Carl Bildt; Östeuropa och Sovjetunionen
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL BILDT:
Östeuropa och Sovjetunionen
Folkdemokratierna som bildades i
Östeuropa efter andra världskriget har
sin betydelse både som skyddszon för
Sovjetunionen och som en ideologisk
legitimering av den stalinistiska
kommunismen. Ett omfattande system
har byggts upp för samarbete och
kontroll mellan de olika nationella
kommunistpartierna. De måste ha stöd
för sin politik i Moskva och
partitopparnas personliga relationer till
Kreml har avgörande betydelse. Den
sovjetiska ledningen fordrar att
nationella hänsynstaganden i kritiska
lägen underordnas lojaliteten till den
gemensamma saken. De senaste årens
ofta oväntade utveckling av relationerna
mellan Moskva och de socialistiska
staterna i Europa torde ha sin förklaring
i den osäkerhet beträffande
maktrelationerna i Kreml som rått
alltsedan Bresjnev insjuknade.
RiksdaRsman Carl Bildt (m) är ledamot av försvars- och utrikesutskotten
samt utrikesnämnden.
För ledarna i Kreml torde förhållandet
till de olika central- och östeuropeiska
socialistiska staterna alltid tillhöra de allra viktigaste frågorna.
Stalins etablering av en sovjetisk sä-
kerhetszon i Centraleuropa i slutet av
1940-talet innebar en avgörande förändring i Sovjetunionens strategiska och politiska situation. Med halva Europa under sin kontroll kunde man betrakta sig
själv som en världsmakt i klass med
USA, och därtill kom att man skapat en
skyddszon som effektivt kunde förhindra ett överraskande anfall mot Sovjetuni~
onen av den typ man utsatts för i juni
1941. Den sovjetiska armegruppen i
Tyskland blev sovjetstatens framskjutna
försvarsposition och dess huvudinstrument för att hävda sin militära och politiska närvaro mitt i Centraleuropas hjärta.
Den ideologiska betydelsen
Men etableraodet av denna skyddszon
var inte enbart en fråga om militär och
strategisk betydelse för den sovjetiska
ledningen. Det går knappast att förklara
den sovjetiska politiken gentemot de olika central- och östeuropeiska staterna
sedan slutet av 1940-talet om man inte
också är beredd att erkänna det ideologiska inslagets betydelse i den sovjetiska
politiken.
Etableraodet av en serie nya s k folkdemokratier i Europa kom att tjäna som
något av en ideologisk legitimering av
den stalinistiska kommunismen. Nu
handlade det inte längre om att enbart
bygga socialismen i ett land på det sätt
Stalin proklamerat, utan med tillkomsten
av folkdemokratier i Europa och Asien
ll
l
l
452
etablerades i ett slag ett omfattande socialistiskt imperium, som åtminstone under ett inledande decennium kom att se
Moskva som den naturliga centralpunkten.
Från en strikt militärstrategisk utgångspunkt har de gångna decennierna
inneburit att det östeuropeiska säkerhetssystemets betydelse för sovjetstatens överlevnad minskar. Det är icke
längre hotet från tyska pansararmeers
framryckning genom Polen och över de
vitryska slätterna som dominerar sovjetiskt defensivt tänkande, utan snarare de
faror som med robotar och flyg kan riktas direkt mot Sovjetunionen från den
amerikanska kontinenten eller från
framskjutna baser i periferin på den
euroasiatiska landmassan.
Men att betydelsen minskat innebär
inte att den försvunnit. En offensivt utrustad och väl tränad armegrupp i Europas hjärta kommer under överskådlig
framtid att vara ett centralt inslag i sovjetisk säkerhetspolitik. Det är utomordentligt svårt att föreställa sig de omständigheter som skulle kunna leda till ett självständigt sovjetiskt beslut att ompröva
den politiken på ett mer grundläggande
sätt.
Den ideologiska betydelsen av det europeiska väldet torde snarare ha ökat under de senaste decennierna. I takt med
att allt fler ifrågasatt Moskvas rätt att
uppträda som ledare för en världskommunistisk rörelse, har Sovjetunionens
behov av de östeuropeiska kommunistpartiernas ideologiska solidaritet ökat.
Jugoslaviens avfall 1948, Kinas successiva avfall i slutet av 1950-talet och
den eurokommunistiska revolten mot
Moskva i slutet av 1970-talet har alla inneburit att Moskvas tal om sin centrala
roll i den världskommunistiska rörelsen
blivit allt mer beroende av aktivt stöd
från de lojala vasallerna i de öst- och
centraleuropeiska lydstaterna.
Samarbete och kontroll
För att kontrollera dessa staters utveckling har det under decennier byggts upp
ett omfattande system för samarbete och
kontroll mellan de olika kommunistpartierna.
Sovjetunionens behov av de öst·
europeiska kommunistpartiernas
ideologiska solidaritet har ökat.
Ytterst garanteras denna situation av
de sovjetiska armeerna. När ingen annan
väg föreföll att återstå, valde Moskva i
oktober 1956 och augusti 1968 att sätta in
sina armeer i snabba operationer mot
Ungern respektive Tjeckoslovakien.
Men detta var undantag. Besluten om
intervention var i bägge fallen svåra att
fatta för den sovjetiska ledningen. och
det var uppenbart att man med ljus och
lykta sökte efter andra alternativ.
Polen-krisen 1980 och 1981 föranledde
med stor säkerhet samma typ av övervä-
ganden i den sovjetiska ledningen. Vid
minst två tillfällen hade de militära förberedelserna för ett ingripande drivits så
långt, att en inmarsch i Polen hade kunnat ske inom blott några timmar. Men
beslutet om militärt ingripande kom aldrig därför att man i Moskva ansåg att det
~—————————————–
fortfarande fanns andra vägar att pröva.
Införandet av krigstillstånd 13 december
1981 blev ett ”nationellt alternativ” till
regelrätt ockupation av sovjetiska styrkor.
Av avgörande betydelse för relationerna mellan Moskva och de olika centraleuropeiska socialistländerna är de personliga förbindelserna mellan kommunistpartiernas ledningar. För de nationella partierna gäller det att hela tiden ha
någon form av stöd för sin politik i
Moskva, och för den sovjetiska ledningen är det av stor vikt att veta att ledarna i
Berlin, Warszawa eller Prag i kritiska
lägen kommer att sätta lojaliteten till den
De personliga förbindelserna
mellan kommunistpartiernas ledIIIligor är al’ lll’gÖrande betydelse.
gemensamma saken före olika nationella
hänsynstaganden. Det är när en ledare
för ett styrande kommunistparti bö1jar
att uppträda med ett oberoende som gör
att Moskva inte har förtroende för honom och saknar förmågan att avsätta honom som insats av armeerna blir ett aktuellt alternativ – mot lmre Nagy i Ungern 1956. Alexander Dubcek i Tjeckoslovakien 1968 och Hazalla Amin i Afghanistan 1979.
Osäkra maktrelationer i Kreml
Men relationen mellan kommunistpartierna i de olika centraleuropeiska län- 453
derna och Moskva förutsätter en viss
kontinuitet också internt i den sovjetiska
ledningen. Under perioder av osäkerhet
om maktförhållandena i Kreml uppstår
alltid stora svårigheter för de olika socialiststaternas ledningar. Personliga relationer med de makthavande förutsätter
att man faktiskt vet vilka dessa är – och
vilka de sannolikt kommer att vara i
morgon.
Bresjnev-perioden kännetecknades av
en betydande stabilitet i den sovjetiska
ledningen. En och annan ledande politiker försvann hastigt från scenen, men i
jämförelse med Chrustjov-erans erratiska maktkamp framstår ändå Bresjnevdecennierna som tryggt stabila utifrån
denna utgångspunkt.
Sedan Bresjnevs insjuknande har det
rått osäkerhet om maktrelationerna i
Kreml. Kommunistpartiledare som i
Chernenko såg den givne efterträdaren
hade säkert svårigheter att anpassa sig
till den annorlunda inriktade Andropovparentesen. Och de som då med entusiasm anslöt sig till Andropov och hans
linje har säkert nu skäl att känna viss oro
inför sina relationer med Chernenko.
Och alldel’es säkert finns en viss osäkerhet om hur nära man bör knyta sitt öde
till en man vars framtid som ledare för
’den sovjetiska supermakten verkar högst
osäker. Spekulationer i efterträdarrrågan
– Gorbachov? Romanov? – gör knappast balansgången för de centraleuropeiska kommunistpartiernas ledningar
lättare att hantera.
Det är mot denna bakgrund knappast
förvånande, att vi under det senaste året
kunnat bevittna en del oväntade utvecklingar i relationerna mellan Moskva och
de socialististiska staterna i Europa.
454
Interndebatt om västrelationer
Under ett antal månader upprätthöll ungerska och östtyska media en gemensam
polemik riktad mot den gentemot västkontakter mycket restriktiva linje som
företräddes av media kontrollerade av
det sovjetiska kommunistpartiet.
Att se östtyska Neues Deutschland
med välbehag citera ungerska Nepszava
i en indirekt polemik riktad mot sovjetiska Pravda och Krasnaja Zvezda var
sannerligen en nyhet. Att vissa sovjetiska media framträdde med kommentarer som föreföll ligga närmare de östtyska och ungerska synpunkterna gjorde
inte saken mindre intressant. Det enda
konstanta i detta nya och intressanta
mönster var tjeckoslovakiska Rude Pravos totala uppslutning bakom de mest
militanta sovjetiska positionerna.
stutresultatet blev, att Erich Honecker fick inställa sitt planerade besök i
Västtyskland. På ytan ser det ut som om
den linje som företräddes av Pravda och
Krasnaja Zvezda gått segrande ur interndebatten om hur västrelationerna skall
skötas under de närmaste åren. Den hårda linjens företrädare verkar ha bringat
den mjukare linjens intressenter på knä.
Men än är det för tidigt att dra några
definitiva slutsatser. Det överraskande
är knappast att Erich Honeckers resa inställdes, utan snarare att det tog så lång
tid innan så blev fallet. Den indirekta
pressdebatten i det socialistiska lägret
under månaderna före beskedet var ett
tecken på en förändring som med stor
sannolikhet är av mera långsiktig betydelse. Det förefaller mycket osannolikt
att ledningen i DDR kunnat driva sin linje under så lång tid utan att ha fått försäkringar om något som helst stöd i
Moskva .
Vad händer efter Chernenko?
Mycket tyder på att Sovjetunionen inte
kommer att återvända till en mer öppen
avspänningspolitik under de närmaste
åren. Den amerikanska utmaning mot sin
supermaktsposition som man uppfattar i
kombinationen av Reagans retorik och
militärsatsning kommer med stor sannolikhet att tvinga Sovjetunionen till kraftansträngningar för att på olika sätt stärka
sin position och bestrida USA möjligheten att nå någon form av politiskt eller
militärt övertag.
Sedan Bresjnevs insjuknande har
det rått osäkerhet om maktrelationerna i Kreml.
l det sammanhanget stärks också kraven på kontroll över de europeiska socialiststaternas utveckling. Isiga vindar
från Moskva kan inte kombineras med
ljumma fläktar från Berlin, och till den
realiteten får de östeuropeiska staterna
nu anpassa sig.
Men detta riskerar i ett längre perspektiv att leda till nya spänningar. Det
finns i dag en känsla av samhörighet i
vissa frågor mellan Bonn och Berlin om
i ett längre perspektiv inte kan förträngas . Och i en rad av dessa centraleuropeiska stater ser man utvecklade relationer med Västeuropa som något av en
förutsättning för en balanserad nationell
ekonomisk utveckling under kommande
decennier.
Kanske finns det också resonans för
en sådan syn i delar av det skikt av nya
ledare som står redo att ta över den dag
även Chernenko-parentesen tar slut.
Vissa tecken på det har inte saknats,
även om det också finns tecken på att
andra personer och grupper företräder
en hårdare linje.
Värna de mänskliga rättigheterna
Sverige har all anledning att eftersträva
ett öppnare samarbetsklimat i Europa i
Isiga vindarfrån Mosk\’lt kan inte
kombineras med ljumma fläktar
från Berlin.
dess helhet. Vi har starka historiska och
kulturella förbindelser med de central- 455
europeiska nationerna, och det finns ingen anledning varför vi inte skulle se dessa som basen för utvidgade förbindelser
på en rad olika områden. Slutakten från
ESK i Helsingfors l975 förpliktar oss
också till att söka värna de mänskliga
rättigheterna i de olika europeiska länderna, och det sker sannolikt bäst i en
situation där samarbete över block- och
idegränser främjar utvecklingen av ett
samarbetsklimat.
l ett längre historiskt perspektiv måste
säkerhetsfrågorna i Europa lösas på ett
sätt som ger varje nation fullt oberoende,
och som garanterar varje medborgares
fri- och rättigheter. Vägen dit är lång,
och kommer med all säkerhet att vara
kantad av tragiska bakslag, men det
finns inget alternativ för den som är genuint intresserad av en fredlig europeisk
utveckling.
Dags att förnya prenumerationen!
Med detta häfte följer ett inbetalningskort för prenumeration 1985.
Prenumerationspriset är kr 95:- (pensionärer 80:- ).
Vi har också lagt in ett inbetalningskort för gåvoprenumeration.
:l.•
Östeuropa och Sovjetunionen
Folkdemokratierna som bildades i
Östeuropa efter andra världskriget har
sin betydelse både som skyddszon för
Sovjetunionen och som en ideologisk
legitimering av den stalinistiska
kommunismen. Ett omfattande system
har byggts upp för samarbete och
kontroll mellan de olika nationella
kommunistpartierna. De måste ha stöd
för sin politik i Moskva och
partitopparnas personliga relationer till
Kreml har avgörande betydelse. Den
sovjetiska ledningen fordrar att
nationella hänsynstaganden i kritiska
lägen underordnas lojaliteten till den
gemensamma saken. De senaste årens
ofta oväntade utveckling av relationerna
mellan Moskva och de socialistiska
staterna i Europa torde ha sin förklaring
i den osäkerhet beträffande
maktrelationerna i Kreml som rått
alltsedan Bresjnev insjuknade.
RiksdaRsman Carl Bildt (m) är ledamot av försvars- och utrikesutskotten
samt utrikesnämnden.
För ledarna i Kreml torde förhållandet
till de olika central- och östeuropeiska
socialistiska staterna alltid tillhöra de allra viktigaste frågorna.
Stalins etablering av en sovjetisk sä-
kerhetszon i Centraleuropa i slutet av
1940-talet innebar en avgörande förändring i Sovjetunionens strategiska och politiska situation. Med halva Europa under sin kontroll kunde man betrakta sig
själv som en världsmakt i klass med
USA, och därtill kom att man skapat en
skyddszon som effektivt kunde förhindra ett överraskande anfall mot Sovjetuni~
onen av den typ man utsatts för i juni
1941. Den sovjetiska armegruppen i
Tyskland blev sovjetstatens framskjutna
försvarsposition och dess huvudinstrument för att hävda sin militära och politiska närvaro mitt i Centraleuropas hjärta.
Den ideologiska betydelsen
Men etableraodet av denna skyddszon
var inte enbart en fråga om militär och
strategisk betydelse för den sovjetiska
ledningen. Det går knappast att förklara
den sovjetiska politiken gentemot de olika central- och östeuropeiska staterna
sedan slutet av 1940-talet om man inte
också är beredd att erkänna det ideologiska inslagets betydelse i den sovjetiska
politiken.
Etableraodet av en serie nya s k folkdemokratier i Europa kom att tjäna som
något av en ideologisk legitimering av
den stalinistiska kommunismen. Nu
handlade det inte längre om att enbart
bygga socialismen i ett land på det sätt
Stalin proklamerat, utan med tillkomsten
av folkdemokratier i Europa och Asien
ll
l
l
452
etablerades i ett slag ett omfattande socialistiskt imperium, som åtminstone under ett inledande decennium kom att se
Moskva som den naturliga centralpunkten.
Från en strikt militärstrategisk utgångspunkt har de gångna decennierna
inneburit att det östeuropeiska säkerhetssystemets betydelse för sovjetstatens överlevnad minskar. Det är icke
längre hotet från tyska pansararmeers
framryckning genom Polen och över de
vitryska slätterna som dominerar sovjetiskt defensivt tänkande, utan snarare de
faror som med robotar och flyg kan riktas direkt mot Sovjetunionen från den
amerikanska kontinenten eller från
framskjutna baser i periferin på den
euroasiatiska landmassan.
Men att betydelsen minskat innebär
inte att den försvunnit. En offensivt utrustad och väl tränad armegrupp i Europas hjärta kommer under överskådlig
framtid att vara ett centralt inslag i sovjetisk säkerhetspolitik. Det är utomordentligt svårt att föreställa sig de omständigheter som skulle kunna leda till ett självständigt sovjetiskt beslut att ompröva
den politiken på ett mer grundläggande
sätt.
Den ideologiska betydelsen av det europeiska väldet torde snarare ha ökat under de senaste decennierna. I takt med
att allt fler ifrågasatt Moskvas rätt att
uppträda som ledare för en världskommunistisk rörelse, har Sovjetunionens
behov av de östeuropeiska kommunistpartiernas ideologiska solidaritet ökat.
Jugoslaviens avfall 1948, Kinas successiva avfall i slutet av 1950-talet och
den eurokommunistiska revolten mot
Moskva i slutet av 1970-talet har alla inneburit att Moskvas tal om sin centrala
roll i den världskommunistiska rörelsen
blivit allt mer beroende av aktivt stöd
från de lojala vasallerna i de öst- och
centraleuropeiska lydstaterna.
Samarbete och kontroll
För att kontrollera dessa staters utveckling har det under decennier byggts upp
ett omfattande system för samarbete och
kontroll mellan de olika kommunistpartierna.
Sovjetunionens behov av de öst·
europeiska kommunistpartiernas
ideologiska solidaritet har ökat.
Ytterst garanteras denna situation av
de sovjetiska armeerna. När ingen annan
väg föreföll att återstå, valde Moskva i
oktober 1956 och augusti 1968 att sätta in
sina armeer i snabba operationer mot
Ungern respektive Tjeckoslovakien.
Men detta var undantag. Besluten om
intervention var i bägge fallen svåra att
fatta för den sovjetiska ledningen. och
det var uppenbart att man med ljus och
lykta sökte efter andra alternativ.
Polen-krisen 1980 och 1981 föranledde
med stor säkerhet samma typ av övervä-
ganden i den sovjetiska ledningen. Vid
minst två tillfällen hade de militära förberedelserna för ett ingripande drivits så
långt, att en inmarsch i Polen hade kunnat ske inom blott några timmar. Men
beslutet om militärt ingripande kom aldrig därför att man i Moskva ansåg att det
~—————————————–
fortfarande fanns andra vägar att pröva.
Införandet av krigstillstånd 13 december
1981 blev ett ”nationellt alternativ” till
regelrätt ockupation av sovjetiska styrkor.
Av avgörande betydelse för relationerna mellan Moskva och de olika centraleuropeiska socialistländerna är de personliga förbindelserna mellan kommunistpartiernas ledningar. För de nationella partierna gäller det att hela tiden ha
någon form av stöd för sin politik i
Moskva, och för den sovjetiska ledningen är det av stor vikt att veta att ledarna i
Berlin, Warszawa eller Prag i kritiska
lägen kommer att sätta lojaliteten till den
De personliga förbindelserna
mellan kommunistpartiernas ledIIIligor är al’ lll’gÖrande betydelse.
gemensamma saken före olika nationella
hänsynstaganden. Det är när en ledare
för ett styrande kommunistparti bö1jar
att uppträda med ett oberoende som gör
att Moskva inte har förtroende för honom och saknar förmågan att avsätta honom som insats av armeerna blir ett aktuellt alternativ – mot lmre Nagy i Ungern 1956. Alexander Dubcek i Tjeckoslovakien 1968 och Hazalla Amin i Afghanistan 1979.
Osäkra maktrelationer i Kreml
Men relationen mellan kommunistpartierna i de olika centraleuropeiska län- 453
derna och Moskva förutsätter en viss
kontinuitet också internt i den sovjetiska
ledningen. Under perioder av osäkerhet
om maktförhållandena i Kreml uppstår
alltid stora svårigheter för de olika socialiststaternas ledningar. Personliga relationer med de makthavande förutsätter
att man faktiskt vet vilka dessa är – och
vilka de sannolikt kommer att vara i
morgon.
Bresjnev-perioden kännetecknades av
en betydande stabilitet i den sovjetiska
ledningen. En och annan ledande politiker försvann hastigt från scenen, men i
jämförelse med Chrustjov-erans erratiska maktkamp framstår ändå Bresjnevdecennierna som tryggt stabila utifrån
denna utgångspunkt.
Sedan Bresjnevs insjuknande har det
rått osäkerhet om maktrelationerna i
Kreml. Kommunistpartiledare som i
Chernenko såg den givne efterträdaren
hade säkert svårigheter att anpassa sig
till den annorlunda inriktade Andropovparentesen. Och de som då med entusiasm anslöt sig till Andropov och hans
linje har säkert nu skäl att känna viss oro
inför sina relationer med Chernenko.
Och alldel’es säkert finns en viss osäkerhet om hur nära man bör knyta sitt öde
till en man vars framtid som ledare för
’den sovjetiska supermakten verkar högst
osäker. Spekulationer i efterträdarrrågan
– Gorbachov? Romanov? – gör knappast balansgången för de centraleuropeiska kommunistpartiernas ledningar
lättare att hantera.
Det är mot denna bakgrund knappast
förvånande, att vi under det senaste året
kunnat bevittna en del oväntade utvecklingar i relationerna mellan Moskva och
de socialististiska staterna i Europa.
454
Interndebatt om västrelationer
Under ett antal månader upprätthöll ungerska och östtyska media en gemensam
polemik riktad mot den gentemot västkontakter mycket restriktiva linje som
företräddes av media kontrollerade av
det sovjetiska kommunistpartiet.
Att se östtyska Neues Deutschland
med välbehag citera ungerska Nepszava
i en indirekt polemik riktad mot sovjetiska Pravda och Krasnaja Zvezda var
sannerligen en nyhet. Att vissa sovjetiska media framträdde med kommentarer som föreföll ligga närmare de östtyska och ungerska synpunkterna gjorde
inte saken mindre intressant. Det enda
konstanta i detta nya och intressanta
mönster var tjeckoslovakiska Rude Pravos totala uppslutning bakom de mest
militanta sovjetiska positionerna.
stutresultatet blev, att Erich Honecker fick inställa sitt planerade besök i
Västtyskland. På ytan ser det ut som om
den linje som företräddes av Pravda och
Krasnaja Zvezda gått segrande ur interndebatten om hur västrelationerna skall
skötas under de närmaste åren. Den hårda linjens företrädare verkar ha bringat
den mjukare linjens intressenter på knä.
Men än är det för tidigt att dra några
definitiva slutsatser. Det överraskande
är knappast att Erich Honeckers resa inställdes, utan snarare att det tog så lång
tid innan så blev fallet. Den indirekta
pressdebatten i det socialistiska lägret
under månaderna före beskedet var ett
tecken på en förändring som med stor
sannolikhet är av mera långsiktig betydelse. Det förefaller mycket osannolikt
att ledningen i DDR kunnat driva sin linje under så lång tid utan att ha fått försäkringar om något som helst stöd i
Moskva .
Vad händer efter Chernenko?
Mycket tyder på att Sovjetunionen inte
kommer att återvända till en mer öppen
avspänningspolitik under de närmaste
åren. Den amerikanska utmaning mot sin
supermaktsposition som man uppfattar i
kombinationen av Reagans retorik och
militärsatsning kommer med stor sannolikhet att tvinga Sovjetunionen till kraftansträngningar för att på olika sätt stärka
sin position och bestrida USA möjligheten att nå någon form av politiskt eller
militärt övertag.
Sedan Bresjnevs insjuknande har
det rått osäkerhet om maktrelationerna i Kreml.
l det sammanhanget stärks också kraven på kontroll över de europeiska socialiststaternas utveckling. Isiga vindar
från Moskva kan inte kombineras med
ljumma fläktar från Berlin, och till den
realiteten får de östeuropeiska staterna
nu anpassa sig.
Men detta riskerar i ett längre perspektiv att leda till nya spänningar. Det
finns i dag en känsla av samhörighet i
vissa frågor mellan Bonn och Berlin om
i ett längre perspektiv inte kan förträngas . Och i en rad av dessa centraleuropeiska stater ser man utvecklade relationer med Västeuropa som något av en
förutsättning för en balanserad nationell
ekonomisk utveckling under kommande
decennier.
Kanske finns det också resonans för
en sådan syn i delar av det skikt av nya
ledare som står redo att ta över den dag
även Chernenko-parentesen tar slut.
Vissa tecken på det har inte saknats,
även om det också finns tecken på att
andra personer och grupper företräder
en hårdare linje.
Värna de mänskliga rättigheterna
Sverige har all anledning att eftersträva
ett öppnare samarbetsklimat i Europa i
Isiga vindarfrån Mosk\’lt kan inte
kombineras med ljumma fläktar
från Berlin.
dess helhet. Vi har starka historiska och
kulturella förbindelser med de central- 455
europeiska nationerna, och det finns ingen anledning varför vi inte skulle se dessa som basen för utvidgade förbindelser
på en rad olika områden. Slutakten från
ESK i Helsingfors l975 förpliktar oss
också till att söka värna de mänskliga
rättigheterna i de olika europeiska länderna, och det sker sannolikt bäst i en
situation där samarbete över block- och
idegränser främjar utvecklingen av ett
samarbetsklimat.
l ett längre historiskt perspektiv måste
säkerhetsfrågorna i Europa lösas på ett
sätt som ger varje nation fullt oberoende,
och som garanterar varje medborgares
fri- och rättigheter. Vägen dit är lång,
och kommer med all säkerhet att vara
kantad av tragiska bakslag, men det
finns inget alternativ för den som är genuint intresserad av en fredlig europeisk
utveckling.
Dags att förnya prenumerationen!
Med detta häfte följer ett inbetalningskort för prenumeration 1985.
Prenumerationspriset är kr 95:- (pensionärer 80:- ).
Vi har också lagt in ett inbetalningskort för gåvoprenumeration.
:l.•