Bo Siegbahn; Vilka varor behöver vi
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BO SIEGBAHN:
Vilka varor behöver vi?
Vänsterideologer hävdar ofta att det
västerländska privatkapitalistiska samhället endast producerar för profit medan ett socialistiskt dito skulle producera nyttiga varor. Författaren visar på
problem som skulle uppstå om en sådan
ordning skulle gälla. I grunden ligger en
pessimistisk syn på den enskilda människans förmåga att fatta riktiga beslut.
Fri produktion och fritt konsumtionsval
rycker undan grundvalenför en socialistisk planering, konstaterar författaren.
Ambassadören Bo Siegbahn har varit
riksdagsman för moderata samlingspartiet i många år.
Det har länge varit en kär tes för socialdemokrater och naturligtvis ännu mer
för folk längre vänsterut att det västerländska, privatkapitalistiska samhället
endast producerar för profit under det att
ett socialistiskt samhälle skulle producera nyttiga saker, dvs vad människor behöver.
Under den s k flumvänsterns glansdagar i slutet av 60-talet ägnades mycken
förtrytelse åt dessa oefterrättliga förhållanden. Men även mycket seriösa ideologer har gjort stort nummer av detta ”problem”. Den som senast från socialdemokratisk sida sökt tänka igenom socialismens ideologi var statssekreteraren och
sedermera generaldirektören Sven-Gö-
ran Olhede. 1974 gav han ut en bok med
titeln Socialismen och bofinken, där han
sökte komma till rätta med alla misstolkningar. Beträffande produktionsinriktningen skrev han om den gångna tidens
socialdemokratiska politik:
”I huvudsak har vi begränsat vår
kamp till att bekämpa de extrema
följdverkningarna av det kapitalistiska
systemet. Framför allt följdverkningarna av det kapitalistiska systemets andra företeelse, nämligen att
produktionen styrs av vinstmaximeringsprincipen. Därmed har vi emellertid indirekt sökt tillfredsställa det
andra socialistiska kravet, att samhällsproduktionen skall styras av folkets behov av nyttigheter.”
I de svenska socialdemokratiska partiprogrammen, som vanligtvis är mycket
kortfattade och allmänt hållna har man
inte i samma utsträckning som i den lö-
pande propagandan understrukit denna
påstådda skiljelinje. I det ännu gällande
programmet från 1975 säges sålunda enl .
\’
550
dast helt allmänt att ”Produktionen av
varor och tjänster ska motsvara konsumenternas långsiktiga behov”. För att
uppnå de uppställda målen sägs på ett
annat ställe att ”de olika formerna av
ekonomisk verksamhet samordnas under samhällelig ledning så att de produktiva resurserna blir effektivt och fullständigt utnyttjade … och överförs i samhällets ägo eller under samhällets kontroll
naturtillgångar, kreditinstitut och företag
i all den omfattning det är nödvändigt för
att ta tillvara gemensamma intressen.”
Formuleringarna täcker alla slag av åtgärder från socialisering till produktionsdirektiv och särskilda tillstånd som förutsättning för att en viss produkt skall
anses motsvara människornas långsiktiga behov och sålunda få tillverkas.
Vem beslutar?
Men antingen ett visst företag eller en
hel bransch socialiserats eller får befinna
sig i enskilda händer, uppkommer frågan
hur och av vem beslut om eller tillstånd
för tillverkning av ett visst slags produkter skall träffas. Alternativt kan man
tänka sig systemet att allt som inte formellt är förbjudet att tillverka är tillåtet.
Lika viktig är naturligtvis frågan hur man
skall definiera vilka produkter som är
onödiga respektive nyttiga.
Vad först beslutsfrågan beträffar kan
man tänka sig beslut på olika nivåer. Besluten kan vara helt centraliserade, dvs
att det i princip ankommer på landets
regering att fatta produktionsbesluten.
Normalt skulle detta innebära att ett särskilt ämbetsverk eller en kommission utarbetade förslag, förmodligen både av
kortsiktig, årlig karaktär och mer långsiktiga planer rörande inriktning. Regeringen skulle då fastställa vissa riktlinjer
för arbetet och sedan på basis av de
framkomna förslagen fatta beslut. Detta
är i viss mån den teknik som kommer till
användning i Sovjetunionen och andra
kommunistiska länder.
I rättvisans namn bör här dock inskjutas att det kommunistiska planhushållningssystemet ur andra, minst lika vä-
sentliga avseenden skiljer sig från det här
diskuterade förfarandet. Det ryska
GOSPLAN skall nämligen i princip inte
blott lägga fram ettåriga och femåriga totala produktionsplaner utan även fastställa varifrån råvaror och halvfabrikat
skall tas till varje industri och sedan även
fastställa grunder för produkternas distribution. Detta var ett system som tiU
nöds kunde fungera i det tidiga primitiva
ryskkommunistiska systemet men som
idag innebär uppställaodet av något miljontals ekvationer. T o m några ryska
ekonomer har hävdat att sådana konkreta framräkningar (för en period!) skulle
kräva åtskilliga ekonomers arbete under
många år.
Man kan även tänka sig att produktionsbeslut flyttas ned på lokal nivå eller
branschnivå. Det nu gällande partiprogrammet har mer konkret endast tagit
upp just dessa möjligheter. Man understryker värdet av kommunal och regional planering. En särskild punkt omnämner ökat samarbete mellan samhället ocb
folkrörelseföretag för näringslivets utveckling. Men i enlighet med de mycket
omhuldade tankarna om ” ekonomisk demokrati” ger man ett stort utrymme för
löntagarnas insatser i detta sammanhang, antingen inom ett visst företag eller inom ramen för löntagarfonder o dyl.
Olhede hävdar i sin bok t o m att ”fö-
retagsdemokrati innebär ju att de som
arbetar i företagen, på grundval av den
politiska och ekonomiska demokratin,
har hela bestämmanderätten i företagen”.
Om man nu granskar denna tänkta
bestämmanderätt på olika nivåer är det
svårt att se hur någon avvägning normalt
skulle kunna komma till stånd beträffande produktion av nödvändiga respektive
onödiga produkter. Det är väl ganska uppenbart att de anställda i första hand
kommer att rösta för produktion av de
varor som har de bästa avsättningsmöjligheterna. De måste ju vara intresserade
av att företaget går så bra som möjligt så
att lönerna kan hållas uppe. Detta naturligtvis i den mån man inte kan vara säker
om att få subventioner från staten/skattebetalarna. Det är sålunda både orealistiskt och orimligt att begära av löntagarna att de skall göra någon moralisk
eller ekonomisk nyttobedömning av fö-
retagets produkter.
I stort sett gäller samma sak regionala
avvägningar. Det är svårt för lokala planerare att på egen hand besluta att några
av regionens produkter är onyttiga, särskilt om företagen är lönsamma, och
ange några alternativ. Kommunfullmäktige i t ex Linköping torde vara obenägna
att ta initiatv till förbud mot tillverkning
där av krigsmateriel.
slutsatsen av dessa, med nödvändighet generella synpunkter, är att förbud
mot tillverkning av ”onyttiga” och gynnande av ”på lång sikt värdefulla” produkter måste handläggas centralt för att
över huvud taget fungera.
551
Vad är onyttigt?
Men vi kommer då till den centrala frå-
gan: vilka produkter kan man karakterisera som onyttiga; går det över huvud att
på ett rimligt sätt definiera dem eller
hamnar man i ett allmänt tyckande?
Vissa enkla regler finns redan i svensk
lagstiftning. Det är t ex icke tillåtet enligt
marknadsföringslagen att saluföra produkter som är ”otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål”. Men detta är ju en
ganska speciell frågeställning.
Genom kreditpolitiken har myndigheterna i realiteten skaffat sig ett starkt
inflytande på vissa områden, främst kanske på utbudet av bostäder. För det första påverkar man genom kreditrestriktioner för bankerna, i all synnerhet under
de gångna årens stora bristsituation, det
totala utbudet av varan bostäder. För det
andra har man ett vanligen avgörande
inflytande även på varans utseende genom att ge statliga subventioner endast
till de bostäder som fyller de för dagen
populära kraven om storlek, utformning
etc.
Det är givet att det här systemet i ett
planhushållningssamhälle skulle kunna
utvecklas i alla möjliga riktningar, och
genom total kontroll av kreditgivningen
skulle man formellt slippa detaljreglering
av olika företags produktionsinriktning
och överlåta denna verksamhet till kreditexperterna inom de statsägda eller
statskontrollerade bankerna.
Men det är klart att vid en sådan utveckling har man övergivit en av marknadsekonomins grundvalar. Redan den
nuvarande bostadspolitiken innebär ett
allvarligt avsteg.
Men låt oss söka finna några generena
regler för vad som i ett sådant tänkt sam- 552
hälleskulle kunna anses vara ”onyttiga”
produkter! Detta är minsann inte så lätt!
Jag minns hur jag under importregleringens klang- och jubeldagar i slutet av
1940-talet i UD sysslade med frågan om
vilka produkter som skulle anses vara
onödiga och för vilka importlicenser därför helst ej borde lämnas. Jag vill minnas
att jag för ett år kom fram till att det
totala värdet av sådan import, bestående
av choklad, bijouterier etc uppgick till
omkring 75 miljoner kronor av en totalimport på åtskilliga miljarder!
En seriös undersökning ger nog vid
handen att det i realiteten nästan inte
finns någon produkt som borde beläggas
med tillverkningsförbud.
Bakomliggande tankar
Man kan fråga sig vad som legat bakom
hela denna filosofi om att med tvångsmedel skydda konsumenterna mot förment
onyttiga produkter. Varför talar man inte
här om valfrihet, som ju nu har blivit så
populär på de mest oväntade håll? T o m
socialdemokratin avser tydligen gå till
val på denna slogan.
Skälen är flera. Man har observerat att
det inom modebranschen förekommer
att vissa producenter, utlänningar dessutom, tycks ha ett betydande inflytande
över vilka slags kläder konsumenterna
köper. Härav har man sedan dragit den
något långtgående slutsatsen att det helt
allmänt gäller att producenterna bestämmer konsumtionsinriktningen och att
denna i sin tur dikteras av var kapitalisterna kan få den största profiten och så-
lunda inte av vad konsumenterna egentligen vill, eller i varje fall borde vilja,
köpa.
Som en allmän tes är slutsatsen säkerligen felaktig. Tusentals producenter
även i modebranschen kan vittna om att
de räknat med en efterfrågan i viss riktning och anpassat sin produktion därefter men att de sedan funnit att de tagit fel
och att de blivit liggande med osäljbara
lager.
Ett annat skäl är den omfattande reklam man iakttagit för vissa produkter.
Härigenom kan människor luras att köpa
onödiga varor. Utan reklam skulle produkterna kunna bli betydligt billigare.
Av samma kategori är kritiken att det på
många områden inte behövs mer än en
produkt på marknaden. Paradexemplet
är tandkärmer. Man glömmer att även på
detta område har konkurrensen sin betydelse för att efter hand få fram bättre
produkter och tron att ett produktionsmonopol på sikt skulle ge billigare – och
bättre – varor är nog endast en from
förhoppning.
Härmed är man inne på de centrala
bankomliggande tankarna och värderingarna. Man har en pessimistisk syn på den
enskilda människans förmåga att på egen
hand fatta för henne riktiga beslut. Redan ur denna synpunkt anses därför en
kapitalistisk produktionsordning skadlig.
Fri produktion och fritt konsumtionsval
skulle rycka undan grundvalen för socialistisk planering. Under detta ligger naturligtvis en mycket statisk uppfattning
om produktionsutvecklingen i ett modernt samhälle, som man inte observerar
vid ett ögonblicksfoto av näringslivet.
Eftersom beslut i dessa frågor omöjligen kan tas genom folkomröstningar eller ens genom riksdagsbeslut är djupast
sett hela filosofin antidemokratisk och
resulterar i en diktatorisk samhällsideologi.
Vilka varor behöver vi?
Vänsterideologer hävdar ofta att det
västerländska privatkapitalistiska samhället endast producerar för profit medan ett socialistiskt dito skulle producera nyttiga varor. Författaren visar på
problem som skulle uppstå om en sådan
ordning skulle gälla. I grunden ligger en
pessimistisk syn på den enskilda människans förmåga att fatta riktiga beslut.
Fri produktion och fritt konsumtionsval
rycker undan grundvalenför en socialistisk planering, konstaterar författaren.
Ambassadören Bo Siegbahn har varit
riksdagsman för moderata samlingspartiet i många år.
Det har länge varit en kär tes för socialdemokrater och naturligtvis ännu mer
för folk längre vänsterut att det västerländska, privatkapitalistiska samhället
endast producerar för profit under det att
ett socialistiskt samhälle skulle producera nyttiga saker, dvs vad människor behöver.
Under den s k flumvänsterns glansdagar i slutet av 60-talet ägnades mycken
förtrytelse åt dessa oefterrättliga förhållanden. Men även mycket seriösa ideologer har gjort stort nummer av detta ”problem”. Den som senast från socialdemokratisk sida sökt tänka igenom socialismens ideologi var statssekreteraren och
sedermera generaldirektören Sven-Gö-
ran Olhede. 1974 gav han ut en bok med
titeln Socialismen och bofinken, där han
sökte komma till rätta med alla misstolkningar. Beträffande produktionsinriktningen skrev han om den gångna tidens
socialdemokratiska politik:
”I huvudsak har vi begränsat vår
kamp till att bekämpa de extrema
följdverkningarna av det kapitalistiska
systemet. Framför allt följdverkningarna av det kapitalistiska systemets andra företeelse, nämligen att
produktionen styrs av vinstmaximeringsprincipen. Därmed har vi emellertid indirekt sökt tillfredsställa det
andra socialistiska kravet, att samhällsproduktionen skall styras av folkets behov av nyttigheter.”
I de svenska socialdemokratiska partiprogrammen, som vanligtvis är mycket
kortfattade och allmänt hållna har man
inte i samma utsträckning som i den lö-
pande propagandan understrukit denna
påstådda skiljelinje. I det ännu gällande
programmet från 1975 säges sålunda enl .
\’
550
dast helt allmänt att ”Produktionen av
varor och tjänster ska motsvara konsumenternas långsiktiga behov”. För att
uppnå de uppställda målen sägs på ett
annat ställe att ”de olika formerna av
ekonomisk verksamhet samordnas under samhällelig ledning så att de produktiva resurserna blir effektivt och fullständigt utnyttjade … och överförs i samhällets ägo eller under samhällets kontroll
naturtillgångar, kreditinstitut och företag
i all den omfattning det är nödvändigt för
att ta tillvara gemensamma intressen.”
Formuleringarna täcker alla slag av åtgärder från socialisering till produktionsdirektiv och särskilda tillstånd som förutsättning för att en viss produkt skall
anses motsvara människornas långsiktiga behov och sålunda få tillverkas.
Vem beslutar?
Men antingen ett visst företag eller en
hel bransch socialiserats eller får befinna
sig i enskilda händer, uppkommer frågan
hur och av vem beslut om eller tillstånd
för tillverkning av ett visst slags produkter skall träffas. Alternativt kan man
tänka sig systemet att allt som inte formellt är förbjudet att tillverka är tillåtet.
Lika viktig är naturligtvis frågan hur man
skall definiera vilka produkter som är
onödiga respektive nyttiga.
Vad först beslutsfrågan beträffar kan
man tänka sig beslut på olika nivåer. Besluten kan vara helt centraliserade, dvs
att det i princip ankommer på landets
regering att fatta produktionsbesluten.
Normalt skulle detta innebära att ett särskilt ämbetsverk eller en kommission utarbetade förslag, förmodligen både av
kortsiktig, årlig karaktär och mer långsiktiga planer rörande inriktning. Regeringen skulle då fastställa vissa riktlinjer
för arbetet och sedan på basis av de
framkomna förslagen fatta beslut. Detta
är i viss mån den teknik som kommer till
användning i Sovjetunionen och andra
kommunistiska länder.
I rättvisans namn bör här dock inskjutas att det kommunistiska planhushållningssystemet ur andra, minst lika vä-
sentliga avseenden skiljer sig från det här
diskuterade förfarandet. Det ryska
GOSPLAN skall nämligen i princip inte
blott lägga fram ettåriga och femåriga totala produktionsplaner utan även fastställa varifrån råvaror och halvfabrikat
skall tas till varje industri och sedan även
fastställa grunder för produkternas distribution. Detta var ett system som tiU
nöds kunde fungera i det tidiga primitiva
ryskkommunistiska systemet men som
idag innebär uppställaodet av något miljontals ekvationer. T o m några ryska
ekonomer har hävdat att sådana konkreta framräkningar (för en period!) skulle
kräva åtskilliga ekonomers arbete under
många år.
Man kan även tänka sig att produktionsbeslut flyttas ned på lokal nivå eller
branschnivå. Det nu gällande partiprogrammet har mer konkret endast tagit
upp just dessa möjligheter. Man understryker värdet av kommunal och regional planering. En särskild punkt omnämner ökat samarbete mellan samhället ocb
folkrörelseföretag för näringslivets utveckling. Men i enlighet med de mycket
omhuldade tankarna om ” ekonomisk demokrati” ger man ett stort utrymme för
löntagarnas insatser i detta sammanhang, antingen inom ett visst företag eller inom ramen för löntagarfonder o dyl.
Olhede hävdar i sin bok t o m att ”fö-
retagsdemokrati innebär ju att de som
arbetar i företagen, på grundval av den
politiska och ekonomiska demokratin,
har hela bestämmanderätten i företagen”.
Om man nu granskar denna tänkta
bestämmanderätt på olika nivåer är det
svårt att se hur någon avvägning normalt
skulle kunna komma till stånd beträffande produktion av nödvändiga respektive
onödiga produkter. Det är väl ganska uppenbart att de anställda i första hand
kommer att rösta för produktion av de
varor som har de bästa avsättningsmöjligheterna. De måste ju vara intresserade
av att företaget går så bra som möjligt så
att lönerna kan hållas uppe. Detta naturligtvis i den mån man inte kan vara säker
om att få subventioner från staten/skattebetalarna. Det är sålunda både orealistiskt och orimligt att begära av löntagarna att de skall göra någon moralisk
eller ekonomisk nyttobedömning av fö-
retagets produkter.
I stort sett gäller samma sak regionala
avvägningar. Det är svårt för lokala planerare att på egen hand besluta att några
av regionens produkter är onyttiga, särskilt om företagen är lönsamma, och
ange några alternativ. Kommunfullmäktige i t ex Linköping torde vara obenägna
att ta initiatv till förbud mot tillverkning
där av krigsmateriel.
slutsatsen av dessa, med nödvändighet generella synpunkter, är att förbud
mot tillverkning av ”onyttiga” och gynnande av ”på lång sikt värdefulla” produkter måste handläggas centralt för att
över huvud taget fungera.
551
Vad är onyttigt?
Men vi kommer då till den centrala frå-
gan: vilka produkter kan man karakterisera som onyttiga; går det över huvud att
på ett rimligt sätt definiera dem eller
hamnar man i ett allmänt tyckande?
Vissa enkla regler finns redan i svensk
lagstiftning. Det är t ex icke tillåtet enligt
marknadsföringslagen att saluföra produkter som är ”otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål”. Men detta är ju en
ganska speciell frågeställning.
Genom kreditpolitiken har myndigheterna i realiteten skaffat sig ett starkt
inflytande på vissa områden, främst kanske på utbudet av bostäder. För det första påverkar man genom kreditrestriktioner för bankerna, i all synnerhet under
de gångna årens stora bristsituation, det
totala utbudet av varan bostäder. För det
andra har man ett vanligen avgörande
inflytande även på varans utseende genom att ge statliga subventioner endast
till de bostäder som fyller de för dagen
populära kraven om storlek, utformning
etc.
Det är givet att det här systemet i ett
planhushållningssamhälle skulle kunna
utvecklas i alla möjliga riktningar, och
genom total kontroll av kreditgivningen
skulle man formellt slippa detaljreglering
av olika företags produktionsinriktning
och överlåta denna verksamhet till kreditexperterna inom de statsägda eller
statskontrollerade bankerna.
Men det är klart att vid en sådan utveckling har man övergivit en av marknadsekonomins grundvalar. Redan den
nuvarande bostadspolitiken innebär ett
allvarligt avsteg.
Men låt oss söka finna några generena
regler för vad som i ett sådant tänkt sam- 552
hälleskulle kunna anses vara ”onyttiga”
produkter! Detta är minsann inte så lätt!
Jag minns hur jag under importregleringens klang- och jubeldagar i slutet av
1940-talet i UD sysslade med frågan om
vilka produkter som skulle anses vara
onödiga och för vilka importlicenser därför helst ej borde lämnas. Jag vill minnas
att jag för ett år kom fram till att det
totala värdet av sådan import, bestående
av choklad, bijouterier etc uppgick till
omkring 75 miljoner kronor av en totalimport på åtskilliga miljarder!
En seriös undersökning ger nog vid
handen att det i realiteten nästan inte
finns någon produkt som borde beläggas
med tillverkningsförbud.
Bakomliggande tankar
Man kan fråga sig vad som legat bakom
hela denna filosofi om att med tvångsmedel skydda konsumenterna mot förment
onyttiga produkter. Varför talar man inte
här om valfrihet, som ju nu har blivit så
populär på de mest oväntade håll? T o m
socialdemokratin avser tydligen gå till
val på denna slogan.
Skälen är flera. Man har observerat att
det inom modebranschen förekommer
att vissa producenter, utlänningar dessutom, tycks ha ett betydande inflytande
över vilka slags kläder konsumenterna
köper. Härav har man sedan dragit den
något långtgående slutsatsen att det helt
allmänt gäller att producenterna bestämmer konsumtionsinriktningen och att
denna i sin tur dikteras av var kapitalisterna kan få den största profiten och så-
lunda inte av vad konsumenterna egentligen vill, eller i varje fall borde vilja,
köpa.
Som en allmän tes är slutsatsen säkerligen felaktig. Tusentals producenter
även i modebranschen kan vittna om att
de räknat med en efterfrågan i viss riktning och anpassat sin produktion därefter men att de sedan funnit att de tagit fel
och att de blivit liggande med osäljbara
lager.
Ett annat skäl är den omfattande reklam man iakttagit för vissa produkter.
Härigenom kan människor luras att köpa
onödiga varor. Utan reklam skulle produkterna kunna bli betydligt billigare.
Av samma kategori är kritiken att det på
många områden inte behövs mer än en
produkt på marknaden. Paradexemplet
är tandkärmer. Man glömmer att även på
detta område har konkurrensen sin betydelse för att efter hand få fram bättre
produkter och tron att ett produktionsmonopol på sikt skulle ge billigare – och
bättre – varor är nog endast en from
förhoppning.
Härmed är man inne på de centrala
bankomliggande tankarna och värderingarna. Man har en pessimistisk syn på den
enskilda människans förmåga att på egen
hand fatta för henne riktiga beslut. Redan ur denna synpunkt anses därför en
kapitalistisk produktionsordning skadlig.
Fri produktion och fritt konsumtionsval
skulle rycka undan grundvalen för socialistisk planering. Under detta ligger naturligtvis en mycket statisk uppfattning
om produktionsutvecklingen i ett modernt samhälle, som man inte observerar
vid ett ögonblicksfoto av näringslivet.
Eftersom beslut i dessa frågor omöjligen kan tas genom folkomröstningar eller ens genom riksdagsbeslut är djupast
sett hela filosofin antidemokratisk och
resulterar i en diktatorisk samhällsideologi.