Ledare; Fonderna efter 1984
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fonderna efter 1984
Löntagarfonderna blev en realitet 19g4_
Ändå finns det inga slavläger, som Olof
Palme brukar s~iga. Det kommer inte heller att finnas några slavläger i Sverige
1985. Ändå förefaller det som om Olof
Palme och andra ledande socialdemokrater har räknat totalt fel när de intalade sig
att motståndet mot fonderna skulle
klinga av när fonderna en gång väl var
införda.
Den manifestation av fondmotståndets
styrka och folkliga förankring som
gjordes den 4 oktober bör betänkas av
både fondanhängare och fondmotståndare. Vi som var med 1968, på den andra
sidan av barrikaden, hade omöjligt kunna tänka oss att vi skulle få vara med om
att tiotusentals borgare skulle marschera
sjungande med facklor i händerna på
Stockholms gator för att visa sitt motstånd mot en utveckling i socialistisk och
kollektivistisk riktning.
Detta har dock bevisligen inträffat.
Unga och gamla, män och kvinnor, tå-
gade med allvar och med glädje för att
visa sin tro på frihet och sitt motstånd
mot socialism.
Man kan försöka tänka sig vad som
hänt om socialdemokraterna försökt sig
på att anordna motsvarande manifestation för fonder och fondsocialism. Det
hade blivit fiasko.
Tidsandan är en annan nu och den slår
med våldsam kraft. Nu demonstrerar
man inte med röda fanor för Vietnam
och för ökad facklig makt. Nu joggar
man i skogen och hör sin egen favoritmusik i sina egna hörlurar från sin egen
bandspelare. Nu ropar man inte på
AMS. Nu tar man egna initiativ runt om i
bygderna.
Många har med rätta konstaterat att
löntagarfonderna har blivit en symbolfråga och att fondmotståndet är en reaktion mot inte bara fonderna utan också
mot kollektivismen i allmänhet och dess
uttryck i höga skatter, byråkrati, krångel, väntan på sjukhuset, nitiska fogdar,
undfallenhet mot sovjetiska u-båtar och
bekymmer med dagis och villaskatter.
På s~itt och vis är det rätt och riktigt att
fonderna har blivit en symbolfråga för
allt socialistiskt. För syftet med fonderna var ju att fonderna med tiden skulle
bli dominerande ägare i våra största företag och att Sverige således, med tiden,
skulle bli en socialistisk stat.
Det var syftet med fonderna. Det är
litet fånigt av fondanhängarna att låtsas
som om detta aldrig hade varit avsikten
med fonderna . Det är bara med det syftet
man kan förstå den kraft i motståndet
som till slut, inte utan möda. kunde mobiliseras. På samma sätt representerade
fonderna för de aktiva inom LO och för
v~instertlygeln inom det socialdemokratiska partiet det hägrande slutmålet
för l00 års arbete.
Kampen mot fonderna ~ir en kamp mot
socialism och kollektivism – en kamp
för frihet och marknadsekonomi .
Det är en kamp om det framtida samhället.
Socialismen är idag en ideologi på reträtt. Nu är det frihetens ideer som går
segrande fram . Men vi skall inte ta ut
någon seger i förskott. Motståndaren är
välorganiserad.
Den röda rosen – i det krig som enligt
Olof Palme inte har ägt rum – är på
reträtt – men den är inte slagen. Och
den vita rosen är inte att lita på. Det var
trots allt Kjell-Olof Feldt som baxade
fonderna genom riksdagen – vad han än
må ha tyckt om dem.
LO och Rune Molin har inte bara makt
att sätta Stockholms-Tidningen i konkurs . LO och Rune Molin kan ocksrt en
dag komma att tvinga Kjell-Olof Feldt
att baxa fonderna en bit till. Även om
Kjell-Olof Feldt inte vill det och i TV har
lovat svenska folket att fonderna inte
skall återinföras om de avska!Tas av en
borgerlig regering.
Olof Palme har lovat att fonderna inte
skall växa efter 1990.
Det har Rune Molin aldrig lovat. Det
kan ingen lova. Den enda garantin för att
fonderna inte leder till obotliga skador på
den marknadsekonomi som är demokratins livsluft är att fonderna avskaffas.
Inom socialdemokratin diskuterar
man nu om fondernas styrelser skall väl- 445
jas av facket. löntagarna eller medborgarna. Det är viktigt att fondmotståndarna inte. av bara farten och utan att
tänka efter. ropar på allmänna val till
fonderna. något som Olof Palme har lovat och något som i förstone låter trevligare än fondstyrelser utsedda av en socialdemokratisk regering eller av facket.
Men fondstyrelserna skall inte väljas på
det ena eller det andra sättet – de skall
avskaffas – och med dem hela fondsystemet.
Det är viktigt att alla inom LO och det
socialdemokratiska partiet får fullt klart
för sig att fondmotståndarna inte har gett
upp – och inte kommer att ge upp –
förrän fonderna för alltid är avskrivna
som politisk ide i vårt land.
Löntagarfonderna blev en realitet 19g4_
Ändå finns det inga slavläger, som Olof
Palme brukar s~iga. Det kommer inte heller att finnas några slavläger i Sverige
1985. Ändå förefaller det som om Olof
Palme och andra ledande socialdemokrater har räknat totalt fel när de intalade sig
att motståndet mot fonderna skulle
klinga av när fonderna en gång väl var
införda.
Den manifestation av fondmotståndets
styrka och folkliga förankring som
gjordes den 4 oktober bör betänkas av
både fondanhängare och fondmotståndare. Vi som var med 1968, på den andra
sidan av barrikaden, hade omöjligt kunna tänka oss att vi skulle få vara med om
att tiotusentals borgare skulle marschera
sjungande med facklor i händerna på
Stockholms gator för att visa sitt motstånd mot en utveckling i socialistisk och
kollektivistisk riktning.
Detta har dock bevisligen inträffat.
Unga och gamla, män och kvinnor, tå-
gade med allvar och med glädje för att
visa sin tro på frihet och sitt motstånd
mot socialism.
Man kan försöka tänka sig vad som
hänt om socialdemokraterna försökt sig
på att anordna motsvarande manifestation för fonder och fondsocialism. Det
hade blivit fiasko.
Tidsandan är en annan nu och den slår
med våldsam kraft. Nu demonstrerar
man inte med röda fanor för Vietnam
och för ökad facklig makt. Nu joggar
man i skogen och hör sin egen favoritmusik i sina egna hörlurar från sin egen
bandspelare. Nu ropar man inte på
AMS. Nu tar man egna initiativ runt om i
bygderna.
Många har med rätta konstaterat att
löntagarfonderna har blivit en symbolfråga och att fondmotståndet är en reaktion mot inte bara fonderna utan också
mot kollektivismen i allmänhet och dess
uttryck i höga skatter, byråkrati, krångel, väntan på sjukhuset, nitiska fogdar,
undfallenhet mot sovjetiska u-båtar och
bekymmer med dagis och villaskatter.
På s~itt och vis är det rätt och riktigt att
fonderna har blivit en symbolfråga för
allt socialistiskt. För syftet med fonderna var ju att fonderna med tiden skulle
bli dominerande ägare i våra största företag och att Sverige således, med tiden,
skulle bli en socialistisk stat.
Det var syftet med fonderna. Det är
litet fånigt av fondanhängarna att låtsas
som om detta aldrig hade varit avsikten
med fonderna . Det är bara med det syftet
man kan förstå den kraft i motståndet
som till slut, inte utan möda. kunde mobiliseras. På samma sätt representerade
fonderna för de aktiva inom LO och för
v~instertlygeln inom det socialdemokratiska partiet det hägrande slutmålet
för l00 års arbete.
Kampen mot fonderna ~ir en kamp mot
socialism och kollektivism – en kamp
för frihet och marknadsekonomi .
Det är en kamp om det framtida samhället.
Socialismen är idag en ideologi på reträtt. Nu är det frihetens ideer som går
segrande fram . Men vi skall inte ta ut
någon seger i förskott. Motståndaren är
välorganiserad.
Den röda rosen – i det krig som enligt
Olof Palme inte har ägt rum – är på
reträtt – men den är inte slagen. Och
den vita rosen är inte att lita på. Det var
trots allt Kjell-Olof Feldt som baxade
fonderna genom riksdagen – vad han än
må ha tyckt om dem.
LO och Rune Molin har inte bara makt
att sätta Stockholms-Tidningen i konkurs . LO och Rune Molin kan ocksrt en
dag komma att tvinga Kjell-Olof Feldt
att baxa fonderna en bit till. Även om
Kjell-Olof Feldt inte vill det och i TV har
lovat svenska folket att fonderna inte
skall återinföras om de avska!Tas av en
borgerlig regering.
Olof Palme har lovat att fonderna inte
skall växa efter 1990.
Det har Rune Molin aldrig lovat. Det
kan ingen lova. Den enda garantin för att
fonderna inte leder till obotliga skador på
den marknadsekonomi som är demokratins livsluft är att fonderna avskaffas.
Inom socialdemokratin diskuterar
man nu om fondernas styrelser skall väl- 445
jas av facket. löntagarna eller medborgarna. Det är viktigt att fondmotståndarna inte. av bara farten och utan att
tänka efter. ropar på allmänna val till
fonderna. något som Olof Palme har lovat och något som i förstone låter trevligare än fondstyrelser utsedda av en socialdemokratisk regering eller av facket.
Men fondstyrelserna skall inte väljas på
det ena eller det andra sättet – de skall
avskaffas – och med dem hela fondsystemet.
Det är viktigt att alla inom LO och det
socialdemokratiska partiet får fullt klart
för sig att fondmotståndarna inte har gett
upp – och inte kommer att ge upp –
förrän fonderna för alltid är avskrivna
som politisk ide i vårt land.