Erik Rossander; Ett flexibelt försvar
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ROSSANDER:
Ett flexibelt försvar
Det enda vi kan vara säkra på om
Sverige blir indraget i ett krig är att vi
måste slåss på angriparens villkor.
Försvaret måste därför satsa på
flexibilitet. Den finner man ofta hos
vapensystem som verkar i gränszonen
mellan traditionella försvarsgrenar. Hit
hör t ex pansarvärnshelikoptern och
luftvärnsrobotar med mycket lång
räckvidd. Organisationsstrukturen
måste anpassas till förändrade krav och
möjligheter.
Överstelöjtnant Erik Rossander
tjänstgör på Försvarshögskolan.
Vad krävs för att ett försvar skall vara
fredsbevarande? Två ytterligheter ger
sig själva. Det kan vara så svagt att det i
praktiken är obefintligt, och oförmöget
att på något sätt skada någon. En främmande invasion blir då en ”fredlig in- . sats”, ”broderlig hjälp” eller liknande,
utan (omedelbart) krig – freden har bevarats.
Försvaret kan å den andra sidan vara
så fruktansvärt starkt att ingen makt eller allians anser sig ha någon chans att
bryta det, och alltså avstår alla från att
försöka.
Det första alternativet är helt oförenligt med vår säkerhetspolitiska målsättning – ”att bevara landets oberoende”
– och det andra omöjligt att uppnå. En
realistisk nivå för försvaret någonstans
mitt emellan ytterligheterna återstår alltså.
På denna nivå krävs väl att det har tre
egenskaper’
– det skall ha styrkor ”på plats” så att
en angripare under alla förhållanden
tvingas acceptera en viss osäkerhet
när det gäller möjligheten att lyckas
– det skall snabbt kunna öka sin styrka i
aktuellt område, så att angriparen kan
riskera kännbara förluster och
– angriparen skall inte bara behöva räkna med förluster i insatta styrkor utan
även få andra, helst oacceptabla skador utanför invasionsområdet.
Vår ”retaliation”
I denna uppsats tänkte jag beröra framför allt de två första egenskaperna. Låt
mig dock först något kommentera den
sista, som kan få mången rättrogen
svensk att spärra upp ögonen. Det är inte
·•
..
~
i.
’·
’
l
396
min mening att vi skall skaffa oss en
”bestraffningskapacitet” (retaliation) a
la NATO med kärnvapen. I stället bör vi
utnyttja den säkerhetspolitiska situation
vi nu har. Så länge vi lämnas i fred, fungerar det svenska territoriet som en
skyddsmur mot överraskande angrepp åt
båda håll.
Ett neutralt Sverige garanterar Sovjet
att NATO får mycket svårt att t ex från
Atlantområdet med flyg eller kryssningsrobotar slå mot de sovjetiska örlogsbaserna eller andra anläggningar i land. På
motsvarande sätt vet norrmännen att ett
självständigt Sverige avsevärt kan försvåra överraskningsangrepp från WP
mot Norge (och även i viss utsträckning
Danmark).
Den som däremot först kränker oss,
skall veta att vi satsar på att försvara
oss. Om vi engagerar oss i ett försvar
mot ett angrepp från en supermaktsallians, har vi ju samtidigt fått samma fiende som den andra alliansen har. Om denna då finner anledning att ingripa mot
huvudmotståndaren genom Sverige, är
den tidigare ”muren” raserad – den
spärrade passagen är fri. Vi kan ju knappast på allvar försvara oss mot båda sidorna samtidigt. Den som alltså överväger att angripa oss, skall veta att han
därmed avsevärt kan försämra sin säkerhetspolitiska situation. Detta är vår ”retaliation” !
Att vara på plats
Men tillbaka till de första två egenskaperna. ”Att vara på plats” innebär att en
angripare skall tvingas att kalkylera med
någon form av väpnat motstånd hur han
än planerar sitt angrepp. Traditionellt är
det hos oss flygvapnet som i stor utsträckning planerats för att ta den första
smällen. Attackflyget har tillsammans
med delar av armens beredskapsförband, hem- och driftvärn, rustade fartyg
ur flottan och vissa fasta kustartilleri en
sådan eldkraft att osäkerheten för en angripare måste vara avsevärd. För att
minska den kan han planera för att först
slå ut dessa relativt få men vitala förband. Det blir för oss signalen till att
mobilisera övriga delar av försvaret -de
som skall kunna tillfoga en angripare avsevärda förluster (den andra ”egenskapen” ovan).
Vi har en ganska bra kvalitet på våra
”på plats” system: radar- och signalspaning, flygplan, flygtransportabla beredskapsplutoner, rustade fartyg och
fredsutlagda fasta mineringar för att ta
några exempel. Problemet är större när
det gäller framtiden för den stora mobil~
serade delen av försvaret.
Ytförsvar och skalförsvar
Med ökade kostnader och en teknisk utveckling som gör att ”livslängden” för
ett vapensystem blir allt kortare pga att
det blir omodernt, blir det alltmer intressant att hitta ekonomiska ”patentlösningar”. Några sådana har diskuterats,
t ex ”ytförsvaret” (ofta kallat ”sega gubbar”) eller ”skalförsvaret” (med slagordet ”går det inte att hålla Sverige utanf”or
kriget, skall vi hålla kriget utanför Sverige”).
Nackdelen med alla patentlösningarär
att de fungerar utmärkt om angriparea
beter sig som vi vill, men de blir gansb
verkningslösa om han gör något annat
Ytförsvaret t ex är säkert mycket effektivt mot en angripare som vill ockupera
stora delar av landet genom brett upplagda invasioner. Om han däremot ”bara”
vill (åtminstone inledningsvis) utnyttja
vårt luftrum, så har ett ensidigt inriktat
armeförsvar inte mycket att sätta emot.
Inte heller fungerar det särskilt bra mot
ett kraftsamlat angrepp som vinner
snabb framgång på djupet.
skalförsvaret är å andra sidan en bra
garant för freden , om det görs så starkt
att angriparen inte kan slå hål på det. Om
han däremot tillfälligtvis kraftsamlar resurser, ”normalt” avsedda för t ex Centraleuropa, mot oss kan han säkert knäcka försvaret tidigt, och därefter relativt
ostört kliva iland.2
Moderna kustrobotsystem kan bli
utmärkta komplement till attackflyg, ylattackfartyg och ubåtar.
Enkelt uttryckt är vårt problem att vi
per definition (”försvar”) är i efterhand
och (inledningsvis) måste slås på angriparens villkor. Det är han som väljer tidpunkt, område och riktning samt form
för angreppet. Vi har bara att vänta på
den första smällen. Försöker vi bygga ett
försvar som är speciellt inriktat på att
avvärja den angreppsform vi vid en viss
tidpunkt bedömt som mest sannolik, vet
vi bara att så kommer han då inte att
göra. Eller omvänt – bestämmer vi oss
för att ett speciellt hot inte är så farligt,
och därför inte kräver motmedel, blir det
säkert just ett mycket farligt hot. (Ubå-
tar!).
397
Satsa på flexibilitet
Vi bör därför satsa på ett försvar som har
förmågan att skada en angripare mest på
det sätt han i en viss situation är mest
känslig för. En kustinvasion kan t ex ha
som ”flaskhals” tillgång på specialbyggda landstigningsfartyg. Alltså bör vi
ha bra kapacitet att slå ut många sådana.
Vid en annan angreppsform kan angriparen ha behov av att snabbt kunna anfalla långa sträckor med pansarförband.
Då måste vi ha en god pansarvärnskapacitet. Ideallösningen på vårt dilemma
vore förstås att hitta ett vapensystem
som kunde utnyttjas i båda situationerna. Kanske pansarvärnshelikoptern kan
bekämpa också mindre fartyg? Patentlösningar eller ” mest sannolika fall” –
planering duger inte. Försvaret måste
satsa på flexibilitet.
En sådan finner man ofta hos vapensystem som verkar i gränszonen mellan olika traditionella försvarsgrenar. Pansarvärnshelikoptern ovan är ett bra exempel – den skulle kanske kunna utnyttjas
mot både arme- och marinmåL Andra
system kan vara luftvärnsrobotar med
mycket lång räckvidd.
Det kan effektivisera armeluftvärnet
och komplettera jaktflyget och skydda
både rörliga anfallsförband ur armen och
fasta anläggningar ur alla tre försvarsgrenarna. Rörliga markbaserade robotvapen kan konstrueras för att bekämpa
både mark- och sjömåL Sjöminor som
kan flygfällas skulle avsevärt förstärka
våra långt ut planerade sjömineringar
och ge vår moderna flygtransportkapacitet ytterligare användningsområde. Moderna kustrobotsystem kan ges mycket
lång räckvidd och god precision och
skulle därför kunna sättas in mot olika
J
l·l
398
invasionsföretag utan tidsödande omgrupperingar – de kan bli utmärkta komplement till attackflyg, ytattackfartyg
och ubåtar.
Listan på sådana här önskvärda, flexibla vapensystem skulle kunna göras
ganska lång. När det gäller studier och
anskaffning finns det emellertid problem. Deras flexibilitet ligger bl a i att de
berör flera traditionella försvarsgrensområden – och därför blir de svåra att
planera in i försvarsgrenarnas anskaffningsplaner. De ”ramlar mellan stolarna”. Teknikutvecklingen för vapensystem har medfört att de helt enkelt
sprängt försvarsgrensfållorna. De traditionsrika försvarsgrenarna härstammar
från en tid när vapen och krigföring entydigt hörde hemma på marken (för armen)
till sjöss (för flottan) och senare i luften
(för flygvapnet) .
Anpassa organisationstrukturen
Det är väl så att även försvaret, liksom
alla andra storkoncerner, måste se över
sin organisationsstruktur för att anpassa
den till förändrade krav och möjligheter.
En sådan översyn skulle kunna innebära
att de operativa staberna – främst militärområdesstaberna – skulle få en mer
framträdande roll när det gäller anskaffning av vapensystem och utveckling av
förband. Det är ju ändå dessa staber som
är ansvariga för krigsplanläggningen och
den operativa ledningen inom respektive
områden, och de är sammansatta av officerare ur alla försvarsgrenar. En viss ökning av militärbefälhavarnas betydelse
har skett, men en mer eftertrycklig utveckling i den riktningen borde prövas.
Teknikutvecklingen för vapensystem har sprängt försvarsgrensfålLorna.
Det skulle kanske ge det militära försvaret den moderna koncernorganisation
som behövs för att vapenutvecklingens
flexibilitet till fullo skulle kunna utnyttjas.
Då skulle försvaret säkert ännu bättre
kunna övertyga omvärlden om att vid ett
angrepp skulle vi inte bara ha förband på
plats och kunna ge angriparen ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, utan även
kunna ge de anfallande förbanden stora
förluster. Vår fredsbevarande förmåga
skulle öka.
1
S P Huntington ”Conventional Deterrence and
Conventional Retaliation in Europe”. International Security Winter 1983/84.
2
Ett fylligare resonemang finns i Hugemark, Rossander, Sandström: ”Svenskt militärt försvar –
strukturer och principer” i U l:s Fred och Säkerhet
Debatt och Analys 1982-83, Förlaget Akademilit·
leratur AB 1983.
Ett flexibelt försvar
Det enda vi kan vara säkra på om
Sverige blir indraget i ett krig är att vi
måste slåss på angriparens villkor.
Försvaret måste därför satsa på
flexibilitet. Den finner man ofta hos
vapensystem som verkar i gränszonen
mellan traditionella försvarsgrenar. Hit
hör t ex pansarvärnshelikoptern och
luftvärnsrobotar med mycket lång
räckvidd. Organisationsstrukturen
måste anpassas till förändrade krav och
möjligheter.
Överstelöjtnant Erik Rossander
tjänstgör på Försvarshögskolan.
Vad krävs för att ett försvar skall vara
fredsbevarande? Två ytterligheter ger
sig själva. Det kan vara så svagt att det i
praktiken är obefintligt, och oförmöget
att på något sätt skada någon. En främmande invasion blir då en ”fredlig in- . sats”, ”broderlig hjälp” eller liknande,
utan (omedelbart) krig – freden har bevarats.
Försvaret kan å den andra sidan vara
så fruktansvärt starkt att ingen makt eller allians anser sig ha någon chans att
bryta det, och alltså avstår alla från att
försöka.
Det första alternativet är helt oförenligt med vår säkerhetspolitiska målsättning – ”att bevara landets oberoende”
– och det andra omöjligt att uppnå. En
realistisk nivå för försvaret någonstans
mitt emellan ytterligheterna återstår alltså.
På denna nivå krävs väl att det har tre
egenskaper’
– det skall ha styrkor ”på plats” så att
en angripare under alla förhållanden
tvingas acceptera en viss osäkerhet
när det gäller möjligheten att lyckas
– det skall snabbt kunna öka sin styrka i
aktuellt område, så att angriparen kan
riskera kännbara förluster och
– angriparen skall inte bara behöva räkna med förluster i insatta styrkor utan
även få andra, helst oacceptabla skador utanför invasionsområdet.
Vår ”retaliation”
I denna uppsats tänkte jag beröra framför allt de två första egenskaperna. Låt
mig dock först något kommentera den
sista, som kan få mången rättrogen
svensk att spärra upp ögonen. Det är inte
·•
..
~
i.
’·
’
l
396
min mening att vi skall skaffa oss en
”bestraffningskapacitet” (retaliation) a
la NATO med kärnvapen. I stället bör vi
utnyttja den säkerhetspolitiska situation
vi nu har. Så länge vi lämnas i fred, fungerar det svenska territoriet som en
skyddsmur mot överraskande angrepp åt
båda håll.
Ett neutralt Sverige garanterar Sovjet
att NATO får mycket svårt att t ex från
Atlantområdet med flyg eller kryssningsrobotar slå mot de sovjetiska örlogsbaserna eller andra anläggningar i land. På
motsvarande sätt vet norrmännen att ett
självständigt Sverige avsevärt kan försvåra överraskningsangrepp från WP
mot Norge (och även i viss utsträckning
Danmark).
Den som däremot först kränker oss,
skall veta att vi satsar på att försvara
oss. Om vi engagerar oss i ett försvar
mot ett angrepp från en supermaktsallians, har vi ju samtidigt fått samma fiende som den andra alliansen har. Om denna då finner anledning att ingripa mot
huvudmotståndaren genom Sverige, är
den tidigare ”muren” raserad – den
spärrade passagen är fri. Vi kan ju knappast på allvar försvara oss mot båda sidorna samtidigt. Den som alltså överväger att angripa oss, skall veta att han
därmed avsevärt kan försämra sin säkerhetspolitiska situation. Detta är vår ”retaliation” !
Att vara på plats
Men tillbaka till de första två egenskaperna. ”Att vara på plats” innebär att en
angripare skall tvingas att kalkylera med
någon form av väpnat motstånd hur han
än planerar sitt angrepp. Traditionellt är
det hos oss flygvapnet som i stor utsträckning planerats för att ta den första
smällen. Attackflyget har tillsammans
med delar av armens beredskapsförband, hem- och driftvärn, rustade fartyg
ur flottan och vissa fasta kustartilleri en
sådan eldkraft att osäkerheten för en angripare måste vara avsevärd. För att
minska den kan han planera för att först
slå ut dessa relativt få men vitala förband. Det blir för oss signalen till att
mobilisera övriga delar av försvaret -de
som skall kunna tillfoga en angripare avsevärda förluster (den andra ”egenskapen” ovan).
Vi har en ganska bra kvalitet på våra
”på plats” system: radar- och signalspaning, flygplan, flygtransportabla beredskapsplutoner, rustade fartyg och
fredsutlagda fasta mineringar för att ta
några exempel. Problemet är större när
det gäller framtiden för den stora mobil~
serade delen av försvaret.
Ytförsvar och skalförsvar
Med ökade kostnader och en teknisk utveckling som gör att ”livslängden” för
ett vapensystem blir allt kortare pga att
det blir omodernt, blir det alltmer intressant att hitta ekonomiska ”patentlösningar”. Några sådana har diskuterats,
t ex ”ytförsvaret” (ofta kallat ”sega gubbar”) eller ”skalförsvaret” (med slagordet ”går det inte att hålla Sverige utanf”or
kriget, skall vi hålla kriget utanför Sverige”).
Nackdelen med alla patentlösningarär
att de fungerar utmärkt om angriparea
beter sig som vi vill, men de blir gansb
verkningslösa om han gör något annat
Ytförsvaret t ex är säkert mycket effektivt mot en angripare som vill ockupera
stora delar av landet genom brett upplagda invasioner. Om han däremot ”bara”
vill (åtminstone inledningsvis) utnyttja
vårt luftrum, så har ett ensidigt inriktat
armeförsvar inte mycket att sätta emot.
Inte heller fungerar det särskilt bra mot
ett kraftsamlat angrepp som vinner
snabb framgång på djupet.
skalförsvaret är å andra sidan en bra
garant för freden , om det görs så starkt
att angriparen inte kan slå hål på det. Om
han däremot tillfälligtvis kraftsamlar resurser, ”normalt” avsedda för t ex Centraleuropa, mot oss kan han säkert knäcka försvaret tidigt, och därefter relativt
ostört kliva iland.2
Moderna kustrobotsystem kan bli
utmärkta komplement till attackflyg, ylattackfartyg och ubåtar.
Enkelt uttryckt är vårt problem att vi
per definition (”försvar”) är i efterhand
och (inledningsvis) måste slås på angriparens villkor. Det är han som väljer tidpunkt, område och riktning samt form
för angreppet. Vi har bara att vänta på
den första smällen. Försöker vi bygga ett
försvar som är speciellt inriktat på att
avvärja den angreppsform vi vid en viss
tidpunkt bedömt som mest sannolik, vet
vi bara att så kommer han då inte att
göra. Eller omvänt – bestämmer vi oss
för att ett speciellt hot inte är så farligt,
och därför inte kräver motmedel, blir det
säkert just ett mycket farligt hot. (Ubå-
tar!).
397
Satsa på flexibilitet
Vi bör därför satsa på ett försvar som har
förmågan att skada en angripare mest på
det sätt han i en viss situation är mest
känslig för. En kustinvasion kan t ex ha
som ”flaskhals” tillgång på specialbyggda landstigningsfartyg. Alltså bör vi
ha bra kapacitet att slå ut många sådana.
Vid en annan angreppsform kan angriparen ha behov av att snabbt kunna anfalla långa sträckor med pansarförband.
Då måste vi ha en god pansarvärnskapacitet. Ideallösningen på vårt dilemma
vore förstås att hitta ett vapensystem
som kunde utnyttjas i båda situationerna. Kanske pansarvärnshelikoptern kan
bekämpa också mindre fartyg? Patentlösningar eller ” mest sannolika fall” –
planering duger inte. Försvaret måste
satsa på flexibilitet.
En sådan finner man ofta hos vapensystem som verkar i gränszonen mellan olika traditionella försvarsgrenar. Pansarvärnshelikoptern ovan är ett bra exempel – den skulle kanske kunna utnyttjas
mot både arme- och marinmåL Andra
system kan vara luftvärnsrobotar med
mycket lång räckvidd.
Det kan effektivisera armeluftvärnet
och komplettera jaktflyget och skydda
både rörliga anfallsförband ur armen och
fasta anläggningar ur alla tre försvarsgrenarna. Rörliga markbaserade robotvapen kan konstrueras för att bekämpa
både mark- och sjömåL Sjöminor som
kan flygfällas skulle avsevärt förstärka
våra långt ut planerade sjömineringar
och ge vår moderna flygtransportkapacitet ytterligare användningsområde. Moderna kustrobotsystem kan ges mycket
lång räckvidd och god precision och
skulle därför kunna sättas in mot olika
J
l·l
398
invasionsföretag utan tidsödande omgrupperingar – de kan bli utmärkta komplement till attackflyg, ytattackfartyg
och ubåtar.
Listan på sådana här önskvärda, flexibla vapensystem skulle kunna göras
ganska lång. När det gäller studier och
anskaffning finns det emellertid problem. Deras flexibilitet ligger bl a i att de
berör flera traditionella försvarsgrensområden – och därför blir de svåra att
planera in i försvarsgrenarnas anskaffningsplaner. De ”ramlar mellan stolarna”. Teknikutvecklingen för vapensystem har medfört att de helt enkelt
sprängt försvarsgrensfållorna. De traditionsrika försvarsgrenarna härstammar
från en tid när vapen och krigföring entydigt hörde hemma på marken (för armen)
till sjöss (för flottan) och senare i luften
(för flygvapnet) .
Anpassa organisationstrukturen
Det är väl så att även försvaret, liksom
alla andra storkoncerner, måste se över
sin organisationsstruktur för att anpassa
den till förändrade krav och möjligheter.
En sådan översyn skulle kunna innebära
att de operativa staberna – främst militärområdesstaberna – skulle få en mer
framträdande roll när det gäller anskaffning av vapensystem och utveckling av
förband. Det är ju ändå dessa staber som
är ansvariga för krigsplanläggningen och
den operativa ledningen inom respektive
områden, och de är sammansatta av officerare ur alla försvarsgrenar. En viss ökning av militärbefälhavarnas betydelse
har skett, men en mer eftertrycklig utveckling i den riktningen borde prövas.
Teknikutvecklingen för vapensystem har sprängt försvarsgrensfålLorna.
Det skulle kanske ge det militära försvaret den moderna koncernorganisation
som behövs för att vapenutvecklingens
flexibilitet till fullo skulle kunna utnyttjas.
Då skulle försvaret säkert ännu bättre
kunna övertyga omvärlden om att vid ett
angrepp skulle vi inte bara ha förband på
plats och kunna ge angriparen ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, utan även
kunna ge de anfallande förbanden stora
förluster. Vår fredsbevarande förmåga
skulle öka.
1
S P Huntington ”Conventional Deterrence and
Conventional Retaliation in Europe”. International Security Winter 1983/84.
2
Ett fylligare resonemang finns i Hugemark, Rossander, Sandström: ”Svenskt militärt försvar –
strukturer och principer” i U l:s Fred och Säkerhet
Debatt och Analys 1982-83, Förlaget Akademilit·
leratur AB 1983.