Andres Küng; Sovjet ökar trycket mot balterna
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
ANDRES KUNG:
Sovjet ökar trycket mot balterna
Ryssarna håller på att ta över Tallinn
och östra Estland. De utgör nu 27% av
befolkningen i Estland. Barnenfår lära
sig ryska redan i förskolan. Det skärpta
förryskningstrycket har bidragit till en
rad ungdomsprotester under senare år.
En del av demonstranterna harfängslats
och spärrats in på mentalsjukhus.
Andres Kung som ärfödd i Sverige av
estniska flyktingföräldrar har utgivit
omkring 35 böcker på svenska, senast
” Balticu_m lever”. Han är medlem av
Folkpartiets partistyrelse och ordfö-
rande för Svenska sektionen av den
antitotalitära motståndsorganisationen Resistance International.
– Man kan knappt tala om östra Estland
som estniskt land längre. Det är inte vårt
land mer än till namnet, till gagnet är det
redan en del av Ryssland. Samma sak
med (huvudstaden) Tallinn, som ryssarna redan håller på att ta över. Under
den nye partiordföranden Karl Vaino
tycks man på allvar ha tagit itu med au
förinta den estniska folkspillran!
Så dramatiskt formulerade sig den biträdande kulturministern i Estland,
Aarne Vahtra, sedan han hoppat av i
väst för drygt ett år sedan. En lika dyster
bild gav den estniske justitieministerns
förre medhjälpare Valdo Randpere och
hans hustru, popsångerskan Leila Miller, efter sitt omskrivna avhopp i somras. Enligt dem ser våra baltiska grannfolk förryskningen och ofriheten, miljö-
förstöringen och militariseringen som de
största hoten mot sin framtid.
Förryskningen
Inflyttningen av ryssar till de baltiska republikerna är varje år större än det inhemska födelseöverskottet. Enligt den
senaste sovjetiska folkräkningen har förryskningen nått längst i Lettland. Där
var bara 53,7 procent av befolkningen
letter år 1979. Esterna utgjorde samma
år 64,7 procent av befolkningen i Estland, medan litauerna hållit sin andel
kring 80 procent i Litauen.
Ryssarnas andel av befolkningen har
sedan självständighetstiden ökat från 4
till 27 procent i Estland, från Il till 32
procent i Lettland och från 3 till 9 procent i Litauen.
Ryssarnas andel och antal är alltså
störst i Lettland, följt av Estland och
Litauen. Det finns fler ryssar i Lettland
Befolkningsfördelning Baltikum 1980
Totalt Inhemsk %
Estland 1465000 948000 64,7
Lettland 2503000 1344000 53,7
Litauen 3712000 2712000 80,0
ån i de båda andra baltiska republikerna
tillsammans. Och det bor över en halv
miljon fler ryssar i det lilla Lettland nu
ån under mellankrigstiden, då Lettland
och de båda andra baltiska republikerna
var självständiga stater.
Massinvandringen av ryssar har ingalunda medfört att balterna blivit ryssar,
snarare tvärtom. Det antyddes även av
den senaste folkräkningen. Enligt den
skulle andelen ester som behärskar ryska som andra språk under sjuttiotalet ha
minskat från 29 till 24 procent av alla
ester.
Kunskaperna i ryska kan dock knappast ha minskat under ett årtionde, då
ryska varit ett obligatoriskt språk i alla
estniska skolor (vid sidan av det inhemska språket, estniskan). Folkräkningens
sensationella uppgifter bekräftar bara
det baltiska främlingsskapet inför allt
ryskt. De flesta balter tycks se också
enskilda ryssar och deras språk som
symboler för den sovjetiska ockupationsmakten och behandla dem därefter.
Uppgiften att esterna skulle varit det
enda folk i hela Sovjet vars kunskaper i
ryska minskat under sjuttiotalet, kunde
väntas leda till ett skärpt förryskningstryck från myndigheternas sida. Så har
också blivit fallet.
531
Ryssar % Övriga
409000 27,9 Ukrainare
vitryssar mfl
821000 32,8 Ukrainare
vitryssar mfl
303000 8,9 Ukrainare
vitryssar mfl
Hösten 1980 nåddes jag av en utsmugglad kopia av ett dokument som undertecknats av den estländske partichefen, den rysslandsfödde Karl Vaino. Det
innehöll detaljerade föreskrifter för hur
det ryska språkets ställning skulle stärkas i undervisning och kulturliv. Bland
annat skulle alla klasser med fler än 25
elever delas itu vid undervisning i ryska,
antalet klasser med ryskspråkig dominans i undervisningen ökas samt ryska
språkets andel i republikens kulturliv
stärkas.
”Lokala ryskspråkiga författare skall
allsidigt gynnas, ryska operor och
dramer skall framföras på originalsprå-
ket, körers och solisters repertoarer ska
kompletteras med ryskspråkiga verk,
ryska teatrar och konstnärliga kollektiv
ska systematiskt inbjudas att besöka republiken, sammankomster skall arrangeras med den ryska och andra sovjetrepublikers mest uppmärksammade kulturpersoner osv” står det bland annat i
dokumentet.
– I mitt program måste jag ständigt ha
med minst 40 procent ryska sånger från
sovjetisk tid, bekräftade den avhoppade sångerskan Leila Miller. Det spelade ingen roll hur lite jag och min publik
tyckte om det. De ryska sångerna måste
532
vara med ändå.
I skolorna började man från och med
vårterminen 1981 undervisa estniska
barn i ryska redan från första klass. Undervisningen omfattade fyra timmar i
veckan. Numera börjar ryskan redan i
förskolan.
Brevet från de 40
Det skärpta förryskningstrycket inom
olika områden har bidragit till en rad
ungdomsprotester under senare år. Hösten 1980 drog tusentals ungdomar genom
Tallions gator och skanderade slagord
som ”Frihet åt Estland!”, ”Sovjet ut ur
Estland!” och ”Mer kött, färre ryssar!”
När säkerhetsorganen svarade med att
fångsia en del av de demonstrerande
ungdomarna och spärra in dem på mentalsjukhus, skrev 40 ledande kulturutövare i Estland ett brev till myndigheterna. De vädjade till makthavarna att inte
bara straffa ungdomarna utan också att
förstå och försöka undanröja orsakerna
till deras och många andras missnöje.
”Missnöjet har orsakats av många socioekonomiska svårigheter, som man
inte kunnat klara av ”skrev de 40 bland
annat”. Bakgrunden är de konflikter
som uppstår på ytan (köerna i affärerna,
bristen på konsumtionsvaror och livsmedel samt deras sneda fördelning) som bidrar till alkoholism, brottslighet, bristande sammanhållning i familjerna och
andra förödande företeelser. Till dessa
konflikter läggs i Estland de folkrättsliga
förbindelserna som inte rättats till”.
Den senare meningen syftar förmodligen på förhållandet mellan esterna och
de ryska invandrarna. De fyrtio brevskrivarna menar att de nationella motsättningarna blivit särskilt svåra att lösa,
därför att de aldrig får diskuteras öppet.
De vill få garantier för att esterna ska ”få
behålla det sista ordet om sitt lands och
sitt folks framtid”. Därför vill de inte att
allunionella ministerier i det fjärran
Moskva enväldigt ska kunna avgöra det
estniska folkets livsfrågor. Sist men inte
minst anser de att politiken inte ska utformas enbart från snävt ekonomiska utgångspunkter som hittills utan ta större
hänsyn till sociala, psykologiska och
ekologiska förhållanden.
Rika rådsrepubliker – fattiga folk
Estland, Lettland och Litauen spelar
idag viktiga roller inom flera grenar av
sovjetiskt näringsliv. Estland har stora
tillgångar på oljeskiffer, som används för
att utvinna elkraft också för Leningradområdet. Vidare tillverkas i Estland stora eltransformatorer och andra elektriska apparater, bilmotorer, radioapparater, textilier, choklad med mera.
Från Lettland kommer var fjärde järnvägsvagn, var sjätte spårvagn, var sjunde dieselmotor och tvättmaskin samt var
nionde glödlampa i hela Sovjet.
Litauen är minst industrialiserat av de
tre baltiska republikerna, men tillverkar
ändå en rad viktiga industrivaror för hela
unionen, t ex vart tredje elektriskt lödinstrument.
Estland, Lettland och Litauen är fortfarande de rikaste rådsrepublikerna -eller de minst fattiga – inom Sovjetunionens ram. Nationalinkomsten per invå-
nare var i början av åttiotalet mer än en
fjärdedel högre i Estland och Lettland än
genomsnittet för hela Sovjet. Litauen
var inte långt efter sina baltiska grannrepubliker.
En svensk besökare som författaren
Per Olov Enquist, som under sextio- och
sjuttiotalen märkt ett gryende materiellt
välstånd i Lettland, chockades när han
kom tillbaka i böljan av 1983: ”Nergången är nämligen så tydlig. Inte bara längden på alla köerna, eller bristen på varor
och bristen på mat, att det plötsligt är så
tomt på diskarna, eller hur Riga plötsligt
kan verka så oerhört nedslitet, eller så
lite som hänt i stadsförnyelsen, i stadskärnan och utanför. Nej, det är framför
allt de rent konkreta, vardagliga konsumtionsverkligheterna för vanliga människor. Allting har plötsligt blivit mycket
dyrt”.
Som exempel angav Enquist att en liter mjölk våren 1983 kostade 13 kronor
och tjugo öre, om en svenskjobbare gått
ut för att handla och mött lettiska priser.
En småfranska kostade drygt 9 kronor,
margarin 48 kronor kilot osv. Kött hade
man inte alls kunnat köpa i Riga på närmare två år – utom ett slags köttfärs
som han såg en dag och då ringlade sig
en kö på 120 kvinnor utanför den lyckligt
lottade affären.
Sådana förhållanden är förmodligen
svåra att fatta för vanliga välfärdssvenskar, som lärt sig att klaga t o m över subventionerade stigande mjölkpriser här
hemma fast de är subventionerade och
tom utan subventioner bara skulle kosta
hälften så mycket som på andra sidan
Östersjön.
Jordbruket är överhuvudtaget ett sorgebarn i Baltikum liksom i resten av Sovjet. Den odlade arealen har minskat kraftigt under efterkrigstiden, samtidigt som
avkastningen per ytenhet har höjts tack
533
vare ökad mekanisering, växtförädling
och konstgödsling. Avkastningen per
hektar har fördubblats i förhållande till
mellankrigstiden, men ligger fortfarande
lägre än på motsvarande breddgrader i
Sverige. Precis som i resten av Sovjet
spelar de privata täpporna en avgörande
roll för folkets försäljning med livsmedel. De svarar för ungefår 3 procent av
den odlade ytan, men för hela 60 procent
av all potatis som tas upp, över 40 procent av all producerad frukt och grönsaker samt 30 procent av mjölk och kött.
Också trångboddheten är en följd av
massinvandringen av ryssar och det ekonomiska system som balterna påtvingats
Vi behövde bara dela badrummet
medenfamilj till. Och vi var bara
fyrafamiljer om köket.
under sovjetisk tid. Det illustreras i ett
brev som 15 intellektuella häromåret
sände till ”Helsingin Sanomat”. Enligt
deras uppgifter hade valje tallinnbo i slutet av självständighetstiden i snitt 17,3
kvadratmeter till sitt förfogande, medan
det efter nästan fyra årtionden av sovjetiskt styre bara finns 8,3 kvadratmeter
kvar per invånare. En stor del av bostadsbeståndet i huvudstaden förstördes
under de sovjetiska bombningarna hösten 1944 och bostadsbyggande har sedan
dess inte hört till de prioriterade grenarna i baltiskt näringsliv.
Trångboddheten illustrerades också
av det senaste avhopparparet. När jag
samtalade med dem inför ett TV-program i somras var de noga med att betona att de inte hoppade av på grund av
i’l
J
534
materiellt missnöje. Tvärtom hade de
haft en bra levnadsstandard efter sovjetiska förhållanden, betonade de och tog
sina bostadsförhållanden som exempel.
– Vi behövde bara dela badrummet
med en familj till. Och vi var bara fyra
familjer om köket.
Miljöförstöring
satsningen på tung industri har medfört
en omfattande miljöförstöring i Baltikum. Det illustreras bland annat i ett detaljerat dokument som 18 estländska naturforskare skrev i maj 1977.
” Som en följd av omfattande gruvdrift
på oljeskiffer i stor skala har en betydande del av nordöstra Estland förvandlats
till ett månlandskap”, skriver de arton
bland annat. ”Väldiga högar av aska och
öde klippor höjer sig över ett grått och
nästan dött landskap, fruktbar jord och
vegetation har förstörts över stora områ-
den, luften har förorenats av damm, rök,
svavelföroreningar, nitrogen, fenoler
och andra giftiga substanser. Floder som
Purtse och Puhajögi, som en gång myllrade av forell och lax, är numera helt
utan liv och förgiftar dessutom havsvattnet flera kilometer från sina mynningar” .
De arton anser att ”den nuvarande
kritiska miljösituationen i norra Estland
är en direkt följd av en byråkratisk, kortsiktig och omfattande kolonial administration”. Den ensidiga satsningen på
kvantitet i sovjetisk planekonomi, även
när det sker på bekostnad av kvalitet och
miljöhänsyn, är ett återkommande proFruktbar jord och vegetation har
förstörts över stora områden.
blem i sovjetisk planekonomi inte bara i
Baltikum. Ett miljöparti som i Sverige –
eller en Folkkampanj mot kärnkraften –
skulle sannolikt stämplas som ’·’antisovjetiska” grupper och kvävas i sin linda.
Estlands frihet – vår fred
För de flesta ester är Sverige ett Grannland med stort G, som man hyser starkt
intresse och beundran för. Känslan av
samhörighet mellan ofria och ännu fria
folk längs Östersjön genomsyrar också
ett dokument, som jag nyligen fått del
av. Det är en inofficiell fredsgrupp i Estland, som vänder sig till folken i Norden
och stockholmskonferensen om förtroendeskapande åtgärder.
Sovjet ökar trycket mot balterna
Ryssarna håller på att ta över Tallinn
och östra Estland. De utgör nu 27% av
befolkningen i Estland. Barnenfår lära
sig ryska redan i förskolan. Det skärpta
förryskningstrycket har bidragit till en
rad ungdomsprotester under senare år.
En del av demonstranterna harfängslats
och spärrats in på mentalsjukhus.
Andres Kung som ärfödd i Sverige av
estniska flyktingföräldrar har utgivit
omkring 35 böcker på svenska, senast
” Balticu_m lever”. Han är medlem av
Folkpartiets partistyrelse och ordfö-
rande för Svenska sektionen av den
antitotalitära motståndsorganisationen Resistance International.
– Man kan knappt tala om östra Estland
som estniskt land längre. Det är inte vårt
land mer än till namnet, till gagnet är det
redan en del av Ryssland. Samma sak
med (huvudstaden) Tallinn, som ryssarna redan håller på att ta över. Under
den nye partiordföranden Karl Vaino
tycks man på allvar ha tagit itu med au
förinta den estniska folkspillran!
Så dramatiskt formulerade sig den biträdande kulturministern i Estland,
Aarne Vahtra, sedan han hoppat av i
väst för drygt ett år sedan. En lika dyster
bild gav den estniske justitieministerns
förre medhjälpare Valdo Randpere och
hans hustru, popsångerskan Leila Miller, efter sitt omskrivna avhopp i somras. Enligt dem ser våra baltiska grannfolk förryskningen och ofriheten, miljö-
förstöringen och militariseringen som de
största hoten mot sin framtid.
Förryskningen
Inflyttningen av ryssar till de baltiska republikerna är varje år större än det inhemska födelseöverskottet. Enligt den
senaste sovjetiska folkräkningen har förryskningen nått längst i Lettland. Där
var bara 53,7 procent av befolkningen
letter år 1979. Esterna utgjorde samma
år 64,7 procent av befolkningen i Estland, medan litauerna hållit sin andel
kring 80 procent i Litauen.
Ryssarnas andel av befolkningen har
sedan självständighetstiden ökat från 4
till 27 procent i Estland, från Il till 32
procent i Lettland och från 3 till 9 procent i Litauen.
Ryssarnas andel och antal är alltså
störst i Lettland, följt av Estland och
Litauen. Det finns fler ryssar i Lettland
Befolkningsfördelning Baltikum 1980
Totalt Inhemsk %
Estland 1465000 948000 64,7
Lettland 2503000 1344000 53,7
Litauen 3712000 2712000 80,0
ån i de båda andra baltiska republikerna
tillsammans. Och det bor över en halv
miljon fler ryssar i det lilla Lettland nu
ån under mellankrigstiden, då Lettland
och de båda andra baltiska republikerna
var självständiga stater.
Massinvandringen av ryssar har ingalunda medfört att balterna blivit ryssar,
snarare tvärtom. Det antyddes även av
den senaste folkräkningen. Enligt den
skulle andelen ester som behärskar ryska som andra språk under sjuttiotalet ha
minskat från 29 till 24 procent av alla
ester.
Kunskaperna i ryska kan dock knappast ha minskat under ett årtionde, då
ryska varit ett obligatoriskt språk i alla
estniska skolor (vid sidan av det inhemska språket, estniskan). Folkräkningens
sensationella uppgifter bekräftar bara
det baltiska främlingsskapet inför allt
ryskt. De flesta balter tycks se också
enskilda ryssar och deras språk som
symboler för den sovjetiska ockupationsmakten och behandla dem därefter.
Uppgiften att esterna skulle varit det
enda folk i hela Sovjet vars kunskaper i
ryska minskat under sjuttiotalet, kunde
väntas leda till ett skärpt förryskningstryck från myndigheternas sida. Så har
också blivit fallet.
531
Ryssar % Övriga
409000 27,9 Ukrainare
vitryssar mfl
821000 32,8 Ukrainare
vitryssar mfl
303000 8,9 Ukrainare
vitryssar mfl
Hösten 1980 nåddes jag av en utsmugglad kopia av ett dokument som undertecknats av den estländske partichefen, den rysslandsfödde Karl Vaino. Det
innehöll detaljerade föreskrifter för hur
det ryska språkets ställning skulle stärkas i undervisning och kulturliv. Bland
annat skulle alla klasser med fler än 25
elever delas itu vid undervisning i ryska,
antalet klasser med ryskspråkig dominans i undervisningen ökas samt ryska
språkets andel i republikens kulturliv
stärkas.
”Lokala ryskspråkiga författare skall
allsidigt gynnas, ryska operor och
dramer skall framföras på originalsprå-
ket, körers och solisters repertoarer ska
kompletteras med ryskspråkiga verk,
ryska teatrar och konstnärliga kollektiv
ska systematiskt inbjudas att besöka republiken, sammankomster skall arrangeras med den ryska och andra sovjetrepublikers mest uppmärksammade kulturpersoner osv” står det bland annat i
dokumentet.
– I mitt program måste jag ständigt ha
med minst 40 procent ryska sånger från
sovjetisk tid, bekräftade den avhoppade sångerskan Leila Miller. Det spelade ingen roll hur lite jag och min publik
tyckte om det. De ryska sångerna måste
532
vara med ändå.
I skolorna började man från och med
vårterminen 1981 undervisa estniska
barn i ryska redan från första klass. Undervisningen omfattade fyra timmar i
veckan. Numera börjar ryskan redan i
förskolan.
Brevet från de 40
Det skärpta förryskningstrycket inom
olika områden har bidragit till en rad
ungdomsprotester under senare år. Hösten 1980 drog tusentals ungdomar genom
Tallions gator och skanderade slagord
som ”Frihet åt Estland!”, ”Sovjet ut ur
Estland!” och ”Mer kött, färre ryssar!”
När säkerhetsorganen svarade med att
fångsia en del av de demonstrerande
ungdomarna och spärra in dem på mentalsjukhus, skrev 40 ledande kulturutövare i Estland ett brev till myndigheterna. De vädjade till makthavarna att inte
bara straffa ungdomarna utan också att
förstå och försöka undanröja orsakerna
till deras och många andras missnöje.
”Missnöjet har orsakats av många socioekonomiska svårigheter, som man
inte kunnat klara av ”skrev de 40 bland
annat”. Bakgrunden är de konflikter
som uppstår på ytan (köerna i affärerna,
bristen på konsumtionsvaror och livsmedel samt deras sneda fördelning) som bidrar till alkoholism, brottslighet, bristande sammanhållning i familjerna och
andra förödande företeelser. Till dessa
konflikter läggs i Estland de folkrättsliga
förbindelserna som inte rättats till”.
Den senare meningen syftar förmodligen på förhållandet mellan esterna och
de ryska invandrarna. De fyrtio brevskrivarna menar att de nationella motsättningarna blivit särskilt svåra att lösa,
därför att de aldrig får diskuteras öppet.
De vill få garantier för att esterna ska ”få
behålla det sista ordet om sitt lands och
sitt folks framtid”. Därför vill de inte att
allunionella ministerier i det fjärran
Moskva enväldigt ska kunna avgöra det
estniska folkets livsfrågor. Sist men inte
minst anser de att politiken inte ska utformas enbart från snävt ekonomiska utgångspunkter som hittills utan ta större
hänsyn till sociala, psykologiska och
ekologiska förhållanden.
Rika rådsrepubliker – fattiga folk
Estland, Lettland och Litauen spelar
idag viktiga roller inom flera grenar av
sovjetiskt näringsliv. Estland har stora
tillgångar på oljeskiffer, som används för
att utvinna elkraft också för Leningradområdet. Vidare tillverkas i Estland stora eltransformatorer och andra elektriska apparater, bilmotorer, radioapparater, textilier, choklad med mera.
Från Lettland kommer var fjärde järnvägsvagn, var sjätte spårvagn, var sjunde dieselmotor och tvättmaskin samt var
nionde glödlampa i hela Sovjet.
Litauen är minst industrialiserat av de
tre baltiska republikerna, men tillverkar
ändå en rad viktiga industrivaror för hela
unionen, t ex vart tredje elektriskt lödinstrument.
Estland, Lettland och Litauen är fortfarande de rikaste rådsrepublikerna -eller de minst fattiga – inom Sovjetunionens ram. Nationalinkomsten per invå-
nare var i början av åttiotalet mer än en
fjärdedel högre i Estland och Lettland än
genomsnittet för hela Sovjet. Litauen
var inte långt efter sina baltiska grannrepubliker.
En svensk besökare som författaren
Per Olov Enquist, som under sextio- och
sjuttiotalen märkt ett gryende materiellt
välstånd i Lettland, chockades när han
kom tillbaka i böljan av 1983: ”Nergången är nämligen så tydlig. Inte bara längden på alla köerna, eller bristen på varor
och bristen på mat, att det plötsligt är så
tomt på diskarna, eller hur Riga plötsligt
kan verka så oerhört nedslitet, eller så
lite som hänt i stadsförnyelsen, i stadskärnan och utanför. Nej, det är framför
allt de rent konkreta, vardagliga konsumtionsverkligheterna för vanliga människor. Allting har plötsligt blivit mycket
dyrt”.
Som exempel angav Enquist att en liter mjölk våren 1983 kostade 13 kronor
och tjugo öre, om en svenskjobbare gått
ut för att handla och mött lettiska priser.
En småfranska kostade drygt 9 kronor,
margarin 48 kronor kilot osv. Kött hade
man inte alls kunnat köpa i Riga på närmare två år – utom ett slags köttfärs
som han såg en dag och då ringlade sig
en kö på 120 kvinnor utanför den lyckligt
lottade affären.
Sådana förhållanden är förmodligen
svåra att fatta för vanliga välfärdssvenskar, som lärt sig att klaga t o m över subventionerade stigande mjölkpriser här
hemma fast de är subventionerade och
tom utan subventioner bara skulle kosta
hälften så mycket som på andra sidan
Östersjön.
Jordbruket är överhuvudtaget ett sorgebarn i Baltikum liksom i resten av Sovjet. Den odlade arealen har minskat kraftigt under efterkrigstiden, samtidigt som
avkastningen per ytenhet har höjts tack
533
vare ökad mekanisering, växtförädling
och konstgödsling. Avkastningen per
hektar har fördubblats i förhållande till
mellankrigstiden, men ligger fortfarande
lägre än på motsvarande breddgrader i
Sverige. Precis som i resten av Sovjet
spelar de privata täpporna en avgörande
roll för folkets försäljning med livsmedel. De svarar för ungefår 3 procent av
den odlade ytan, men för hela 60 procent
av all potatis som tas upp, över 40 procent av all producerad frukt och grönsaker samt 30 procent av mjölk och kött.
Också trångboddheten är en följd av
massinvandringen av ryssar och det ekonomiska system som balterna påtvingats
Vi behövde bara dela badrummet
medenfamilj till. Och vi var bara
fyrafamiljer om köket.
under sovjetisk tid. Det illustreras i ett
brev som 15 intellektuella häromåret
sände till ”Helsingin Sanomat”. Enligt
deras uppgifter hade valje tallinnbo i slutet av självständighetstiden i snitt 17,3
kvadratmeter till sitt förfogande, medan
det efter nästan fyra årtionden av sovjetiskt styre bara finns 8,3 kvadratmeter
kvar per invånare. En stor del av bostadsbeståndet i huvudstaden förstördes
under de sovjetiska bombningarna hösten 1944 och bostadsbyggande har sedan
dess inte hört till de prioriterade grenarna i baltiskt näringsliv.
Trångboddheten illustrerades också
av det senaste avhopparparet. När jag
samtalade med dem inför ett TV-program i somras var de noga med att betona att de inte hoppade av på grund av
i’l
J
534
materiellt missnöje. Tvärtom hade de
haft en bra levnadsstandard efter sovjetiska förhållanden, betonade de och tog
sina bostadsförhållanden som exempel.
– Vi behövde bara dela badrummet
med en familj till. Och vi var bara fyra
familjer om köket.
Miljöförstöring
satsningen på tung industri har medfört
en omfattande miljöförstöring i Baltikum. Det illustreras bland annat i ett detaljerat dokument som 18 estländska naturforskare skrev i maj 1977.
” Som en följd av omfattande gruvdrift
på oljeskiffer i stor skala har en betydande del av nordöstra Estland förvandlats
till ett månlandskap”, skriver de arton
bland annat. ”Väldiga högar av aska och
öde klippor höjer sig över ett grått och
nästan dött landskap, fruktbar jord och
vegetation har förstörts över stora områ-
den, luften har förorenats av damm, rök,
svavelföroreningar, nitrogen, fenoler
och andra giftiga substanser. Floder som
Purtse och Puhajögi, som en gång myllrade av forell och lax, är numera helt
utan liv och förgiftar dessutom havsvattnet flera kilometer från sina mynningar” .
De arton anser att ”den nuvarande
kritiska miljösituationen i norra Estland
är en direkt följd av en byråkratisk, kortsiktig och omfattande kolonial administration”. Den ensidiga satsningen på
kvantitet i sovjetisk planekonomi, även
när det sker på bekostnad av kvalitet och
miljöhänsyn, är ett återkommande proFruktbar jord och vegetation har
förstörts över stora områden.
blem i sovjetisk planekonomi inte bara i
Baltikum. Ett miljöparti som i Sverige –
eller en Folkkampanj mot kärnkraften –
skulle sannolikt stämplas som ’·’antisovjetiska” grupper och kvävas i sin linda.
Estlands frihet – vår fred
För de flesta ester är Sverige ett Grannland med stort G, som man hyser starkt
intresse och beundran för. Känslan av
samhörighet mellan ofria och ännu fria
folk längs Östersjön genomsyrar också
ett dokument, som jag nyligen fått del
av. Det är en inofficiell fredsgrupp i Estland, som vänder sig till folken i Norden
och stockholmskonferensen om förtroendeskapande åtgärder.