Claës Skoglund; Säkerhetspolitik och skottvidder

1:
il
CLAES SKOGLUND:
l! säkerhetspolitik och skottvidder
[j
n
Ii
Den geopolitiska tanken alltifrån Peter
den stores och Röda armens tid att
Rysslands ”heliga” gränser skall
skyddas gäller även i dag. Det innebär
att Sovjetunionen också skall behärska
territorietframför det egna landet.
Dessa sovjetiska säkerhetskrav utgör
den stora faran för de randstater som
ligger i vägen – inte förmenta
världserövrarplaner. Norden ligger
alltjämt i vägen när den moderna
vapenteknikens alltmer ökade
skottvidder skall honoreras i
säkerhetspolitikens hägn.
General Claes Skoglund har varit
rektor för Försvarshögskolan och
militärbefälhavare för Västra Militärområdet. Han har även varit ledamot i Beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar.
..___
Historien upprepar sig inte, heter det.
Men en stormakts geopolitiska läge och
dess utstrålade kraftfält kan det ena
tidsskedet efter det andra föranleda en
upprepning av dess säkerhetspolitiska
handlande och detta oberoende av den
för tillfållet härskande regimens karaktär. Ryssland- Sovjetunionen ligger där
det ligger, såsom även vår statsminister
påpekat, behärskande bl a Östersjön.
Vid samma innanhav ligger Skandinavien och Sverige. Det är ett faktum som vi
inte kommer runt.
Peter den Store grundande redan 1703,
långt före freden i Nystad 1721 , S:t Petersburg på ockuperat svenskt territorium. Han lär ha sagt att den nya huvudstadens damer inte kunde sova tryggt så
länge den svensk-finländska gränsen
gick vid Systerbäck, den gamla gränsån
mella Viborgs län och lngermanland. Viborgs län införlivades tillika med Sveriges baltiska besittningar med Ryssland i
Nystadsfreden. 1809 försköts gränsen
för säkerhets skull ända bort till Bottniska viken. Genom sin härskares,
tsaren och storfursten Alexander I:s välvilja fick emellertid det nyupprättade
storfurstendömet Finland tillbaka Viborgs län 1811. Det var en rent administrativ åtgärd. Det nya läget skulle bestå
för evärdlig tid. Några strategiska hänsyn behövde inte längre tas vid Systerbäck.
Däremot inleddes kring 1900 upprepade försök att förryska hela Finland.
Tsarregimen bedömde ett hot föreligga
från kejsar-Tyskland, kanske med understöd från det tysksympatiserande
Sverige. Detta hot måste garderas. Men
några ryska anfallsplaner mot Sverige i
förebyggande syfte har hittills inte på-
träffats i generalstabsarkiven. Sågfilarna-spionerna förblir säkert en myt.
Positionerna flyttas fram
Ur ruinerna av tsardömet reste sig Finland som självständig republik 1917. Lenin var den förste som erkände dess suveränitet, säkerligen i förhoppning att
bolsjevikrevolutionen förr eller senare
skulle utvidgas till Finland. Så blev dock
inte fallet.
Sovjetunionen stabiliserades under
1930-talet. Hitler visade genom annekteringen av Österrike 1938 att hans utrikespolitik ingalunda enbart syftade till
att avlägsna Versaillesfredens orättvisor. Signalerna i ” Mein Kamf” – som så
många andra signaler för sent observerade i väst – måste tolkas bokstavligt.
Finland hänfördes till det baltiska
området och den sovjetiska
intressesfären.
Kreml bedömde att ett kommande tyskt
anfall mot Sovjetunionen skulle ske på
bred front. Man kunde kallt räkna med
även en attack över Karelska näset mot
tremiljonerstaden Leningrad, som det
forna S:t Petersburg numera hette. En
tysk division hade ju hjälpt ” de vita” i
södra Finland i inbördeskriget 1918, så
vanan satt så att säga inne. Artilleri med
1930-talets skottvidder kunde stå hinsides Systerbäck, nu åter en strategisk
gräns, och beskjuta Leningrads förstä-
der. Sådant kunde inte tolereras av en
stormakt.
Följaktligen uppvaktade en ung sovjetisk legationstjänsteman i Helsingfors –
541
Kremls direkta språkrör – redan en må-
nad efter Österrikes fall Finlands utrikesminister för förhandlingar. Härvid
framhölls att Röda armen inte avsåg att
stanna vid den egna gränsen för att invänta tyskt anfall. Detta skulle mötas så
långt fram som möjligt, sålunda vid behov även på finländskt territorium. En
epokbildande och i och för sig förståelig
princip som sedan konsekvent tillämpades genom framskjutning av ” förfältet” med eller utan våld från Norra Ishavet till Svarta havet 1939-40 inför den
stundande kraftmätningen med HitlerTyskland.
När de finländsk-sovjetiska förhandlingarna senhösten 1939 tillspetsades inför vinterkriget, förklarade Stalin själv
för det finländska ombudet Paasikivi och
hans medhjälpare att gränsen på Karelska näset, som löpte endast 35 km
från Leningrads centrum eller ”inom
skotthåll för moderna kanoner”, måste
flyttas norrut. Men det var inte blott Stalins marskalkar som drev på. Även amiralerna ville skjuta fram sina positioner,
nämligen till Hangö på den finländska
sidan av Finska vikens mynning för att
komplettera Paldiski, som redan tagits i
besittning på den estniska sidan. Den
gamla iden om Peter den Stores fåstning
till storstadens skydd åt sjösidan var
återuppväckt.
Förutom Viborgs län med Karelska
näset blev Hangö en av vinterkrigets
sovjetiska vinster. Det utbyttes efter
fortsättningskriget mot Porkkala i obehaglig närhet av Helsingfors. Behovet av
kustartillerispäckade flottbaser så långt
tillbakadragna var dock redan på 1930-
talet förlegat. Därför kunde Porkkala efter Stalins död återlämnas av rent prak- 542
tiska skäl. Det var sålunda inte enbart en
försoningsgest.
Maktbalansen har upphört
Som så riktigt framhållits i de finländska
försvarsutredningarna kring 1970 hade
den strategiska tyngdpunkten vid Östersjön förskjutits från Finska vikens mynning till Sunden. Det var nu mer komplicerade och långräckviddiga vapensystem än konventionellt artilleri som på-
verkade det säkerhetspolitiska handlandet vid Östersjön från sovjetisk sida.
Men den geopolitiska grundtanken alltifrån Peter den stores och Röda armens
tid fanns kvar, nämligen att skydda
Rysslands ”heliga gränser” – ett uttryck använt även av Gromyko – genom
att behärska territoriet även framför desamma. satellitstatskordongen från
Svarta havet till Östersjön med sovjetisk
säkerhetsbesättning i de mest vitala riktningarna blev sålunda ett bestående resultat av andra världskriget.
Ett annat intressant resultat kom till
synes i själva Östersjöområdet. Där hade
alltsedan medeltiden rått någon form av
maktbalans alltifrån Hansans kamp med
och mot omväxlande svenskar och danskar, över stormakten Sveriges krig mot
Danmark, där holländska flottan vid behov ingrep i utjämnande syfte, Ryssland
mot Sverige under 1700-talet, franskbrittisk flottexpedition mot Ryssland under
Krimkriget, tsarens flotta mot tyske kejsarens före världskrigen fram till Stalins
kamp mot Hitler.
Men i dag råder ingen sådan maktbalans. Sovjetunionen har herraväldet
ovan, på och under Östersjöns yta. Supermakten behärskar kusten från Viborgska viken till Uibeckbukten. Sverige har i detta fall inte blott en front mot
öster. Vi är sedan 1945 även omfattade
av en och samma makt i söder, i högra
flanken. Man kan fråga sig om vår situation någonsin ”i fredstid” varit så utsatt
som den blev efter andra världskriget.
Förhållandet har i alltför ringa grad framhållits i informationsverksamheten. Detta torde vara en mycket starkt bidragande orsak till den yrvakenhet som kännetecknat både det styrande etablissementet och folket exempelvis inför de sedan
1980 inträffade incidenterna i och utanför våra skärgårdar.
Den sovjetiska Monroedoktrinen
Borta i öster tänker man i andra banor,
har andra moralbegrepp och handlar
långsiktigt och utan det jäkt som utNorden som en kärnvapenfri zon
var en sovjetisk ursprungside.
märker oss västerlänningar. Därför talar
man också tyvärr alltför ofta förbi varandra i dialogerna mellan öst och väst.
Redan inför de sovjetisk-fransk-brittiska förhandlingarna våren 1939 (som
föregick den tyska Ribbentrop-pakten i
Moskva i augusti) sade sovjetiske Londonambassadören Maiski till brittiske utrikesministern Halifax; ”också Ryssland
har sin Monroedoktrin”. Han åsyftade
härvid USA:s lärosats alltsedan 1813 om
icke-inblandning från europeiskt håll ide
amerikanska kontinenternas angelägenheter. Den närmaste innebörden av
Maiskis uttalande var att Finland hänfördes till det baltiska området och den sovjetiska intressesfären, inte som regeringarna i både Finland och Sverige vid den
tiden hoppades och trodde till den nordiska gemenskapen. Revolutionsåren
kring 1918 hade endast inneburit ett tillfålligt avbrott av den raka handlingslinjen alltifrån Peter den Stores tid.
De närmaste följderna vet vi numera.
Frankrike och Storbritannien var på glid
att helt uppoffra det baltiska området
men förekoms av den än mer skrupelfrie
Hitler. Det efter krigen ingångna vänskaps- och biståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen, den s k VSBpakten 1948, är kan man säga ett konsekvent fullföljande av den ryska Monroedoktrinen. Avtalet innebär till yttermera
visso att ett stormaktsanfall över Finland
mot Sovjetunionen, som också kan komma genom luften, vid behov, skall mötas
gemensamt på finländsk mark, såsom fö-
reslogs av Kreml redan 1938.
Tiden gick, men ingen brådska! Ytterligare ett årtionde senare, ijuni 1959 höll
Krusjtjev sitt beryktade tal om ”Östersjön – ett fredens hav”. Mot bakgrund
av hans kunskap om gamla svenskryska
konflikter är det en händelse som nästan
ser ut som en tanke att talet avhölls i
Riga. Det var framför dess då svenska
murar som det stora nordiska kriget inleddes med ett misslyckat överraskningsförsök i mars 1700. Detta krig som
slutade med den svenska stormaktens
fall och Rysslands framträdande på den
europeiska arenan. Där står dess arvtagare Sovjetunionen fortfarande. Men
Krusjtjevs tal fick omgående ett kraftfullt genmäle av vår dåvarande både
kunnige och erfarne utrikesminister Östen Unden i ett tal inför Föreningen Norden.
543
Och därvid blev det tills vidare. Men
innebar inte Krusjtjevs ”fredstal” realiter en utvidgning av den sovjetiska
Monroedoktrinen? Östersjön skulle ju
vara stängt för alla andra än strandägarnas örlogsfartyg. Med rysk logik har man
sedan fortsatt sitt tänkande och handlande. Norden som en kärnvapenfri zon var
en sovjetisk ursprungside, inte finländaren Kekkonens. En sådan zon skulle
skänka Sovjetunionen de stora fördelarna. Varför skulle vidare denna supermakt inte ta sig rätten att för egen säkerhet penetrera skärgårdarna på andra sidan Östersjön med dess säregna försvars- och baseringsmöjligheter? USA
tillåter sig att härja fritt i Karibiska sjön
med omnejd, åberopande sin Monroedoktrin, kan ryssarna med visst fog hävda. Därför är det så viktigt att vaije stormaktskränkning av småstats territorium
brännmärks.
Spekulationerna om undervattensincidenterna i våra skärgårdar liksom den
senaste flygincidenten fortsätter. Vad är
den egentliga innebörden av signalerna
– ty som sådana måste de uppfattas om
än av annat slag än i Hitlers ”Mein
Kampf’. Utvecklingen går vidare även
inom detta fack.
Signalerna måste uppmärksammas
Det gäller att vara uppmärksam på signaler från öster även beträffande andra
områden och vapensystem än ubåtens.
signalerna avges inte så sällan av skrivande pseudonymer, auktoriserade av
Kreml. En av dem har den betecknande
benämningen ” Komissarev” . Senast
skrev denne i den liberala Helsingin
Sanornat att kryssningsmissilerna ӊr yt- 544
terst farliga, bl a för de länder över vilka
de flyger”. Detta kan exempelvis betyda
att missiler avskjuts från Nato-örlogsfartyg i Norska havet över Sverige och Finland mot Leningradområdet med dess
varv och andra vitala industrier. Och då
är vi där igen, men med ofantligt längre
skottvidder och oerhört större vapenverkan än vad 1930-talets artilleri kunde
prestera på Karelska näset. De geopolitiska och därav följande säkerhetspolitiska förhållandena består, meri vapentekniken går ständigt framåt.
Juridiskt och politiskt är det klarlagt
att både Sverige och Finland som neutrala stater har skyldighet att efter måttet
av sin förmåga avvisa, dvs skjuta ned
överflygande missiler. I den finländska
diskussionen har framhållits att man förberett detta med de begränsade resurser
som disponeras. Om det skall bli effektivt, ett sovjetiskt förstahandsintresse,
krävs dock resurser av helt annat slag.
Mot denna bakgrund kan den frågan ställas, om det inte finns större anledning för
Sovjetunionen i dag än under den s k
notkrisen hösten 1961 att begära VSBpaktens tillämpning. Kryssningsmissilerna kan nämligen innebära ett dödligt
hot.
Självfallet finns i detta sammanhang
en aktualisering. Ryssarna uppträder
dock i detta fall hittills påfallande försiktigt. Man har ju många järn i elden. Det
framhålls likväl att kryssningsmissiler
måste bekämpas med flyg ”framför” det
egna territoriet. Kanske avvaktar man
initiativ från finländsk sida vid behov.
Finland har nämligen enligt uppgörelsen
mellan Kekkonen och Krusjtjev i Novosibirsk senhösten 1961 förbundit sig att
såsom en väktare vid Östersjön ge skall
om VSB-pakten skulle behöva tillämpas.
Sovjetunionen har oerhörda krav på
och för sin säkerhet. Dessa föranleds
inte blott av de bittra erfarenheterna från
andra världskriget. Det finns en rak
handlingslinje från tsartiden över mellankrigstiden till i dag och i morgon. Gromyko, alltjämt utrikesminister, inträdde
redan det ödesdigra året 1938 efter utbildning i bl a ingenjörsvetenskap i folk·
kommissariatet för utrikes ärenden. Så
nog finns det kontinuitet även personellt.
Det är de sovjetiska säkerhetskraven,
som utgör den stora faran för de randstater vilka råkar ligga i vägen för den
östliga supermaktens gardering mot den
västliga, inte förmenta världserövrarplaner. Norgen ligger alltjämt i vägen,
när den moderna vapenteknikens alltmer
ökade skottvidder skall honoreras i sä-
kerhetspolitikens hägn.