Anders Åslund; Östeuropas ekonomiska historia efter 1945
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDERS ÅSLUND:
..
Osteuropas ekonomiska historia
efter 1945
Den polske professorn i
nationalekonomi, Wlodzimierz Brus, bor
numera i Oxford. Hans bok om
Östeuropas ekonomiska historia efter
andra världskriget har nu utkommit på
svenska. Den skildrar utvecklingen i
samtliga öststater utom Sovjetunionen.
Anders Åslund är Doctor of
Philosophy från Oxford universitet.
Efter andra världskriget har en omfattande engelsk och tysk litteratur vuxit
fram om de östeuropeiska ländernas
ekonomi och politik. Flertalet böcker
handlar om ett enda land. Andra består
av artiklar om varje enskilt land under en
kortare period. Däremot finns det få historieböcker om Östeuropa efter kriget,
och bortsett från allomfattande västtyska handböcker, kan jag inte erinra
mig någon samlad ekonomisk efterkrigshistoria för Östeuropa. Det är därför
glädjande, att Liber i år gett ut en sådan
bok: Östeuropas ekonomiska historia efter 1945, skriven av den polske nationalekonomen Wlodzimierz Brus.
Denna bok utgör en del av ett planerat
engelskt flerbandsverk om Östeuropas
ekonomiska historia efter första världskriget, som redigeras av Michael Kaser i
Oxford. Den engelska publikationen har
fördröjts, men Brus’ verk är så efterfrå-
gat, att det redan getts ut på italienska
och japanska. Det är tacknämligt, att
Liber givit den svenska publiken tillgång
till denna bok före den brittiska.
Det är svårt att tänka sig en mer lämplig författare än Brus för ett verk som
detta. Hans biografi är remarkabel. Född
1921 och uppvuxen som fattig jude i
Warszawa, blev han kommunist i tonåren och begav sig frivilligt till Sovjetunionen 1939 efter att Polen ockuperats.
Trots diverse strapatser under kriget,
hann han med en sovjetisk nationalekonomisk utbildning. Efter kriget återvände han till Warszawa, och redan som
26-åring spelade han en väsentlig roll i
debatten om den polska planeringen.
Brus var då hängiven stalinist. Vid 32 års
ålder blev han professor i nationalekonomi. Vid det Jaget hade hans insikter för- 536
djupats. Han förespråkade med eftertryck att marknadskrafterna borde ges
en större roll inom planekonomin. Hans
ideer föreföll att bli tongivande i Polen
1956-57, och han kom att framstå som
en av Östeuropas mest framträdande
revisionister, men snart kom reaktionen.
År 1958 fördömdes han i DDR, vilket
sovjetiska tidningar tacksamt citerade.
Slutligen attackerade Gomulka Brus och
fem andra polska professorer i sitt stora
antisemitiska tal 8 mars 1968. De avskedades från sina poster, men Brus lyckades stanna kvar i Polen till 1972, då han
fann sig tvungen att utvandra. Liksom
ett av de andra offren, Leszek Kolakowski, har han funnit en fristad i Oxford.
Brus’ bok i:j.r en bred skildring av alla
östeuropeiska länder (DDR, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Albanien), medan
Sovjetunionen ej ingår. Tack vare att
han diskuterar länderna i ett sammanhang, markeras de många gemensamma
dragen. Jugoslavien har emellertid så få
likheter med staterna i sovjetblocket, att
det snarast förvillar att föra in Jugoslavien i ett östeuropeiskt sammanhang. Däremot är det efterblivna och envetet stalinistiska Albanien en illustrativ kontrast
tiJI övriga öststater.
Boken ger även en god inblick i hur
SEV (Comecon) utvecklats – ett ämne
som annars brukar vara svårtillgängligt.
Författaren ådagalägger sin goda kännedom om både västlig och östlig litteratur på området, vilken underlättas av att
han läser minst tio språk. Källmaterialet
är därför väl balanserat.
Brus aktar sig för att framhäva sin
egen roll. Han refererar flera intressanta
diskussioner, utan att tala om att han
själv deltog. I gengäld avstår han också
från att nämna andra ekonomer, varför
skildringen blir tämligen avpersonifierad. Likaså avstår han från anekdotiskt material.
Det märks att boken skrivits av en nationalekonom. Dess fokus är det ekonomiska systemets utveckling och den ekonomiska politikens förändringar. Ekonomiska resultat mäts med officiell statistik, som presenteras med vederbörliga
reservationer. Brus låter sig inte imponeras av höga tillväxtsiffror, utan undersöker hur människors levnadsstandard
och arbetsförhållanden utvecklats.
Boken behandlar i huvudsak perioden
1950-75. Ett kortare inledningskapitel
redogör dessutom för åren 1945-49, och
ett efterord för oss fram till 1981. Perioden 1950-75 har delats upp efter förändringar i den ekonomiska strategin.
Åren 1950-53 kallas stalinismens höjdpunkt och 1953-56 tövädret eller den
nya kursen. Åren 1957-65 motsvarar
Chrusjtjoveran och 1966-75 första delen
av Brezjneveran. I praktiken styrs skildringen inte särskilt hårt av denna periodisering.
Ett genomgående tema är cykliska
växlingar i den ekonomiska strategin.
Brus ser strävan att uppnå både ständig
ekonomisk expansion och förbättring av
levnadsstandarden som ett grundläggande dilemma.
stalinismen erbjöd höga tillväxttal baserade på snabb mobilisering av fria resurser och oerhörda investeringar. Men
åtminstone i Polen, Tjeckoslovakien och
Ungern sjönk reallönerna märkbart från
1950 till 1953, samtidigt som olidliga
marknadsobalanser uppkom överallt.
Åren 1953-57 var tillväxttakten lägre,
men marknadsbalansen förbättrades,
och reallönerna steg avsevärt. När investeringstakten återigen ökade från
1958, steg tillväxten först markant. I de
mest utvecklade länderna – DDR och
Tjeckoslovakien – rasade emellertid
snart tillväxttakten, för att t o m bli negativ i Tjeckoslovakien 1963. Den stalinistiska strategin förmådde mobilisera fria
resurser, men när de hade krympt till en
obetydlighet behövdes i stället större effektivitet för högre tillväxt.
Brus understryker, att de abrupta förändringarna efter Stalins död i hela östblocket (vilka de sovjetiska ledarna var
eniga om) visar hur litet sanning det låg i
påståendet, att den stalinistiska hyperindustrialiseringen var en ”objektiv nödvändighet”. Ett flertal femårsplaner
hade fått avbrytas, och överensstämmelsen mellan planer och resultat var ännu
ringa. Likväl var den genomsnittliga tillväxttakten mycket hög, och varje förändring i strategin motverkade vissa negativa effekter.
Östeuropas sentida ekonomiska historia är i hög grad en historia om ekonomiska reformer. De har attraherat nationalekonomernas intresse såväl i öst som
väst, eftersom de givit upphov till en rad
intrikata frågeställningar. Åtstramningarna har däremot baserats på ett minimum av teori. ”Ett huvudmotiv för ekonomiska reformer har varit bristande
ekonomisk effektivitet.
På 1950-talet upplevdes detta problem
främst i de mer utvecklade länderna.
Den första reformdiskussionen begränsades till DDR, Polen, Tjeckoslovakien
och Ungern. Av politiska skäl fick den
bara tillfälle att blomstra i Polen. Snart
537
sagt alla det stalinistiska systemets ekonomiska problem skärskådades. Senare
reformdiskussioner har knappast introducerat någon aspekt som inte berördes i
Polen 1956.
Framstående polska ekonomer utarbetade en alternativ modell för en socialistisk ekonomi. De önskade begränsa centralplaneringen till ett fåtal nyckelvariabler. Då skulle planerna verkligen kunna
genomföras. I övrigt skulle ekonomin
styras av reglerade marknadsmekanismer. Företagen skulle göras självständiga och ledas av arbetarråd. Förslagen
motiverades med både politiska och ekonomiska skäl. När de konkretiserats
hade emellertid Gomulka vänt sig mot
reformer, och Chrusjtjov sökte stärka
sitt grepp om Östeuropa. Politikerna gav
aldrig reformen en chans. Brus presenterar Polens reformistiska ekonomiska
råds historia som ett skolexempel på hur
en främmande kropp tillbakavisas av en i
grunden orörd, enväldig struktur.
Den andra reformvågen ägde större
bredd och varaktighet. Den initierades
av den sovjetiska Liberman-debatten
1962 och Kosygin-reformen 1965. Alla
öststater led nu av effektivitetsproblem,
vilket var en orsak till att denna reformvåg berörde alla öststater. En annan anledning var att reformen bara avsågs förändra den ekonomiska mekanismen. Det
enda undantaget var Tjeckoslovakien,
där reformen även hade politiska syften.
Den avsågs skapa en bas för ett pluralistiskt socialistiskt system, genom att bryta monopolkontrollen över produktionsmedlen.
Brus diskuterar reformerna tämligen
utförligt, vilket Rolf Eidem tidigare gjort
på svenska. Brus benämner det jugosla- 538
viska systemet ”marknadssocialism”,
medan den ungerska ”nya ekonomiska
mekanismen” från 1968 är en kombination av central planering och reglerad
marknad.
Ungern är det enda land inom sovjetblocket, där marknadsmekanismens roll
stärkts avsevärt och varaktigt. Reformen
var radikal och väl förberedd. Från l
januari 1968 avskaffades det obligatoriska planeringssystemet, och företagen anmodades att främst sträva efter vinst.
Samtidigt genomfördes bl a en marknadsorienterad prisreform, för att vinsten skulle bli ett meningsfullt effektivitetsmått. Trots många modifikationer
överlever denna reform alltjämt.
Övriga öststater planerade och en del
genomförde mindre genomgripande reformer. l samtliga fall har centralplaneringen emellertid överlevt, och flertalet
reformåtgärder har omintetgjorts. Den
mest märkbara förändringen är att den
företagskoncentration som fortgått under hela efterkrigstiden accentuerats.
Brus konstaterar, att eftersom tjeckoslovakerna undvek blodsutgjutelse vid
invasionen 1968, verkar det paradoxalt
nog ha varit svårare för dem att genomföra en ekonomisk reform än det var för
ungrarna efter invasionen 1956. De politiska förutsättningarna för en reform var
nämligen osedvanligt goda i Ungern på
1960-talet.
Det finns flera skäl till att reformerna
misslyckades i övriga länder, enligt
Brus. För det första fanns det betydande
intressen inom etablissemanget för att
bibehålla det centralistiska systemet,
som gav de styrande avsevärda materiella fördelar. För det andra anses den härskande eliten frukta att ekonomiska reformer skall underminera dess politiska
maktställning. För det tredje kan de ekonomiska förhållandena ibland vara
ogynnsamma för reformer. Slutligen är
det tekniskt svårt att kombinera en reglerad marknadsmekanism med den kvarvarande centrala planeringen.
Sedan mitten av 1970-talet har öststaternas tillväxttakt sjunkit till rekordlåga
nivåer. Samtidigt har marknadsbalansen
inte förbättrats utan tvärt om förvärrats.
De grundläggande strukturproblemen i
Polen är, enligt Brus, av samma art som i
andra öststater. Endast svårigheternas
grad varierar. Men Brus tror inte på några förestående ekonomiska reformer av
vikt. Hans prognos för 1980-talet är att
med litet tur kan de östeuropeiska ekonomierna hanka sig igenom 1980-talet
utan större sammanbrott.
I stället för att förbereda ekonomiska
reformer, räknar flera öststater med
sjunkande effektivitet i sina innevarande
femårsplaner. Inte minst sovjetblockets
ekonomiska återhämtning under 1983
gör att få väntar sig några egentliga ekonomiska reformer under de närmaste
åren. Ungern går dock försiktigt sin egen
väg. De polska reformerna har hitintills
varit alltför inkonsistenta för att tas på
allvar. I övriga länder är ekonomisk reform ett skabröst ord.
Efter så många reformförsök och så få
framgångar, finns det skäl att fråga om
Östeuropas ekonomiska system över huvud taget kan reformeras. I vintras föreläste Brus på detta tema. Hans svar på
frågan var: knappast.
Bokens framställning är inte direkt
lättillgänglig och översättningen underlättar inte. Den är alltför ordagrann. Syntax och idiomatik är ofta mer engelsk än
——————————~~—————-~—————-~—
svensk. Medan verbalsubstantiv är leg.io
på engelska, tynger de ned en svensk
text. Vissa försvenskningar behöver
man nästan översätta till engelska för att
förstå: ”självanställningssektorn” (=the
539
self-employment sector, dvs den privata
sektorn) och ”objektiva funktionen”
(=the objectve function , dvs målvariablerna). Trots dessa skönhetsfel är detta
en välbehövlig och läsvärd bok.
Dags att förnya prenumerationen!
Med detta häfte följer ett inbetalningskort för prenumerationen 1985.
Prenumerationspriset är kr 95:- (pensionärer 80:-).
..
Osteuropas ekonomiska historia
efter 1945
Den polske professorn i
nationalekonomi, Wlodzimierz Brus, bor
numera i Oxford. Hans bok om
Östeuropas ekonomiska historia efter
andra världskriget har nu utkommit på
svenska. Den skildrar utvecklingen i
samtliga öststater utom Sovjetunionen.
Anders Åslund är Doctor of
Philosophy från Oxford universitet.
Efter andra världskriget har en omfattande engelsk och tysk litteratur vuxit
fram om de östeuropeiska ländernas
ekonomi och politik. Flertalet böcker
handlar om ett enda land. Andra består
av artiklar om varje enskilt land under en
kortare period. Däremot finns det få historieböcker om Östeuropa efter kriget,
och bortsett från allomfattande västtyska handböcker, kan jag inte erinra
mig någon samlad ekonomisk efterkrigshistoria för Östeuropa. Det är därför
glädjande, att Liber i år gett ut en sådan
bok: Östeuropas ekonomiska historia efter 1945, skriven av den polske nationalekonomen Wlodzimierz Brus.
Denna bok utgör en del av ett planerat
engelskt flerbandsverk om Östeuropas
ekonomiska historia efter första världskriget, som redigeras av Michael Kaser i
Oxford. Den engelska publikationen har
fördröjts, men Brus’ verk är så efterfrå-
gat, att det redan getts ut på italienska
och japanska. Det är tacknämligt, att
Liber givit den svenska publiken tillgång
till denna bok före den brittiska.
Det är svårt att tänka sig en mer lämplig författare än Brus för ett verk som
detta. Hans biografi är remarkabel. Född
1921 och uppvuxen som fattig jude i
Warszawa, blev han kommunist i tonåren och begav sig frivilligt till Sovjetunionen 1939 efter att Polen ockuperats.
Trots diverse strapatser under kriget,
hann han med en sovjetisk nationalekonomisk utbildning. Efter kriget återvände han till Warszawa, och redan som
26-åring spelade han en väsentlig roll i
debatten om den polska planeringen.
Brus var då hängiven stalinist. Vid 32 års
ålder blev han professor i nationalekonomi. Vid det Jaget hade hans insikter för- 536
djupats. Han förespråkade med eftertryck att marknadskrafterna borde ges
en större roll inom planekonomin. Hans
ideer föreföll att bli tongivande i Polen
1956-57, och han kom att framstå som
en av Östeuropas mest framträdande
revisionister, men snart kom reaktionen.
År 1958 fördömdes han i DDR, vilket
sovjetiska tidningar tacksamt citerade.
Slutligen attackerade Gomulka Brus och
fem andra polska professorer i sitt stora
antisemitiska tal 8 mars 1968. De avskedades från sina poster, men Brus lyckades stanna kvar i Polen till 1972, då han
fann sig tvungen att utvandra. Liksom
ett av de andra offren, Leszek Kolakowski, har han funnit en fristad i Oxford.
Brus’ bok i:j.r en bred skildring av alla
östeuropeiska länder (DDR, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Albanien), medan
Sovjetunionen ej ingår. Tack vare att
han diskuterar länderna i ett sammanhang, markeras de många gemensamma
dragen. Jugoslavien har emellertid så få
likheter med staterna i sovjetblocket, att
det snarast förvillar att föra in Jugoslavien i ett östeuropeiskt sammanhang. Däremot är det efterblivna och envetet stalinistiska Albanien en illustrativ kontrast
tiJI övriga öststater.
Boken ger även en god inblick i hur
SEV (Comecon) utvecklats – ett ämne
som annars brukar vara svårtillgängligt.
Författaren ådagalägger sin goda kännedom om både västlig och östlig litteratur på området, vilken underlättas av att
han läser minst tio språk. Källmaterialet
är därför väl balanserat.
Brus aktar sig för att framhäva sin
egen roll. Han refererar flera intressanta
diskussioner, utan att tala om att han
själv deltog. I gengäld avstår han också
från att nämna andra ekonomer, varför
skildringen blir tämligen avpersonifierad. Likaså avstår han från anekdotiskt material.
Det märks att boken skrivits av en nationalekonom. Dess fokus är det ekonomiska systemets utveckling och den ekonomiska politikens förändringar. Ekonomiska resultat mäts med officiell statistik, som presenteras med vederbörliga
reservationer. Brus låter sig inte imponeras av höga tillväxtsiffror, utan undersöker hur människors levnadsstandard
och arbetsförhållanden utvecklats.
Boken behandlar i huvudsak perioden
1950-75. Ett kortare inledningskapitel
redogör dessutom för åren 1945-49, och
ett efterord för oss fram till 1981. Perioden 1950-75 har delats upp efter förändringar i den ekonomiska strategin.
Åren 1950-53 kallas stalinismens höjdpunkt och 1953-56 tövädret eller den
nya kursen. Åren 1957-65 motsvarar
Chrusjtjoveran och 1966-75 första delen
av Brezjneveran. I praktiken styrs skildringen inte särskilt hårt av denna periodisering.
Ett genomgående tema är cykliska
växlingar i den ekonomiska strategin.
Brus ser strävan att uppnå både ständig
ekonomisk expansion och förbättring av
levnadsstandarden som ett grundläggande dilemma.
stalinismen erbjöd höga tillväxttal baserade på snabb mobilisering av fria resurser och oerhörda investeringar. Men
åtminstone i Polen, Tjeckoslovakien och
Ungern sjönk reallönerna märkbart från
1950 till 1953, samtidigt som olidliga
marknadsobalanser uppkom överallt.
Åren 1953-57 var tillväxttakten lägre,
men marknadsbalansen förbättrades,
och reallönerna steg avsevärt. När investeringstakten återigen ökade från
1958, steg tillväxten först markant. I de
mest utvecklade länderna – DDR och
Tjeckoslovakien – rasade emellertid
snart tillväxttakten, för att t o m bli negativ i Tjeckoslovakien 1963. Den stalinistiska strategin förmådde mobilisera fria
resurser, men när de hade krympt till en
obetydlighet behövdes i stället större effektivitet för högre tillväxt.
Brus understryker, att de abrupta förändringarna efter Stalins död i hela östblocket (vilka de sovjetiska ledarna var
eniga om) visar hur litet sanning det låg i
påståendet, att den stalinistiska hyperindustrialiseringen var en ”objektiv nödvändighet”. Ett flertal femårsplaner
hade fått avbrytas, och överensstämmelsen mellan planer och resultat var ännu
ringa. Likväl var den genomsnittliga tillväxttakten mycket hög, och varje förändring i strategin motverkade vissa negativa effekter.
Östeuropas sentida ekonomiska historia är i hög grad en historia om ekonomiska reformer. De har attraherat nationalekonomernas intresse såväl i öst som
väst, eftersom de givit upphov till en rad
intrikata frågeställningar. Åtstramningarna har däremot baserats på ett minimum av teori. ”Ett huvudmotiv för ekonomiska reformer har varit bristande
ekonomisk effektivitet.
På 1950-talet upplevdes detta problem
främst i de mer utvecklade länderna.
Den första reformdiskussionen begränsades till DDR, Polen, Tjeckoslovakien
och Ungern. Av politiska skäl fick den
bara tillfälle att blomstra i Polen. Snart
537
sagt alla det stalinistiska systemets ekonomiska problem skärskådades. Senare
reformdiskussioner har knappast introducerat någon aspekt som inte berördes i
Polen 1956.
Framstående polska ekonomer utarbetade en alternativ modell för en socialistisk ekonomi. De önskade begränsa centralplaneringen till ett fåtal nyckelvariabler. Då skulle planerna verkligen kunna
genomföras. I övrigt skulle ekonomin
styras av reglerade marknadsmekanismer. Företagen skulle göras självständiga och ledas av arbetarråd. Förslagen
motiverades med både politiska och ekonomiska skäl. När de konkretiserats
hade emellertid Gomulka vänt sig mot
reformer, och Chrusjtjov sökte stärka
sitt grepp om Östeuropa. Politikerna gav
aldrig reformen en chans. Brus presenterar Polens reformistiska ekonomiska
råds historia som ett skolexempel på hur
en främmande kropp tillbakavisas av en i
grunden orörd, enväldig struktur.
Den andra reformvågen ägde större
bredd och varaktighet. Den initierades
av den sovjetiska Liberman-debatten
1962 och Kosygin-reformen 1965. Alla
öststater led nu av effektivitetsproblem,
vilket var en orsak till att denna reformvåg berörde alla öststater. En annan anledning var att reformen bara avsågs förändra den ekonomiska mekanismen. Det
enda undantaget var Tjeckoslovakien,
där reformen även hade politiska syften.
Den avsågs skapa en bas för ett pluralistiskt socialistiskt system, genom att bryta monopolkontrollen över produktionsmedlen.
Brus diskuterar reformerna tämligen
utförligt, vilket Rolf Eidem tidigare gjort
på svenska. Brus benämner det jugosla- 538
viska systemet ”marknadssocialism”,
medan den ungerska ”nya ekonomiska
mekanismen” från 1968 är en kombination av central planering och reglerad
marknad.
Ungern är det enda land inom sovjetblocket, där marknadsmekanismens roll
stärkts avsevärt och varaktigt. Reformen
var radikal och väl förberedd. Från l
januari 1968 avskaffades det obligatoriska planeringssystemet, och företagen anmodades att främst sträva efter vinst.
Samtidigt genomfördes bl a en marknadsorienterad prisreform, för att vinsten skulle bli ett meningsfullt effektivitetsmått. Trots många modifikationer
överlever denna reform alltjämt.
Övriga öststater planerade och en del
genomförde mindre genomgripande reformer. l samtliga fall har centralplaneringen emellertid överlevt, och flertalet
reformåtgärder har omintetgjorts. Den
mest märkbara förändringen är att den
företagskoncentration som fortgått under hela efterkrigstiden accentuerats.
Brus konstaterar, att eftersom tjeckoslovakerna undvek blodsutgjutelse vid
invasionen 1968, verkar det paradoxalt
nog ha varit svårare för dem att genomföra en ekonomisk reform än det var för
ungrarna efter invasionen 1956. De politiska förutsättningarna för en reform var
nämligen osedvanligt goda i Ungern på
1960-talet.
Det finns flera skäl till att reformerna
misslyckades i övriga länder, enligt
Brus. För det första fanns det betydande
intressen inom etablissemanget för att
bibehålla det centralistiska systemet,
som gav de styrande avsevärda materiella fördelar. För det andra anses den härskande eliten frukta att ekonomiska reformer skall underminera dess politiska
maktställning. För det tredje kan de ekonomiska förhållandena ibland vara
ogynnsamma för reformer. Slutligen är
det tekniskt svårt att kombinera en reglerad marknadsmekanism med den kvarvarande centrala planeringen.
Sedan mitten av 1970-talet har öststaternas tillväxttakt sjunkit till rekordlåga
nivåer. Samtidigt har marknadsbalansen
inte förbättrats utan tvärt om förvärrats.
De grundläggande strukturproblemen i
Polen är, enligt Brus, av samma art som i
andra öststater. Endast svårigheternas
grad varierar. Men Brus tror inte på några förestående ekonomiska reformer av
vikt. Hans prognos för 1980-talet är att
med litet tur kan de östeuropeiska ekonomierna hanka sig igenom 1980-talet
utan större sammanbrott.
I stället för att förbereda ekonomiska
reformer, räknar flera öststater med
sjunkande effektivitet i sina innevarande
femårsplaner. Inte minst sovjetblockets
ekonomiska återhämtning under 1983
gör att få väntar sig några egentliga ekonomiska reformer under de närmaste
åren. Ungern går dock försiktigt sin egen
väg. De polska reformerna har hitintills
varit alltför inkonsistenta för att tas på
allvar. I övriga länder är ekonomisk reform ett skabröst ord.
Efter så många reformförsök och så få
framgångar, finns det skäl att fråga om
Östeuropas ekonomiska system över huvud taget kan reformeras. I vintras föreläste Brus på detta tema. Hans svar på
frågan var: knappast.
Bokens framställning är inte direkt
lättillgänglig och översättningen underlättar inte. Den är alltför ordagrann. Syntax och idiomatik är ofta mer engelsk än
——————————~~—————-~—————-~—
svensk. Medan verbalsubstantiv är leg.io
på engelska, tynger de ned en svensk
text. Vissa försvenskningar behöver
man nästan översätta till engelska för att
förstå: ”självanställningssektorn” (=the
539
self-employment sector, dvs den privata
sektorn) och ”objektiva funktionen”
(=the objectve function , dvs målvariablerna). Trots dessa skönhetsfel är detta
en välbehövlig och läsvärd bok.
Dags att förnya prenumerationen!
Med detta häfte följer ett inbetalningskort för prenumerationen 1985.
Prenumerationspriset är kr 95:- (pensionärer 80:-).