Håkan Hagwall; Dagens namn – Krister Stendahl

Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Krister Stendahl
Den 7 oktober i år vigdes en sextiotre
och ett halvt år gammal man till biskop i
Stockholms stift. Enligt vanliga normer
skulle han således få halvtannat år på sig
i ämbetet fram till pensionen. Nu lär väl
Krister Stendahl komma att utnyttja
möjligheten att ta ett eller annat extraår,
men nog måste man undra hur det kommer sig att en så pass till åren kommen
man kallas till ett så hårt arbete för en så
kort tid.
Ett enkelt svar, kanske också det riktiga, är att detta var sista chansen. Det var
ju självklart att Krister Stendahl förr eller senare blev biskop. Här hade han
dukit upp i sådana sammanhang i sjutton
års tid. Enligt egna ord har han gång
efter annan kommit inflygande från
Amerika som en okänd varelse, en E T
från en annan värld. Någon annan skulle
kanske säga som en J R. Men ändå hade
det aldrig blivit något av. Nu var det
dags.
Så nu fick den som en gång varit
Svenska kyrkans yngste präst bli hennes
äldsta nyutnämnda biskop.
Krister Stendahl vann valet överlägset. Regeringen kan vid varje biskopsutnämning välja bland de tre kandidater
som placerats främst i valet, men den här
gången var Stendahls placering så överlägsen att det i praktiken hade varit
otänkbart att gå förbi honom.
Det är till sin hemstad Krister Stendahl nu har återvänt. Han är född i en
välbärgad Östermalmsfamilj och tog med
tiden studenten i Östra Real. Sedan blev
det Uppsala. Som han skulle studera teologi, var han tvungen att på detta sätt
söka sig till landsorten; man var det på
den tiden.
Efter sin teol kand och prästexamen
återkom Stendahl till stockholmstrakten. Han blev adjunkt i Västerhaninge
vilket skulle bli Stendahls enda erfarenhet som församlingspräst. Passande nog
blev landets då yngste präst också ordfö-
rande i den kristna gymnasiströrelsen.
Snart nog återvände Stendahl dock till
Uppsala för fortsatta teologistudier. Efter upprörda strider i Uppsala studentkårs direktion huruvida man alls skulle
ha någon studentpräst blev Stendahl
även sådan. Han blev snart en uppmärksammad figur i staden i sin något pittoreska utstyrsel: rundkrage och moped.
Att ha rundkrage ansågs på den tiden
vara ett ganska utmanande drag av högkyrklighet, för att nu inte säga ” katolicism” eller ”papism”, vilket var vad
man sade på den tiden.
Vid 33 års ålder disputerade Stendahl
på en engelskspråkig avhandling om
Matteusevangeliet, som genast renderade honom en docentur. Teologen Stendahl var därmed strax förlorad för den
svenska universitetsvärlden.
Ryktet om den lysande teologiske vetenskapsmannen nådde USA och han
kallades till Harvard, där han efter en tid
fick en ordinarie professur i Nya Testamentets exegetik och efter ytterligare
några år i religionshistoria.
Omsider nådde ryktet tillbaka till Sverige. Krister Stendahl hade i USA nått
fram till en ställning som en av nationens
och därmed världens ledande teologer.
Borde man inte egentligen ta hem en så-
dan till Sverige?
Således aktualiserades Stendahls
namn, när man 1967 skulle utse en efterträdare som ärkebiskop till Gunnar Hultgren. Stendahl förklarade sig villig att
kandidera, men här fanns komolikatio- 564
ner. Sedan ett par veckor var han nämligen inte längre svensk medborgare utan
amerikansk. Efter efterforskningar hos
regeringen visade sig detta vara ett prohibitivt hinder för honom att bli ärkebiskop. Under ömsesidig effektivitet
ordnades saken dock upp. Efter att under två månader inte ha varit svensk
medborgare blev Stendahl det igen i god
tid före ärkebiskopsvalet.
Nu blev han ändå inte arKebisKoP.
Han kom trea i valet, och regeringen utsåg Ruben Josefson. Men prestationen
var ändå inte dålig av en man som kom in
utifrån. Och därmed hade den långa sviten börjat. Sedan dess har Stendahl förekommit i varje diskussion kring ärkebiskopsstolen och biskopsämbetet i
Stockholm.
Sedan 1967 har han också av och till
givit intervjuer i svenska massmedia.
Han har därvid visat sig ha originella
synpunkter på det mesta. Han låter ganska osvensk, om uttrycket tillåts. Han går
inte att passa in i de mönster som allt
hårdare cementerats i den svenska kyrkodebatten.
Stendahl är t ex otvetydigt högkyrkLig i
ordets liturgiska mening. Han är klart
sakramentalt inriktad. En anmärkningsvärd detalj är t ex att han hela tiden under sin tid som lärare och med tiden rektor vid Harvard Divinity School också
upprätthållit sin prästroll; rundkragen
har han inte lagt av och han har varje
vecka hållit nattvardsmässa vid skolan.
Å andra sidan är han anhängare av
kvinnliga präster, vilket ju enligt gängse
svensk vulgäruppfattning om vad högkyrklighet innebär verkar vara en omöjlig kombination. (Detta är som sagt en
missuppfattning; det finns i Sverige inte
så få högkyrkliga kvinnliga präster.)
I själva verket hade en studie Stendahl
skrev om kvinnan och kyrkan redan på
femtitalet betydelse för kyrkomötets
ställningstagande 1958. Huvudskälet för
Stendahls ställningstagande var kravet
på rättvisa; tal om att kvinnan skulle berika kyrkan med en ny dimension odyl
anser han överdrivet.
Men återigen: Stendahl tycker att man
i Sverige betett sig på ett alltför fyrkantigt sätt gentemot kvinnoprästmotståndarna. Alldeles i onödan har dessa förlänats en martyrkrona.
Men återigen: Som biskop kommer
Stendahl enligt sina uttalade föresatser
att kräva att den som vigs till prästtjänst i
stiftet skall vara beredd att samarbeta
också med kvinnor.
Denna balanserande hållning förklarar
att Stendahl valdes till biskop i Stockholm av en minst sagt heterogen väljarkombination, i vilken ingick både kvinnliga präster, som i honom såg ett starkt
stöd, och högkyrkliga kvinnoprästmotståndare, som vid det här laget har lärt
sig att man i biskopsval inte skall rösta
på den man vill ha utan på den bäste man
kan få.
Däremot emotses Stendahl med skepsis från socialdemokratiska kyrkokommunala politiker. Där är man inte särskilt
mycket för färgstarka och slagkraftiga
präster som sätter kristendomens viktigaste frågor i centrum. Inte heller andra
anhängare av vår politiserade statskyrka
kan vara särskilt roade av Stendahl. Var
det inte en gång han som påpekade att
det var när kyrkan förlorade folket som
den började kalla sig folkkyrka?
Krister Stendahl har givetvis uttryckt
sin brist på förståelse för den politikerapparat som under namn av ”kyrkomö-
tesreformen” byggts upp på senare år.
Och han har, i likhet med ärkebiskopen
– och kristenheten i världen utanför
Sverige – vågat hävda den självklara
ståndpunkten att dopet borde vara det
grundläggande för medlemsskap i en
kristen kyrka.
Krister Stendahl vågar nämligen säga
saker. Han vågar tom säga nej.
Att vara biskop i Stockholm är att inneha Svenska kyrkans näst viktigaste
ämbete. Dels är stiftet landets största
och där finns också de mest markerade
inslagen av sekularisering och konkurrerande religioner och kvasireligioner.
Dels är Stockholm också landets huvudstad. Det är här de stora massmedia
finns. Vill dessa ha ett uttalande från
auktoritativt kyrkligt håll, går de ofta till
565
stockholmsbispen. Och här finns våra
organisationer. Vill de ha stöd för ett
upprop, så går de till Stockholmsbispen.
I båda fallen erfordras kunskaper, förmåga att uttrycka sig och civilkurage.
Stendahl har, såvitt man kan förstå,
allt detta. Hans lärdom och formuleringskonst är väldokumenterade. Och att
han inte faller för vilka charlataner som
helst visas av att han till skillnad från
flera ämbetsbröder och företrädare inte
satte sitt namn under det kommunistinspirerade uppropet till stöd för sandinistregimen i Nicaragua, ett upprop som
bl a innehöll formuleringen att Nicaragua
nu skulle hålla sitt första ”fria och demokratiska val”.
Dithän har det gått att man snarare
noterar vilken biskop som inte skrivit på
än vilka som gjort det.