Tomas Cramer; Samerna, Vetenskapsakademin och nationalparkerna

~~ ———————————————————-~
TOMAS CRAMER:
Samerna, Vetenskapsakademin och
nationalparkerna
Den tidigare positiva synen på samerna
trängdes under 1800-ta/ets senare del
undanför vulgärdarwinismen som
betraktade dem som ”lägre stående”.
Järnvägsbyggandet, gruvdriften och
inrättandet av nationalparker i fjällen
har alla drabbat samerna. Tomas
Cramer ingår i en grupp forskare från
Sverige, Norge och Finland som
studerar samiskforskning och
rättshistoria.
Tomas Cramer är sedan mer än 20 år
sameombudsman. Han var tidigare
domare och kammaradvokatfiskal.
Gustav Vasa grundade samernas rätt genom brev till lappmarksdomaren 1526. I
brevet utfäste Gustav Vasa, vänd till lapparna, att domaren ”skall Eder hålla vid
Sveriges lag och goda gamla sidvenjor”.
Här är det viktigt att Sveriges lag nämndes. Domstolarna tillämpade landslagens
jordabalk på samernas landområden.
Det är också viktigt att Gustav Vasa
nämner samernas sedvänjor, eftersom
dessa här var av speciellt slag när det
gällde rätten till land och vatten och
arvsordningen. Gustav Vasa utfärdade
vidare brev om lappgränsen 1543 och om
lapparnas ägor 1551, där Konungen också framhåller lappbyarnas/samebyarnas
betydelse som rättighetsbärare. Johan
III bekräftade samernas rätt på grund av
urminnes hävd 1584, och Carl IX i ett
flertal brev kring år 1600. Gustav II
Adolf förordnade om en konungsdom
som fälldes i Torneå 1615 med starka
garantier för samernas rätt. Detta inträffade strax efter den hårda Knäredsfreden 1613, då Sverige fick släppa suverä-
nitetskravet över lappbyarna vid Ishavskusten, men befäste detta krav när det
gäller ”de lappbyar som ligga till fjälls”.
Vid ett möte i Nasafjäll mellan riksråd
från Danmark-Norge och Sverige 1638
bekräftades att lapparna var lagfaste
män, dvs de kunde höras på ed såsom
kristna. I protokollet talas om ”bruka
fjäll” i tre generationer och äga fjäll. För
äganderätt enligt urminnes hävd kräves
ej mer än ett långvarigt bruk.
Efter 1734 års lag kodifierades den samiska rätten i första kodicillen till 1751
års gränstraktat. Kodicillen blev riksdagsbehandlad och publicerades av Svea
Hovrätt enligt två stycken avgörande
kungabrev. I kodicillen talas om rätt till
_j
432
renskötsel, jakt, fiske och skatteland.
Lappbyar förekommer i kodicillen under
namnet Distrikt. Viktigt är att kodicillen
förordnar om inrättandet av en lapprätt,
en samernas egen domstol med rätt att
döma enligt arnemas sedvanor och
arvsregler. Från lapprätten skall man
kunna klaga till vanlig häradsrätt och vidare instansordning upp över. Detta innebär givetvis att även häradsrätten skall
tillämpa den samiska rätten såsom en recipierad del av svensk rätt. Vid motsatt
förhållande, att någon annan lag och rätt
skulle tillämpas vid den överordnade
häradsrätten, skulle ju ingen komma att
vända sig till lapprätten eftersom den instansen då bara skulle vara en besvärande omväg. l häradsrätterna i Lappland
satt för övrigt lapparna som nämndemän
och utgjorde oftast majoritet inom hä-
radsnämnden, som särskilt på 1600-talet
hade en synnerligen stark ställning.
Även Lapplands häradsrätter dömde om
lappskatteland och domböckerna finns i
stor utsträckning bevarade. Lapprättens
förhandlingar fördes däremot utan skriftligheL
Utvecklingen under 1800-talet
Man kan klart konstatera att den traditionella synen på samernas rätt till land
och vatten, som synnerligen stark och
befäst i kodicillen, fanns kvar ännu 1868
då Högsta Domstolen ansluter sig till ett
mycket samevänligt votum av den framstående juristen och sedermera statsministern Edvard Henrik Carleson. Den
från Finland härstammande riksarkivarien , juristprofessorn Johan Jacob Nordström försvarade också starkt den traditionella svenska synen i riksdagen 1871,
då Nordström utvecklar hurusom sa·
merna förvärvat äganderätt till sina om·
råden på grund av svensk civillags stadgande om urminnes hävd, att ingen
minnes eller av sanna sago vet hur hans
förfäder först därtill komme äro.
Här inträffar nu den första brytpunk·
ten som kommer på det vetenskapliga
planet. l Svensk Tidskrift 1872 går professor Gustaf von Di.iben till rasande an·
grepp mot Carleson och Nordström.
Von Di.iben tillhörde de tidigare darwi·
nisterna och var starkt påverkad av
”Darwins tyske bulldogg” Ernst
Haeckel vilken givit ut sin Nati.irliche
Schöpfungsgeschichte 1868 (på svenska
1882) och kom in i Vetenskapsakademin
1882. Redan 1861 hade en annan tysk
professor med samma inriktning, Vir·
chow, kommit in· i samma akademi.
Haeckel fick 1868 ett snabbt genomslag i
den svenska vetenskapliga världen men
än så länge ej i vidare kretsar av den
bildade allmänheten. Man kan i samtida
korrespondens se hur de troende darwi·
nisterna gick taktiskt försiktigt tillväga
för att så småningom få total vetenskaplig dominans; en person som var heh
genomsyrad av vulgärdarwinistiska, tyska synsätt var Bengt Lidforss i Lund.
Antisamiska intressen
Brytpunkten träder fram med plötslighet
1884 i Högsta Domstolen då den fram·
stående juristen Knut Olivecrona talar
om invasioner av en främmande folk·
stam, som svenskarna ej bör behöva tåla
och dylikt. Olivecrona talar också om
den kommande malmbanan över till
Norge och betydelsen av att lappamas
rätt ej på något sätt kan ligga i vägen.
Detta motiv har med allra största sannolikhet varit om inte det ensamt avgörande, så dock en ytterst viktig faktor som
varit till nackdel för samerna. Ett befästande av samernas rätt till land och vatten genom fasta gränser för lappskaltelanden skulle aktualiserat betydande ersättningar till samerna för malmbanan
och andra järnvägar. Frågan om mark till
järnväg var därför en avgörande negativ
faktor i samepolitiken. I Jämtland hade
man enligt ett kungligt brev av 1841 bestämt säkra gränser för lappallmogens i
Jämtlands län renbetestrakter genom
lantmäteriförrättningar (avvittringen).
Norrbottens mäktiga landshövdingar P
HWidmark och efter honom hans son H
A Widmark fasade för tanken att lappskattelanden även skulle få lantmäterimässigt fixerade gränser i Norrbotten.
Vad norrbottningarna främst drömde om
var exploateringen av Kiruna och Gällivare, och det gällde att draga in engelskt
kapital för att förverkliga detta.
Järnvägarna som ett ledande kolonialistiskt företagande med spjutspetsen
riktad mot indiankultur och samekultur
är en globalt avgörande faktor för urbefolkningar. Här kan erinras om järnvä-
gens stora betydelse i Sara Lidmans nybyggarromaner från Västerbottens gamla sametrakter.
Knut Olivecronas negativa roll fortsattes av Ivar Afzelius 1912, då Afzelius
tillstyrkte tvångsförflyttningar av Karesuandosamer söderut i Sverige. Iden var
att minska ”belastningen på Norge”.
För detta ville Afzelius bl a avskaffa
skogsrenskötseln, och vid ett stort sammanträde fick han frågan av utrikesexcellensen Albert Ehrensvärd: ”Men var
vill ni göra av skogsrenarna?” ”Herr Af- 433
zelius: Slakta dem! Det är icke renaveln
och dylikt som jag anser vara det som
Sverige skall upprätthålla utan det är nomaden; jag har icke alls någon sådan där
känsla för de bofasta lapparna; de äro ett
mellanting. Vi se också hurusom norrmännens lappar äro förvandlade till fäijkarlar och skjutskarlar och stackare i
bygderna, de äro ett förkrympt släkte
icke blott i kroppsligt avseende utan i
alla avseenden”. Här framträder en utpräglad vulgärdarwinistisk syn, för vilken samerna är en lägre gren på utvecklingens träd. Enligt darwinismens tänkesätt har samerna fått en anpassning till
en nomadismens näringsnisch och utvecklingen har gjort dem sådana, att nå-
gon höjning av deras intellektuella och
övriga standard ej är möjlig.
Nationalparkerna
Även inspirationen till våra fjällnationalparker är tysk och kommer från professor Hugo Conwentz. Vetenskapsakademins naturskyddskommitte inrättades
redan 1905 med anledning av en skrivelse i vilken Vetenskapsakademin anbefalldes att inkomma med underdånigt utlåtande för att bereda skydd åt vårt lands
natur och naturminnesmärken. 1907
uppdrogs åt särskilda sakkunniga, K
Starbäck, E Lönnberg och L Ameen, att
som sakkunniga biträda Jordbruksdepartementet vid naturskyddsfrågans behandling. Deras betänkande lades till
grund för 1909 års naturskyddslag, i vilken Vetenskapsakademin fick en mycket
stark ställning både organisatoriskt och
som sakkunnig instans. Akademin fick
ansvaret för förvaltningen av de från och
med 1909 avsatta nationalparkerna som
ursprungligen var nio stycken.
.l
434
1952 övergick ansvaret för nationalparkerna till domänstyrelsen.
Om man nu följer förarbetena till nationalparksbildningarna 1909 ser man att
det finns en tydlig intressegradering.
Skulle en gruva upptäckas inom en nationalpark är det ej meningen att parken
skall kunna hindra gruvan. Parkens huvudändamål är emellertid skydd utav flora och fauna och urbefolkningens intressen kommer deciderat i tredje och sista
rummet. Här var en hel kedja av betydande personer inkopplade och alla kan
sägas ha varit färgade av den från Ernst
Haeckel och hans krets utgående människouppfattningen, till vilken den politiskt inflytelserike förutnämnde professor Bengt Lidforss tidigt hade anslutit
sig. Man kan här också nämna namnet
Lombroso , italienaren som talade om
den födde brottslingen och vars människosyn var besläktad med skallmätaren
Gustaf von Diibens. I Gunnar Hoppes
levadsteckning över Axel Hamberg behandlas utförligt Rambergs förhållande
till Sarek som alltså blev nationalpark
1909. Hamberg kom i hög grad i beröring
med samerna liksom andra i hans forskargeneration. Den som tycks ha haft
största uppskattning av samerna var
Adolf Erik Nordenskiöld som blev friherre efter Vegafärden 1878-1880. Under en av Nordenskiölds expeditioner,
1883 på Grönland, hade Pavvalasse
Tuorda och Anders Rassa färdats 460 km
på skidor på två dygn. Denna Nordenskiölds uppgift förnekades och bestreds
av Fritiof Nansen, som för övrigt var
med i Ernst Haeckels monistiska rörelse. Pavvalasse vann sedermera det
kända Nordenskiöldsloppet mellan
Kvikkjokk och Jokkmokk i april 1884,
Hoppe berättar att Hamberg använde
samer som hantlangare i sina Sarekforskningar och att han – även i tryck –
starkt kritiserat dem . Anders Rassa var
en av de värst avhånade.
Attityden av ointresse för människan
och hennes tusenåriga interaktion med
naturens produktionskrafter i nationalparkerna har hängt med långt fram i tiden. I dag ter sig väl den uppfattningen
mycket rimlig att en väsentlig framtidsfråga för mänskligheten är, huruvida
människan klarar att på ett uthålligt sätt
samagera med naturens produktivkrafter; här har ju de infödda folken en mycket god meritlista, vilket även inskärpes
av professor Åke Holmberg i hans nyligen utkomna världshistoria.
Samernas betydelse för naturen
Internationella Naturvårdsunionen
(IUCN) antog 1975 i Kinshasa, Zaire, en
resolution nr 5 1975 som starkt betonade
de infödda folkens vikt och betydelse när
det gäller nationalparker. Resolutionen
återgår på ett föredrag av den framstående naturskyddaren Raimond Da ·
mann. Dasmann gör i föredraget en distinktion mellan ekosfärmänniskor och
biosfärmänniskor. En ekosfärgrupp är
hänvisad till att klara sig på de lokala
resurserna i ett bestämt område. Gruppen saknar i princip möjlighet att importera födoämnen och andra förnödenheter
från annat håll. Detta leder till god hushållning och uthållig hushållning med de
lokala resurserna. En biosfärgrupp däremot har obegränsade möjligheter att importera förnödenheter från annat håll,
vilket leder till försummelse av den uthålliga vården av gruppens område. Dasmann menar att naturskyddet i vissa nationalparker var allra bäst innan ordet
naturskydd över huvud taget uppfunnits.
För de svenska fjällnationalparkernas
del kan man ju lugnt säga att samerna har
funnits i Sverige i l 000 år innan nationalparker bildades. Samernas interaktion
med naturen hade uppenbarligen lett
fram till att flora och fauna befann sig i
yppersta skick, eljest hade ju områdena
ej utsetts till nationalparker.
Oss svenskar tog det emellertid blott
60 år att så gott som helt förstöra Stora
435
Sjöfallets nationalpark där själva Stora
Sjöfallet är utbyggt och där mycket stora
arealer är överdämda genom Sorvas fyra
regleringar, förutom det att stora asfaltvägar dragits kors och tvärs genom nationalparken.
I en tid då skogarna i Tyskland i stor
utsträckning dör, och även de svenska
skogarna böljar angripas av industrikulturens följder, är IUCN:s resolution nr 5
1975 ett dokument som alltmer tydligt
träder fram i blickfältet.