Stefan Hedlund; Att förstå sovjetisk utrikespolitik

STEFAN HEDLUND:
Att förstå sovjetisk utrikespolitik
Den politiska liturgin gör det svårt att
förstå sovjetisk utrikespolitik. Genom att
studera hur man reagerat i en liknande
situation tidigare kan man försöka finna
en politisk doktrin. stutsatsen av ett
sådant studium blir att den ideologiska
retoriken dels bildar ett slags rökridå
framför traditionellt supermaktspel och
dels i viss utsträckning tjänar ett internt
legitimeringssyfte för regimens politik.
Det finns mycket som pekar på att
sovjetisk utrikespolitik kommer att gå
mot större isolationism.
Stefan Hedlund är forskarassistent
vid instillltionen för öststatsstudier
vid Uppsala Universitet.
Med nya ledare i Kreml och med fortsatt
kris i nedrustningsförhandlingarna, ställs
ökade krav på skapandet av en reell förståelse av den sovjetiska utrikes/säkerhetspolitiken. Samtidigt är detta kanske
den allra mest ogenomskinliga sidan av
Sovjetsamhället. Efter det senaste
maktskiftet i Kreml tvangs amerikanska
CIA att något skamset ursäkta sig för att
man ända in i det sista hade spekulerat
fel i personfrågan, och då bör det påpekas att spekulationer kring vad olika
grupperingar står för och vilken politik
de vill driva, står ett betydande steg högre på svårighetsskalan än de rena personfrågorna. Ändock är frågorna kring
den sovjetiska utrikespolitiken av sådan
betydelse att vi måste ta oss an dem, och
vart vänder vi oss då för att söka förstå-
else?
Vilddjur, tiger eller björn?
Ett sätt är givetvis att söka sig till den
västliga forskningen på området, varifrån vi kan lära oss att vi egentligen
ingenting vet. Beträffande den grundläggande filosofin bakom sovjetisk utrikespolitik har den amerikanske statsvetaren
William Welch identifierat tre olika västliga uppfattningar eller ”skolor”, vilka
han karakteriserar med analogier från
djurriket. Enligt en sådan skola bör Sovjet uppfattas som Uppenbarelsebokens
apokalyptiska vilddjur, dvs som oföränderligt aggresivt och expansionistiskt.
Enligt en annan är parallellen med en
åldrande tiger mera tillämplig, dvs oförändrat aggressiv men dödar med större
urskillning efter hand som ålder och
mognad tilltar. Slutligen kan Sovjet ses
som den neurotiska björnen, dvs normalt
fredlig och godmodig men aggressiv om
den provoceras.
skillnaden mellan dessa tre bilder är
givetvis av avgörande betydelse för vårt
bemötande av den sovjetiska utrikespolitiken. I de första två fallen kan konspirationsteoretikern hävda att alla fredsutspel och fredsinviter blott är avledande
skenmanövrer i syfte att förbereda nästa
framflyttning av positionerna. Den avhoppade sovjetiske forskaren Michail
Vaslensky skulle falla inom denna
· grupp, då han i sin bok Nomenklatura
hävdar att den härskande klassen i Sovjet är oföränderligt expansiv, möjligen
”Krigsfruktan” ingår som en
mycket viktig ingrediens i den
”inrikes” utrikespolitiken.
med den modifikationen att man strävar
efter expansion utan krig, dvs man söker
samtidigt bevara den egna klassens makt
såväl som säkerhet.
Om vi ansluter oss till denna typ av
analys måste vår inställning till Sovjet
vara oföränderligt misstänksam, och en
politik ala Ronald Reagan, med syfte att
söka ”bomba” ryssarna till förhandlingsbordet kan ha ett visst fog för sig.
Om vi emellertid ansluter oss till den
senare tolkningen, måste vår inställning
bli den motsatta. Om det ligger sanning i
den påstådda sovjetiska fruktan för att
bli anfallen, för att återigen – som 1941
– drabbas av ett angreppskrig för vilket
man inte är förberedd, i så fall finns det
ett stort utrymme för ”förtroendeskapande åtgärder” av den typ som disku- 457
teras under Stockholmskonferensen.
Enligt denna tolkning bygger den till synes aggressiva sovjetiska utrikespolitiken helt enkelt på en fruktan för att bli
underlägsen, och varje försök att möta
aggression med aggression kommer i så
fall endast att utlösa ytterligare sovjetiska ansträngningar att skydda de egna
gränsernas ”heliga okränkbarhet” .
Givetvis är det lika orimligt att entydigt ansluta sig till endera av de föreslagna bilderna som det är svårt att avgöra i
vilken grad olika bevekelsegrunder dominerar. Även om det säkerligen ligger
mycket i talet om det ryska folkets stora
fruktan för ett nytt krig, så kan detta lika
gärna vara ett vapen att effektivt utnyttja
i den interna progagandan, som det kan
vara en genuin uppfattning hos dem som
håller de faktiska besluten om krig och
fred i fliken av sin toga. Det faktum att
Sovjetstatens hela historia har präglats
av interna och externa, varma och kalla,
krig, kan visserligen förklara att gemene
man fruktar kriget men behöver inte innebära att parti- och statsledningen gör
det. Det enda som är helt klart, är att
denna ”krigsfruktan” ingår som en mycket viktig ingrediens i den ”inrikes” utrikespolitiken. Vi återkommer till denna
nedan.
Kremlologernas arbete
Om vi nu i stället för att lita till den
västliga forskningen i stället söker att
själva gå till källan, kommer givetvis
även vi att drabbas av de svårigheter
som har bidragit till att göra den västliga
bilden av Sovjet så splittrad. Varje studium av sovjetiska uttalanden, pamfletter,
partiprogram och andra dokument med
utrikespolitisk anknytning, försvåras i
458
mycket hög grad dels av det snåriga
språkbruket dels av den stora svårigheten att avgöra vad som blott är slentrianmässigt upprepande av gamla dogmer
och vad som faktiskt är betydelsebä-
rande. När t ex presidentkandidaten Romanov säger att ”aldrig har imperialismens totala sammanbrott varit så nära
förestående som nu, och aldrig har Sovjetunionen varit så starkt som nu”. betyder detta då överhuvud taget någonting?
Det är här som kremlalogerna träder
fram till för att söka skilja agnarna från
vetet. Genom ett flitigt och långvarigt
läsande av de politiska ledarnas tal och
skrifter kan man skaffa sig en känsla för
vad som är nytt och vad som är testuggande. Denna känsla är emellertid inte
lättköpt, då det ofta rör sig om subtila
ordval, ändrade verbformer och andra
finesser som det ryska språket erbjuder
så rikhaltiga tillfällen till.
Kremlalogens grundläggande hypotes
är emellertid att det i ett samhälle av den
sovjetiska slutenhetsgraden, där debatt
och fritt meningsutbyte är sparsam) förekommande, måste finnas något sätt att
till ”kadrerna” förmedla information om
eventuella förändringar i maktkonstellationer och om policy i olika frågor. Det
är denna ”esoteriska” kommunikation
som man antar förmedlas via språkliga
nyanseringar, och om det är möjligt för
de sovjetiska ”kadrerna” att uppfatta
dem så är det också möjligt för ett tränat
västerländskt öga.
Det kvarstående dilemmat är emellertid att det inte finns någon teori för vilken roll de svulstiga uttalandena spelar i
sovjetsamhället. Vid ett ytligt betraktande får man närmast ett intryck av att det
rör sig om ett slags sovjetisk liturgi, dvs
att parollerna. slagorden och de stereotypa uttalandena om östs förträftlighet
och v~ists förkastlighet hänför sig till en
annan verklighet, till det sovjetsamhälle
som borde m ra. inte till det som faktiskt
iir. l denna tolkning kommer uttalanden
om ”imperialismens vapenskramlande
vettvillingar” och ”de fredsälskande
brode•t’olkens uppriktiga strävan efter
fred och nedrustning” också att få en
annan innebörd. Det som för det västerländska örat kanske ter sig barockt. förljuget och kanske direkt löjeväckande,
kommer då för sovjetmedborgaren att
ansluta sig till sovjetsystemets logik. så
som det borde vara. Att det sedan inte
faktiskt förhåller sig så hänför sig till den
andra verkligheten – den som ~ir – och
mellan de två behöver det inte nödvändigtvis finnas något samband.
Om det nu är så att den offentliga retoriken fyller en väsentlig funktion i relation till sovjetssystemets logik och legitimitet. då blir det givetvis ännu svårare
att urskilja vad som är betydelsebärande
och vad som är liturgi . Det g~iller då all
skapa en teori om hur förändringar i den
faktiska situationen påverkar liturgin –
om den gör det över huvud taget – och
att dessutom skilja det som är betydelsebärande inåt från det som är betydelsebärande utåt. Vissa uttalanden kommer
givetvis att vara avsedda för hemmapubliken enbart medan andra utgör utrikespolitiska signaler. De två kommer alt
uppträda i olika skepnad och vi måste
således skapa en teori för hur man
”översätter” den ena till den andra.
Slutligen kan vi inte ens vara säkra på
att man i Sovjet har kontroll över den
egna propagandan. Ett utmärkande drag
i Reagan-administrationens utrikespolitik har varit att man har börjat använda
sovjetiska metoder. Medan den traditionella propagandan i väst huvudsakligen
har sökt använda logisk argumentering
för att påvisa sovjetsystemets underlägsenhet, har Reagan börjat använda samma moraliska och ofta direkt vulgära
svepande argumentation som Sovjet
trott sig ha monopoliserat. Det är mycket tydligt att denna omsvängning har
skapat stor förvirring i de sovjetiska leden, och som svar har man ytterligare
· trappat upp den egna propagandan. Reagan jämställs öppet med Hitler och de
politiska skämtteckningarna har blivit
allt mera bloddrypande och hårresande,
med hakkors, Davidsstjärnor, liemän,
stympade lik och amerikanska stridsflygplan i en tämligen skräckinjagande
blandning, som avlägsnar sig allt mera
från den traditionella kapitalisten ijacket
och stjärnbaner som med svältande arbetslösa i bakgrunden tuggar i sig jordgloben med en skiva gåslever på toppen.
Resultatet har blivit att man lyckats
skrämma den egna befolkningen till den
grad att man funnit det nödvändigt att
samtidigt gå ut med överslätande förklaringar och försäkringar om Sovjets militära styrka, och detta underlättar givetvis inte uppgiften att ur retoriken särskilja det som faktiskt är betydelsebärande.
Avsikten med dessa kritiska synpunkter på kremlologernas arbetsmetoder är emellertid inte att helt fördöma
deras angreppssätt. Trots allt finns det
föga alternativa vägar att komma till kännedom om vad som pågår i Kreml, och
en sådan kännedom är av stor betydelse
för utformningen av den löpande utrikespolitiken. Framför allt vid ledarskiften
kan nya uttryckssätt eller ett nytt ordval
459
indikera en kursändring av något slag
och sådana indikationer måste vi vara
lyhörda inför. Avsikten har snarare varit
att höja ett varnande finger genom att
peka på de många svårigheter som finns,
och detta kan kanske t o m ses som en
liten apologetik för de kremlologer som
ibland spekulerar ”fel”. För att sluta i en
mera positiv ton, bör vi kanske även på-
peka att kremlologin är mindre suspekt
än den först verkar. Medan det som står i
t ex Svenska Dagbladet ibland har föga
att göra med regeringen Palmes utrikespolitik, kan vi vara helt övertygade om
att det som står i Pravda till fullo överensstämmer med regeringen Tichonovs
politik. Signalerna är således riktiga, det
är tolkningarna som ibland haltar.
studier av det förgångna
Om vi avlägsnar oss från det omedelbart
aktuella perspektivet, finns det emellertid även ett annat sätt att nalka oss den
sovjetiska utrikespolitiken, nämligen genom att studera hur man i det förgångna
har reagerat i vissa givna situationer.
Härigenom kan man eventuellt sluta sig
till något gemensamt mönster, dvs till
framväxten av en utrikespolitisk doktrin.
Samtidigt erbjuder detta angreppssätt
även en möjlighet att på ett handfast sätt
skilja den ideologiskt betingade utrikespolitiken från det ofta pragmatiskt betingade utrikesagerandet. Den stora
faran med denna metod är givetvis dels
att ideologi är en gummimask som kan
trängas utanpå snart sagt allt handlande
och att gränsen mellan ideologi och pragmatik kanske därför är delvis en illusion,
dels att även det pragmatiska handlingsmönstret kan förändras över tiden och
l
460
att det diirför kan vara vanskligt att dra
allmängiltiga slutsatser på dessa grundvalar.
Det första viigsblet för sovjetisk
utrikes- och siikerhetspolitik inföll under
kriget med Polen 1920-21. Inledningsvis
var Polen angripare och Sovjet tvangs att
försvara sig lrlngt in på eget territorium,
men efterhand som Röda Armen lyckades krossa de vita armeerna i inbördeskriget och diirigenom även få kraft att
föra kriget med Polen över på polskt territorium, aktualiserades den ideologiskt
viktiga frågan om det var ett klasskrig
eller ett nationellt krig. l det förra perspektivet kunde fred med den borgerliga
polska regeringen inte accepteras, utan
kriget måste föras vidare till dess regeringen kunde störtas och fred slutas med
Polens folk. l det senare perspektivet
däremot, kunde fred med Polen accepteras så snart inkräktarna fördrivits från
rysk mark. Skillnaden mellan de båda
var givetvis den mellan tron på världsrevolutionen eller ett accepterande av Versailles-systemets nationalstatsgränser.
Som händelserna utvecklades – med
krossandel av sovjetregimerna i Ungern
och Bayern – övergick teorin om världsrevolution till principen om ”socialism i
ett land”.
l och med att nationalstatsprincipen
på detta sätt lades fast, kom också Kominterns (den kommunistiska internationalens) grundläggande princip om
”proletär internationalism” att förändras. I stället för solidaritet mellan världens kommunistpartier kom Stalins tes
om att ”En internationalist är den som
utan förbehåll, utan att tveka och villkorslöst är beredd att försvara SSSR”.
Grunden var lagd för byggandet av ett
sovjetimperium med centrum i Moskva,
och viiridens övriga kommunistpartier
blev genom Komintern lydiga redskap i
Stalins hiinder. Att pragmatiken hade
segrat över ideologin. v·isas ockst1 av all
Stalin år 1943 upplöste Komintern som
en gest i’lt sina tillfälliga allierade i viist. l
ännu högre grad illustreras detta dessut·
om av Molotov-Ribbcntrop-pakten, där
vi knappast kan acceptera den sovjetiska
historieskrivning som säger att pakten
var ett genialt d”rag av Stalin i syfte att ge
Sovjet mera tid att förbereda sig för ell
oundvikligt krig mot fascismen .
Niista steg i denna process var sökan·
det efter siikerhetspolitiska allianser.
och här erbjöds det första tillfället i de
befriade östeuropeiska staterna. Princi·
pen om proletiir intenwtionalis111 ersat·
tes av principen om socialistisk interna·
tionalis111. och på samma siitt som ut·
liindska kommunistpartier tidigare styrt~
via Komintern. kom nu de östeuropeiska
folkdemokratierna att styras via principen om ”broderlig hjiilp och samarhe·
te”. Att det var fri’lga om traditiondl
stormaktspolitik illustreras av det samar·
bete som inleddes i Ungern 1956. och
som i Prag 1968 kom att kollitieras i den
s k Brezjnev-doktrinen. l och med Sovjets stora ekonomiska överlägsenhet
inom Comecon och militära överlägsen·
het inom Warszawa-pakten, frarustär
principen om den formella likställdheten
inom den socialistiska internationalis·
men som en illusion, och i stället framtonar Sovjet-imperalismen, på samma
sätt som USA-imperalismen, i el! prag·
matiskt sökande efter säkerhetspolitiska
allians- och dominansförhållanden. Sov·
jet har visserligen startat sitt byggande
senare, men principerna är desamma. i
New Delhi och Kairo. på Afrikas Horn
och i Sydostasien. och överallt annars
där tillfiillc bjuds.
Slutsatscn av ett studium av Sovjets
historiska utrikespolitiska beteende måsle således bli att den ideologiska retoriken huvudsakligen tj~inar som en rökridå
i syfte att dölja traditionellt supermaktspel. men ~ivcn att den i viss utsträckning
tjiinar ett internt legitimeringssyfte för
regimens politik inför det egna folket.
Härigenom har vi ocksft fört oss tillbaka
till dc ovan diskuterade tolkningsproblemen. och till de i grunden skiljaktiga bilderna av vad Sovjets långsiktiga politik
syftar till. På denna punkt skulle t ex
Voslensky föra fram sin ”vakum-hypotes”. som går ut på att nomenklaturen –
den härskande klassen – sä snart tillfiille
Den ideologiska retoriken tjiinar
hu\’Udsak/igen som en rökridå i
sxfte att dö(ja traditionellt supermaktspel.
bjuds någonstans omedelbart kommer
att nytta fram sina positioner. Detta beteende iir emellertid inte skilt från traditionellt stormaktsbetcende. utan aktualiserar blott frågan om vilket pris man är
villig att betala för denna expansion? En
fråga som det kanske inte ens i Kreml
finns ett entydigt svar på.
Härigenom har vi kommit tillbaka till
utgfmgspunkten, och förmodligen utan
att bli mycket klokare. Vi står där fortfarande med sovjetiska soldater i Kabul.
med nedskjutnajumbojetplan. med spö-
kande ubåtar och med frågan: va1för?
461
Varje försök att hesvara denna frftga
kommer att mötas av alla dc svårigheter
vi har presenterat ovan. och kanske är
det så att det int.c finns niigot egentligt
entydigt svar. ens i Kreml. Om vi bortser
fri’tn den något simplisliska uppfattningen att Sovjet arbetar efter ett slags grand
design. en övergripande långsiktig plan
kring vilken det finns enighet i Kreml.
och i st~illct accepterar hypotesen att det
sovjetiska maktspelet iiven på hemmaplan är precis så slutet och komplicerat
som det ter sig från vår horisont. i så fall
finns det inga enkla svar pft dylika frå-
gor. Varje faktisk händelse kommer att
vara resultatet av en viss konstellation
av intressen och individer med varierande intressen. och om denna situation är
svår att klarlägga i Moskva. så är den
givetvis inte lättare att lösa i väst.
Detta resonemang för oss emellertid in
på det kanske intressantaste problemet i
sammanhanget. nämligen den ”inrikes”
utrikespolitiken . Ä ven om våra möjligheter att förstå varför vissa saker händer
är mycket begränsade. så är våra möjligheter att bedöma vilken inverkan vår politik kommer att få på den sovjetiska inrikespolitiken troligen betydligt större.
Rivaliserande fraktioner
Den grundläggande hypotesen bakom en
sådan ansats är precis att den sovjetiska
makteliten består av rivaliserande fraktioner. med olika intressen och med olika maktbaser. Om vi kan skapa oss en
bild om vilka dessa grupper är och vad
de strävar efter. kanske vi också kan
bedriva en sådan politik att vi indirekt
stöttar den grupp som förespråkar den
för oss fördelaktigaste politiken.
462
För att kunna identifiera sådana grupper måste vi börja med att avlägsna oss
från den traditionella uppdelningen av
sovjetsamhället i parti- och statsapparat.
Alla som är av någon betydelse i Sovjet
är givetvis partimedlemmar, och när vi
därför identifierar partiet som en aktör.
menar vi därmed partiets apparat, dvs
de heltidsanställda byråkrater som endast ägnar sig åt partifrågor. Ett utmärkt
exempel härpå är Konstantin Tjernenko,
som för tillfället innehar posten som partichef. Hela hans karriär har ägnats åt
partiets interna personalfrågor. den s k
kaderpolitiken, och det är inte känt att
han skulle ha haft reellt ansvar för någon
del av ekonomin. Det är framför allt denna grupp som Voslensky inkluderar i sin
nomenklatura, och det har länge ansetts
att detta är de reella makthavarna i Sovjetunionen. Målet för deras verksamhet
antages vara att öka den personliga makten och välfärden.
En annan grupp som på senare tid fått
allt tydligare konturer är militären. Må-
let för denna grupp är givetvis att öka
Sovjetunionens militära makt och därmed utrikespolitiska styrka, och även
om det en gång fanns en klar intressegemenskap på denna punkt, så är detta inte
längre lika säkert. Det finns allt mera
som pekar på att militären upplever att
partiets apparat~jiker sätter den egna sä-
kerheten och välfärden framför en alltmera nödvändig effektivisering av ekonomin. Brezjnevs med tiden allt mera
letargiska styre ledde till allt öppnare
korruption och ekonomisk stagnation,
vilket på längre sikt givetvis hotar även
högprioriterade militärintressen. I denna
belysning kan vi se Andropovs disciplinoch antikorruptionskampanjer som ett
sätt att försöka lägga locket på köttgrytorna, och vi kan ävenledes se stabschefen Ogarkovs beramade presskonferens
efter nedskjutningen av den koreanska
jumbojeten, som ett slående tecken på
att militären under partiapparatens kraftlösa styre hade passat på att flytta fram
sina positioner.
Den tredje grupp som vi här skall arbeta med kan vi något lösligt kalla teknokraterna, och det är dessa som har det
huvudsakliga intresset av att den ekonomiska stagnationen häves. De är yngre
och därför mera intresserade av den
långsiktiga utvecklingen, och samtidigt
har de inte kommit så nära köttgrytorna
att de har alltför mycket investerat i det
nuvarande systemets fortbestånd. I denDen sovjetiska makteliten beste/r
av rivaliserande fraktioner med
olika intressen och med olika
maktbaser.
na mycket heterogena grupp inkludera
således reformvänliga ekonomer, effektivitetsintresserade industriledare och
kanske iiven dc inom partiet som är för
en mera konsumentvänlig politik i allmänhet. Gruppen inkluderar givetvis
inte den tunga industrins män. de sk
stålätarna. vilka har allt intresse av att
stödja militären.
Det är mellan dessa tre grupper som
kampen om resurserna står. och i takt
med att dc senare blir allt knappare kommer också kampen att bli allt hårdare. Vi
har t ex redan märkt tecken på att det
finns en växande ”nedrustningsfalang··.
Parties ideologiska tidskrift Ko1111111111ist
publicerade förra hösten en ledare där
man allvarligt varnade för fortsatt kapprustningshysteri . nrtgot som givetvis kan
tolkas som ett slags ”partiets rop på
hjälp” inför allt mera pockande militärintressen. Likaledes kommer reformförespråkarnas krav på decentralisering i
uppenbar konflikt med militärens krav
på centralstyrning och strikt prioritering.
Det avgörande i denna kamp om resurserna och den långsiktiga politiken är var
respektive grupp hämtar sitt stöd. och i
detta resonemang ligger inga illusioner
om allmänna val eller folkliga missnöjesyttringar av allvarligare natur. Det är
snarare en fråga om vilken grupp som
kan skapa störst legitimitet för sin politik. dvs som kan bäst motivera befolkningen till nya ansträngningar och därigenom lova sina ”klienter” störst utdelning för eventuellt stöd. På denna punkt
skiljer sig de tre grupperna markant åt.
Partiapparaten hämtar sin.legitimitet i
själva grundvalarna för sovjetsystemet;
revolutionsidealen. partiets ledande roll.
den fortsatta kampen för att fullborda
socialismen osv. l takt med tilltagande
stagnation. korruption och allmän upplö~ning har emellertid denna legitimitet
bö~at flagna. Det blir allt svårare för det
gamla gardet att övertyga dem som knackar på dörren om att den inslagna vägen
leder till annat än katastrof. l denna situation framstår militären med en ny legitimitet. byggd på ordning och reda men
samtidigt även på det faktum att man
både utgör garanten för sovjetstatens
fortbestånd i en fientlig värld och det
enda område där denna stat verkligen
har lyckats uppnå full paritet med väst. l
strävan efter lag och ordning har militä-
463
ren även fått god draghjälp av KGB. som
inledde sin kampanj mot den korrumperade partiapparaten genom skandalerna
kring Brezjnevs familj. och som nu tycks
fortsätta genom att göra afnir av det stora kalas där Leningrads förre partichef
Romanov gifte bort sin dotter och där
det ryktas att berusade gäster skall ha
ägnat sig åt att krossa den gamla tsarfamiljen Romanovs ov~irderliga porslin.
Utan KGBs goda minne torde dylika
rykten knappast kunna spridas om partiets ledande figurer. Återstår då den
tredje gruppen. teknokratema. och för
dessa tycks dt:t för närvarande vara
svårt att visa upp annan trumf än att man
på lång sikt företräder den enda möjliga
vägen.
Maktkampen och utrikespolitiken
För att nu övergå till att förklara vad
denna interna maktkamp har för relation
till utrikespolitiken skall vi använda ett ·
exempel. Efter nedskjutningen av det
amerikanska spionplanet U-2 i maj 1960,
förklarade sig Chrusjtjev villig att acceptera att den amerikanska presidenten
hade varit helt ovetande och att flygningen utförts på uppdrag av ”vettvillingar”
inom Pentagon. Detta omintetgjordes
emellertid helt då Eisenhower omedelbart påtog sig fulla ansvaret och deklarerade att han varit informerad i förväg.
För Chrusjtjev var detta ett allvarligt
bakslag. l maktkampen efter Stalin hade
han byggt sin legitimitet på ett närmande
till väst och en ökad levnadsstandard för
befolkningen. Vid den berömda 20e partikongressen 1956 hade han t o m lyckats
avliva den gamla marxist-leninistiska tesen om att kampen mot kapitalismen
464
oundvikligen måste sluta med ett krig
där socialismen skulle segra. l stället
kom principen om ”fredlig samexistens”, där kampen mot kapitalismen
skulle fortsätta på det ekonomiska planet
och där sovjetsystemets ekonomiska
överlägsenhet till slut skulle bringa kapitalismen på fall. Följaktligen kunde man
lova att inte bara gå ikapp utan även gå
om USA ekonomiskt före 1980 (do[?nat’ i
pere[?nat’ Ssja).
Denna politik byggde i grunden på att
USAs politiska ledning bestod av ”realister” medan det var ett antal ”vettvillingar” huvudsakligen i. Pentagon som
var aggressiva, men U-2 affären, följd av
Kuba-krisen och de amerikanska bombningarna av Nordvietnam 1965. var
knappast ägnade att stödja denna politik.
Följaktligen började man redan 1961 att
åter trappa upp försvarsutgifterna och de
utrikespolitiska misslyckandena var sä-
kert bidragande faktorer till Chrusjtjevs
fall i oktober 1964.
Om vi nu transponerar situationen vid
bötjan av 1960-talet till början av 1980-
talet, vad finner vi då? För det första har
upprepade sovjetiska fredsinviter och erbjudanden om ensidig nedrustning endast mötts av en aldrig tidigare skådad
amerikansk upprustning, av en upptrappning av kärnvapenhotet i Europa
och av en kategorisk vägran att förhandla. Huruvida denna bild stämmer med
verkligheten är ointressant, ty det är så
den framställs i Sovjet, väl underbyggd
av de västliga fredsrörelserna som, tillsammans med folken i öst, protesterar
mot de amerikanska kärnvapnen. Lägger vi sedan till detta att det nu torde
vara uppenbart att man inte inom överskådlig tid kommer att varken gå ikapp
eller gå om USA, vad återstår då av
Chrusjtjevs doktrin om ”fredlig samexistens”? Är det inte snarare så att vä ts
bojkotter och ekonomiska sanktioner
har förstärkt den sovjetiska bilden av
USA som oföränderligt aggressivt och
imperialistiskt, militärt såväl som ekonomiskt? Vilken legitimitet kan då teknokraterna skapa för sina förslag om reformer och nedrustning?
Mot större isolationism
Facit av den sovjetiska utrikespolitiken
efter Stalin är att man i takt med att man
allt mer har öppnat sig för västlig livsstil
och västlig teknologi, har blivit allt mera
medveten om att man inte har kunnat
matcha livsstilen och inte har kunnat tillgodogöra sig teknologin. l denna belysning förefaller det rimligt att anta att det
finns en grupp i Sovjet som anser att hela
den ”fredliga samexistensen” var fel
från början till slut. Man har varken vunnit ekonomiska eller militära fördelar,
men har i stället skapat orimliga förväntningar hos den egna befolkningen, vilka
nu pockar på att bli infriade.
Det finns blott alltför mycket som pekar på att sovjetisk utrikespolitik kommer att gå mot större isolationism. Den
egna propagandan förhärligar de egna
vapnen på ett sätt som ibland blir direkt
obscent. med stridspiloter som kärleksfullt talar till och smeker sina dödsbringande maskiner: i skolan får militär utbildning allt större utrymme på schemat,
och pressen talar om militärtjänsten som
en viktig skola för att lära ungdomar arbetslivets disciplin: och. något förbud
mot militärleksaker har knappast debatterats i Moskva.
Att den gamla tsarryska imperialismen
håller på att tränga igenom Chrusjtjevs
påklistrade ”fredliga samexistens”, visar sig också i förändringar i den officiella ”liturgin”. Vid de allt tätare begravningarna av framstående ledarfigurer håller det på att utvecklas en dödsSovjetisk utrikespolitik kommer
att gå mot större isolationism.
ritual med djupt symbolvärde. Efter sin
död karakteriseras Andropov i termer av
sin ”lysande bild” (svetlyi oöraz), vilket
för tankarna till gamla ryska ikoner, och
partiet har övergått från att vara ett
”kollektivt förnuft” till att vara en
l’ozhd, ett gammalryskt uttryck för
”hövding” eller ”härförare”, allt uppen- 465
bart ägnat att skapa en ny grund för sovjetregimens legitimitet, ett slags ”neotsarism” .
Förvisso är detta bara tecken, och
som jag har påpekat ovan utformas den
sovjetiska politiken i ett komplicerat
samspel mellan olika intressen. Det
torde emellertid vara viktigt att observera alla sådana tecken. För Sovjet kommer 1980-talet att innebära ett vägskäl i
många avseenden, och det är viktigt att
notera att den politik som förs i väst
gentemot Sovjet ingalunda saknar betydelse i det inrikespolitiska spelet därstädes. Förhoppningsvis har Reagan-regimens aggressiva politik ännu inte lyckats döma de sovjetiska reform- och
nedrustningsförespråkarna till nederlag,
men det är i detta perspektiv som förhandlingarna vid stockholmskonferensen bör ses.
l
.f
r