda
oss till att undertrycka en realistisk debatt om våra säkerhetspolitiska villkor
och svagheter. Risken att vi därigenom
skulle avslöja något för omvärlden som
denna inte borde veta är långt mindre än
faran att vi genom att tiga ger ett intryck
av bristande verklighetssinne och försummar att se om vårt hus.
Vi måste få fritt debattera de yttre hoten och de bästa sätten att skydda oss
mot dessa, både inom och utom ramen
för vår hittillsvarande säkerhetspolitik.
Men debatten måste också fritt och kritiskt få behandla innebörden och konsekvenserna av den internationellt uppmärksammade, moraliserande utrikespolitiska aktivism, på neutralitetspoliti·
kens grund, som sedan länge varit inte
bara socialdemokratiska regeringars signum. Egentligen är det tveksamt om
själva debatten hör hemma i en översikt
över våra säkerhetspolitiska debatter,
trots att de som företräder den aktiva
neutralitetspolitiken förefaller att vara
övertygade att så är fallet. Ofta handlar
det mera om internationell publicitetspolitik och inrikes utrikespolitik än om sä-
kerhetspolitik. Men det finns också ett
pris att betala; den moraliserande själv·
belåtenheten gör att utrikesdebatten,
med den finländske diplomaten och publicisten Max Jacobsons ord, till stor del
rör sig ”på fantasiernas och förhoppningarnas eller på den intellektuella oärlighetens och skenhelighetens nivå”.
Det finns dock tecken som tyder på att
debatten går mot ökad realism. En natur·
tig förhoppning är att detta skall slå igenom också på själva säkerhetspolitiken.
Några positiva tecken har redovisats i
det föregående – förstärkningen av
ubåtsförsvaret, den eniga partikompl’l)o
missen om försvarets kostnader tidigare
i år och dessförinnan beslutet att utveck·
la en ny generation avancerade stridsflygplan – JAS/Gripen. Dessa beslut visar att leden sluts till något som liknar
nationell beslutsamhet när trycket ut·
ifrån känns mycket starkt. Sådana beslid
bör kunna stärka trovärdigheten utåt ocll
självförtroendet inåt.
NILS ANDREN:
Kring våra säkerhetspolitiska debatter
l Sverige förs samtidigt flera olika
säkerhets- och försvarspolitiska
debatter. En debatt förs mellan
regeringen och moderaterna. En annan
äger rum inom det socialdemokratiska
partiet mellan de försvarsvänliga och
den falang som är negativ till bla
högteknologiska försvarssatsningar som
JAS. Kravet på enighet utåt i
säkerhetspolitiskafrågorfår inte leda till
att en realistisk debatt undertryckes.
Debatten måste också få gälla
innebörden och konsekvenserna av den
moraliserande utrikespolitiska aktivism,
på neutralitetspolitikens grund, som
sedan länge varit inte bara
socialdemokratiska regeringars signum.
Professor Nils Andren är statsvetare
och har under senare år framför allt
sysslat med utrikes- och säkerhetspolitik.
Det senaste årtiondet har präglats av en
allt livligare utrikes- och säkerhetspoJi.
tisk debatt. Skälen härtill är lika uppenbara som beklagliga. Det internationella
klimatet har blivit bistrare.. Debatten har
drivits fram av och speglat olika krafter
som utifrån påverkat Sverige.
Dessa krafter är av skiftande slag, en
del självklara, andra mera omstridda.
Till de förra hör den successivt skärpta
spänningen mellan maktblocken, i vaJje
fall mellan dess båda ledande makter.
Den ökade kraftigt när Sovjetunionen införde SS20-robotarna och kulminerade
när Förenta staterna som motåtgärd bör·
jade placera ut de ”eurostrategiska” robotarna i Västeuropa. Sovjetunionen
svarade därefter både med åtgärder av
samma slag och med att avbryta på.
gående förhandlingar om rustningsbe·
gränsningar.
Den våg av oro – sammanfattad i beteckningen ”fredsrörelserna” – som
bredde ut sig i Europa för att hindra eller
försvåra genomförandet av dessa åtgår·
der avsatte tydliga spår också i Sverige.
På hög politisk nivå tog det sig bl a ut·
tryck i det nyvaknade intresset för att
göra Norden till en i vidare mening än
hittills kärnvapenfri zon. FredsröreJ.
serna misslyckades och förefaller tills vidare att ha ebbat ut som politisk kraft.
Det verkar inte orimligt att det officiella
svenska intresset för att göra det kärnvapenfria Norden ännu kärnvapenfriare
också försvagas när behovet att pacifi.
cera fredsrörelserna inte längre är akut.
Men liksom för Finland har zonfrågaD
också en funktion som profileringsiastrument mellan öst och väst. Därtl
kommer att vår nådiga regering deklaratoriskt och diplomatiskt satsat hårt pl
den om Norden som en kärnvapenfri
on – minst lika hårt som på iden om
oförändrad köpkraft åt pensionärerna.
Till den verkan det hava kan.
Det finns säkerhetspolitiska debatter
av olika slag. Somliga handlar om att
förändra världen. Deras betydelse för att
främja tryggheten är alltid begränsad och
ofta obefintlig. Om de utgår från föreställningar om hur världen borde vara,
inte hurdan den är, kan de bidra till att
undergräva säkerheten. Men dess bättre
-och dess värre! – finns det korrektiv
mot önsketänkande. Det som under de
senaste åren allra mest påverkat den sä-
kerhets- och försvarspolitiska debatten i
Sverige är den stora förekomsten av
främmande ubåtar i svenskt territorialvatten. I de fall då deras ursprung kunnat
bevisas har de varit sovjetiska. Ubåtarna
har komplicerat den utrikespolitiska situationen för regeringen som när den tillträdde 1982 deklarerade avsikten att
dämpa den försvarspolitiska framtoningen av den svenska neutralitetspolitiken
och hade tydliga förhoppningar att etablera ett bättre förhållande till Sovjetunionen.
Försvarspolitisk strid inom (s)
Försvarsdebatten i Sverige är också inrikespolitisk. Skälen är flera. I själva verket finns det flera politiska försvarsdebatter. Under senaste år har den som
förs mellan regeringen och moderaterna
varit den mest iögonenfallande. Men den
för vår säkerhetspolitik viktigaste motsättningen råder inom socialdemokratin.
När partiet befinner sig i opposition färgar den försvarsnegativa synen hela partiets attityd och när det står i regerings- 391
ställning försvagar den förmågan att föra
den försvarspolitik som partiledning och
regering inser vara riktig.
Kritiken mot högteknologiska försvarssatsningar har varit stark inom socialdemokratien under hela 1970-talet
och var den viktigaste orsaken till den
utdragna striden om det svenska flygvapnets framtida förnyelse. Teknologin
vann till slut, efter en beslutsvånda som
väl kanjämföras med andra berömda politiska långbänkar under det senaste decenniet. Men det var en underlig debatt
som mera tycktes handla om tänkbara
framtida dollarkursers inverkan på JAS/
Gripen-projektets finansiering än om sä-
kerhetspolitiken.
Nästa stora debatt om förnyelse av
teknologiskt avancerad materiel har redan inletts. Nu gäller det pansarvapnets
framtid och om det finns billigare alternativ till försvar mot tunga pansarvagnar
än tunga pansarvagnar. Internationellt är
det ingen ny debatt; frågan ställdes med
särskild skärpa efter israelernas svåra
motgångar i inledningen av Yom Kippurkriget 1973. Argumenten har varit många
men inga stormakter har vågat låta dem
påverka förnyelsen av sina tunga pansarstyrkor.
Territorialförsvar – skalförsvar
Fientligheten mot militär högteknologi är
karakteristisk för dem som egentligen är
motståndare till försvaret, eller åtminstone till militärväsendet som samhällsinstitution, men inte vill eller kan framträ-
da som helt kompromisslösa. Men den
har också andra stödgrupper. Inom försvaret självt finns en motsättning som
kan illustreras av begreppsparet territo•.
392
riaiförsvar – skalförsvar. Företrädare
för flyget och flottan å ena sidan och för
armen å den andra har ofta olika uppfattningar om vilken försvarsform som bör
eftersträvas.
Så länge som försvaret inte led av brist
på ekonomiska resurser och högteknologiska vapensystem kunde tillverkas eller
köpas utifrån till rimliga kostnader var
detta inte något allvarligare praktiskt
problem. Den ekonomiska krisen har
ändrat dessa förhållanden. Nu gäller frå-
gan om man skall kunna finna former för
att bevara både ett rimligt starkt skal och
ett försvar över ytan som kräver att den
allmänna värnplikten förblir obeskuren.
Ny samling över partierna
Motsättningar kring ideologi, teknik,
försvarsorganisation och ’ekonomins
hårdnande ramvillkor för all samhällsfinansierad verksamhet färgar också den
egentliga säkerhetspolitiska debatten.
Denna handlar om vilka hot som vi står
inför eller kan drabbas av och hur vi bäst
skall kunna avväJja eller möta dem. En
uppenbar följd av vår försvarspolitik under omkring 15 år är att det svenska försvaret i dag med alla rimliga mått är svagare än förr. Problemet var länge att detta inte accepterades som en riktig verklighetsbeskrivning av alla tongivande
grupper i politiken.
Först de senare årens ubåtskränkningar och det allmänt kyligare klimatet mellan stormakterna, vilket drabbat också
små och alliansfria stater, har lett till en
ny samling över partierna kring försvarets behov. Som markering utåt är uppgörelsen om att återställa så mycket som
möjligt av innehållet i 1982 års försvarsbeslut av värde. Men det bör noteras an
det var en kompromiss som inte tillfredsställde någon part och att riktpunkten
var att återställa innehållet i ett försvarsbeslut som från böJjan kritiserades som
otillräckligt för att tillgodose sina egna
ambitioner.
Försvarets fredstida uppgifter
Den säkerhetspolitiska debatten handlar
inte bara om försvarets styrka utan också om vilka säkerhetspolitiska uppgifter
som det i första hand behöver kunna
lösa. De senaste årens händelser har visat att försvarets uppgifter i fred blivit
allt väsentligare. Vi måste inte bara kunna mobilisera landets samlade värnkraft
för att avskräcka den motstärtdare som
skulle kunna tänkas vilja angripa landet.
Vår säkerhetspolitiska trovärdighet –
vars mål ytterst är att klargöra för alla
utomstående makter, och framför allt upermakterna, att svenskt territorium och
svenska resurser inte står till någoa
utomståendes förfogande – kräver ock·
så att vi kan skydda oss mot fredstida
kränkningar eller åtminstone göra så-
dana kränkningar påtagligt riskfyllda.
Detta är i princip inga nya krav. Men
de kan uppfattas som ovana av dem –
förmodligen de flesta – som länge räk·
nad~ med att ett starkt invasionsförsv•
också innehåller tillräckliga resurser för
att klara de fredstida uppgifterna. Ocksl
efter försvarets relativa försvagniJt
överskattades dess effektivitet, samttdigt som det fredstida hotet underskattades.
Efter ubåtskränkningarna har frågla
om den fredstida beredskapen, men oct.
så om förmågan att möta ett ”överraskande” angrepp, blivit viktiga teman i
debatten. Ett förbättrat skydd i våra vatten är alla eniga om. Men också här gäller det tidlösa försvarsproblemet för en
stat med begränsade resurser och utan
alla aggressiva avsikter: hur litet är nog.
En mera aktuell men lika kontroversiell fråga är hur armens allmänna fredsberedskap skall kunna förbättras inom
ramen för den allmänna värnplikten som
är en obligatorisk princip – ibland utnämnd till ”helig ko” – i all svensk försvarsplanering och försvarspolitik. Den
senaste värnpliktsutredningen har framlagt en ideskiss som åtminstone ytligt
sett kan verka genial. Genom att lägga
om utbildningstider och inkallelseperioder skulle man kunna både spara utbildningsplatser och öka beredskapen med
hjälp av värnpliktsstyrkor under utbildning.
Enighet om grundprincipen
Mot denna bakgrund är det ändå inte
överraskande att frågor börjat ställas om
den svenska säkerhetspolitikens ändamålsenlighet inför de förändringar som
skett och sker både omkring oss och
inom landet. Det är en debatt som rört
sig på flera nivåer. På det helt dominerande planet är den självklara utgångspunkten att den svenska säkerhetspolitikens grundprincip alltjämt är hållbar: alliansfrihet, neutralitetspolitik och ett efter våra förhållanden starkt försvar.
Den säkerhetspolitiska debatten både
utom och inom riksdagen visar att denna
traditionella inställning åtnjuter ett kompakt stöd från såväl politiker som den
allmänna opinionen. Den är förankrad i
både det historiska arvet och i en långva- 393
rig och tvingande geopolitisk verklighet.
Det säkerhetspolitiska problemet på
denna nivå gäller om och hur säkerhetspolitikens olika delar kan förbättras och
på ett mera effektivt sätt avvägas mot
varandra.
Motsättningarna kring avvägningarna
mellan säkerhetspolitikens medel utgör
ett kärnområde i vår säkerhetspolitiska
debatt. De spänner över hela vår officiella säkerhetspolitik och berör en rad
viktiga teman: utrikespolitikens och diplomatiens roll i förhållande till försvarspolitiken, olika försvarsmodeller, häri
inräknade också de s k alternativa försvarsformerna (varmed främst brukar
förstås vapenlös kamp, ”civilmotstånd”), vidare konsekvenserna av vårt
yttre beroende – betingat av vår ekonomiska sammanflätning med den västliga
industrivärlden och vår växande sårbarhet i olika hänseenden.
Är försvaret tillräckligt
Ibland ifrågasätts det svenska försvarets
tillräcklighet för att fylla de uppgifter
som våra säkerhetspolitiska mål och ambitioner som regional balansfaktor anvisar åt det. Ifrågasättaodet kan leda till
slutsatser av olika slag – till att underkänna försvarets meningsfullhet överhuvudtaget eller till att starkt argumentera
för att förbättra det. Det senare kan få
den utmanande formen av en brutal varning att försvagade resurser gör det
omöjligt att genomföra alliansfriheten på
ett trovärdigt sätt och, mot vår vilja, kan
tvinga oss till en säkerhetspolitisk om- : prövning. l enstaka fall leder uppgivenhet inför vår förmåga att trovärdigt stå
emot de hot som vi kan förvänta till in- 394
lägg som klart ifrågasätter om de gamla
principerna alltjämt håller. Någon gång
dras härav konsekvensen att Sverige i
det hårdnande internationella klimatet
och i vetskap om sin egen otillräcklighet
skall göra som Danmark och Norge,
söka skydd i NATO.
Allt detta är konfliktladdade teman i
vår säkerhetspolitiska debatt. Kritiska
analyser och argument kring vår säkerhetspolitik har inte minst under senaste
år väckt onådig irritation och ibland lett
till närmast groteska utfall. Ett kritiskt
politiskt parti utnämns på högsta ort till
”säkerhetsrisk” och fristående analytiker – akademiker och journalister –
till ”lekstugeexperter”. Den irriterade
reaktionen betingas rimligen av en svårbestämd blandning av omsorg om rikets
säkerhet och tilltro till den egna ofelbarheten. Argumentet att oenighet undergräver den säkerhetspolitiska trovärdigheten är inte nytt.
Debatten är nödvändig
Det är inte heller helt orimligt – ”enade
vi stå, söndrade vi falla” . Men det kan
missbrukas och har uppenbarligen missbrukats under lång tid och på olika sätt.
Kravet på enighet utåt får inte förleda
oss till att undertrycka en realistisk debatt om våra säkerhetspolitiska villkor
och svagheter. Risken att vi därigenom
skulle avslöja något för omvärlden som
denna inte borde veta är långt mindre än
faran att vi genom att tiga ger ett intryck
av bristande verklighetssinne och försummar att se om vårt hus.
Vi måste få fritt debattera de yttre hoten och de bästa sätten att skydda oss
mot dessa, både inom och utom ramen
för vår hittillsvarande säkerhetspolitik.
Men debatten måste också fritt och kritiskt få behandla innebörden och konsekvenserna av den internationellt uppmärksammade, moraliserande utrikespolitiska aktivism, på neutralitetspoliti·
kens grund, som sedan länge varit inte
bara socialdemokratiska regeringars signum. Egentligen är det tveksamt om
själva debatten hör hemma i en översikt
över våra säkerhetspolitiska debatter,
trots att de som företräder den aktiva
neutralitetspolitiken förefaller att vara
övertygade att så är fallet. Ofta handlar
det mera om internationell publicitetspolitik och inrikes utrikespolitik än om sä-
kerhetspolitik. Men det finns också ett
pris att betala; den moraliserande själv·
belåtenheten gör att utrikesdebatten,
med den finländske diplomaten och publicisten Max Jacobsons ord, till stor del
rör sig ”på fantasiernas och förhoppningarnas eller på den intellektuella oärlighetens och skenhelighetens nivå”.
Det finns dock tecken som tyder på att
debatten går mot ökad realism. En natur·
tig förhoppning är att detta skall slå igenom också på själva säkerhetspolitiken.
Några positiva tecken har redovisats i
det föregående – förstärkningen av
ubåtsförsvaret, den eniga partikompl’l)o
missen om försvarets kostnader tidigare
i år och dessförinnan beslutet att utveck·
la en ny generation avancerade stridsflygplan – JAS/Gripen. Dessa beslut visar att leden sluts till något som liknar
nationell beslutsamhet när trycket ut·
ifrån känns mycket starkt. Sådana beslid
bör kunna stärka trovärdigheten utåt ocll
självförtroendet inåt.