Ledare; Vad har hänt med Sverige
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Vad har hänt med Sverige?
Vad håller på att hända med Sverige?
Vår lilla idyll och ankdamm känns inte
längre så säker.
Sovjetiska u-båtar och grodmän
kränker sedan år tillbaka mer eller mindre konstant vårt lands territoriella integritet. Trots att Olof Palme fått försäkringar från den sovjetiske utrikesministern och trots att Olof Palme direkt och
via Anders Ferm varit i kontakt, alltför
nära kontakt anser många, med hrr Arbatov och ”den pensionerade generalen” Milstein fortsätter kränkningarna.
Det är svårt att komma till någon annan
slutsats än att de sovjetiska kränkningarna sker i syfte att förbereda militära
operationer mot Sverige.
VaJje generalstab med självaktning
gör givetvis upp planer för olika tänkbara lägen. Det vore naivt att inbilla sig
något annat. Det sovjetiska ageraodet
måste icke desto mindre inge oro, inte
minst mot bakgrunden av att allt fler anser att Sveriges strategiska läge har försämrats. Svaret på de sovjetiska kränkningarna kan inte inskränka sig till ett
ökat u-båtsskydd. Det är det svenska
försvarets totala värnkraft som måste
ökas efter år av nedrustning. Den svenska nedrustningen har skett under en tioårsperiod då i synnerhet den sovjetiska
stormakten har genomfört en betydande
upprustning av sina styrkor i Europa i
hägnet av s k avspänning.
Även det inre klimatet i Sverige har
försämrats drastiskt. Människorna känner sig alltmer fångade och ur stånd att
påverka sin egen situation.
I ett bra samhälle skall människor kunna påverka sin egen tillvaro så långt möjligt. Ju större kontroll man har över sitt
eget liv, ju större ansvar kan man ta. I
samhällen där människor själva kan ta
ansvar är framtidstron stor, liksom människors vilja att själva påverka framtiden.
Den direkta motsatsen finner vi i samhällen där den enskilde inte kan göra nå-
got åt den egna situationen. Man blir tilldelad en lägenhet. Man får ett jobb. Man
får studera det som anses lämpligt, inte
det man vill studera. Man får den levnadsinkomst som politiker bestämt, inte
som man själv påverkat genom egna insatser.
Den typen av samhällen blir grå och
människorna utan framtidstro. Vad vi i
Sverige sällan tänker på är att många
som flyr till vårt land från det östeuropeiska förtrycket, inte gör det för att fly
· undan det som vi ser som det mest uppenbara i en diktatur – det politiska förtrycket – utan från likformighetens förtryck. De flyr från en tillvaro utan möjligheter att styra den egna framtiden. De
flyr för att säkra en framtid där de själva
kan påverka sina liv.
Medan det svenska samhällssystemet
står i en betryggande motsatsställning tiU
Östeuropas politiska förtryck kan vi därmed konstatera att vi utvecklas i fel riktning när det gäller den enskildes möjlighet att själv påverka sin egen framtid.
Det är farligt, eftersom det skapar håglöshet och pessimism. Ett bra samhälle
behöver istället hopp och optimism.
Den kanske mest utsatta gruppen i
vårt samhälle är de barnfamiljer som lever i den nya fattigdomen. skattetrycket
tvingar dem att söka bostadsbidrag, allt
fler tvingas leva på socialbidrag. Möjligheten att välja någon annan barnomsorgsform än den kommunala är i praktiken eliminerad, likaså möjligheten att
välja någon annan skola än den kommunala. Bostad kan man möjligtvis byta om
man får ett barn till, det accepterar bostadsförmedlingen som ett skäl för byte,
tikaså skjuter det offentliga till lite mer
bostadsbidrag att finansiera den högre
hyran med. När man satt människor i
denna situation är det lätt att hävda att
ett uteblivet bostadsbidrag är en välfårdskatastrof. I själva verket visar det
hur långt ofriheten har sträckt sig.
Denna sektorisering av samhället är en
logisk följd av den kollektivistiska samhällssyn som präglar socialdemokratin.
Den tillför inte vårt samhälle något, däremot omvandlar den människorna från
medborgare till gruppmedlemmar, beroende av vad politiker beslutar skall gälla
för gruppen.
Kombinationen av ett högt skattetryck
och snabb inflation har lett till att cynismen har brett ut sig och till att skattemoral och hedersbegrepp håller på att
tvina bort i en skrämmande snabb takt.
Klippekonomerna tjänar pengar. Att de
kan göra det beror på inflationen och
skattesystemet. Det är fel på systemet –
inte på individerna.
Advokat Leif Silbersky har i ett temperamentsfullt inlägg (SvD den 17 juni
1984) pekat på vad som håller på att hända. Han erinrade om de miljoner som
delas ut via Tips och Lotto m m, vår
kanske snabbast växande ” industrigren”, och skrev:
– När bara den förslagne och listige kan
höja sin standard, innebär det att det är
förslagenheten och listen som premieras
och offret blir den samhällsnyttige. I stället
för fliten får vi girigheten eftersom girighetens vinster sällan står i proportion till nedlagt arbete.
– Konsekvensen av detta eländiga,
omoraliska skattesystem blir att åtta pro- 517
cent av medborgarna ägnar sig åt att göra
snabba klipp och de nittio procenten, som
inte orkar sätta sig in i transaktionsekonomins irrgångar, ägnar sig åt att fylla i Lottooch tipskuponger. Kvar blir då två procent, som inte begriper bättre än att jobba
hårt, oavsett utfallet. Men två procent är
inte mycket för en nation att bygga sin
framtid på.
Det sorglustiga spelet om löntagarfondernas legala status är mest olustigt.
Som Nils-Eric Sandberg har påpekat, i
en av de mest lysande artiklarna i den nu
tioåriga löntagarfondsdebatten (DN 7
nov 1984), är fondernas primära uppgift
att socialisera de privatägda företagen.
”Ändå är bråket om fondernas juridiska
status intressant, från en annan synpunkt.
Den politiska sektorn har vissa kontroller: oppositionens granskning, offentlighetsprincipen. Marknaden har också
sina kontroller, betydligt strängare: konkurrensen pressar i längden kostnader och
vinster; aktiemarknaden sätter i längden,
ibland snabbt, en gräns för misskötsel.
Poängen med att en institution ska tillhö-
ra antingen den ena eller den andra sektorn
är just att den ska underkastas en fungerande kontroll.” ·
Mycket av olusten i det svenska samhället beror på Olof Palme – hans politik
och hans person. Olof Palme är en produkt av den vänstervåg som förde fram
honom och som han hänsynslöst har
uppmuntrat men som nu har kulminerat
och håller på att försvinna – för kanske
överskådlig tid.
En borgerlig valseger 1985 skulle lösa
det problemet – för Sverige och det socialdemokratiska partiet. En borgerlig
valseger skulle också leda till att löntagarfonderna avskaffades och därmed hotet om fondsocialism. Det är skäl nog för
att vinna valet 1985.
Vad håller på att hända med Sverige?
Vår lilla idyll och ankdamm känns inte
längre så säker.
Sovjetiska u-båtar och grodmän
kränker sedan år tillbaka mer eller mindre konstant vårt lands territoriella integritet. Trots att Olof Palme fått försäkringar från den sovjetiske utrikesministern och trots att Olof Palme direkt och
via Anders Ferm varit i kontakt, alltför
nära kontakt anser många, med hrr Arbatov och ”den pensionerade generalen” Milstein fortsätter kränkningarna.
Det är svårt att komma till någon annan
slutsats än att de sovjetiska kränkningarna sker i syfte att förbereda militära
operationer mot Sverige.
VaJje generalstab med självaktning
gör givetvis upp planer för olika tänkbara lägen. Det vore naivt att inbilla sig
något annat. Det sovjetiska ageraodet
måste icke desto mindre inge oro, inte
minst mot bakgrunden av att allt fler anser att Sveriges strategiska läge har försämrats. Svaret på de sovjetiska kränkningarna kan inte inskränka sig till ett
ökat u-båtsskydd. Det är det svenska
försvarets totala värnkraft som måste
ökas efter år av nedrustning. Den svenska nedrustningen har skett under en tioårsperiod då i synnerhet den sovjetiska
stormakten har genomfört en betydande
upprustning av sina styrkor i Europa i
hägnet av s k avspänning.
Även det inre klimatet i Sverige har
försämrats drastiskt. Människorna känner sig alltmer fångade och ur stånd att
påverka sin egen situation.
I ett bra samhälle skall människor kunna påverka sin egen tillvaro så långt möjligt. Ju större kontroll man har över sitt
eget liv, ju större ansvar kan man ta. I
samhällen där människor själva kan ta
ansvar är framtidstron stor, liksom människors vilja att själva påverka framtiden.
Den direkta motsatsen finner vi i samhällen där den enskilde inte kan göra nå-
got åt den egna situationen. Man blir tilldelad en lägenhet. Man får ett jobb. Man
får studera det som anses lämpligt, inte
det man vill studera. Man får den levnadsinkomst som politiker bestämt, inte
som man själv påverkat genom egna insatser.
Den typen av samhällen blir grå och
människorna utan framtidstro. Vad vi i
Sverige sällan tänker på är att många
som flyr till vårt land från det östeuropeiska förtrycket, inte gör det för att fly
· undan det som vi ser som det mest uppenbara i en diktatur – det politiska förtrycket – utan från likformighetens förtryck. De flyr från en tillvaro utan möjligheter att styra den egna framtiden. De
flyr för att säkra en framtid där de själva
kan påverka sina liv.
Medan det svenska samhällssystemet
står i en betryggande motsatsställning tiU
Östeuropas politiska förtryck kan vi därmed konstatera att vi utvecklas i fel riktning när det gäller den enskildes möjlighet att själv påverka sin egen framtid.
Det är farligt, eftersom det skapar håglöshet och pessimism. Ett bra samhälle
behöver istället hopp och optimism.
Den kanske mest utsatta gruppen i
vårt samhälle är de barnfamiljer som lever i den nya fattigdomen. skattetrycket
tvingar dem att söka bostadsbidrag, allt
fler tvingas leva på socialbidrag. Möjligheten att välja någon annan barnomsorgsform än den kommunala är i praktiken eliminerad, likaså möjligheten att
välja någon annan skola än den kommunala. Bostad kan man möjligtvis byta om
man får ett barn till, det accepterar bostadsförmedlingen som ett skäl för byte,
tikaså skjuter det offentliga till lite mer
bostadsbidrag att finansiera den högre
hyran med. När man satt människor i
denna situation är det lätt att hävda att
ett uteblivet bostadsbidrag är en välfårdskatastrof. I själva verket visar det
hur långt ofriheten har sträckt sig.
Denna sektorisering av samhället är en
logisk följd av den kollektivistiska samhällssyn som präglar socialdemokratin.
Den tillför inte vårt samhälle något, däremot omvandlar den människorna från
medborgare till gruppmedlemmar, beroende av vad politiker beslutar skall gälla
för gruppen.
Kombinationen av ett högt skattetryck
och snabb inflation har lett till att cynismen har brett ut sig och till att skattemoral och hedersbegrepp håller på att
tvina bort i en skrämmande snabb takt.
Klippekonomerna tjänar pengar. Att de
kan göra det beror på inflationen och
skattesystemet. Det är fel på systemet –
inte på individerna.
Advokat Leif Silbersky har i ett temperamentsfullt inlägg (SvD den 17 juni
1984) pekat på vad som håller på att hända. Han erinrade om de miljoner som
delas ut via Tips och Lotto m m, vår
kanske snabbast växande ” industrigren”, och skrev:
– När bara den förslagne och listige kan
höja sin standard, innebär det att det är
förslagenheten och listen som premieras
och offret blir den samhällsnyttige. I stället
för fliten får vi girigheten eftersom girighetens vinster sällan står i proportion till nedlagt arbete.
– Konsekvensen av detta eländiga,
omoraliska skattesystem blir att åtta pro- 517
cent av medborgarna ägnar sig åt att göra
snabba klipp och de nittio procenten, som
inte orkar sätta sig in i transaktionsekonomins irrgångar, ägnar sig åt att fylla i Lottooch tipskuponger. Kvar blir då två procent, som inte begriper bättre än att jobba
hårt, oavsett utfallet. Men två procent är
inte mycket för en nation att bygga sin
framtid på.
Det sorglustiga spelet om löntagarfondernas legala status är mest olustigt.
Som Nils-Eric Sandberg har påpekat, i
en av de mest lysande artiklarna i den nu
tioåriga löntagarfondsdebatten (DN 7
nov 1984), är fondernas primära uppgift
att socialisera de privatägda företagen.
”Ändå är bråket om fondernas juridiska
status intressant, från en annan synpunkt.
Den politiska sektorn har vissa kontroller: oppositionens granskning, offentlighetsprincipen. Marknaden har också
sina kontroller, betydligt strängare: konkurrensen pressar i längden kostnader och
vinster; aktiemarknaden sätter i längden,
ibland snabbt, en gräns för misskötsel.
Poängen med att en institution ska tillhö-
ra antingen den ena eller den andra sektorn
är just att den ska underkastas en fungerande kontroll.” ·
Mycket av olusten i det svenska samhället beror på Olof Palme – hans politik
och hans person. Olof Palme är en produkt av den vänstervåg som förde fram
honom och som han hänsynslöst har
uppmuntrat men som nu har kulminerat
och håller på att försvinna – för kanske
överskådlig tid.
En borgerlig valseger 1985 skulle lösa
det problemet – för Sverige och det socialdemokratiska partiet. En borgerlig
valseger skulle också leda till att löntagarfonderna avskaffades och därmed hotet om fondsocialism. Det är skäl nog för
att vinna valet 1985.