Dagens frågor; Vi väntar på biskoparna
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Vi väntar på biskoparna
I Svensk Tidskrift 1983 (sid 496) påpekades att en ny förgrening av den kristna
fredsaktivismen böljade arbeta sig fram .
Samma personer som legat bakom den
namninsamling för fred, som genomfördes på ett moraliskt minst sagt otillfredsställande sätt, hade under beskydd av
biskop Carlzon i Stockholm böljat bygga
upp en organisation för ”fredsprojekt”.
Den skulle genom kontaktombud stå i
förbindelse med alla församlingar i
Svenska kyrkan. Dessa från kyrkoråden
fristående och centralt ledda ombud
skulle bedriva politisk verksamhet. I
grunden låg propaganda mot Sveriges
försvar. Man talade för civilmotstånd. Vi
skrev om den saken: ”Att förespråka civilmotstånd under ockupation är i de
flesta fall oansvarigt. Det är svårt att tro
att biskop Carlzon verkligen vet vad han
talar om. Men i så fall ligger han i händerna på andra. De vet nog.”
Nu är all tvekan onödig. Åtminstone i
ett stift har kontaktombud inrättats. Där
har man, man måste tyvärr tro med biskopens välsignelse, utgivit en ”Fredsbulletin: 1/84” med underrubrik ”Svenska kyrkan/Lunds stift”. Skriften utger
sig alltså företräda Svenska kyrkan. Redan detta är bedrägligt.
I juni i år hade ombuden anordnat ett
”fredsläger”. Tre dagar fylldes enligt
bulletinen med sång, dans – afrikansk
och disco – lek, meditation, Pippi Långstrump på de sju haven, solidarisk matlagning, skogspromenader med växtbotanisering, civil olydnad, intressanta fö-
redrag. Lägg märke till hur ”civil olydnad” instoppasbland de av stiftets kyrkfolk betalade nöjena. Man får lära sig hur
det går till att vara olydig, står det på ett
annat ställe. Civilmotståndet, att ställa
upp mot en ockupationsmakt, har trappats ned till olydnad. Avses rent av olydnad mot svensk lag? Eller finns bland
dem som lär ut detta ämne någon som
vill påstå, att repressalierna från en ockupant blir mildare därför att några ord
blir suddigare?
Att svenskar skall göra motstånd mot
en angripare är självklart, men detta
skall göras inom ramen för svenskt försvar sådant statsmakterna fastställt det.
Det motstånd som döljs bakom ombudens ”olydnad” innebär ingenting annat
än ett försök att riva upp försvaret.
Den solidariska matlagning, som lärs
ut, är också värd att se på. Man fick reda
på hur man skall undvika varor som tiD·
verkats av multinationella företag! Här
stack bockfoten fram. Detta är ju ett
gammalt kommunistiskt propagandanummer. Det lär behövas flera svenska
biskopar än biskopen i Lund för att för·
klara vad Svenska kyrkan har att invända mot internationellt ekonomiskt samarbete.
Enligt uppgift blir biskoparnas inställning till fredsarbete så småningom känd.
De skall ge ut ett herdabrev i fredsfrå-
gan. Detta avvaktas med spänning och
med vissa förhoppningar. De kan knappast undvika att yttra sig om vad som nu
bedrivs i Kyrkans namn.
Ett och annat teologiskt uttalande behövs också. Biskoparna bör läsa ”Freds·
arbete i motvind” i bulletinen, sid 14. Ett
”fredsombud”, som de nu heter, beskri·
ver där sig själv och sina medkristna.
Hon indelar de kristna i grupp l, som
hon själv tillhör, där synsättet är att ”vi
är rikt rustade med olika gåvor för att
kunna förvalta Guds skapelse … Vi har
som Guds medarbetare stort ansvar för
vad som händer i världen …” Grupp 2
vill däremot att ”vi skall arbeta för
Gudsrikets utbredande i människors
hjärtan, avhjälpa nöd, svält och sjukdomar och bistå vår nästa men inte ta del i
den världsliga politiken …” Det viktiga,
sägst det, är att sträva mot synsättet nr
l.
De som hör hemma i grupp 2 avbildas
för säkerhets skull i tre karikatyrer.
Som sagt, biskoparnas ståndpunktstagande är något att se fram emot.
Hans Blix
Hans Blix, folkpartist, f d utrikesminister i Ullsten-regeringen och f d chef för
Linje 2b i kärnkraftsomröstningen – avveckla med förnuft ihop med Rune Molin
och Olof Palme – är nu chef för det
internationella atomenergiorganet
Wien.
Som sådan höll han nyligen ett stort tal
där han varnade för att elbehovet i världen växer och att man inte skall skära
ner utbyggnaden av kärnkraften.
Dårskapen Vietnam
l sin bok ”The march of Folly, From
Troy to Vietnam” skriver Barbara W
Tuchman om hur makthavare förblindats
och vägrat att fatta de riktiga besluten.
Hennes bok är både läs- och tänkvärd.
Det är givande att fundera lite djupare
över vad det är för psykologiska mekanismer som styr människornas (makthavarnas såväl som oppositionens och
opinionens) vilja att ta emot information
som inte överensstämmer med ens tidigare världsbild – en gammal insikt inom
psykologin.
519
En invändning man kan göra mot
Tuchman är att ifrågasätta hennes utgångspunkt för resonemanget – att den
amerikanska Vietnampolitiken var felaktig.
Låt oss ett ögonblick anta att den amerikanska Vietnampolitiken (i hög grad
upptrappad av John F Kennedy) i själva
verket hela tiden var riktig – även om
kriget till slut förlorades till följd av den
inrikespolitiska utvecklingen i USA.
Då skulle Barbara Tuchmans tes – att
mot dogmatism, fastslagna principer och
rädsla att förlora ansiktet slåss förnuftet
förgäves – kunna vara en förklaring till
att så många inom den allmänna opinionen i väst, i många fall förblindade av sitt
socialist-inspirerade USA-hat, gick på
den nordvietnamesiska desinformationen och i många fall blev dess redskap.
För det var väl trots alJt ändå Nordvietnam hela tiden – när hörde man senast talas om FNL?
Den enda vägen
Feldts s k Tredje väg – vare sig åtstramning eller stimulans – håller på att
bryta samman. Inflationen är inte på väg
nedåt. Den uppgiften återstår för en borgerlig regering. För att minska inflationen och få ned såväl budgetunderskott
som skattetryck kommer det att krävas
hårda besparingar i de offentliga utgifterna. Det kommer inte att bli populärt.
När olika grupper kommer att protestera mot nedskärningar och hårda tider
får den borgerliga regeringens svar bli
detta: Regeringens politik är den enda
vägen. Det finns ingen annan väg till
sund ekonomi, fast penningvärde och
520
stabila framsteg. Det vore trevligt om det
funnes någon annan väg men det gör det
inte. Regeringens politik är inte en trevlig väg- men det är den enda vägen.
Rune Molin
låter via sin pressekreterare meddela att
han inte har tid att låta sig intervjuas om
Scargill och den engelska gruvarqetarstrejken. Efter Stockholms-Tidningens
nedläggning fortsätter herr Molins varma
intresse för öppen debatt.
Dementimaskinen
Olof Palme fördömer, kräver avbön,
skrämmer och hans stab finner det all·
varligt att det ges ut böcker om den sov·
jetiska underrättelseverksamheten i Sve·
rige. Den socialdemokratiska ” dementimaskinen” sätts i rörelse mot Bertil Östergren för dennes bok om Olof Palmeen bok som är en i möjligaste mån nyanserad och objektiv skildring av Olof
Palmes person, möjliga bevekelse·
grunder och politiska insatser.
Vi väntar på biskoparna
I Svensk Tidskrift 1983 (sid 496) påpekades att en ny förgrening av den kristna
fredsaktivismen böljade arbeta sig fram .
Samma personer som legat bakom den
namninsamling för fred, som genomfördes på ett moraliskt minst sagt otillfredsställande sätt, hade under beskydd av
biskop Carlzon i Stockholm böljat bygga
upp en organisation för ”fredsprojekt”.
Den skulle genom kontaktombud stå i
förbindelse med alla församlingar i
Svenska kyrkan. Dessa från kyrkoråden
fristående och centralt ledda ombud
skulle bedriva politisk verksamhet. I
grunden låg propaganda mot Sveriges
försvar. Man talade för civilmotstånd. Vi
skrev om den saken: ”Att förespråka civilmotstånd under ockupation är i de
flesta fall oansvarigt. Det är svårt att tro
att biskop Carlzon verkligen vet vad han
talar om. Men i så fall ligger han i händerna på andra. De vet nog.”
Nu är all tvekan onödig. Åtminstone i
ett stift har kontaktombud inrättats. Där
har man, man måste tyvärr tro med biskopens välsignelse, utgivit en ”Fredsbulletin: 1/84” med underrubrik ”Svenska kyrkan/Lunds stift”. Skriften utger
sig alltså företräda Svenska kyrkan. Redan detta är bedrägligt.
I juni i år hade ombuden anordnat ett
”fredsläger”. Tre dagar fylldes enligt
bulletinen med sång, dans – afrikansk
och disco – lek, meditation, Pippi Långstrump på de sju haven, solidarisk matlagning, skogspromenader med växtbotanisering, civil olydnad, intressanta fö-
redrag. Lägg märke till hur ”civil olydnad” instoppasbland de av stiftets kyrkfolk betalade nöjena. Man får lära sig hur
det går till att vara olydig, står det på ett
annat ställe. Civilmotståndet, att ställa
upp mot en ockupationsmakt, har trappats ned till olydnad. Avses rent av olydnad mot svensk lag? Eller finns bland
dem som lär ut detta ämne någon som
vill påstå, att repressalierna från en ockupant blir mildare därför att några ord
blir suddigare?
Att svenskar skall göra motstånd mot
en angripare är självklart, men detta
skall göras inom ramen för svenskt försvar sådant statsmakterna fastställt det.
Det motstånd som döljs bakom ombudens ”olydnad” innebär ingenting annat
än ett försök att riva upp försvaret.
Den solidariska matlagning, som lärs
ut, är också värd att se på. Man fick reda
på hur man skall undvika varor som tiD·
verkats av multinationella företag! Här
stack bockfoten fram. Detta är ju ett
gammalt kommunistiskt propagandanummer. Det lär behövas flera svenska
biskopar än biskopen i Lund för att för·
klara vad Svenska kyrkan har att invända mot internationellt ekonomiskt samarbete.
Enligt uppgift blir biskoparnas inställning till fredsarbete så småningom känd.
De skall ge ut ett herdabrev i fredsfrå-
gan. Detta avvaktas med spänning och
med vissa förhoppningar. De kan knappast undvika att yttra sig om vad som nu
bedrivs i Kyrkans namn.
Ett och annat teologiskt uttalande behövs också. Biskoparna bör läsa ”Freds·
arbete i motvind” i bulletinen, sid 14. Ett
”fredsombud”, som de nu heter, beskri·
ver där sig själv och sina medkristna.
Hon indelar de kristna i grupp l, som
hon själv tillhör, där synsättet är att ”vi
är rikt rustade med olika gåvor för att
kunna förvalta Guds skapelse … Vi har
som Guds medarbetare stort ansvar för
vad som händer i världen …” Grupp 2
vill däremot att ”vi skall arbeta för
Gudsrikets utbredande i människors
hjärtan, avhjälpa nöd, svält och sjukdomar och bistå vår nästa men inte ta del i
den världsliga politiken …” Det viktiga,
sägst det, är att sträva mot synsättet nr
l.
De som hör hemma i grupp 2 avbildas
för säkerhets skull i tre karikatyrer.
Som sagt, biskoparnas ståndpunktstagande är något att se fram emot.
Hans Blix
Hans Blix, folkpartist, f d utrikesminister i Ullsten-regeringen och f d chef för
Linje 2b i kärnkraftsomröstningen – avveckla med förnuft ihop med Rune Molin
och Olof Palme – är nu chef för det
internationella atomenergiorganet
Wien.
Som sådan höll han nyligen ett stort tal
där han varnade för att elbehovet i världen växer och att man inte skall skära
ner utbyggnaden av kärnkraften.
Dårskapen Vietnam
l sin bok ”The march of Folly, From
Troy to Vietnam” skriver Barbara W
Tuchman om hur makthavare förblindats
och vägrat att fatta de riktiga besluten.
Hennes bok är både läs- och tänkvärd.
Det är givande att fundera lite djupare
över vad det är för psykologiska mekanismer som styr människornas (makthavarnas såväl som oppositionens och
opinionens) vilja att ta emot information
som inte överensstämmer med ens tidigare världsbild – en gammal insikt inom
psykologin.
519
En invändning man kan göra mot
Tuchman är att ifrågasätta hennes utgångspunkt för resonemanget – att den
amerikanska Vietnampolitiken var felaktig.
Låt oss ett ögonblick anta att den amerikanska Vietnampolitiken (i hög grad
upptrappad av John F Kennedy) i själva
verket hela tiden var riktig – även om
kriget till slut förlorades till följd av den
inrikespolitiska utvecklingen i USA.
Då skulle Barbara Tuchmans tes – att
mot dogmatism, fastslagna principer och
rädsla att förlora ansiktet slåss förnuftet
förgäves – kunna vara en förklaring till
att så många inom den allmänna opinionen i väst, i många fall förblindade av sitt
socialist-inspirerade USA-hat, gick på
den nordvietnamesiska desinformationen och i många fall blev dess redskap.
För det var väl trots alJt ändå Nordvietnam hela tiden – när hörde man senast talas om FNL?
Den enda vägen
Feldts s k Tredje väg – vare sig åtstramning eller stimulans – håller på att
bryta samman. Inflationen är inte på väg
nedåt. Den uppgiften återstår för en borgerlig regering. För att minska inflationen och få ned såväl budgetunderskott
som skattetryck kommer det att krävas
hårda besparingar i de offentliga utgifterna. Det kommer inte att bli populärt.
När olika grupper kommer att protestera mot nedskärningar och hårda tider
får den borgerliga regeringens svar bli
detta: Regeringens politik är den enda
vägen. Det finns ingen annan väg till
sund ekonomi, fast penningvärde och
520
stabila framsteg. Det vore trevligt om det
funnes någon annan väg men det gör det
inte. Regeringens politik är inte en trevlig väg- men det är den enda vägen.
Rune Molin
låter via sin pressekreterare meddela att
han inte har tid att låta sig intervjuas om
Scargill och den engelska gruvarqetarstrejken. Efter Stockholms-Tidningens
nedläggning fortsätter herr Molins varma
intresse för öppen debatt.
Dementimaskinen
Olof Palme fördömer, kräver avbön,
skrämmer och hans stab finner det all·
varligt att det ges ut böcker om den sov·
jetiska underrättelseverksamheten i Sve·
rige. Den socialdemokratiska ” dementimaskinen” sätts i rörelse mot Bertil Östergren för dennes bok om Olof Palmeen bok som är en i möjligaste mån nyanserad och objektiv skildring av Olof
Palmes person, möjliga bevekelse·
grunder och politiska insatser.