B O Bachter; Varför Sovjets forskning halkat efter
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BOBACHTER:
Varför Sovjets forskning halkat efter
Den ryska Kejserliga
Vetenskapsakademien var ettföredöme
för utlandet och kunskapsstandarden
var hög. Utrensningarna i samband med
oktoberrevolutionen och under
stalintiden drabbade emellertid
forskarna i hög grad. Då Stalin Lät flytta
Vetenskapsakademienfrån Leningrad
till Moskva och slog ihop den med den
ideologiska kommunistakademien
skadades själva den vetenskapliga
livsnerven. Trots att Chrustjov bröt
isoleringen är vetenskapssamhället
liksom Sovjetunionen märkligt isolerat
och hänvisat till egna resurser.
B O Bachter är en signatur med flerårig erfarenhet av Östeuropa som har
möjligheter att fortlöpande följa sovjetisk forskning.
Inom Sovjetunionen bildar polisen,
krigsmakten och vetenskapen tre självständiga maktblock – jättekroppar med
eget blodomlopp, där de priviligierade
får tillgång till mat, kläder, utbildning
och bättre bostäder för sig själv och sin
familj – en legaliserad from av korruption.
Toppen på vetenskapens maktpyramid utgörs av Akademia Nauk. Den hävdar med stolthet sin apostoliska succession från den Kejserliga Vetenskapsakademien i S:t Petersburg. Även den var en
elitistisk organisation, högt placerad på
Tsar-Rysslands sociala rangstege. Då
som nu var de flesta akademiledamö-
terna konservativa och kritiska mot radikala strömningar.
Antalet vetenskapsmän i Tsar-RyssJand var inte stort, uppskattningsvis
Il 000, varav flertalet bodde i eller utanför huvudstaden. Men kunskapsstandarden var hög och deras akademi åtnjöt ett
gott anseende i Europa. När Carl von
Linne var med om att grunda den svenska vetenskapsakademien använde han
den ryska som en av sina förebilder.
Linne blev f ö tidigt en av dess utländska
ledamöter.
Sten Lindroth framhåller att den Kejserliga Akademiens vitalitet var obestridlig, men lugn och harmoni präglade
den ingalunda. Petersburgs-akademien
var efter alla källor att döma en intrighåla av ovanliga mått. Lindroth skriver:
”De inkallade lärde blev osams och baktalade varandra; despotiska och ·ibland
inkompetenta direktörer, beroende av
hovgunsten, gjorde deras tillvaro osäker,
det kom till uppträdanden, avskedanden
och all sköns villervalla . . .”
Många vetenskapsmän deporterades
524
efter oktoberrevolutionen 1917. Andra
arresterades, ställdes inför ståndsrätt
och arkebuserades, som forskarna
V Koslovskij, N Lasarevskij, M Tjivinskij. Några emigrerade, som flygplanskonstruktören Igor Sikorskij, gerontologen V Korentjevskij – ofta kallad för
”åldringsforskningens fader”, sociologen P Sorokin, 1973 års vinnare av priset
i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels
minne Wassily Leontief samt kemisten
G B Kistjakovskij som blev vicepreses
vid den amerikanska vetenskapsakademien i Washington D C, samt president
Dwight Eisenhowers vetenskapliga rådgivare.
Guldåldern 1919-1929
Sovjetunionens grundare V I Lenin fastslog vid den åttonde partikongressen
1919 att: ”den industriella och ekonomiska utvecklingen fordrar att vi omedelbart och i stor omfattning utnyttjar de
experter inom vetenskap och teknologi
som vi ärvt från kapitalismen, trots att
de ofrånkomligen är inpyrda med borgerliga tänkesätt och normer.”
I avvaktan på att socialistiskt besjälade forskare skulle växa upp använde sig
den unga staten av de patriotiska forskare som överlevt revolutionen. Av de begränsade resurser som stod till Lenins
förfogande gav han hög prioritet åt vetenskap och teknik och förklarade att
forskningen var en hävstång i framåtskridandets tjänst.
Forskare fick ta över slott och herresäten som tillhört den likviderade ryska
aristokratin. En rad eleganta palats och
praktbyggnader i Moskva och Leningrad
ställdes till akademiens förfogande. Nya
institutioner skapades; under 1918 för
kemi, fysik och geolo~i, 1919 radiumoch optiska institut. Aret efter grundades institutet för röntgenologisk forskning och 1921 institutionen för matematik osv.
Omfattande publicitet gavs åt Sovjets
första nationella fysikerkongress. År
1920 grundades landets atomkommission
under ledning av akademiledamoten A F
Joffe.
1904 års nobelpristagare i medicin
Ivan P Pavlov fick obegränsade anslag
för sitt fortsatta arbete med matsmältningens fysiologi.
Den hårda satsningen på vetenskaplig
forskning och utveckling utan politiska
tyglar resulterade i en snabb utveckling.
Detta avspeglar tillväxten av avhandlingar och vetenskapliga uppsatser vilka fyrdubblades mellan 1921 och 1922 samt
åttadubblades 1923. Forskningsperioden
1922-1928 betecknas av historiker som
Medvedev som en guldålder. ·
Det är under den tiden som botanisten
Nikolaji I Vavilov formulerar sin banbrytande teori om växternas utveckling
och får resurser att vid sitt institut för
experimentell agronomi bygga upp världens största samling av kulturväxter.
Likt en sentida Linne sände Vavilov ut
sina läijungar till intressanta växtplatser
världen över. Avsikten var att genom
korsning få fram bättre odlingsväxter för
det sovjetiskajordbruket.
Samtidigt formulerar ärftlighetsforskaren S S Tjetverikov sina lagar om genetisk polymorfism och blir därigenom
grundaren av den experimentella populationsgenetiken.
Professor Nikolaj Koltsov, som undgått att bli arkebuserad med knapp marginall918, utvecklade sitt institut för experimentell biologi till ett forskningscentrum i cytogenetik. Hans biosyntesstudier utgör inledning till DNA-forskningen.
Listan på betydelsefulla upptäckter
under denna korta tid kan göras längre
med exempel från så olika forskningsfält
som astronomi, kemi, matematik och
geofysik. Experimentlustan, entusiasmen och viljan att återuppbygga ett sargat land var stor.
Stalins utrensningar
Situationen förändrades drastiskt 1929
då Josef Stalin genomförde sin första
stora utrensning. Än en gång kom den
ryska forskningen att åderlåtas. l själva
verket skadades själva den vetenskapliAvvikande forskare fördes till
Sibirien för ”praktiskt forskningsarbete”.
ga livsnerven. Fiender till arresterade
forklarade hela vetenskapsgrenar som
”borgerliga” och ”antisovjetiska”. De
utpekade stämplades med den arresterade forskarens namn, som exempelvis
”koltsoviter” efter den tidigare nämnde
genetikern Nikolaj Koltsov, som anklagades för ideologisk orenhet och deporterades till Sibiren där han avled 1942.
Men Trofirn D Lysenko, som lett kampanjen, upphöjdes till ledamot i tre akademier och hyllades som en proletär
bondeson vilken nått vetenskapens
högsta höjder. Lysenkos lära om att förvärvade egenskaper kan ärvas fram- 525
fördes under stalintiden som odiskutabel
sanning. Gigantiska växtförädlingsprojekt genomfördes på denna falska grund
med katastofala följder.
Ett av huvudmålen för Stalins utrensningar blev vetenskapsakademien. En
speciell kommission tillsattes som betecknade akademien som ”ett centrum
för kontrarevolutionär verksamhet mot
sovjetväldet”. Flera av akademiens ledamöter arresterades, presidiet upplöstes liksom biblioteket och förlaget. Institutionsledare arresterades eller avskedades och nya val av ledamöter utlystes.
Hittills hade akademien hållit sig politiskt neutral och dess ledamöter hade
undvikit att välja in forskare vilka samtidigt var medlemmar i kommunistpartiet.
Efter starka yttre påtryckningar tvangs
akademien att rösta in åtta partimedlemmar. De genomförde omfattande utrensningar – mer än 200 forskare arresterades eller avskedades.
Efter 1932 bröts i det närmaste alla
forskarkontakter mellan akademien och
omvärlden. Utlandsresor förbjöds även
för forskare vilka på grund av sin vetenskap var beroende av internationella
kontakter. Häxjakten som inletts av Stalin tog inte slut. Den fortsatte under
1940-talet i form av kritik mot ”borgerliga” vetenskapsmän. Då greps internationellt kända forskare som Lev D Landau – som så småningom skulle rehabiliteras och få 1962 års Nobelpris i fysik för
sina banbrytande teorier för kondenserad materia, särskilt flytande helium.
Andra förvisades som Nikolaj I Vavilov,
tidigare preses för lantbruksakademien,
liksom ärftlighetsforskaren G D Karpetjenko.
Z A Mendvedev skriver: ”. . . den
526
skövling av biologi, genetik och Iantbruksvetenskap som nådde sin kulmen
under Stalins terror, är att betrakta som
det dystraste kapitlet i den moderna vetenskapens historia …”
Akademien flyttades från Leningrad
till Moskva och slogs samman med den
ideologiska kommunistakademien. Genom ett dekret underställdes Akademia
Nauk regeringen och upphöjdes samtidigt till den centrala vetenskapliga institutionen i Sovjet.
Resultatet av Stalins utrensningar visade sig omgående inom den tillämpade
forskningen som exempelvis inom industritekniken. Lastbilar och traktorer
fortsatte att byggas efter 1936 års modell
år efter år. De begärda kvoterna uppfylldes visserligen av industrien, men
dess produkter förnyades inte. Konsekvenserna blev uppenbara vid krigsutbrottet. Den röda armens utrustning var
genomgående föråldrad, vilket är en av
förklaringarna till den tekniskt överlägsna tyska armens stora initialframgångar.
Vetenskapliga läger
Den sovjetiska krigsindustrins snabba
återhämtning är en märklig prestation
som lättast kan förklaras med sjaraga.
Det är ett slanguttryck som står för
”fängelse-forskningsanstalt”. De fängslade vetenskapsmän som överlevt Stalins stora terror hämtades ut från fångelser, gruvor och arbetsläger. De fördes
till nya läger i Sibirien som byggts samman med tekniska byråer och forskningsinstitut i tjänst för det Stora Fosterländska Kriget. Givetvis tillfördes de vetenskapliga lägren omfattande kunskap
från de allierade. Men bara efter några få
år hade den sovjetiska militärtekniken
återhämtat det mesta av det tyska försprånget. Samarbetet med vapenbrö-
derna fortsatte fram till 1945 då de amerikanska atombomberna över Japan för
Sovjetunionens del innebar böJjan till
det kalla kriget.
Vetenskap och teknik prioriterades för
att kunna skapa en kader av hängivna
forskare som skulle föra Sovjetunionen
ikapp och förbi den kapitalistiska delen
av världen. Akademien fick nya befogenheter. I de söndertrasade länderna i
Central- och Östeuropa, vilka efter JaltaUtländsk kritik uppfattades som
propagandautfall från kapitalistiska hetsgrupper.
konferensen blivit sovjetiskt intresseområde, omorganiserades forskningen. Den
centralstyrdes under respektive lands
vetenskapsakademi, som i sin tur underställdes Akademia Nauk i Moskva. Avvikande rumänska, ungerska och baltiska forskare fördes till Sibirien för ”praktiskt forskningsarbete”.
statsanslagen för vetenskap ökades i
Sovjetunionen. Genomsnittslönen för
forskare tredubblades. Vetenskapsmän
med familjer fick tillgång till livsmedel
och andra ransonerade konsumtionsvaror. Forskaren blev en viktig medborgare i samhället. Forskningen uppdelades i sektorer med toppstyrda ledare
med personligt ansvar för att de vetenskapliga planerna uppfylldes. Det ledande skiktet hade ”öppna konton” i statsbanken och fick använda obegränsat
med inhemsk och utländsk valuta.
Akademiledamoten Igor Kurtjatov var
en av dessa ledare med utomordentliga
maktbefogenheter. Hans uppdrag var att
framställa en sovjetisk atombomb på
kortast möjliga tid. Kurtjatov samlade
tillgängliga kärnfysiker såväl från Sovjet
som från de östeuropeiska länderna. I
Ural byggde han en plutoniumproducerande reaktor. Under hänsynslös press
och med ett minimum av säkerhetsföreskrifter lyckades Kurtjatov utlösa den
första sovjetiska kärnvapenexplosionen
någon månad före Stalins 70-årsdag.
Ett annat exempel på hård prioritering
ide sibiriska forskarlägren gäller utvecklingsprogrammet för militära raketer.
Denna hårda sektorssatsning innebar att
vissa områden kom i bakvatten som matematik och teoretisk fysik. Cybernetiken – vetenskapen om styrning och reglering – stämplades som ”reaktionär”
och avfördes från prioriteringslistan. Utvecklingen inom data och elektronik
kom att sacka efter. Det uppges att den
sovjetiska datortekniken beräknas ligga
två generationer efter den amerikanska.
Isoleringen från yttervärlden medförde att saklig utländsk kritik riktad mot
avarter som Lysenko-biologien av
många sovjetforskare uppfattades som
propagandautfall från kapitalistiska hetsgrupper.
Under Stalins sista år blossade antisemitismen upp mot judiska vetenskapsmän och kulminerade i den s k ”läkarkomplotten” , ett falsifikat vars konsekvenser överlevde Stalin.
Isoleringen bryts
Nikita Chrustjov bröt isoleringen och
öppnade forskningslägren för tusentals
527
vetenskapsmän. En av dem var A I Berg
som vid några och 60 år använde sin
prestige som återupprättad akademiledamot till att även återupprätta cybernetiken. Han påvisade behovet av forskning
inom detta grovt försummade område
och grundade ett vetenskapligt råd för
cybernetik och databehandling inom
Akademia Nauk.
Chrustjovs vetenskapliga strategi på-
minner om kejsar Mutsuhitos metoder
under Meiji-perioden (dåjapanerna i slutet av 1800-talet medvetet bröt sin isolering och kopierade valda delar av den
västerländska civilisationen). På Sovjetambassaden i Stockholm – liksom vid
de flesta andra av landets diplomatiska
poster – utökades representationen med
en ”teknisk attache” och en ”jordbruksattache” . Avtal om vetenskapligt utbyte
upprättades med akademier i väst. Sovjetiska delegationer böljade resa västerut för att studera forskningsprojekt.
Översättningsavdelningen vid Akademia
Nauk gjordes om till ett allsovjetiskt institut som trots sina brister stimulerade
de tidigare isolerade sovjetforskarna.
Engelska infördes och i slutet av 1960-
talet kunde de flesta vetenskapsmännen
läsa engelsk text.
Eftersom Sovjetunionen då ännu inte
hade anslutit sig till den internationella
patentunionen kopierades åtskilliga utländska vetenskapliga instrument. Detta
innebar att den teknologiska klyftan fortsatte att vidgas. Ty den västerländska
tekniska utvecklingen fortsatte medan
den kopierade produkten i Sovjet kom
att halka flera generationer efter.
Under denna tid genomfördes två stora vetenskapliga reformer. Först och
främst bromsades Akademia Nauks
528
snabba tillväxt inom tillämpad vetenskap. Av akademiens forskningsinstitut
utlokaliserades 50 %. Vidare anmodades
akademien att i fortsättningen koncentrera sig på grundvetenskap. För det
andra genomfördes ett stort decentraliseringsprogram; viss forskning utlokaliserades till eftersatta regioner som Sibirien och Kazakhstan.
Akademigorodok
Väldiga resurser anslogs för att nära Novosibirsk, ovanför floden Ob bygga Akademigorodok, akademistaden. Under
1958 byggdes här 20 forskningsinstitutioner, verkstäder, ett universitet, en teaterscen för Bolshoi samt köpcentrum
och bostäder för 60 000 personer vars genomsnittsålder var 33. Några av Akademia Nauks ”stora namn” flyttades hit,
som exempelvis fysikern M A Lavrentiev, matematikern S A Sobolev och geologen S A Christianovitj. Anläggningen
gjordes till en fristående filial till vetenskapsakademien i Moskva och fick mandat att utveckla det potentiellt så rika
Sibirien. Men då området efter några få
år böJjade blomstra och locka till sig tusentals vetenskapsmän ingrep Chrustjov
(som var skeptisk till Akademia Nauk).
Han beslöt att köldtillägget – som uppgått till mellan 50 och 100 % av baslönen
– skulle avskaffas för att stödja den solidariska lönesättningen. Visserligen bröts
härigenom tillströmningen av skolad arbetskraft till Sibirien. Men det hindrar
inte att åtskillig intressant forskning
gjorts i Akademigorodok.
Utlokaliseringen ledde till anmärkningsvärda framgångar som exempelvis
bomullsuppodlingen av Hungersteppen
och anläggningen av en konstbevattnad
jordbruksregion kring Tashkent. Men
den regionala satsningen har ökat de
icke-ryska områdenas gamla krav att få
utveckla såväl särdrag som ekonomi.
Det är inte enbart i de muslimska unionsrepublikerna som förryskningsprocessen
har mattats av. Tendensen är densamma
i de sydvästliga och västliga gränsrepublikerna Armenien, Georgien, Ukraina,
Vitryssland och Baltikum.
I avsikt att bromsa de regionala kraven betonar Moskva vikten av att sluta
upp bakom den all-sovjetiska forskningen. Dessutom driver Akademia Nauks
Två ideologiska linjer: antisemitismen och antiamerikanismen
ideologiska cell två ideologiska linjer:
antisemitismen och antiamerikanismen.
Diskriminering
Antisemitismen är lika gammal som det
ryska ordet pogrom. Den minskade under revolutionen. Men eftersom judarna
i Tsar-Ryssland förbjudits att fritt välja
yrke kom de att övervägande ägna sig åt
intellektuell verksamhet. De har spelat
en framträdande roll i sovjetisk vetenskap. År 1948 var en tredjedel av studenterna vid Moskva-universitetet judar.
Stalin ändrade denna proportion drastiskt och 1976 var motsvarande siffra
l,4 % (Den låga siffran beror mindre
på utvandring eller förflyttning från
Moskva-regionen men mer på att judar
särbehandlas vid inträdesproven där de
bevisligen utsätts för diskriminering).
Antisemitismen är speciellt märkbar
inom fysik och matematik. Nyligen förklarade en ledamot av Akademia Nauks
matematiska klass att den sovjetiska matematiken nu är i det närmaste judefri.
Även i det övriga Östeuropa har antisemitismen djupa rötter. Polacker, letter,
rumäner och ungrare har på olika sätt
hindratjudiska forskare att arbeta på lika
villkor.
Den andra propagandalinjen är riktad
mot USA. Den genomsyrar de officiella
uttalandena och återkommer i officiella
trycksaker.
Kampanjen är giftig, elak och kontinuerlig. Akademiideologerna hävdar att ett
exempel på USA:s sanna väsen är president Reagans s k sommarskämt (då han
vid ett röstprov i en TV-studio sa att
Sovjetunionen borde förbjudas och att
USA-bombplan borde radera ut landet).
Ständigt återkommer samma budskap:
USA är inte enbart en konkurrerande
superstat – USA är också Sovjetunionens fiende.
Trots sitt stora antal forskare har Sovjet halkat efter inom flera viktiga vetenskapsområden som exempelvis inom
bögteknologien. Elektronik kan kopieras
och vidareutvecklas. Men möjligheterna
är mikroskopiskt små att högteknologien
529
skall kunna komma i fatt och gå förbi i
Sovjetsamhället som är så slutet att där
inte ens finns telefonkataloger att tillgå.
Sannolikt kommer Sovjetunionen fortsätta att tappa mark inom flera vetenskapsgrenar. Visserligen är Akademia
Nauks väldiga maktpyramid stabil, men
dess hierarkiska struktur motverkar
snabba förändringar. Vetenskapssamhället är liksom Sovjetunionen märkligt
isolerat samt hänvisat till egna resurser.
LITTERATUR
E. Allworth (red): Soviet nationality problems,
New York 1971
L. R. Graham: The Soviet Academy of Sciences
and the Communist Party, 1927-32, Princeton
1967
J. Huxley: Sovjet och vetenskapen, Lund 1951
B. Kalnins: Der sowjetische Propagandastaat,
Köln 1964
M. V. Keldish (red): Science in the USSR, Moscow 1972
S. Lindroth: Vetenskapsakademiens Historia
1739-1818, Stockholm 1967
N. A. L. Omonov: Scientiftc-technical progress
and the revolution in mi/itary Affairs, Washington 1974
Z. A. Medvedev: Vetenskap i Sovjet, Stockholm
1979 .
T. H. Rigby: Lenin’s government 1917-22, Cambridge 1979
I. E. Vorozejkia: Sovietskaja intelligencija,
Moskva 1968
Varför Sovjets forskning halkat efter
Den ryska Kejserliga
Vetenskapsakademien var ettföredöme
för utlandet och kunskapsstandarden
var hög. Utrensningarna i samband med
oktoberrevolutionen och under
stalintiden drabbade emellertid
forskarna i hög grad. Då Stalin Lät flytta
Vetenskapsakademienfrån Leningrad
till Moskva och slog ihop den med den
ideologiska kommunistakademien
skadades själva den vetenskapliga
livsnerven. Trots att Chrustjov bröt
isoleringen är vetenskapssamhället
liksom Sovjetunionen märkligt isolerat
och hänvisat till egna resurser.
B O Bachter är en signatur med flerårig erfarenhet av Östeuropa som har
möjligheter att fortlöpande följa sovjetisk forskning.
Inom Sovjetunionen bildar polisen,
krigsmakten och vetenskapen tre självständiga maktblock – jättekroppar med
eget blodomlopp, där de priviligierade
får tillgång till mat, kläder, utbildning
och bättre bostäder för sig själv och sin
familj – en legaliserad from av korruption.
Toppen på vetenskapens maktpyramid utgörs av Akademia Nauk. Den hävdar med stolthet sin apostoliska succession från den Kejserliga Vetenskapsakademien i S:t Petersburg. Även den var en
elitistisk organisation, högt placerad på
Tsar-Rysslands sociala rangstege. Då
som nu var de flesta akademiledamö-
terna konservativa och kritiska mot radikala strömningar.
Antalet vetenskapsmän i Tsar-RyssJand var inte stort, uppskattningsvis
Il 000, varav flertalet bodde i eller utanför huvudstaden. Men kunskapsstandarden var hög och deras akademi åtnjöt ett
gott anseende i Europa. När Carl von
Linne var med om att grunda den svenska vetenskapsakademien använde han
den ryska som en av sina förebilder.
Linne blev f ö tidigt en av dess utländska
ledamöter.
Sten Lindroth framhåller att den Kejserliga Akademiens vitalitet var obestridlig, men lugn och harmoni präglade
den ingalunda. Petersburgs-akademien
var efter alla källor att döma en intrighåla av ovanliga mått. Lindroth skriver:
”De inkallade lärde blev osams och baktalade varandra; despotiska och ·ibland
inkompetenta direktörer, beroende av
hovgunsten, gjorde deras tillvaro osäker,
det kom till uppträdanden, avskedanden
och all sköns villervalla . . .”
Många vetenskapsmän deporterades
524
efter oktoberrevolutionen 1917. Andra
arresterades, ställdes inför ståndsrätt
och arkebuserades, som forskarna
V Koslovskij, N Lasarevskij, M Tjivinskij. Några emigrerade, som flygplanskonstruktören Igor Sikorskij, gerontologen V Korentjevskij – ofta kallad för
”åldringsforskningens fader”, sociologen P Sorokin, 1973 års vinnare av priset
i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels
minne Wassily Leontief samt kemisten
G B Kistjakovskij som blev vicepreses
vid den amerikanska vetenskapsakademien i Washington D C, samt president
Dwight Eisenhowers vetenskapliga rådgivare.
Guldåldern 1919-1929
Sovjetunionens grundare V I Lenin fastslog vid den åttonde partikongressen
1919 att: ”den industriella och ekonomiska utvecklingen fordrar att vi omedelbart och i stor omfattning utnyttjar de
experter inom vetenskap och teknologi
som vi ärvt från kapitalismen, trots att
de ofrånkomligen är inpyrda med borgerliga tänkesätt och normer.”
I avvaktan på att socialistiskt besjälade forskare skulle växa upp använde sig
den unga staten av de patriotiska forskare som överlevt revolutionen. Av de begränsade resurser som stod till Lenins
förfogande gav han hög prioritet åt vetenskap och teknik och förklarade att
forskningen var en hävstång i framåtskridandets tjänst.
Forskare fick ta över slott och herresäten som tillhört den likviderade ryska
aristokratin. En rad eleganta palats och
praktbyggnader i Moskva och Leningrad
ställdes till akademiens förfogande. Nya
institutioner skapades; under 1918 för
kemi, fysik och geolo~i, 1919 radiumoch optiska institut. Aret efter grundades institutet för röntgenologisk forskning och 1921 institutionen för matematik osv.
Omfattande publicitet gavs åt Sovjets
första nationella fysikerkongress. År
1920 grundades landets atomkommission
under ledning av akademiledamoten A F
Joffe.
1904 års nobelpristagare i medicin
Ivan P Pavlov fick obegränsade anslag
för sitt fortsatta arbete med matsmältningens fysiologi.
Den hårda satsningen på vetenskaplig
forskning och utveckling utan politiska
tyglar resulterade i en snabb utveckling.
Detta avspeglar tillväxten av avhandlingar och vetenskapliga uppsatser vilka fyrdubblades mellan 1921 och 1922 samt
åttadubblades 1923. Forskningsperioden
1922-1928 betecknas av historiker som
Medvedev som en guldålder. ·
Det är under den tiden som botanisten
Nikolaji I Vavilov formulerar sin banbrytande teori om växternas utveckling
och får resurser att vid sitt institut för
experimentell agronomi bygga upp världens största samling av kulturväxter.
Likt en sentida Linne sände Vavilov ut
sina läijungar till intressanta växtplatser
världen över. Avsikten var att genom
korsning få fram bättre odlingsväxter för
det sovjetiskajordbruket.
Samtidigt formulerar ärftlighetsforskaren S S Tjetverikov sina lagar om genetisk polymorfism och blir därigenom
grundaren av den experimentella populationsgenetiken.
Professor Nikolaj Koltsov, som undgått att bli arkebuserad med knapp marginall918, utvecklade sitt institut för experimentell biologi till ett forskningscentrum i cytogenetik. Hans biosyntesstudier utgör inledning till DNA-forskningen.
Listan på betydelsefulla upptäckter
under denna korta tid kan göras längre
med exempel från så olika forskningsfält
som astronomi, kemi, matematik och
geofysik. Experimentlustan, entusiasmen och viljan att återuppbygga ett sargat land var stor.
Stalins utrensningar
Situationen förändrades drastiskt 1929
då Josef Stalin genomförde sin första
stora utrensning. Än en gång kom den
ryska forskningen att åderlåtas. l själva
verket skadades själva den vetenskapliAvvikande forskare fördes till
Sibirien för ”praktiskt forskningsarbete”.
ga livsnerven. Fiender till arresterade
forklarade hela vetenskapsgrenar som
”borgerliga” och ”antisovjetiska”. De
utpekade stämplades med den arresterade forskarens namn, som exempelvis
”koltsoviter” efter den tidigare nämnde
genetikern Nikolaj Koltsov, som anklagades för ideologisk orenhet och deporterades till Sibiren där han avled 1942.
Men Trofirn D Lysenko, som lett kampanjen, upphöjdes till ledamot i tre akademier och hyllades som en proletär
bondeson vilken nått vetenskapens
högsta höjder. Lysenkos lära om att förvärvade egenskaper kan ärvas fram- 525
fördes under stalintiden som odiskutabel
sanning. Gigantiska växtförädlingsprojekt genomfördes på denna falska grund
med katastofala följder.
Ett av huvudmålen för Stalins utrensningar blev vetenskapsakademien. En
speciell kommission tillsattes som betecknade akademien som ”ett centrum
för kontrarevolutionär verksamhet mot
sovjetväldet”. Flera av akademiens ledamöter arresterades, presidiet upplöstes liksom biblioteket och förlaget. Institutionsledare arresterades eller avskedades och nya val av ledamöter utlystes.
Hittills hade akademien hållit sig politiskt neutral och dess ledamöter hade
undvikit att välja in forskare vilka samtidigt var medlemmar i kommunistpartiet.
Efter starka yttre påtryckningar tvangs
akademien att rösta in åtta partimedlemmar. De genomförde omfattande utrensningar – mer än 200 forskare arresterades eller avskedades.
Efter 1932 bröts i det närmaste alla
forskarkontakter mellan akademien och
omvärlden. Utlandsresor förbjöds även
för forskare vilka på grund av sin vetenskap var beroende av internationella
kontakter. Häxjakten som inletts av Stalin tog inte slut. Den fortsatte under
1940-talet i form av kritik mot ”borgerliga” vetenskapsmän. Då greps internationellt kända forskare som Lev D Landau – som så småningom skulle rehabiliteras och få 1962 års Nobelpris i fysik för
sina banbrytande teorier för kondenserad materia, särskilt flytande helium.
Andra förvisades som Nikolaj I Vavilov,
tidigare preses för lantbruksakademien,
liksom ärftlighetsforskaren G D Karpetjenko.
Z A Mendvedev skriver: ”. . . den
526
skövling av biologi, genetik och Iantbruksvetenskap som nådde sin kulmen
under Stalins terror, är att betrakta som
det dystraste kapitlet i den moderna vetenskapens historia …”
Akademien flyttades från Leningrad
till Moskva och slogs samman med den
ideologiska kommunistakademien. Genom ett dekret underställdes Akademia
Nauk regeringen och upphöjdes samtidigt till den centrala vetenskapliga institutionen i Sovjet.
Resultatet av Stalins utrensningar visade sig omgående inom den tillämpade
forskningen som exempelvis inom industritekniken. Lastbilar och traktorer
fortsatte att byggas efter 1936 års modell
år efter år. De begärda kvoterna uppfylldes visserligen av industrien, men
dess produkter förnyades inte. Konsekvenserna blev uppenbara vid krigsutbrottet. Den röda armens utrustning var
genomgående föråldrad, vilket är en av
förklaringarna till den tekniskt överlägsna tyska armens stora initialframgångar.
Vetenskapliga läger
Den sovjetiska krigsindustrins snabba
återhämtning är en märklig prestation
som lättast kan förklaras med sjaraga.
Det är ett slanguttryck som står för
”fängelse-forskningsanstalt”. De fängslade vetenskapsmän som överlevt Stalins stora terror hämtades ut från fångelser, gruvor och arbetsläger. De fördes
till nya läger i Sibirien som byggts samman med tekniska byråer och forskningsinstitut i tjänst för det Stora Fosterländska Kriget. Givetvis tillfördes de vetenskapliga lägren omfattande kunskap
från de allierade. Men bara efter några få
år hade den sovjetiska militärtekniken
återhämtat det mesta av det tyska försprånget. Samarbetet med vapenbrö-
derna fortsatte fram till 1945 då de amerikanska atombomberna över Japan för
Sovjetunionens del innebar böJjan till
det kalla kriget.
Vetenskap och teknik prioriterades för
att kunna skapa en kader av hängivna
forskare som skulle föra Sovjetunionen
ikapp och förbi den kapitalistiska delen
av världen. Akademien fick nya befogenheter. I de söndertrasade länderna i
Central- och Östeuropa, vilka efter JaltaUtländsk kritik uppfattades som
propagandautfall från kapitalistiska hetsgrupper.
konferensen blivit sovjetiskt intresseområde, omorganiserades forskningen. Den
centralstyrdes under respektive lands
vetenskapsakademi, som i sin tur underställdes Akademia Nauk i Moskva. Avvikande rumänska, ungerska och baltiska forskare fördes till Sibirien för ”praktiskt forskningsarbete”.
statsanslagen för vetenskap ökades i
Sovjetunionen. Genomsnittslönen för
forskare tredubblades. Vetenskapsmän
med familjer fick tillgång till livsmedel
och andra ransonerade konsumtionsvaror. Forskaren blev en viktig medborgare i samhället. Forskningen uppdelades i sektorer med toppstyrda ledare
med personligt ansvar för att de vetenskapliga planerna uppfylldes. Det ledande skiktet hade ”öppna konton” i statsbanken och fick använda obegränsat
med inhemsk och utländsk valuta.
Akademiledamoten Igor Kurtjatov var
en av dessa ledare med utomordentliga
maktbefogenheter. Hans uppdrag var att
framställa en sovjetisk atombomb på
kortast möjliga tid. Kurtjatov samlade
tillgängliga kärnfysiker såväl från Sovjet
som från de östeuropeiska länderna. I
Ural byggde han en plutoniumproducerande reaktor. Under hänsynslös press
och med ett minimum av säkerhetsföreskrifter lyckades Kurtjatov utlösa den
första sovjetiska kärnvapenexplosionen
någon månad före Stalins 70-årsdag.
Ett annat exempel på hård prioritering
ide sibiriska forskarlägren gäller utvecklingsprogrammet för militära raketer.
Denna hårda sektorssatsning innebar att
vissa områden kom i bakvatten som matematik och teoretisk fysik. Cybernetiken – vetenskapen om styrning och reglering – stämplades som ”reaktionär”
och avfördes från prioriteringslistan. Utvecklingen inom data och elektronik
kom att sacka efter. Det uppges att den
sovjetiska datortekniken beräknas ligga
två generationer efter den amerikanska.
Isoleringen från yttervärlden medförde att saklig utländsk kritik riktad mot
avarter som Lysenko-biologien av
många sovjetforskare uppfattades som
propagandautfall från kapitalistiska hetsgrupper.
Under Stalins sista år blossade antisemitismen upp mot judiska vetenskapsmän och kulminerade i den s k ”läkarkomplotten” , ett falsifikat vars konsekvenser överlevde Stalin.
Isoleringen bryts
Nikita Chrustjov bröt isoleringen och
öppnade forskningslägren för tusentals
527
vetenskapsmän. En av dem var A I Berg
som vid några och 60 år använde sin
prestige som återupprättad akademiledamot till att även återupprätta cybernetiken. Han påvisade behovet av forskning
inom detta grovt försummade område
och grundade ett vetenskapligt råd för
cybernetik och databehandling inom
Akademia Nauk.
Chrustjovs vetenskapliga strategi på-
minner om kejsar Mutsuhitos metoder
under Meiji-perioden (dåjapanerna i slutet av 1800-talet medvetet bröt sin isolering och kopierade valda delar av den
västerländska civilisationen). På Sovjetambassaden i Stockholm – liksom vid
de flesta andra av landets diplomatiska
poster – utökades representationen med
en ”teknisk attache” och en ”jordbruksattache” . Avtal om vetenskapligt utbyte
upprättades med akademier i väst. Sovjetiska delegationer böljade resa västerut för att studera forskningsprojekt.
Översättningsavdelningen vid Akademia
Nauk gjordes om till ett allsovjetiskt institut som trots sina brister stimulerade
de tidigare isolerade sovjetforskarna.
Engelska infördes och i slutet av 1960-
talet kunde de flesta vetenskapsmännen
läsa engelsk text.
Eftersom Sovjetunionen då ännu inte
hade anslutit sig till den internationella
patentunionen kopierades åtskilliga utländska vetenskapliga instrument. Detta
innebar att den teknologiska klyftan fortsatte att vidgas. Ty den västerländska
tekniska utvecklingen fortsatte medan
den kopierade produkten i Sovjet kom
att halka flera generationer efter.
Under denna tid genomfördes två stora vetenskapliga reformer. Först och
främst bromsades Akademia Nauks
528
snabba tillväxt inom tillämpad vetenskap. Av akademiens forskningsinstitut
utlokaliserades 50 %. Vidare anmodades
akademien att i fortsättningen koncentrera sig på grundvetenskap. För det
andra genomfördes ett stort decentraliseringsprogram; viss forskning utlokaliserades till eftersatta regioner som Sibirien och Kazakhstan.
Akademigorodok
Väldiga resurser anslogs för att nära Novosibirsk, ovanför floden Ob bygga Akademigorodok, akademistaden. Under
1958 byggdes här 20 forskningsinstitutioner, verkstäder, ett universitet, en teaterscen för Bolshoi samt köpcentrum
och bostäder för 60 000 personer vars genomsnittsålder var 33. Några av Akademia Nauks ”stora namn” flyttades hit,
som exempelvis fysikern M A Lavrentiev, matematikern S A Sobolev och geologen S A Christianovitj. Anläggningen
gjordes till en fristående filial till vetenskapsakademien i Moskva och fick mandat att utveckla det potentiellt så rika
Sibirien. Men då området efter några få
år böJjade blomstra och locka till sig tusentals vetenskapsmän ingrep Chrustjov
(som var skeptisk till Akademia Nauk).
Han beslöt att köldtillägget – som uppgått till mellan 50 och 100 % av baslönen
– skulle avskaffas för att stödja den solidariska lönesättningen. Visserligen bröts
härigenom tillströmningen av skolad arbetskraft till Sibirien. Men det hindrar
inte att åtskillig intressant forskning
gjorts i Akademigorodok.
Utlokaliseringen ledde till anmärkningsvärda framgångar som exempelvis
bomullsuppodlingen av Hungersteppen
och anläggningen av en konstbevattnad
jordbruksregion kring Tashkent. Men
den regionala satsningen har ökat de
icke-ryska områdenas gamla krav att få
utveckla såväl särdrag som ekonomi.
Det är inte enbart i de muslimska unionsrepublikerna som förryskningsprocessen
har mattats av. Tendensen är densamma
i de sydvästliga och västliga gränsrepublikerna Armenien, Georgien, Ukraina,
Vitryssland och Baltikum.
I avsikt att bromsa de regionala kraven betonar Moskva vikten av att sluta
upp bakom den all-sovjetiska forskningen. Dessutom driver Akademia Nauks
Två ideologiska linjer: antisemitismen och antiamerikanismen
ideologiska cell två ideologiska linjer:
antisemitismen och antiamerikanismen.
Diskriminering
Antisemitismen är lika gammal som det
ryska ordet pogrom. Den minskade under revolutionen. Men eftersom judarna
i Tsar-Ryssland förbjudits att fritt välja
yrke kom de att övervägande ägna sig åt
intellektuell verksamhet. De har spelat
en framträdande roll i sovjetisk vetenskap. År 1948 var en tredjedel av studenterna vid Moskva-universitetet judar.
Stalin ändrade denna proportion drastiskt och 1976 var motsvarande siffra
l,4 % (Den låga siffran beror mindre
på utvandring eller förflyttning från
Moskva-regionen men mer på att judar
särbehandlas vid inträdesproven där de
bevisligen utsätts för diskriminering).
Antisemitismen är speciellt märkbar
inom fysik och matematik. Nyligen förklarade en ledamot av Akademia Nauks
matematiska klass att den sovjetiska matematiken nu är i det närmaste judefri.
Även i det övriga Östeuropa har antisemitismen djupa rötter. Polacker, letter,
rumäner och ungrare har på olika sätt
hindratjudiska forskare att arbeta på lika
villkor.
Den andra propagandalinjen är riktad
mot USA. Den genomsyrar de officiella
uttalandena och återkommer i officiella
trycksaker.
Kampanjen är giftig, elak och kontinuerlig. Akademiideologerna hävdar att ett
exempel på USA:s sanna väsen är president Reagans s k sommarskämt (då han
vid ett röstprov i en TV-studio sa att
Sovjetunionen borde förbjudas och att
USA-bombplan borde radera ut landet).
Ständigt återkommer samma budskap:
USA är inte enbart en konkurrerande
superstat – USA är också Sovjetunionens fiende.
Trots sitt stora antal forskare har Sovjet halkat efter inom flera viktiga vetenskapsområden som exempelvis inom
bögteknologien. Elektronik kan kopieras
och vidareutvecklas. Men möjligheterna
är mikroskopiskt små att högteknologien
529
skall kunna komma i fatt och gå förbi i
Sovjetsamhället som är så slutet att där
inte ens finns telefonkataloger att tillgå.
Sannolikt kommer Sovjetunionen fortsätta att tappa mark inom flera vetenskapsgrenar. Visserligen är Akademia
Nauks väldiga maktpyramid stabil, men
dess hierarkiska struktur motverkar
snabba förändringar. Vetenskapssamhället är liksom Sovjetunionen märkligt
isolerat samt hänvisat till egna resurser.
LITTERATUR
E. Allworth (red): Soviet nationality problems,
New York 1971
L. R. Graham: The Soviet Academy of Sciences
and the Communist Party, 1927-32, Princeton
1967
J. Huxley: Sovjet och vetenskapen, Lund 1951
B. Kalnins: Der sowjetische Propagandastaat,
Köln 1964
M. V. Keldish (red): Science in the USSR, Moscow 1972
S. Lindroth: Vetenskapsakademiens Historia
1739-1818, Stockholm 1967
N. A. L. Omonov: Scientiftc-technical progress
and the revolution in mi/itary Affairs, Washington 1974
Z. A. Medvedev: Vetenskap i Sovjet, Stockholm
1979 .
T. H. Rigby: Lenin’s government 1917-22, Cambridge 1979
I. E. Vorozejkia: Sovietskaja intelligencija,
Moskva 1968